Ännu en till sån här tråd om utredning. Men jag hoppas ni kan stå ut!

På tisdag inleds min utredning och jag är så nervös!

Jag vet inte vad vi ska prata om (eller jag förstår ju att vi ska prata om mig men jag vet inte EXAKT vad vi ska prata om vilket gör mig nervös). Jag vet inte vad för tester vi ska göra.... Jag är helt enkelt väldigt oförberedd mentalt (vilket antagligen är bra för utredningen men rena döden för mig). Jag har dock förberett mig grundligt "praktiskt" genom att ha alla dokument i ordning (alla formulär med tillhörande kommentarer som jag fick lägga till, en 15 sidor lång sammanfattning av mitt liv hittills, skrivit ut dagboksanteckningar från mina yngre dagar samt gamla journaler från psyk färgkodade och sorterade i kronologisk ordning).


Men till frågan då. Hur gör jag för att bli mindre nervös och allra helst faktiskt våga visa mitt "rätta jag"? Jag är en kameleont som gärna döljer alla mina fel och brister och är lite rädd att jag kommer lägga på mig en mask.

Det är så jobbigt att inte veta vad som kommer hända och vad som förväntas av mig i situationen (mer än jag ska vara "mig själv" vilket är typ omöjligt. Jag är nog aldrig mig själv?).

Hur gick det för er andra kameleonter? Gick det att släppa på masken?

(Om jag är såhär nervös på plats som jag är hemma i soffan kommer det dock vara svårt att dölja mitt nervösa gnuggande på låren... vilket kanske kommer att märkas )

Om psykologen är proffs ska hen kunna se igenom socialt skådespeleri och olika masker. Jag hade tur och gick i terapi hos utredningspsykologen både innan och efter utredningen. Hen kände mig i viss utsträckning redan från början.

Jag kan aldrig släppa en mask helt, få som sagt ”ah du måste ha asperger”,
iaf inte de som jag känt att jag behöver lägga på charmen extra för.

Men var dig själv bara, knappast att det är en diagnos man Vill ha utan klarar man att fungera majoriteten av tiden så kanske man ligger på gränsen? Visa vad du kan! Kan vara jobbigt nog men ju äldre man blir desto bättre blir man på att lyfta sina styrkor framför allt annat. Ingen sitter på alla fördelar men känner man sig själv tillräckligt bra och kan spela med de kort man fått på hand så duger det bra.

Flinta skrev:Om psykologen är proffs ska hen kunna se igenom socialt skådespeleri och olika masker. Jag hade tur och gick i terapi hos utredningspsykologen både innan och efter utredningen. Hen kände mig i viss utsträckning redan från början.

Ja jag hoppas det. För jag har ju kört den här masken hela livet (med utbrändhet och diverse andra psykiska problem som följd). Men jag tror få skulle tro på mig om jag fick diagnosen autism faktiskt. För folk i allmänhet verkar inte se mina svårigheter. Dom florerar på insidan...

sussi83 skrev:Jag kan aldrig släppa en mask helt, få som sagt ”ah du måste ha asperger”,
iaf inte de som jag känt att jag behöver lägga på charmen extra för.

Men var dig själv bara, knappast att det är en diagnos man Vill ha utan klarar man att fungera majoriteten av tiden så kanske man ligger på gränsen? Visa vad du kan! Kan vara jobbigt nog men ju äldre man blir desto bättre blir man på att lyfta sina styrkor framför allt annat. Ingen sitter på alla fördelar men känner man sig själv tillräckligt bra och kan spela med de kort man fått på hand så duger det bra.

Vad menar du majoriteten av tiden? Jag fungerar knappt alls i eget tycke men det märks inte så mycket eftersom dom stora krascherna kommer hemma.

Nu är jag visserligen sjukskriven igen så det kanske märks en aning ändå att jag inte kan jobba åtminstone...

Var dig själv bara.

Livet faller inte ihop även om du inte får en diagnos.

Du kanske då har något annat än Asperger.

Fretshi skrev:Var dig själv bara.

Livet faller inte ihop även om du inte får en diagnos.

Du kanske då har något annat än Asperger.

Fast jag vet inte ens om jag vet hur jag är mig själv bland andra människor längre. [SMILING FACE WITH OPEN MOUTH AND COLD SWEAT]

Och livet faller såklart inte ihop men jag oroar mig för att det skulle störa utredningen liksom. Att jag inte kommer kunna ge en sann bild av det jag upplever som svårt och sånt.

Men jag får försöka "slappna av" lite och inte kompensera så mycket som jag alltid annars gör.... (lättare sagt än gjort dock...).

Jag tänker mig att det är en sån sak som är bra att säga. Att du använder masker och är orolig att du kommer att ha svårt att släppa fram dig själv då du inte riktigt vet vem du är längre.

Fretshi skrev:Var dig själv bara.

Livet faller inte ihop även om du inte får en diagnos.

Du kanske då har något annat än Asperger.

Det är ju dock dumt om TS inte skulle få en diagnos som hen kan ha pga att TS "använder masker" vilket brukar vara rätt typiskt autistiskt.

