skeptisk till att du ska ha diagnos eller skeptisk till att du kommer få diagnos?

Fenren skrev:skeptisk till att du ska ha diagnos eller skeptisk till att du kommer få diagnos?

Skeptisk till att jag kommer att bli utredd.

jorand skrev:

Fenren skrev:skeptisk till att du ska ha diagnos eller skeptisk till att du kommer få diagnos?

Skeptisk till att jag kommer att bli utredd.

Svårt att avgöra om du vill ha en utredning eller ej. Men vill du ha en utredning där du dessutom kan få ett namn på din eventuella problematik så råder jag dig att vara mer på. Ihärdig kanske är ett bättre ordval?

Jag har (enligt mig då) varit rätt tydlig med att jag vill bli utredd. Annars skulle jag inte varit där ens. Jobbar på det.

jorand skrev:

alfapetsmamma skrev:Håller tummarna för att det går bra, oavsett utgång (vet ju inte vad du önskar dig utav det).

Mja... Inte jag heller numera egentligen. Det varierar tror jag, men det blir ju vad det blir. Hoppas det är en vettig människa åtminstone.

Men tack!

Oki.Det var detta som fick mig att tro att du inte vet vad du vill.

Thurizas skrev:

jorand skrev:

alfapetsmamma skrev:Håller tummarna för att det går bra, oavsett utgång (vet ju inte vad du önskar dig utav det).

Mja... Inte jag heller numera egentligen. Det varierar tror jag, men det blir ju vad det blir. Hoppas det är en vettig människa åtminstone.

Men tack!

Oki.Det var detta som fick mig att tro att du inte vet vad du vill.

Ah, ok. Förtydligar då: Utredd vill jag ju bli, men jag är osäker på vad jag önskar mig av själva resultatet, eller snarare av vad som kommer efter resultatet.

Då ska vi se...

2009-01-28: Remitterad två ggr, utan resultat.
2010-06-16: Bedömningssamtal, efter ny egenremiss.
2010-08-16: Mailat in en komplettering av saker som jag inte tyckte kom fram under samtalet.
2010-10-03: Läkarbesök, uppföljning av bedömningssamtal. Läkaren skulle återkomma efter att ha funderat.

2010-10-04: Skickade ett mail igen, nu med tankar efter läkarbesöket. Fick som svar att hon skulle återkomma efter att läkaren läst mailet.

2010-11-16: Mailade en påminnelse, fick som svar att hon måste få återkomma.

Därefter tystnad, skickade en ny påminnelse i fredags, men har ännu inte fått något svar denna gång.

Det verkar ju gå aningen segt detta här...

jorand skrev:Det verkar ju gå aningen segt detta här...

Jo, du verkar sannerligen ha hamnat mitt i sirapen, vilket ju iofs är inte det minsta förvånande när det handlar om "psykvårds-maskineriet", vad "ärendet" än må gälla!

Tyvärr är det väl så (och jag har själv kämpat med "psyk" i 30 år, först för min mor och numera för mig själv) att de inte (alltid) vill/kan/har möjlighet att göra så förbaskat mycket!?

Om de, vårdgivarna man stöter på, samtidigt inte har tillgång till "det där lilla extra", sin egen vilja att verkligen vilja samarbeta med de patienter de möter, tja då är det ganska kört.

Det känns ofta som det hela mest handlar om att de är "proffs", vill absolut inte ha mer besvär än nödvändigt (Gud förbjude!) och jag som anhörig, patient ska veta min plats och tiga still! (Jösses, vad spydig jag är nu, men va´fan! )

Detta anser jag vara helt uppåt väggarna! (som jag tror att du förstår, jorand!?)

Jag genomgår själv en NPF-utredning just nu och den känns bara så jävla hopplös ... fy, fan (sorry)!
Det känns inte bra inte och inte heller så seriöst/engagerat från psykologens sida precis...visst, jag har alla mina trauman som sticker ut, men varför ska det vara så svårt att samtidigt tänka i banorna "att kanske Bali även har en viss grundproblematik som bör tas med i beräkningen", men det verkar inte som det kommer att gå fram hos denne neuropsykolog inte (även om jag kämpar vidare), och det är för jä... sorgligt.

