Jag kan få en "ångest" som kanske är mer plågsamt än den låter, men det går bara ut på att jag tänker på alla ggr jag skämt ut mig och om folk såg och vad folk tänker om mig, om hur jag sårat folk utan att vetat om det p.g.a att jag har svårt att läsa känslor och säger/gör saker utan att tänka, jag går och ältar i en evighet dessutom. Detta har typ gjort att jag har fobi för att skämma ut mig, det hindrar mig från en massa saker för att jag e så rädd för att skämma ut mig! Har även en väldigt lindrig depression antagligen (enligt min psykolog) men är det någon mer som råkat ut för sånthär och har några idéer på att tackla det hela?

Har själv haft ganska stora problem med att fastna i jobbiga händelser och det leder till både vrede och ångest.
Mitt enda tips är att sluta grubbla och se till här och nu, ta upp dina rädslor med din psykolog och be att få konkreta tips på hur du hanterar dom.

Zachetino skrev:Jag kan få en "ångest" som kanske är mer plågsamt än den låter, men det går bara ut på att jag tänker på alla ggr jag skämt ut mig och om folk såg och vad folk tänker om mig, om hur jag sårat folk utan att vetat om det p.g.a att jag har svårt att läsa känslor och säger/gör saker utan att tänka, jag går och ältar i en evighet dessutom. Detta har typ gjort att jag har fobi för att skämma ut mig, det hindrar mig från en massa saker för att jag e så rädd för att skämma ut mig! Har även en väldigt lindrig depression antagligen (enligt min psykolog) men är det någon mer som råkat ut för sånthär och har några idéer på att tackla det hela?

The story of my life, välkommen till klubben, neggativa ångestframkallande tankar, är som en spiral som går bara neråt. Det gäller att stoppa dem fort, direkt de börjar poppa upp. När demonerna kommer, så smasha till dem i tanken med nått bra. Tex idag har jag iallafall tränat, jobbat eller vad sak som helst som var bra.

Många säger att du ska acceptera och försöka rationaliserar såna tankar. ”De tror inte så... Du blåser bara upp vad som faktiskt hände.” och bla-bla-bla. Vi vet att sånt inte egentligen funkar. Jag går seriöst fortfarande och ältar mig över skit som hände när jag var sju år gammal.

Vad som funkar för mig är att hålla mig sysselsatt, vad det än kan vara. Gör nåt, rör på kroppen, få din hjärna att tänka på nåt annat. Jag håller med om vad antonius skrev, stoppa tankarna så fort de dyker upp, innan de hinner fästa sig. Och om du gör nåt annat samtidigt kan de försvinna fortare.

Tillåt dig att få ångest!

Fem enkla ord som kan ta åratal att lära in - som att hitta guld ungefär. Men det finns där! Eller vänd på det: Det säkraste sättet att vidmakthålla och intensifiera ångest är att tänka att man inte får 'få ångest'. Utan kroppslig anspänning är ångest omöjlig. Och när du ställer kravet på dig själv att inte få ångest så lägger du på kanske lika mycket anspänning ytterligare.

Pröva att tillåta dig att inte tänka en tanke färdigt - inte försöka hindra den, utan "helt ansvarslöst"(för en gångs skull...) bara släpp kravet - på att fortsätta tills saken är löst. Då kommer du också att upptäcka att du visst kan styra dina tankar. Du kan också fråga dig vilket du är mest rädd för - föremålet för ångesten eller ångesten själv.

Alltihop handlar om att lära sig vad ångest egentligen är och hur den fungerar. När du gjort det kommer du garanterat inte att vara rädd för ångesten och redan därigenom är halva problemet löst, resten löser du genom att tillämpa din kunskap och genomskåda ångesten när den 'kommer upp' - dvs när du råkar skapa den.

Det här låter som förenklat psykologsnack - och det är förenklat för det tar lång tid att förklara och ännu längre tid att acceptera. Men det hjälper permanent och det hjälper för alla (okej, alla människor kanske inte blir mätta av mat, vad vet jag, men man kan lugnt utgå från att de behöver mat). Det är absolut inget mystiskt, tvärtom ett avmystifierande av den mytomspunna ångesten, det bygger på ren logik och decenniers professionell erfarenhet. Och det har hjälpt mig på ett helt avgörande sätt efter fyrtio år av ångest.

Läs "Ångest" av Christer L Nordlund, om du så bara ska läsa en enda bok!