Tror inte att aspergare kan "lura" en ordentlig utredning, sådana är ju till för att se om personen har brister eller inte. Tester görs som också visar på om man har dessa underliggande svårigheter, har man inte det så får man heller ingen diagnos. Och klarar man dessa förståndstester så är sannolikheten för asperger försvinnande liten, för AS är just det - mentala nedsättningar inom specifika områden.

ShakeItOut skrev:Jag tänker mig att det är en sån sak som är bra att säga. Att du använder masker och är orolig att du kommer att ha svårt att släppa fram dig själv då du inte riktigt vet vem du är längre.

Ja jag ska säga det.... Jag har bestämt mig att försöka släppa fram det mesta. Får ju inte många chanser på mig precis.

Jag har ju i mitt huvud redan försökt gå igenom hela förloppet (jag gör alltid så när jag ska prata med någon. Går igenom hela dialogen i huvudet som ett manus... det brukar ju dock skita sig eftersom personer i verkliga livet inte följer mitt manus [FACE WITH TEARS OF JOY]).

ShakeItOut skrev:Det är ju dock dumt om TS inte skulle få en diagnos som hen kan ha pga att TS "använder masker" vilket brukar vara rätt typiskt autistiskt.

Ja det är lite det jag oroar mig för. Även om jag logiskt kan tänka att dom antagligen är tränade för att se igenom mitt skal...

Handy skrev:Tror inte att aspergare kan "lura" en ordentlig utredning, sådana är ju till för att se om personen har brister eller inte. Tester görs som också visar på om man har dessa underliggande svårigheter, har man inte det så får man heller ingen diagnos. Och klarar man dessa förståndstester så är sannolikheten för asperger försvinnande liten, för AS är just det - mentala nedsättningar inom specifika områden.

Tack! Jag får försöka tänka på det. Testerna borde ju visa nåt, som du säger. Även om jag kanske kan hålla ihop under intervjun.

En "riktig" npf-utredning skall alltid innehålla ett begåvningstest, helst kompletterande neuropsykologisk testning (tilläggstester, såsom wisconsin sorting card test och rey complex figure). Många psykologer gissar ofta fel gällande personers begåvning eftersom det är mycket svårt att se på folk vilka färdigheter och svårigher dom har.

Man kan likna det hela vid att gissa hur bra kondition människor besitter, man kan ha rätt i 60-70% av fallen men det är ingen godtagbar procent (iaf inte för diagnos). Man får helt enkelt låta människor springa 5 km på tid för att utröna hur pass bra form personen är i. Nu är det ju så att folk kan vara sjuka, trötta eller vara ur slag på andra sätt men det är en betydligt mycket bättre metod än att subjektivt bedöma folks kapacitet. Många aspies (speciellt vuxna och kvinnor) har "lärt" sig att bete sig någotsånärt normalt (ofta på bekostnad av enorm trötthet efteråt) socialt och det är även psykologerna medvetna om. Därför är det också bra att begåvningstesta/intelligenstests/IQ-testa personerna eftersom man vill se om dom har en grundläggande brist eller inte. Att kunna se helheten, skifta fokus på ett ändamålsenligt sätt, planera och sortera brukar vara associerat med just våra svårigheter. Har man inga som helst svårigheter (nu kan alla förmågor gå över 100 och man ändå har en autistisk profil, med djupa dippar inom just dessa områden) så faller också kriteriet för diagnos.

Det är totalt konstigt att det verkar finnas aspies (inte du TS) som tror att asperger diagnosticeras utifrån att tala monotont, ha flackande blick och att vara lite klumpig. Det är betydligt mera kvalitativt än så, och att förneka intelligensmässig nedsättning är bara att lura sig själv. Det är ganska naivt att tro att kapacitetstester inte fångar upp problem om man har svårt i arbetslivet och/eller med det sociala. Då skulle ju testen vara värdelösa. Det är inte så att om man behöver boendestöd, inte klarar ett 9-17 jobb och inte kan få/behålla vänner att det inte syns på neuropsykologisk testning. Precis som att begåvningsdelen i utredningen endast syftar till att tillfredställa psykologens egna intresse i att testa folk.

Ja du har rätt Handy. Egentligen logiskt förstår jag att psykologerna kan det här och att utredningen är så ordentlig att svårigheterna kommer att synas även om jag får för mig att jag är superbra (?) på att dölja dom. Å andra sidan har jag faktiskt aldrig varit i den här situationen förut utan dom jag "dolt" för har ju varit helt vanliga Svenssons som antagligen inte har någon större kunskap om npf, skötare på psykiatrin och en och annan allmänläkare.

Men när nervositeten kickar in hoppar logiken ut genom fönstret.

Jag har nog också läst för många inlägg av typen "jag log hos psykologen så nu kan jag inte ha autism"...

Jag upplevde som allt var bestämt och strukturerat av dem, det var bara att hoppa på tåget. Att svara på frågor är inte så svårt. Fick inga flummiga frågor heller.

kiddie skrev:Jag upplevde som allt var bestämt och strukturerat av dem, det var bara att hoppa på tåget. Att svara på frågor är inte så svårt. Fick inga flummiga frågor heller.