När ska, framför allt, psykiatrin förstå att patienterna faktiskt kan ha sjuhelsikes mycket mer kunskap om olika problem än vad de själva har!?

Jag fortsätter vara för jäkla elak här nu, men det verkar faktiskt som svaret på den frågan är skriven i stjärnorna och inte något som vi lär stöta på under vår livstid.

Jag önskar ändå dig, jorand (och mig själv ) lycka till i din kamp, ge inte upp!

Cyberkram på dig!

Bali skrev:Jag genomgår själv en NPF-utredning just nu och den känns bara så jävla hopplös ... fy, fan (sorry)!
Det känns inte bra inte och inte heller så seriöst/engagerat från psykologens sida precis...visst, jag har alla mina trauman som sticker ut, men varför ska det vara så svårt att samtidigt tänka i banorna "att kanske Bali även har en viss grundproblematik som bör tas med i beräkningen", men det verkar inte som det kommer att gå fram hos denne neuropsykolog inte (även om jag kämpar vidare), och det är för jä... sorgligt.

Jag förstår din frustration, Bali. Jag har hela tiden tyckt att detta med asperger/npf är extremt knepigt. Inte minst eftersom vården inte verkar ha full koll på skiten. Hur ska då vi - som stackars lekmän - kunna ha nån koll=

Bali skrev:När ska, framför allt, psykiatrin förstå att patienterna faktiskt kan ha sjuhelsikes mycket mer kunskap om olika problem än vad de själva har!?

Men räknas "internetkunskap" (ursäkta) som verklig kunskap? Och den litteratur som finns att tillgå är inte alltid så otvetydig heller. Utredarna anser nog att det finns väldigt mycket missförstånd därute - det märkte jag under min egen utredning i höstas.

Det känns faktiskt som att asperger/npf är ett område där ingen verkar ha tillräcklig koll. Man bara hänvisar till ett "alltmer stressigare samhälle" och ger det som intäkt för att "folk hamnar utanför". Det känns som att psykiatrin har tappat greppet över vad som är verklig psykisk ohälsa och "bara lite" utbrändhet - ursäkta uttrycket. Det verkar konstigt att det helt plötsligt skulle ha dykt upp en massa "elaka" människor som inte tolererar avvikelser. Men kanske är det ändå en del av sanningen. Folk som är "normala" (NT) orkar inte med sävliga, långsamma aspergare (vilket är min bild av oss) utan spolar oss vill förmån för yngre rappare friskare talanger.

barracuber skrev:Jag förstår din frustration, Bali. Jag har hela tiden tyckt att detta med asperger/npf är extremt knepigt. Inte minst eftersom vården inte verkar ha full koll på skiten. Hur ska då vi - som stackars lekmän - kunna ha nån koll=

Jo, nog är jag frustrerad alltid käre barracuber, vilket tyvärr syns lite väl tydligt i denna tråd, förlåt , men ibland behöver man bara pysa ut lite ånga för att inte explodera.

Bali skrev:När ska, framför allt, psykiatrin förstå att patienterna faktiskt kan ha sjuhelsikes mycket mer kunskap om olika problem än vad de själva har!?

barracuber skrev:Men räknas "internetkunskap" (ursäkta) som verklig kunskap? Och den litteratur som finns att tillgå är inte alltid så otvetydig heller. Utredarna anser nog att det finns väldigt mycket missförstånd därute - det märkte jag under min egen utredning i höstas.

Nej, visst kan den "kunskap" som vi skaffar oss via internet och/eller litteratur inte jämföras med den som de utbildade besitter och det var väl inte riktigt så jag menade heller, så förlåt igen. (Ursäkta mig är jag iaf bra på. )

Vad som gör mig besviken är, för det första, att "min" psykolog inte tycks lyssna på mig och mina funderingar (för tillfället åtminstone) utan har ett väldigt "fyrkantigt tänk" och, för det andra, dessutom kommit med en del kommentarer vad gäller annat, där jag helt klart har mer kunskap än honom.
Jag har tyvärr tvingats lära mig väldigt mycket i LHS vad gäller t.ex. min mors sjukdom och kan utan minsta tvekan stå fast vid att psykologen, varit ute på en rejäl cykeltur i flera av sina resonemang där.

