tahlia skrev:Vänner har jag valt bort. De kräver en massa som jag inte orkar med. Tyvärr misslyckas jag i mitt avståndstagande emellanåt vilket leder till ett jäkla bökande där jag konstant gör våld på mig själv för att jag inte vill göra människan illa.
Klarade jag av att vara rent ut otrevlig skulle jag aldrig hälsa på folk, aldrig småprata och aldrig söka kontakt.

Men hur vore det om dina vänner vore ocksa med aspergersyndrome?

Jag kan trösta dig:

Man behöver INTE vara trevlig. NEJ, inte alls. Man ska vara NATURLIG.

Viljan att vara social finns men inte förmågan.

Jag blir oerhört trött av att försöka vara social.

h88nv skrev:Han egentligen e MYCKET villig för sällskap, MEN med likasinnande.

Det är nog lösningen på en hel del "brist på socialt intresse". Förutom den rent socialimpulsiva naturen och tomma riter som majoritetsfolket slänger sig med.

Jag är nog lite av en blandning mellan inte social och lite social, kanske till och med i vissa fall översocial.

Stämmer inte in på nån av kriterierna som specificeras i startinlägget.
Hälsar nämligen inte på mina grannar om inte de hälsar på mig först.

Valde "Något annat", ingen av kriterierna passade mig fullt ut. I vissa situationer kan jag vara översocial (oftast i samband med specialintressen) och kan ha svårt att avsluta ett samtal eller se tecknen när den andra personen vill sluta prata. Samtidigt kan jag vara "Inte alls social",speciellt när det handlar om något som inte intresserar mig eller i nya sociala sammanhang där jag inte vet de sociala reglerna.

Jag är ganska översocial. Jag kan prata med dem flesta. Dock har jag sällan några vänner eller kompisar som jag kan umgås med på daglig basis. Det händer att jag är ute ibland och då har jag inga större problem att snacka med andra.

I mina äldre dagar som vuxen tär det sociala mig fruktansvärt. Jag blir kognitivt trött ganska snabbt efter en hel dag i skolan eller vart jag är någonstans ute bland människor, så vill jag när jag kommer "hem" inte prata eller träffa någon alls. Någonstans har jag förmodligen inbillat mig att jag inte hör hemma bland andra, att jag därför inte är lika utåtriktad som tiden före tonåren. Mina föräldrar brukar undra "vart den som kunde ta kontakt med vem som helst tog vägen?". Jag svarar inte längre för jag vet att dem inte förstår min problematik, utan bara förminskar den. Ibland önskar jag att jag kunde bli det "gamla jaget" för vissa gånger hade jag jävligt roligt, trots att jag visste att jag inte tillhörde gruppen. *Lonely wooolf*

Mmm tycker det är lite svårt att placera sig i facken över social och NT social. Pratar gärna länge med vänner och vissa bekanta, kan komma och samma lite språka med främmande då och då.
Inte var rätt vara ensam några dagar,heller. Mer social vissa perioder. Sätter in mig NT social Gillar även social dansa på olika dansbanor och dansklubbar,då känner man nya människor
utan prata så mycket! Mycket tryckare!

Jag är inte social men kan spela social.

Jag valde "något annat" eftersom jag kan pendla mellan "inte alls social" till "Översocial" och allt däremellan. Det har t.ex hänt att jag börjat prata med folk om ett intresse så och jag kan prata mycket i vissa situationer. Men jag frågar så gott som aldrig om hjälp på affären t.ex, om jag inte hittar det jag ska ha så går jag och jag ber väldigt ogärna om råd. När jag handlar vet jag innan vad jag ska ha och hittar jag det inte söker jag mig vidare eller handlar en annan dag. Det kan snarare vara så att om de börjar bli för personliga på en affär så kan jag börja söka mig till en annan affär som säljer samma saker men där jag får vara ifred.

Grannarna pratar jag med i lite olika omfattning och känner oftast att det mest är jobbigt egentligen, åtminstone efteråt.

Är ju oftast mest bara för mig själv dock och försöker att inte träffa så mycket folk på hundpromenaderna utan istället hålla mig i skogen. För om jag möter någon och de börjar prata så faller jag lätt i fällan att prata på och sen är jag slutkörd när jag kommer hem. Pratar med någon hundägare någon gång men då blir det bara om hundarna och de två jag brukar prata med har jag ingen aning om vad de heter, däremot vet jag namnet på deras hundar..

Tror jag fått den felaktiga bilden att aspergare är översociala. De jag känner IRL är alla det. Då menar jag översocial så att de alltid vill ha sociala kontakter, mer eller mindre dag som natt.

Jag känner mig lite ensam då om att egentligen inte bry mig så mkt om människor. Känns som jag är en egen art av aspergare.

kiddie skrev:Tror jag fått den felaktiga bilden att aspergare är översociala. De jag känner IRL är alla det. Då menar jag översocial så att de alltid vill ha sociala kontakter, mer eller mindre dag som natt.

Jag känner mig lite ensam då om att egentligen inte bry mig så mkt om människor. Känns som jag är en egen art av aspergare.

Nog slumpen som avgör vilka man träffar. Jag tycker att de flesta är tvärtom mot vad du beskriver.

Själv har jag viljan att vara social, men inte förmågan. Så som Mats beskriver. Förr blev jag inte så trött av det, då jag verkade ha outsinlig energi i allt förr. Numer blir jag i stället trött av allt, och särskilt när jag vet att man måste tänka så mycket när man umgås, som vid social samvaro. Förr tänkte och analyserade jag inte lika mycket, det gav nog mindre utmattning.

Bror Duktig skrev:Nog slumpen som avgör vilka man träffar. Jag tycker att de flesta är tvärtom mot vad du beskriver.

Ja. Och så kanske man statistiskt sett träffar fler sociala människor överlag.

kiddie skrev:Tror jag fått den felaktiga bilden att aspergare är översociala. De jag känner IRL är alla det. Då menar jag översocial så att de alltid vill ha sociala kontakter, mer eller mindre dag som natt.

Fast frågan är med vilka typer av personer de är sociala med och hur djup kontakten är? Är det samma personer som träffas? Gör man något utanför träffpunkten gemensamt? osv. Det kan verka på ett sätt men vid närmare granskning så är det på ett helt annat sätt.

Det varierar starkt. En är mer för att GÖRA saker tillsammans, en är mer för att göra ALLT tillsammans. Djupet är olika.

Inget av de fyra alternativen stämmer till hundra procent på mig. Sämst stämmer det första och det andra alternativet. Oftast är det som Mats skriver i förra halvan av sitt inlägg.

Knappt social alls. Lite stimulans behöver jag då och då, men jag får tillräckligt genom at gå till skolan. Annars tar sociala kontakter mycket energi, speciellt om det är jobbiga personer som inte accepterar mig.

Jag är lite social. Men förr var jag inte social alls. Jag har tränat på att bli mer social Min syster säger att jag inte är lika blyg som jag var för några år sedan.

Jag kan prata mer.

Jag är oftast inte social. Men kan i rätt omgivning vara det det.
Har provat på att träna på det genom att gå med i förening. Vet inte om det har hjälpt direkt. Känner väl att min tolerans med personer som jag inte finner intressanta fortsatt är liten.