Jag ska ta historian ganska så kort men ändå försöka få med det viktiga för att se om ni med erfarenhet av detta säger om mina möjligheter.

Jag är en man som för ett par månader sedan fyllde trettio år.
Jag har alltid känt mig väldigt annorlunda, var jätteblyg som liten, hade många underliga idéer som jag tvångsmässigt höll fast vid, jag lyckades när jag var i slutet av tonåren att till viss del framstå som mer social och lärde mig att prata med folk det vanliga småpratssättet även om jag alltid känt mig väldigt annorlunda rent socialt eftersom det aldrig har varit på riktigt för mig.
Hursomhelst, jag insåg efter ett par misslyckade jobb i 20-årsåldern som slutade med att jag blev helt slut och deprimerad och var tvungen att sluta efter några få veckor.

Jag drog mig undan och levde på pengar som jag ärvt ett tag och studerade sedan strökurser på distans för att få csn. Åren gick och när jag var 26 år så kunde jag inte läsa längre för jag kunde inte ta mer CSN-lån. Jag fick då börja gå på socialbidrag. Försökte söka massa jobb, blev alltmer stressad ju längre tiden gick då jag insåg för varje jobb jag sökte och varje intervju jag kom till att jag hade vantrivts. Jag hade även ett par jobb väldigt kort som ledde till att jag blev deprimerad och sjukskriven vilket gjorde att jag fick vara ifred från socialtjänsten ett tag. Sedan hände samma sak igen, jag arbetstränade men hatade det så mycket att jag började må dåligt igen, en massa ångest och allmän utmattning som gjorde att jag inte kom ur sängen förrän sådär 14-15 timmar efter att jag la mig.
Självmordstankar konstant så fort jag försökte att anpassa mig till det jag inte klarar, vilket inte bara är jobb utan även sociala situationer av återkommande karaktär.

Tillsist så föreslog min psykolog att jag kanske har add och eventuellt någon autismspektrumstörning. Hamnade hos psykiatrin som i vintras gav mig diagnosen ADD efter lite olika tester och samtal. Nu står jag i kö för att genomgå en autismutredning. Jag vet inte om jag har autism, men om jag förstår det rätt så är det inte så ovanligt att man har både add och autism - stämmer detta förresten?

Jag har haft med äckligt många läkare att göra vid det här laget och det har varit en sådan hemsk kamp att behöva bevisa att man inte klarar av att jobba. Jag har lagt ner så mycket tid på att bevisa detta och då redan innan varit helt slut, när man då måste kämpa för det också så blir det ännu värre.
När jag fick add-diagnosen så blev jag lättad för jag tänkte att nu kanske de äntligen kan ta mina problem på allvar och fundera på tanken att jag kanske skulle behöva vara sjukskriven en längre period (sjukersättning och slippa socialen och deras krav på att söka jobb och risken att de tvingar en till någon typ av arbetsprojekt där man bara vantrivs) så därför har jag lugnat mig lite grann. För mig hade ett år eller två där jag redan från början vet att det kommer bli så längt kunnat rädda mig. Det har varit så fruktansvärt mycket stress kring det att inte veta längre fram än någon månad eller två.

Jag vet att det i samhället är en sanning att all typ av social sysselsättning är något bra och gör gott för hälsan men det är verkligen inte så för mig mer än i väldigt små doser och inte på samma ställe och definitivt inte med tvång varken direkt eller indirekt så mycket har jag fattat nu. Jag kan vara stressad i veckor över att jag måste göra något inplanerat. Det funkar verkligen inte, alla påtvingade intryck är bara tärande för mig. Jag hoppas naturligtvis på att i framtiden kunna klara något jobb på deltid heltid känns fullständigt omöjligt föralltid för mig, men ska jag klara halvtid så måste jag få möjlighet att släppa pressen först ett tag. Att verkligen veta att jag ska vara ifred ett år och kunna få möjlighet att släppa de här problemen och låta mig möta mina problem utan att de behöver vara problem.

Men vad jag förstår så är det väldigt väldigt svårt att bli beviljad sjukersättning idag, add i kombination med ångest och utmattning räcker väl knappast?
Om jag (vet ju inte om det blir så) får en autismdiagnos hur mkt större är då möjligheterna?
Jag vet inte ens hur jag ska få fram detta eftersom jag riskerar att bara vilja slippa jobba. Vad hade ni gjort?
Borde man vänta och se om det blir någon mer diagnos eller hade det gått att ansöka redan nu?
Är det svårare att få beviljat i framtiden om man blivit nekad tidigare?