Tänk att du handlat efter din bästa förmåga som du hade i den situationen då. Med andra ord gjorde det som vart rationellt och det finns inget att ångra. I vilket fall som helst så hjälper det inte att ångra något för det är bara framtiden som kan påverkas. Så lägg energin på framtiden där du kan ändra något.

Hitta sådant du tycker om och tänk på det. Så fort omgivningen eller du själv ger glider iväg på jobbiga teman så tvinga in trevliga tankar. Sekundärt så låter man bli att träffa personer eller vara i omgivningar som triggar fel tankar som ren renhållning.

Glid in på sådant som ger vällust eller som du tycker är intressant att tänka på.

Enkla saker som lindrar ångest:

* Träna, eller vad som helst som tvingar fram endorfin.

* Mat, en bytta Ben & Jerry's hjälper då mig, fast kan vara förödande för figuren.

* Sex, no more comments

* Slå sönder en piñata.

Jag känner igen mig i beskrivningen. Det antonius sa om negativ spiral känner jag också igen. Man förstärker sin egen depression, eller i alla fall så gjorde nog jag det. Det är svårt att komma ifrån negativa tankar när man befinner sig i botten. Jag tränade inte, men det hade kanske hjälpt lite. Jag äter fortfarande ångestdämpande medicin, och det behöver jag nog eftersom jag haft flera svåra depressioner. Medicinen har gjort mycket stor skillnad för mig, men det tar tid att komma över svåra depressioner.

Kruppe skrev:Jag känner igen mig i beskrivningen. Det antonius sa om negativ spiral känner jag också igen. Man förstärker sin egen depression, eller i alla fall så gjorde nog jag det. Det är svårt att komma ifrån negativa tankar när man befinner sig i botten. Jag tränade inte, men det hade kanske hjälpt lite. Jag äter fortfarande ångestdämpande medicin, och det behöver jag nog eftersom jag haft flera svåra depressioner. Medicinen har gjort mycket stor skillnad för mig, men det tar tid att komma över svåra depressioner.

Ja men jag tycker att man kan pröva att lindra sina depressioner medan det är hanterbart, för då kan man kanske klara sig utan antidepressiva läkemedel med allt vad det innebär med viktuppgång minskat känsloliv etc. Förutsatt att man tar det i tid.

Jag promenerar för att skingra mina tankar och ångesten, och träffar mycket folk, sen har jag en medicin som jag hoppas hjälper.



Mvh
Christer

Aspergerian skrev:Många säger att du ska acceptera och försöka rationaliserar såna tankar. ”De tror inte så... Du blåser bara upp vad som faktiskt hände.” och bla-bla-bla.

I mitt fall blev det inte så lyckat när sjukvården först upplyste mig om hur djävla udda jag är och ifrågasatte att jag hade haft vänner och inte blivit mobbad under skoltiden. Jag vägrade umgås med någon under en period på ca 4 år

antonius skrev:Enkla saker som lindrar ångest:

* Träna, eller vad som helst som tvingar fram endorfin.

* Mat, en bytta Ben & Jerry's hjälper då mig, fast kan vara förödande för figuren.

* Sex, no more comments

* Slå sönder en piñata.

Bra tips!
Bara en detalj: Själv tror jag endorfinerna är som gyrokraften i cykelhjulet, försumbara i jämförelse med dina egna rörelser i styret som ger balansen. Träning ger avslappning och därmed också minskning av 'själslig' anspänning. Men inte "vad som helst", att skära sig torde ge såväl endorfiner som avslappning...
Å så har du missförstått det där med Ben & Jerry's Ostbågar ska det vara!

gadas skrev:

antonius skrev:Enkla saker som lindrar ångest:

* Träna, eller vad som helst som tvingar fram endorfin.

* Mat, en bytta Ben & Jerry's hjälper då mig, fast kan vara förödande för figuren.

* Sex, no more comments

* Slå sönder en piñata.

Bra tips!
Bara en detalj: Själv tror jag endorfinerna är som gyrokraften i cykelhjulet, försumbara i jämförelse med dina egna rörelser i styret som ger balansen. Träning ger avslappning och därmed också minskning av 'själslig' anspänning. Men inte "vad som helst", att skära sig torde ge såväl endorfiner som avslappning...
Å så har du missförstått det där med Ben & Jerry's Ostbågar ska det vara!

Men hur i hela friden får man själslig avspänning av träning?
Jag grottar bara ner mig i värre ångest och slutar i en skallrande hög som ligger och gråter och kippar efter andan?
(inte pga dålig kondis) utan pga metalutmattning och ätstörningsångest som gått i baklås tror jag.