Ja, ja, läget är som det är för tillfället, jag får kämpa vidare med både tester och mina försök att föra en vettig dialog med psykologen i fråga, och sedan får man se vart det leder.

Än en gång, lycka till, jorand och alla andra som kämpar med att få bli utredda och, förhoppningsvis, även få lite mer kunskap om era svårigheter!

Bali skrev:Jag önskar ändå dig, jorand (och mig själv ) lycka till i din kamp, ge inte upp!

Cyberkram på dig!

Tack. Och detsamma! (Klart du får önska dig själv lycka till, det kan man nog behöva..)

Fått svar nu i alla fall, efter det tredje mailet som jag skickade i natt och som denna gång hade en lite syrligare ton, undrar hur mycket det hade med saken att göra? Är visst uppsatt på väntelista för både utredning och kontaktperson nu i alla fall. Samt en ursäkt för att jag inte fått svar tidigare. Nästa fråga är ju då hur lång väntelistorna är...

Slutsats: Orkar man inte ligga på själv för att få hjälp så händer det inget alls. Problemet är ju att när man mår dåligt så orkar man inte och när man mår bra så känns behovet mindre.

Bali skrev:

barracuber skrev:Men räknas "internetkunskap" (ursäkta) som verklig kunskap? Och den litteratur som finns att tillgå är inte alltid så otvetydig heller. Utredarna anser nog att det finns väldigt mycket missförstånd därute - det märkte jag under min egen utredning i höstas.

Nej, visst kan den "kunskap" som vi skaffar oss via internet och/eller litteratur inte jämföras med den som de utbildade besitter och det var väl inte riktigt så jag menade heller, så förlåt igen. (Ursäkta mig är jag iaf bra på. )

Jag uttryckte mig lite för direkt så det blev oklart. Jag tycker vi ska fortsätta läsa på och bli kunnigare om alla våra syndrom. De flesta av oss kan ju liksom inte låta bli, eller hur? Jag menade att ansvaret inte ska ligga på oss. Ansvaret för att diagnoser, utredningar, bedömning osv blir korrekta måste ju självklart ligga på vården. Och det är ju där det brister idag som vi konstaterat 1000 gånger här på forumet *trött*

Bali skrev:Vad som gör mig besviken är, för det första, att "min" psykolog inte tycks lyssna på mig och mina funderingar (för tillfället åtminstone) utan har ett väldigt "fyrkantigt tänk" och, för det andra, dessutom kommit med en del kommentarer vad gäller annat, där jag helt klart har mer kunskap än honom.

Jag hade ibland annan åsikt än mina utredare. Oftast tyckte jag att de förstod vad jag menade och t.o.m. höll med mig till slut.

Brukar du brusa upp eller känna dig stressad under diskussionerna? Min fru (definitivt NT visserligen) låter ofta mig sköta vissa känsliga diskussioner - exempelvis konflikter med hennes mamma - eftersom jag klara att hålla mig mer neutral och (framför allt) lugn än vad min fru gör. Det kan bero på att att folk som brusar upp (som hon brukar göra mot sin mamma) ibland i sin iver upplevs som röriga och inte tas på lika stort allvar som en person som behåller sitt lugn och talar långsamt och till synes kontrollerat. Det vet man ju att ifall en diskussion leder till gräl så brukar sällan någon consensus uppnås, eller hur? Där har vi "kyliga, logiska" aspergare ett försprång faktiskt! (lite av den klassiska idealbilden/übermenschbilden av aspergare som jag var anhängare av för några år sedan).

Det finns motsatsen också. Att man är inåtvänd, distant, har svårt att omsätta tankarna i ord och därmed inte lyckas komma fram i diskussionerna.

Bali skrev:Jag har tyvärr tvingats lära mig väldigt mycket i LHS vad gäller t.ex. min mors sjukdom och kan utan minsta tvekan stå fast vid att psykologen, varit ute på en rejäl cykeltur i flera av sina resonemang där.

Just i det fallet - din mors sjukdom - kan jag mycket väl tänka mig det. Han är ju trots allt ingen läkare. Men visst. Man kan sannerligen tycka att han borde vara mera flexibel i diskussionerna med dig!

jorand skrev:

Bali skrev:Jag önskar ändå dig, jorand (och mig själv ) lycka till i din kamp, ge inte upp!

Cyberkram på dig!