Jag skulle bli så otroligt lättad om det finns ett hopp i detta, om något visar att den vägen är öppen.

Hade du tänkt sjukersättning i något år? Då är det sjukpenning som gäller, inte sjukersättning.

Du kan söka nu på en gång, får du avslag är det enkelt att söka igen efter en eventuell autismdiagnos då det är ändrade förhållanden.

johan88 skrev:Hade du tänkt sjukersättning i något år? Då är det sjukpenning som gäller, inte sjukersättning.

Du kan söka nu på en gång, får du avslag är det enkelt att söka igen efter en eventuell autismdiagnos då det är ändrade förhållanden.

Jag menar: jag tror inte att jag kommer orka jobba på många år men jag skulle må väldigt bra om jag visste att det inte kommer att ställas några krav på 1-2 år.

Det räcker inte med en autismdiagnos för att få sjukersättning. Man behöver utöver diagnoserna ha omfattande svårigheter som gör att läkaren gör bedömningen att man aldrig kommer kunna arbeta, och sedan lyckas framföra det till Försäkringskassan.

Enligt LSS: "Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra."

Det är skrattretande eftersom det inte efterlevs för fem öre. Ett jävla hån mot personer med funktionsnedsättningar är vad det är. Uppenbarligen erkänner man inte psykiatriska diagnoser i det här landet.

Det som behövs är ett program med tidsbegränsad "sjukersättning", dock så länge individen behöver. Det vill säga grundläggande ekonomisk trygghet. Med syftet att individen ska kunna studera och utvecklas i sin egna takt och på sikt bli en självförsörjande och arbetande samhällsmedborgare.

Det beror på hur pass bra din läkare är att skriva ihop intyget till FK och vederbörandes bedömning utav din arbetsförmåga, du kan till och med få göra en bedömning utav din arbetsförmåga via något företag som FK anlitar.

Det är nog inte stor chans längre tyvärr.
Är väl bra om man skulle kunna arbeta igen...
Men verkligheten är ju inte så enkel.
Tyvärr tar de bort sjukpenningen också nu.
Jag har autism och ADD, återkommande depressioner och ångest och aldrig jobbat heltid och endast ytterst lite deltid.
Jag får leva på socialbidrag trots att läkare och habiliteringen rekommenderar daglig verksamhet för mig nu pga min lättväckta stress- och ångestproblematik.
Staten har helt slutat hjälpa mig iallafall.
Det är min kommun som får se till att jag överlever.
Ja vad känner man?
Varför finns jag?
Jag är ju värdelös.

Alyana skrev:Jag är ju värdelös.

Det vil jag inte påstå att du är.

slackern skrev:

Alyana skrev:Jag är ju värdelös.

Det vil jag inte påstå att du är.

Tack slackern.
Du är den enda som varit snäll mot mig här på forumet.
Gud välsigne dig.
Jag vet ju att Gud älskar mig, men i människors ögon är jag värdelös.

Alyana skrev:

slackern skrev:

Alyana skrev:Jag är ju värdelös.

Det vil jag inte påstå att du är.

Tack slackern.
Du är den enda som varit snäll mot mig här på forumet.
Gud välsigne dig.
Jag vet ju att Gud älskar mig, men i människors ögon är jag värdelös.

Det finns inga värdelösa människor. Alla har ett egenvärde, du också!

Kahlokatt skrev:

Alyana skrev:

slackern skrev:
Det vil jag inte påstå att du är.

Tack slackern.
Du är den enda som varit snäll mot mig här på forumet.
Gud välsigne dig.
Jag vet ju att Gud älskar mig, men i människors ögon är jag värdelös.

Det finns inga värdelösa människor. Alla har ett egenvärde, du också!

Tack
Jag tycker ju så också, men man känner sig i samhällets och vissa medmänniskors ögon som en belastning enbart.

slackern skrev:Det beror på hur pass bra din läkare är att skriva ihop intyget till FK och vederbörandes bedömning utav din arbetsförmåga, du kan till och med få göra en bedömning utav din arbetsförmåga via något företag som FK anlitar.

Vad brukar det innebära? Jag menar: mitt stora problem är ju att jag inte klarar av alla dom här sakerna i längden eller ens kort, men jag vet inte hur det kan beskrivas kort i ett arbetsförmågetest.

Det känns som att ingen läkare förstår hur skadligt arbete är för mig, trots att det alltid lett till katastrof psykiskt. Alla tror att det är en sanning att alla mår bättre om man kommer ut i arbetslivet.

