Hej! Jag är relativt ny här, men efter att ha läst x antal inlägg känner jag mig lite som hemma..

Jag har enligt både min och andras uppfattning klara drag åt AS-hållet, men har aldrig blivit utredd utan klarat mig "hyfsat" ändå avseende studier, jobb osv. Däremot har jag ju diverse sociala problem.. Jag har påtalat dessa för min läkare som utan tvekan remitterat mig 2 ggr till psykiatrin "för bedömning och ev utredning" men har fått i princip samma svar båda gångerna från två olika överläkare:

"Måste tyvärr säga att jag har lite svårt förstå vad vi kan göra. Patienten tycks tydligt ha problem inom den autistiska sfären som ex.vis Asperger, men något specifikt botemedel finns ju inte. Jag tror alltså inte att det är något specifikt för psykiatrin som vi kan göra utan hänvisar till privat psykoterapi." (lite förkortad version)

Brukar det vara så att man får ligga i och stångas ett tag för att få till en utredning? Jag har inte ens blivit erbjuden ett första samtal utan överläkarnas bedömning baseras enbart på remissen.. Men jag mår väl antagligen inte tillräckligt dåligt (än). Blev förvisso erbjuden medicinering..

Hur svårt är det att få bli utredd och hur mycket varierar detta i olika landsting? Finns det någon "enklare" väg?

Hej.

Det där är rent skitsnack. Du har rätt till en utredning. Det finns många hjälpåtgärder, varav vissa kräver att man har en diagnos. Påtala att du faktiskt upplever problem och att du har rätt att få hjälp. Det är främst psykologer som gör sådana här utredningar, men diagnosen sätts rent formellt av en läkare. Eventuella åtgärder behöver inte vara kopplade till psykiatrin.

Skriv ner en lång lista på de problem du upplever att du har och ta med till läkarsamtal. Om du även har förslag på åtgärder så skriv ner och ta upp det med.

Men vad är det med vissa läkare.
Jag fick liknande svar när jag utreddes för ME och Sjögrens.
"Vad vill du ha en diagnos till, du blir ju ändå inte frisk från detta om du har det."

Näää.... men man får ju ingen hjälp (LSS t.ex.), ingen vård, ingen sjukskrivning, ingen anpassning för arbete eller hjälp på AF om man inte har dessa förbannade "papper" på minsta problem man har.

Tack för svar!

Nu är ju läkaren på semester i två veckor och jag orkar/vill inte börja om med någon ny då han trots allt är vettig. Närpsykiatrin anser också att tillvägagångssättet varit obra och råder mig att få en ny remiss skickad direkt till dom. Han kan vara tydligare om att det är UTREDNING jag vill ha och stryka en del annat som inte är relevant.

Är det någon som har erfarenhet/kunskap om utredningar i Norra Sverige?? Fast det är klart, det anses väl vara "knapsu" med sociala problem. Bit ihop bara...

Välkommen!

Jag gjorde min utredning på Klockarbergets ungdomspsyk i Skellefteå. De utreder ganska ofta, men om man inte hotar med lite överdrivna suicidtankar så lär man få vänta ett år eller mer. Men bortsett från det så är de inte alls emot tanken att utreda. Jag vet inte om du menade mer norr än Västerbotten iofs.

Var det så du kom snabbare in i kön för en utredning? Genom att hota med med lite överdrivna suicidtankar?

Japp.

Jag fick ändå vänta ett år och var desperat, men de har ju en prioriteringslista som de måste gå efter. Det handlar om att kamma hem poäng, och den som får flest poäng vinner och kommer till. Man märker att man sagt rätt sak när de skriver en liten anteckning i sina block.

Underbart med ärlighet. Jag förstår att du gjorde vad du kunde och kunde tyvärr ha gjort det själv.

Men lik förbannat: ännu ett av de många exemplen på att de som ska hjälpa oss använder exakt sådana metoder som vi med AS brukar ha problem med.
(Och undra på att de sedan inte kan hantera oss som personer heller, inte kan tillämpa det de "vet" teoretiskt. Grundjobbet är inte gjort.)

En sådan metod använde en kamrat för att få pengar från försäkringskassan.

Jag kan inte ljuga så. Det går inte och själv kände jag att det var ett perfekt tillfälle att träna mitt tålamod. Stod i kön under 8 månader. Personligen tycker jag det är åt helvete att ljuga sådär och jag blev rejält arg samt besviken på min kamrat. Det är väl helt enkelt så att jag inte kan ta mig fram i livet med hjälp av ett system som fungerar i en bollsport. Det är inte så att jag nu försöker döma eller attackera dig på något sätt, för jag har ingen som helst fakta angående de omständigheter som då rådde. Men det tuggar lite, men bara lite.

Jag sade inte att jag hittade på, utan att jag överdrev.