Tack. Och detsamma! (Klart du får önska dig själv lycka till, det kan man nog behöva..)

Fått svar nu i alla fall, efter det tredje mailet som jag skickade i natt och som denna gång hade en lite syrligare ton, undrar hur mycket det hade med saken att göra? Är visst uppsatt på väntelista för både utredning och kontaktperson nu i alla fall. Samt en ursäkt för att jag inte fått svar tidigare. Nästa fråga är ju då hur lång väntelistorna är...

Slutsats: Orkar man inte ligga på själv för att få hjälp så händer det inget alls. Problemet är ju att när man mår dåligt så orkar man inte och när man mår bra så känns behovet mindre.

Jag har missat den här tråden tidigare och har läst om utredningscirkusen du har gått igenom. Att du inte gav upp utan fortsatte är imponerande.

Själv så skickade jag in egenremiss och fick ju träffa en läkare och står tydligen i kö i väntan på utredning, men inga tester har gjorts! Detta stör mig något abnormt. Om något/några test gjorts så hade det känts mycket bättre, som om jag hade mer "på fötterna" inför en utredning. Nu har jag fortfarande bara mina tvivel och grubblerier och ska fundera på allt detta i ca 2år till.

Men grattis ändå att du efter så mycket krångel äntligen står i kö i alla fall.

(och styrkekramar till Bali )

Banzai skrev:Jag har missat den här tråden tidigare och har läst om utredningscirkusen du har gått igenom. Att du inte gav upp utan fortsatte är imponerande.

Själv så skickade jag in egenremiss och fick ju träffa en läkare och står tydligen i kö i väntan på utredning, men inga tester har gjorts! Detta stör mig något abnormt. Om något/några test gjorts så hade det känts mycket bättre, som om jag hade mer "på fötterna" inför en utredning. Nu har jag fortfarande bara mina tvivel och grubblerier och ska fundera på allt detta i ca 2år till.

Men grattis ändå att du efter så mycket krångel äntligen står i kö i alla fall.

Har ju gett upp i omgångar men ändå känt att behovet funnits efter ett tag av olika anledningar. Risken är ju bara att man känner sig otroligt jäkla korkad om utredningen inte leder till något efter allt besvär att få till den... Men tack, tror jag. =)

Så du har inte fått göra några enkäter eller liknande vid ett bedömningssamtal? Kommer knappt ihåg vad jag fick göra nu känner jag...

Banzai skrev:..
Själv så skickade jag in egenremiss och fick ju träffa en läkare och står tydligen i kö i väntan på utredning, men inga tester har gjorts! Detta stör mig något abnormt. Om något/några test gjorts så hade det känts mycket bättre, som om jag hade mer "på fötterna" inför en utredning. Nu har jag fortfarande bara mina tvivel och grubblerier och ska fundera på allt detta i ca 2år till.

Ca 2 år?? Varför så himla länge? Bor du i storstad? (har inte läst hela tråden...)

jorand skrev:Har ju gett upp i omgångar men ändå känt att behovet funnits efter ett tag av olika anledningar. Risken är ju bara att man känner sig otroligt jäkla korkad om utredningen inte leder till något efter allt besvär att få till den... Men tack, tror jag. =)

Så du har inte fått göra några enkäter eller liknande vid ett bedömningssamtal? Kommer knappt ihåg vad jag fick göra nu känner jag...

Det värsta är ju just den känslan av att man river upp himmel och jord (känns det som) och sedan så visar det sig att man bara var typ förkyld eller något (istället för asperger). Det skrämmer mig. Det är även därför jag stör mig på att jag inte fått göra några enkäter, ingenting, har inte ens kommit på bedömningssamtal (tror jag). Fick träffa en ST-läkare och jag trodde han skulle skicka min remiss samt sitt intryck av mig till bedömningsgruppen, men jag verkar ha missuppfattat det.

Tänk om jag nu kommer vänta i 2år för utredning av något som inte visar sig vara AS eller ens åt det hållet! Något som hade kunnat upptäckas i ett tidigare skede. Nu tar jag plats, tid och kommer kosta pengar dessutom...

barracuber skrev:Ca 2 år?? Varför så himla länge? Bor du i storstad? (har inte läst hela tråden...)

Definera "storstad".