Ibland är det viktiga processen inte målet. Med träning kan själva rörelsen sätta igång biologiska processer som balanserar det inre. Medan god kondition och styrka är ren bonus.

blyger skrev:Men hur i hela friden får man själslig avspänning av träning?
Jag grottar bara ner mig i värre ångest och slutar i en skallrande hög som ligger och gråter och kippar efter andan?
(inte pga dålig kondis) utan pga metalutmattning och ätstörningsångest som gått i baklås tror jag.

Bra fråga som sällan uttalas trots att sådana förståeliga tvivel förmodligen står i vägen för mångas 'tillfrisknande'.

'Själslig' anspänning innebär att kroppen mer eller mindre ständigt hålls i spänd beredskap inför hypotetiska hot. Det naturliga torde ha varit att stresshormonerna utsöndras bara då och då, kanske några gånger om dagen, och den anspänning de då åstadkommer får kroppen att förbereda sig för att fly eller fäkta, vilket i sin tur får oss att göra just det. När så skett finns inte längre något behov av stresshormoner och koncentrationen av dessa avtar då.

I dag blir de flesta stressade hundratals gånger om dagen och de, som lärt in att reagera med ångest på varje tänkbart hot, kanske tusentals gånger om dagen. Sådana hypotetiska hot med åtföljande stress är svåra att reagera på med rörelse så att stresshormonerna naturligt minskar. Man fortsätter därför vara beredd på den ursprungligen livsnödvändiga kroppsrörelsen tills den får ett naturligt utlopp - vilket den ju inte får.

När man motionerar (inte nödvändigtvis tränar upp sig) blir det en naturlig signal till kroppen att efteråt slappna av - rörelsen har ju utförts. Dessutom blir man antagligen tillfälligt 'van' vid att utsättas för kroppsliga signaler, taktila sinnesförnimmelser från kroppens alla hörn när man rör på sig, vilket gör hjärnan mindre reaktionsbenägen inför varje liten oviktig signal i den påföljande vilan - vilan vilken om den blir alltför utdragen kan göra en hyperkänslig.

Den tillfälligt ytterligare förhöjda anspänning som den medvetna förberedelsen för motion innebär kan i början bli skillnaden som lyfter en över tröskeln till ångest, men på lite längre sikt kommer anspänningen att minska. Ätstörningar vet jag inte så mycket om, utom att de säkerligen är ett utslag av ångest och kanske rentav ett resultat av kroppsliga signaler vid en ständig anspänning.

Jag tycker att det det hjälper mig mycket att se ångest och ångesttankar som ett rent symptom eller kemisk reaktion på att jag har blivit för trött, pressar mig för hårt eller kräver mer av mig själv än vad jag kanske egentligen klarar av även om jag vill/måste göra det. På det sättet kunna lite distansera mig ifrån dem, inte ta dem så allvarligt. Inte lätt, men lite lättare nu. Inte fastna i elaka självkritiska tankar och gå ned mig i dem, utan se dem som ett symptom- sedan vad som sägs i tanken är irrelevant (även om det just då känns som om det är i högsta grad sant och relevant).

Och därifrån vänta ut medan de blåser förbi och aktivt arbeta för att inte fastna i dem. En period har jag t ex haft en ljudbok i öronen vid varenda tillfälle där det funnits utrymme att tänka och gå ned mig i tankarna. Eller se det i en viss situation som att jag väljer att göra det här (kanske gå på någon social grej) trots att jag inte riktigt klarar av det för att jag vill och för att jag vill lära mig att klara av sådant här bättre- därmed får jag stå ut med det obehag som ångest och ångesttankar innebär, den respons hos mig som sådana situationer ger. (och hela tiden försöka låta bli att fastna i dem)

Och med glass...

Meliza skrev:
Och med glass...

Ja, men inte för ofta, blir förödande för figuren, haha. Prova motionera lite åxå

När det gäller träning och ångest så ser jag tre bitar vad det gäller träningen:
- I vilken mån klarar man att hålla undan tankarna medan man tränar
- Vad har man tidigare för relation till träning. Är det exempelvis förknippad med att man ska prestera en massa för att bli duktig stark och smal?
- Är man i tillräckligt bra fysiskt skick för att ta ut sig tillräckligt för att ge den där avslappningseffekten?

Min uppfattning är att man måste ha uppnått en viss förmåga att avleda ångest för att det ska fungera att träna åtminstone om man inte har sällskap. Därefter kan det säkert hjälpa en del men är träningssituationen i sig själv en trigger så undrar jag om det inte är bättre att hitta andra sätt att röra sig än i varje precis den typ av träning som man tidigare mått dåligt av.