Det handlar om att nämna just de delar av ens tankegångar som gör att de lyssnar. Jag är inte depressiv av naturen, utan rätt nollställd. Så eventuella suicidtankar jag hade var väldigt flyktiga och försvann efter en natts sömn, men de fanns där då och då när jag väntade på att få utredas.

Genom att nämna dem mycket så får man dem att låta viktigare än de är. Det är inte direkt att ljuga. Jag har dock inget emot tanken, för man gör det ju i syfte att få utredas och förmodligen få diagnos, så man har ju ett äkta behov och resultatet skulle göra mycket för ens psykiska välmående.

Jag är inte bra på att ljuga, bara på att rikta uppmärksamhet på rätt saker. Och ytliga rispor på armen ser riktigt röda ut första dagen, om man gör nog många. De blödde inte ens, och jag har fått värre av att plocka björnbär. ;D

Men vad gör man inte för att få svar på varför man är som man är. Jag ville bara få en diagnos och sedan aldrig belasta psykvården mer, och det är precis så det blev.
Hade de som stod före mig i kön faktiskt varit akut självmordsbenägna så hade de kommit före mig i alla fall, vilket de förmodigen gjorde med tanke på hur länge jag faktiskt fick vänta. Och med tanke på att min kompis som bad om utredning samtidigt som jag fick komma till inom en månad så kan vi ju alla vara säkra på att kösystemet inte alls var baserat på turordning. Inte så mycket att skämmas över alltså.


Grejen är att man måste vara frisk för att få lov att vara sjuk i Sverige. Detta gäller all form av vård. Om man inte själv hör av sig ofta så blir man helt överkörd. Min mamma fick till exempel sin höftoperation inom två månader, när det hade kunnat ta ett år, och detta enbart genom att hon ringde och frågade efter lediga tider med jämna mellanrum. Man måste höra av sig och visa att man existerar.

Sist jag blev lovad ett samtal och besök från LSS-handläggaren så gjorde jag ett experiment. Jag sket i att ringa upp trots att de sade att samtalet skulle ske inom tre veckor. Detta var i slutet på november och jag fick besöket nu i veckan. Jag trodde även på Försäkringskassan när de sade att mitt bostadstillägg jag sökte från Oktober visserligen var försenat men skulle utredas innan årets slut. Förra veckan tröttnade ja och ringde, så jag har basbeloppet av aktivitetsersättningen och tärt hårt på mina besparingar. Det var inga problem alls med min ansökan och de hade inte ens en ursäkt till varför jag inte fått några pengar. Nu har jag pengarna, och allt jag tror om myndigheter och vården är sant.

Jag, som är intresserad av kommunikation, har en fördel här som många aspar inte har, och jag hoppas innerligt att många av er som har svårt att uttrycka er har vänner eller familj som är villiga att slåss för er.

Mördarsnigel skrev:Grejen är att man måste vara frisk för att få lov att vara sjuk i Sverige. Detta gäller all form av vård. Om man inte själv hör av sig ofta så blir man helt överkörd. Min mamma fick till exempel sin höftoperation inom två månader, när det hade kunnat ta ett år, och detta enbart genom att hon ringde och frågade efter lediga tider med jämna mellanrum. Man måste höra av sig och visa att man existerar.

Sist jag blev lovad ett samtal och besök från LSS-handläggaren så gjorde jag ett experiment. Jag sket i att ringa upp trots att de sade att samtalet skulle ske inom tre veckor. Detta var i slutet på november och jag fick besöket nu i veckan. Jag trodde även på Försäkringskassan när de sade att mitt bostadstillägg jag sökte från Oktober visserligen var försenat men skulle utredas innan årets slut. Förra veckan tröttnade ja och ringde, så jag har basbeloppet av aktivitetsersättningen och tärt hårt på mina besparingar. Det var inga problem alls med min ansökan och de hade inte ens en ursäkt till varför jag inte fått några pengar. Nu har jag pengarna, och allt jag tror om myndigheter och vården är sant.

Jag, som är intresserad av kommunikation, har en fördel här som många aspar inte har, och jag hoppas innerligt att många av er som har svårt att uttrycka er har vänner eller familj som är villiga att slåss för er.

Just precis.

Jag vet att det funkar likadant i Italien, Indien och nästan överallt och att särskilt den som har levat hela sitt medvetna liv efter 1989 kan rycka på axlarna och konstatera att det är så människan fungerar, men ordet är "skandal" ändå.

Ännu en fråga för OA (med flera).

Jahapp.. då synes det fungera som i övriga samhället mao. Klarar man att överdriva sin livssituation så går det fortare fram. *suck*

Mördarsnigel: Är intresserad av utredningar i allmänhet, men gärna norrut, själv försöker jag bli utredd i Luleå.

Jag fick vänta ett år till Vuxenhab i Uppsala, för ett par år sedan. (Stod "snällt" tyst i kön.) De utredde bra men långsamt när de väl kom till skott. Har hört att även Neuropsyk vid Akademiska Sjukhuset (är det väl numera?) ska kunna utreda AS.