Banzai skrev:Det värsta är ju just den känslan av att man river upp himmel och jord (känns det som) och sedan så visar det sig att man bara var typ förkyld eller något (istället för asperger). Det skrämmer mig. Det är även därför jag stör mig på att jag inte fått göra några enkäter, ingenting, har inte ens kommit på bedömningssamtal (tror jag). Fick träffa en ST-läkare och jag trodde han skulle skicka min remiss samt sitt intryck av mig till bedömningsgruppen, men jag verkar ha missuppfattat det.

Tänk om jag nu kommer vänta i 2år för utredning av något som inte visar sig vara AS eller ens åt det hållet! Något som hade kunnat upptäckas i ett tidigare skede. Nu tar jag plats, tid och kommer kosta pengar dessutom...

Du ska inte känna att du kostar. Du har ju vissa egna misstankar om dig själv. Då ska du tas på allvar. Skriv gärna ut DSM-kriterierna och bocka för det som stämmer in på dig.

Ibland blir folk skickade till utredning. Det tror jag mest gäller mera uppenbara fall. Själv fick jag först övertyga min psykiater. Han remitterade mig till öppenvården där jag fick träffa en psykolog som också trodde på att jag hade något autismliknande. Hon remitterade mig till NPF-utredningen.

Banzai skrev:

barracuber skrev:Ca 2 år?? Varför så himla länge? Bor du i storstad? (har inte läst hela tråden...)

Definera "storstad".

Egentligen har jag ingen bild alls över ifall väntetider skiljer mellan storstad (tänker främst på de tre stora) och mindre städer + landsorten. För ett par år sedan hade storstäderna ofta mellan 2-3 års väntetid, men jag trodde att det hade bättrat sig sedan dess. Jag själv t ex bor i en grannkommun till Göteborg och fick vänta 8 månader förra året från intro.samtal tills utredningen kom igång.

Sedan har man ju hört om t ex Falköping som har väldigt kort kötid och då har många från Västra Götaland sökt sig dit.

Nu vet jag inte var du bor. Sedan finns det ju något som heter vårdgaranti också....

Ursäkta om jag lät kort i tonen.

barracuber skrev:Du ska inte känna att du kostar. Du har ju vissa egna misstankar om dig själv. Då ska du tas på allvar. Skriv gärna ut DSM-kriterierna och bocka för det som stämmer in på dig.

Jo, jag har misstankar, men jag vet inte om det stämmer. Jag kanske överdriver/missuppfattar kriterierna för att de ska passa in i "min" uppfattning. Är så himla osäker.

barracuber skrev:Ibland blir folk skickade till utredning. Det tror jag mest gäller mera uppenbara fall. Själv fick jag först övertyga min psykiater. Han remitterade mig till öppenvården där jag fick träffa en psykolog som också trodde på att jag hade något autismliknande. Hon remitterade mig till NPF-utredningen.

Jag har ju inte fått träffa någon psykolog än och ST-läkaren tyckte att det var svårt att säga vad mina problem kan bero på. NN tyckte att social fobi inte var uteslutet i alla fall. Och depression också.

barracuber skrev:Egentligen har jag ingen bild alls över ifall väntetider skiljer mellan storstad (tänker främst på de tre stora) och mindre städer + landsorten. För ett par år sedan hade storstäderna ofta mellan 2-3 års väntetid, men jag trodde att det hade bättrat sig sedan dess. Jag själv t ex bor i en grannkommun till Göteborg och fick vänta 8 månader förra året från intro.samtal tills utredningen kom igång.

Nu vet jag inte var du bor. Sedan finns det ju något som heter vårdgaranti också....

Ursäkta om jag lät kort i tonen.

Jag bor inte i en av de tre stora utan tror att jag är ett icke-prioriterat fall och att det är därför jag får vänta så länge. Jag är (om jag ens har AS) extremt högfungerande sa ST-läkaren. Jag ringde och frågade om det där med vårdgarantin och fick till svar att jag räknas vara under behandling då jag står i kö.

Var du kort i tonen? Det tyckte inte jag så du har inget att be om ursäkt för.

Min psykiater tyckte länge att jag var en gåta. Han kunde inte se vad som var fel på mig. Han undrade om nånting var fel med mig. Han är 60+ så han kan inte så mycket npf. Men han har träffat många och har sett ökningen av diagnoserna.