Bjäbbmonstret skrev:När det gäller träning och ångest så ser jag tre bitar vad det gäller träningen:
- I vilken mån klarar man att hålla undan tankarna medan man tränar
- Vad har man tidigare för relation till träning. Är det exempelvis förknippad med att man ska prestera en massa för att bli duktig stark och smal?
- Är man i tillräckligt bra fysiskt skick för att ta ut sig tillräckligt för att ge den där avslappningseffekten?

Min uppfattning är att man måste ha uppnått en viss förmåga att avleda ångest för att det ska fungera att träna åtminstone om man inte har sällskap. Därefter kan det säkert hjälpa en del men är träningssituationen i sig själv en trigger så undrar jag om det inte är bättre att hitta andra sätt att röra sig än i varje precis den typ av träning som man tidigare mått dåligt av.

Som sagt det kanske inte passar alla, men jag tycker man kan väl prova, allt man har att förlora är ju lite svett. Det funkar kanske om problemen är måttliga, har man svåra tillstånd är det kanske direkt olämpligt.

Annars kan man prova sex, istället, just kidding

antonius skrev:

Bjäbbmonstret skrev:När det gäller träning och ångest så ser jag tre bitar vad det gäller träningen:
- I vilken mån klarar man att hålla undan tankarna medan man tränar
- Vad har man tidigare för relation till träning. Är det exempelvis förknippad med att man ska prestera en massa för att bli duktig stark och smal?
- Är man i tillräckligt bra fysiskt skick för att ta ut sig tillräckligt för att ge den där avslappningseffekten?

Min uppfattning är att man måste ha uppnått en viss förmåga att avleda ångest för att det ska fungera att träna åtminstone om man inte har sällskap. Därefter kan det säkert hjälpa en del men är träningssituationen i sig själv en trigger så undrar jag om det inte är bättre att hitta andra sätt att röra sig än i varje precis den typ av träning som man tidigare mått dåligt av.

Som sagt det kanske inte passar alla, men jag tycker man kan väl prova, allt man har att förlora är ju lite svett. Det funkar kanske om problemen är måttliga, har man svåra tillstånd är det kanske direkt olämpligt.

Annars kan man prova sex, istället, just kidding

För min del kan jag ju säga att

- I vilken mån klarar man att hålla undan tankarna medan man tränar
- Vad har man tidigare för relation till träning. Är det exempelvis förknippad med att man ska prestera en massa för att bli duktig stark och smal?

Det är nog här det skiter sig numera.
Jag kan inte, orkar helt enkelt inte hålla bort tankarna, möjligen om jag hittar tillräcklig svår terräng så all kraft går åt till att inte slå ihjäl sig.
Tidigare relation, aldrig smal nog, aldrig sprungit långt hårt nog, så ja, med tiden kanske jag kan hitta glädje med träning, men det var nog otroligt länge sen. Innan jag fastnade för att försöka träna bort mitt feta äckliga jag.
Sen har jag lättare att att utföra sånt där vid undervikt/dåligt skick, men det kan väl kanske snarare vara så att jag varit tillräckligt bedövad då.

För att lindra tillfällig ångest: titta på en fyrkant där du befinner dig, t.ex. ett fönster eller en kakelplatta (finns ingen fyrkant att tillgå får du föreställa dig en). Titta på det övre hörnet till, ta ett djupt andetag och gå vidare till det övre högre hörnet där du andas ut. Andas in på det undre högre hörnet och ut på det undre till vänster, sedan börjar proceduren om. Tänk samtidigt positiva tankar (jag vet, det är svårare än det låter). Förhoppningsvis har du för tillfället glömt din ångest.

Mer långsiktigt: skaffa ett specialintresse. Mitt är musik och tack vare att sex timmar av min dag upptas av hård övning har jag nästan ingen ångest; jag har helt enkelt ingen tid över till det. Resten av tiden slappnar jag av med promenader, träning, böcker och att lyssna på musik + måltider, eventuella ärenden och hushållsarbete . Jag tror att det gäller att hålla sig sysselsatt för att tankarna inte ska hinna förstöra en, så är det iallafall för mig.

Skicka bort alla demoner, ångest och dåliga tankar i en papplåda. Tänk er att ni brottar ner allt elände, paketerar det och lindar flera varv med tejp. Går iväg till Posten sänder iväg eländet dit pepparn växer. Destination, hetaste platsen på solens yta. Där får all skit brinna upp. Och förhoppningsvis lättar erat sinne en smula.