Fast någon annan kanske har aktuellare besked.

Du menar att vissa ordval, betoningar samt en intensiv och övertygande användning av de ord du antog skulle kunna komma att ha en högre betydelse, var tekniken som du lutade dig emot när du ville ha en utredning för Asperger?

Jag hade svårt att uttrycka mig i tonåren, i varje fall på det sätt man bör uttrycka sig. Men allt eftersom åren gått har jag sakta och säkert kommit till en punkt då jag inte längre bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig och en bra bit på vägen till en fullständig acceptans av mitt funktionshinder, som på många sätt och vis även givit mig en hel del jag anser vara så mycket mer betydelsefullt än en social kedja man kan hänga runt halsen.

Nåväl, Mördarsnigel, jag missuppfattade det du skrev och är skyldig dig en ursäkt. Ursäkta!

Jag kunde uttrycka mig som vuxna ganska tidigt, men det tog lång tid innan jag lärde mig prata naturligt med folk i min egen ålder.
Jag fick min diagnos ganska nyligen, när jag var 24, så jag var ganska verbalt vältränad vid det laget.

Kan vara nyttigt att ha det som intresse om det inte går för långt och man börjar manipulera för "sportens" skull. En del fastnar som sagt i sina intressen. *Visslar*

Det är sant att det är väldigt svårt, när man har en fungerande metod som gör att de flesta tycker om en, att bara sluta och istället vara "äkta".
Som tur är så har jag ingen förståelse för skadeglädje och sysslar därför inte med obefogad manipulering, så den enda som skadas av att jag är social kameleont är jag själv, som inte vet vem jag är.

Jo, det där vet jag vad det kan vara. Inte roligt.

En fråga, hur gammal är du?

Om du fortf platsar inom barnpsykiatrin så har de ett myyycket bra team på Sunderby men du måste ha remiss dit från vanliga bup.

Dina läkares remissvar är ju rent oförskämda! De borde dessutom veta att man inte "behandlar" AS med psykoterapi och att det knappt finns några psykoterapeuter som vet nåt om AS.

Föreslår att du ställer kravet igen att få bli utredd eller åtminstone bedömd av en specialist på området.
Då ska du ta upp argumenten att AS inte är nåt som behandlas enl ovan, men att man kan behöva diagnos för att få stöd och hjälp t ex från Vuxenhabiliteringen (om du är över 18, annars Barnhab.)

jorand skrev:Tack för svar!

Nu är ju läkaren på semester i två veckor och jag orkar/vill inte börja om med någon ny då han trots allt är vettig. Närpsykiatrin anser också att tillvägagångssättet varit obra och råder mig att få en ny remiss skickad direkt till dom. Han kan vara tydligare om att det är UTREDNING jag vill ha och stryka en del annat som inte är relevant.

Är det någon som har erfarenhet/kunskap om utredningar i Norra Sverige?? Fast det är klart, det anses väl vara "knapsu" med sociala problem. Bit ihop bara...

Jag försöker också få en remiss för utredning men min läkare fick tillbaka remissen direkt då de inte ansåg att jag var i behov av en utredning, trots att min läkare tyckte det vore lämpligt. Ska försöka få han att skriva en ny remiss men de på psyket här uppe verkar inte vara intresserad av att utreda folk pga brist på personal. Så jag funderar på att genomgå en utredning privat istället, men jag har inte hittat någon som gör det här uppe så i så fall får man nog bege sig söderut.

Jag har också för avsikt att genomgå utredningen på sunderby sjukhus men det verkar alltså vara minst sagt svårt

A skrev:En fråga, hur gammal är du?

Om du fortf platsar inom barnpsykiatrin så har de ett myyycket bra team på Sunderby men du måste ha remiss dit från vanliga bup.

Dina läkares remissvar är ju rent oförskämda! De borde dessutom veta att man inte "behandlar" AS med psykoterapi och att det knappt finns några psykoterapeuter som vet nåt om AS.

Nja, det är ca 15 år för sent med bup för min del, men tack för tipsen.
Svaren kommer från vuxenpsykiatrin i Sunderbyn, men de kanske är bättre med barn? Jomenvisst, jag vill ju åtminstone få träffa en människa och inte bedömas och avvisas enbart baserat på en remiss... Och de var väldigt tydliga med att påpeka att Landstinget minsann inte kommer att bekosta någon privat psykoterapi.

Närpsykiatrin i Luleå gav mig som sagt rådet att be läkaren skicka remissen till dem nästa gång istället , så ska de försöka hjälpa mig. Fortsättning följer..

Finns det verkligen privata utredare???

jorand skrev:Finns det verkligen privata utredare???

Svårt att tro. Skulle säga att du inte skulle gå till en, förmodligen lurendrejeri isåfall.