Har du några uppenbara problem eller lidande av dina misstänkta symptom? Isf har du större chans att prioriteras upp. Du kanske kan remitteras nånstans med kortare väntetid.
I mitt fall förklarade jag att jag har exekutiva problem (organisation, planering, igångsättande, genomförande mm) samt att jag är stresskänslig. Har inte haft fast jobb på sju år och långt innan dess hade jag mentala kriser med depressioner, psykos, utbrändhet, social fobi. Det är rätt vanligt att vi har och har haft kontakt med psyket.

Nu blir det en liten kapning här av din tråd Jorand, hoppas du inte tar illa upp.

barracuber skrev:Har du några uppenbara problem eller lidande av dina misstänkta symptom? Isf har du större chans att prioriteras upp. Du kanske kan remitteras nånstans med kortare väntetid.
I mitt fall förklarade jag att jag har exekutiva problem (organisation, planering, igångsättande, genomförande mm) samt att jag är stresskänslig. Har inte haft fast jobb på sju år och långt innan dess hade jag mentala kriser med depressioner, psykos, utbrändhet, social fobi. Det är rätt vanligt att vi har och har haft kontakt med psyket.

Neeej, det tycker jag inte att jag har. Jag har aldrig drabbats av psykos, vet ej om jag varit utbränd utan har väl kanske någon mild form av social fobi och återkommande depressioner. Jag inbillar mig att jag är stresskänslig, men vet inte var jag befinner mig på "känslighetsskalan".

Kan du förklara lite närmare med vad du menar med dina exekutiva problem? Alltså organistation, planering och genomförande (igångsättande tror jag att jag vet vad det är).

Jag har aldrig varit i kontakt med psyket förrän nu och det var på eget initiativ. Har haft kontakt med diverse kuratorer innan dock.

Banzai skrev:Nu blir det en liten kapning här av din tråd Jorand, hoppas du inte tar illa upp.

Ingen fara alls. Känner ju dessutom igen mig i många av dina tankegångar.

Banzai skrev:Nu blir det en liten kapning här av din tråd Jorand, hoppas du inte tar illa upp.

Jag kan flytta över OT-inläggen till din tråd, Banzai, senare under helgen.

Banzai skrev:

barracuber skrev:Har du några uppenbara problem eller lidande av dina misstänkta symptom? Isf har du större chans att prioriteras upp. Du kanske kan remitteras nånstans med kortare väntetid.

I mitt fall förklarade jag att jag har exekutiva problem (organisation, planering, igångsättande, genomförande mm) samt att jag är stresskänslig. Har inte haft fast jobb på sju år och långt innan dess hade jag mentala kriser med depressioner, psykos, utbrändhet, social fobi. Det är rätt vanligt att vi har och har haft kontakt med psyket.

Neeej, det tycker jag inte att jag har. Jag har aldrig drabbats av psykos, vet ej om jag varit utbränd utan har väl kanske någon mild form av social fobi och återkommande depressioner. Jag inbillar mig att jag är stresskänslig, men vet inte var jag befinner mig på "känslighetsskalan".

Kan du förklara lite närmare med vad du menar med dina exekutiva problem? Alltså organistation, planering och genomförande (igångsättande tror jag att jag vet vad det är).

Jag har aldrig varit i kontakt med psyket förrän nu och det var på eget initiativ. Har haft kontakt med diverse kuratorer innan dock.

Lever du själv eller har du partner? Träffar du många NT-personer?

Själv är jag gift med en NT-kvinna. Vi har två barn och båda är rätt så NT (de är 12 och 15). Mina utredare sa att det innebär en hög stress att ha familj när man har NPF-problematik. Speciellt när de är så ruschiga som min fru, tänkte jag.... Min stresskänslighet kommer fram när min fru kräver för mycket för fort, när hon använder ordet "måste" för mycket, när hon pratar för mycket och för fort, när hon är upprörd osv. När hon skäller på mig får jag stillestånd i hjärnan!

Man kan nog utvidga det utredarna sa till att "det är stressigt att träffa NT-personer om man har npf".