Vad skönt!

popruta skrev:För jag har ju kört den här masken hela livet (med utbrändhet och diverse andra psykiska problem som följd). Men jag tror få skulle tro på mig om jag fick diagnosen autism faktiskt. För folk i allmänhet verkar inte se mina svårigheter. Dom florerar på insidan...

Du skrev i en annan tråd att du hade flera släktingar med diagnoser. Har man flera nära släktingar som uppenbart fungerar sämre än en själv får man lätt en skev bild att andra inte kan se att man har problem. Man har ju varit mindre synlig i familjen. En hel del strategier för att dölja NPF är dessutom iögonfallande för den som vet vad man skall titta efter.

Vildsvin skrev:

popruta skrev:För jag har ju kört den här masken hela livet (med utbrändhet och diverse andra psykiska problem som följd). Men jag tror få skulle tro på mig om jag fick diagnosen autism faktiskt. För folk i allmänhet verkar inte se mina svårigheter. Dom florerar på insidan...

Du skrev i en annan tråd att du hade flera släktingar med diagnoser. Har man flera nära släktingar som uppenbart fungerar sämre än en själv får man lätt en skev bild att andra inte kan se att man har problem. Man har ju varit mindre synlig i familjen. En hel del strategier för att dölja NPF är dessutom iögonfallande för den som vet vad man skall titta efter.

Vilka är dessa strategier då?

Vildsvin skrev:Du skrev i en annan tråd att du hade flera släktingar med diagnoser. Har man flera nära släktingar som uppenbart fungerar sämre än en själv får man lätt en skev bild att andra inte kan se att man har problem. Man har ju varit mindre synlig i familjen. En hel del strategier för att dölja NPF är dessutom iögonfallande för den som vet vad man skall titta efter.

Ja speciellt min bror har tagit mycket plats. Hans adhd blev inte diagnostiserad förren i vuxen ålder (på 80-talet var han ju bara ett bråkigt barn).

Jag har ju inte träffat en psykolog med npf-kompetens men jag tror säkert dom ser saker som andra inte ser. Känner mig lite lugnare nu i alla fall

Jag fick diagnosen borderline som tonåring men den sattes mest på slentrian för att jag skadade mig själv. Har inte riktigt känt att den stämmer.

popruta skrev:Jag fick diagnosen borderline som tonåring men den sattes mest på slentrian för att jag skadade mig själv. Har inte riktigt känt att den stämmer.

Fick oxo diagnosen borderline fast som ung vuxen. Innan jag fick diagnosen aspergers så fattade de att jag nog ändå inte hade bordeline utan de satte Personlighetsstörning UNS, eftersom inga personlighetsstörningar passade heller.

Jag trodde först jag hade borderline, men mest för att jag visste att jag hade "någonting". Och det verkade inte finnas så mycket diagnoser att "välja på". Så tyckte den passade lite halvbra. Fast egentligen nu med facit på hand så passar mig aspergers mycket bättre.

Rätt vanligt med självskadande särskilt i de stressiga och jobbiga perioderna i livet om man har aspergers. Alla gör det såklart inte men jag självskadade iallafall i 30-årsåldern. Ska tillägga att det är mer än 15 år sedan nu. Tyvärr dåförtiden som du säkert vet, tyckte de att självskadande var något som nästan automatiskt gjorde en till borderlinare.

kiddie skrev:Fick oxo diagnosen borderline fast som ung vuxen. Innan jag fick diagnosen aspergers så fattade de att jag nog ändå inte hade bordeline utan de satte Personlighetsstörning UNS, eftersom inga personlighetsstörningar passade heller.

Jag trodde först jag hade borderline, men mest för att jag visste att jag hade "någonting". Och det verkade inte finnas så mycket diagnoser att "välja på". Så tyckte den passade lite halvbra. Fast egentligen nu med facit på hand så passar mig aspergers mycket bättre.

Rätt vanligt med självskadande särskilt i de stressiga och jobbiga perioderna i livet om man har aspergers. Alla gör det såklart inte men jag självskadade iallafall i 30-årsåldern. Ska tillägga att det är mer än 15 år sedan nu. Tyvärr dåförtiden som du säkert vet, tyckte de att självskadande var något som nästan automatiskt gjorde en till borderlinare.

Ja jag håller med. Det verkar som dom då tänkte att så fort du självskadar och försöker begå självmord så har du borderline. Gjorde ju inte ens en "utredning" utan dom berättade bara att jag hade det.

Mitt värsta var när jag var typ 16-20 år. Men jag har fortfarande tendenserna kvar och drar mig till exempel i håret när jag blir stressad... är som en inbyggd reflex nuförtiden tror jag.

Nu är det bara en dag kvar! Är inte lika nervös längre i alla fall. Får se hur det känns imorgon, haha!

Asperger är knappast någon differentialdiagnos till personlighetsstörningar.

Pinghis Khan skrev:Asperger är knappast någon differentialdiagnos till personlighetsstörningar.

Hur menar du?