Kan svårigheterna vara att man blir helt sönderstressad och utbränd av krav (vilket är en alltför sann sanning tyvärr) om dessa har att göra med diagnoserna?
Mitt stora problem är just att jag inte klarar av att stanna kvar på ett jobb utan att bli djupt deprimerad.
Måste man tänka väldigt taktiskt i det här?

Leibniz skrev:Det räcker inte med en autismdiagnos för att få sjukersättning. Man behöver utöver diagnoserna ha omfattande svårigheter som gör att läkaren gör bedömningen att man aldrig kommer kunna arbeta, och sedan lyckas framföra det till Försäkringskassan.

Enligt LSS: "Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra."

Det är skrattretande eftersom det inte efterlevs för fem öre. Ett jävla hån mot personer med funktionsnedsättningar är vad det är. Uppenbarligen erkänner man inte psykiatriska diagnoser i det här landet.

Det som behövs är ett program med tidsbegränsad "sjukersättning", dock så länge individen behöver. Det vill säga grundläggande ekonomisk trygghet. Med syftet att individen ska kunna studera och utvecklas i sin egna takt och på sikt bli en självförsörjande och arbetande samhällsmedborgare.

Alyana skrev:Det är nog inte stor chans längre tyvärr.
Är väl bra om man skulle kunna arbeta igen...
Men verkligheten är ju inte så enkel.
Tyvärr tar de bort sjukpenningen också nu.
Jag har autism och ADD, återkommande depressioner och ångest och aldrig jobbat heltid och endast ytterst lite deltid.
Jag får leva på socialbidrag trots att läkare och habiliteringen rekommenderar daglig verksamhet för mig nu pga min lättväckta stress- och ångestproblematik.
Staten har helt slutat hjälpa mig iallafall.
Det är min kommun som får se till att jag överlever.
Ja vad känner man?
Varför finns jag?
Jag är ju värdelös.

Hemskt att det är så, jag bara måste få det, jag klarar inte av att gå på socialbidrag längre och försöka förnya min sjukskrivning ständigt och söka massa jobb som jag vet att jag aldrig skulle orka ha, och aldrig få heller för den delen.
Tvingar de dig till den dagliga verksamheten eller är det du själv som vill?

Leibniz skrev:Det räcker inte med en autismdiagnos för att få sjukersättning. Man behöver utöver diagnoserna ha omfattande svårigheter som gör att läkaren gör bedömningen att man aldrig kommer kunna arbeta, och sedan lyckas framföra det till Försäkringskassan.

Hur gick det då till att jag fick sjukersättning på grund av min AS-diagnos när jag var nitton år? Har så mycket blivit sämre på sexton år?

bimsel skrev:Hemskt att det är så, jag bara måste få det, jag klarar inte av att gå på socialbidrag längre och försöka förnya min sjukskrivning ständigt och söka massa jobb som jag vet att jag aldrig skulle orka ha, och aldrig få heller för den delen.

Får man fråga varför du tror att sjukersättning är bättre än socialbidrag?

Furienna skrev:

Leibniz skrev:Det räcker inte med en autismdiagnos för att få sjukersättning. Man behöver utöver diagnoserna ha omfattande svårigheter som gör att läkaren gör bedömningen att man aldrig kommer kunna arbeta, och sedan lyckas framföra det till Försäkringskassan.

Hur gick det då till att jag fick sjukersättning på grund av min AS-diagnos när jag var nitton år? Har så mycket blivit sämre på sexton år?

Fick du inte aktivitetsersättning när du fyllde 19 år?

Furienna skrev:

bimsel skrev:Hemskt att det är så, jag bara måste få det, jag klarar inte av att gå på socialbidrag längre och försöka förnya min sjukskrivning ständigt och söka massa jobb som jag vet att jag aldrig skulle orka ha, och aldrig få heller för den delen.

Får man fråga varför du tror att sjukersättning är bättre än socialbidrag?

Jag antar att om du får socialbidrag så har du mycket större press på dig och med sjukersättning kan du få bättre ekonomi i och med att du kan utöver sjukersättning även få bostadstillägg, existensminimum är betydligt mycket lägre.

slackern skrev:Fick du inte aktivitetsersättning när du fyllde 19 år?

Jo, förlåt. Jag glömde att det har ett annat namn innan man fyller 30 år.

slackern skrev:Jag antar att om du får socialbidrag så har du mycket större press på dig och med sjukersättning kan du få bättre ekonomi i och med att du kan utöver sjukersättning även få bostadstillägg, existensminimum är betydligt mycket lägre.

Aha... Då vet jag det.