I arbetssitationer har stresskänsligheten märkts flera gånger. Eftersom jag är långsam, noggrann, kvalitetsmedveten och tidsoptimist riskerar jag lätt att hamna i tidsnöd. Oftast blir jag handlingsförlamad vilket är mitt sätt att få panik. Jag får ingenting ur händerna och vågar inte gå till någon. Jag berättar inte när jag är försenad med något. jag försöker själv fixa allt i hemlighet (ingen bra strategi alls...).

Vad gör du annars då? Jobbar du?

Det där med exekutiva funktioner är något som kom fram under utredningen. jag hade anat det själv tidigare. Även om jag har svårt att beskriva vad det egentligen är.

Ska iväg en sväng. Skriver mer senare.

barracuber skrev:Mina utredare sa att det innebär en hög stress att ha familj när man har NPF-problematik. Speciellt när de är så ruschiga som min fru, tänkte jag.... Min stresskänslighet kommer fram när min fru kräver för mycket för fort, när hon använder ordet "måste" för mycket, när hon pratar för mycket och för fort, när hon är upprörd osv. När hon skäller på mig får jag stillestånd i hjärnan!

Man kan nog utvidga det utredarna sa till att "det är stressigt att träffa NT-personer om man har npf".

I arbetssitationer har stresskänsligheten märkts flera gånger. Eftersom jag är långsam, noggrann, kvalitetsmedveten och tidsoptimist riskerar jag lätt att hamna i tidsnöd. Oftast blir jag handlingsförlamad vilket är mitt sätt att få panik. Jag får ingenting ur händerna och vågar inte gå till någon. Jag berättar inte när jag är försenad med något. jag försöker själv fixa allt i hemlighet (ingen bra strategi alls...).

Jomenvisst på allt det...

Jag har precis skrivit/skapat en tråd i "Aspergare off-topic" där jag lovade försöka hålla fingrarna i styr, men nu måste jag ju ändå försöka svara här.

Först några ord till jorand; tack själv och visst är det väl så att man måste må bra och vara jäkligt stark för att orka kämpa med att få ev. hjälp av vården, sorgligt men likt förbaskat sant!
Lycka till och vräk ur dig din frustration här på forumet iaf, för det är inte bra att tappert försöka bära den själv!
Försök att vara modig nog att dela med dig av din rädsla/frustration, för jag hoppas verkligen några av oss här kan bidra med något litet pepp.

Sedan över till barracuber; att du uttryckte dig direkt var väl inte allt som bidrog till att jag kanske missförstod, jag som läsare har ju faktiskt mitt ansvar också ju och läser utifrån min synvinkel, men skönt ändå att vi tycks ha liknande åsikter, för visst borde ansvaret rimligtvis i allt större grad ligga hos vårdgivarna och särskilt som många av dem dunkar sig för bröstet och hävdar sin åsikt som den enda riktiga.

Du frågade sedan om jag brukar brusa upp eller känner mig stressad under diskussioner och visst kan jag känna mig stressad, ja rent av rädd, men brusa upp (skratta bör man...) nej det är inte direkt min grej det!

Så det är inte det kommunikationsproblemet jag har med neuropsykologen utan jag är snarare så rädd, mesig, väluppfostrad att jag hellre låter mig trampas på än säger emot, och detta har mina övriga vårdkontakter reagerat på och vill också själva veta vad som egentligen händer i denna utredning, med min tillåtelse då förstås.
Själv är jag tyvärr alltför rädd att en sådan förfrågan från deras sida skulle få en negativ effekt, att jag skulle bli "bestraffad" och än än mindre värd att ta hänsyn till hos utredande psykolog.
Det är ett hemskt scenario, jag vet, men jag har tampats så länge med vården att jag är mer än väl medveten om att det tyvärr finns många småsinta vårdgivare där ute, sorgligt men sant.

Jag är nog också en av de "kyliga, logiska" aspergare, tror iaf jag, för det vore faktiskt en mycket logisk förklaring till hur fasiken jag har fixat min uppväxt med min psykotiska mor som inte ens den "kära" psykiatrin orkade med.

Till sist över till Banzai; tack för styrkekramen, den värmer ska du veta!

Nu orkar jag inte läsa övriga inlägg i tråden, men det får vara så.

Ta väl hand om er kära "kompisar"! (ja, jag försöker faktiskt fantisera så om er. )