Furienna skrev:

Leibniz skrev:Det räcker inte med en autismdiagnos för att få sjukersättning. Man behöver utöver diagnoserna ha omfattande svårigheter som gör att läkaren gör bedömningen att man aldrig kommer kunna arbeta, och sedan lyckas framföra det till Försäkringskassan.

Hur gick det då till att jag fick sjukersättning på grund av min AS-diagnos när jag var nitton år? Har så mycket blivit sämre på sexton år?

Ja. Sedan 2015 har det blivit extremt svårt att få sjukersättning. Det lär hänga ihop med regeringens siffersatta krav, som FK uppfyller med råge.

Se t.ex. https://loblog.lo.se/2017/08/glom-inte- ... sdebatten/

ankhh skrev:Ja. Sedan 2015 har det blivit extremt svårt att få sjukersättning. Det lär hänga ihop med regeringens siffersatta krav, som FK uppfyller med råge.

Se t.ex. https://loblog.lo.se/2017/08/glom-inte- ... sdebatten/

Aj då. Det var mycket trist att höra. Men sedan kan man ju undra hur någon tror att jag skulle kunna arbeta, sjuk till både själ och kropp som jag är.

bimsel skrev:Kan svårigheterna vara att man blir helt sönderstressad och utbränd av krav (vilket är en alltför sann sanning tyvärr) om dessa har att göra med diagnoserna?
Mitt stora problem är just att jag inte klarar av att stanna kvar på ett jobb utan att bli djupt deprimerad.
Måste man tänka väldigt taktiskt i det här?

Med tanke på hur svårt det är att få sjukersättning nu för tiden får man nog både tänka taktiskt och överdriva. I ett normalt samhälle hade det inte varit så, utan då hade man erbjudit stöd utifrån individens behov och förutsättningar.

Jag känner igen det där med att bli deprimerad av jobbet. För min del ger det kraftig ångest och svåra självmordstankar. Hade ett jobb där jag trivdes rätt bra, men det gav ändå ångest och självmordstankar. Slutade självmant eftersom det inte är hållbart att fundera på att slänga sig ut från bron när man cyklar till jobbet, eller hoppa från taket på arbetsplatsen eller cykla ut framför en lastbil på väg till jobbet.


För min del tycker jag att symptomen från utbrändhet stämmer till viss del trots att det är högfungerande autism jag har.

Utbrändhet
* Oflexibel
* Svårt att lösa problem
* Svårt att planera
* Svårt att växla mellan olika uppgifter
* Överkänslig mot stress och krav

På vilka sätt tänker du dig att man ska överdriva? Just hur dåligt man mår eller mer de diagnos-drag man har?

Leibniz skrev:

bimsel skrev:Kan svårigheterna vara att man blir helt sönderstressad och utbränd av krav (vilket är en alltför sann sanning tyvärr) om dessa har att göra med diagnoserna?
Mitt stora problem är just att jag inte klarar av att stanna kvar på ett jobb utan att bli djupt deprimerad.
Måste man tänka väldigt taktiskt i det här?

Med tanke på hur svårt det är att få sjukersättning nu för tiden får man nog både tänka taktiskt och överdriva. I ett normalt samhälle hade det inte varit så, utan då hade man erbjudit stöd utifrån individens behov och förutsättningar.

Jag känner igen det där med att bli deprimerad av jobbet. För min del ger det kraftig ångest och svåra självmordstankar. Hade ett jobb där jag trivdes rätt bra, men det gav ändå ångest och självmordstankar. Slutade självmant eftersom det inte är hållbart att fundera på att slänga sig ut från bron när man cyklar till jobbet, eller hoppa från taket på arbetsplatsen eller cykla ut framför en lastbil på väg till jobbet.


För min del tycker jag att symptomen från utbrändhet stämmer till viss del trots att det är högfungerande autism jag har.

Utbrändhet
* Oflexibel
* Svårt att lösa problem
* Svårt att planera
* Svårt att växla mellan olika uppgifter
* Överkänslig mot stress och krav

bimsel skrev:På vilka sätt tänker du dig att man ska överdriva? Just hur dåligt man mår eller mer de diagnos-drag man har?

Det bästa vore väl att inte behöva överdriva. Jag har ingen aning om hur man ska göra det. Däremot så verkar det ju krävas med tanke på hur högt de lagt ribban nu för tiden.

Om man nu anser sig ha omfattande svårigheter som kvalificerar för sjukersättning så är väl en bra början att man skriver ner allt man kommer på och framför det till läkaren. Sedan gäller det att läkaren är kompetent nog att skriva ett tydligt sjukintyg - och inte som min läkare som skrev att autismbesvär går över på ett år.