ford skrev:Tänk om någon skulle vara jävligt förbannad på någon i din familj och döda dig, för att hämnas?

Ja, eller om någon dödade någon i min familj för att hämnas på mig. Tänker på det dagligen, är paranoid, rädd, känner mig jagad. Då borde jag hålla käft, kan man tänka. Men jag kan inte, har budskap att förmedla, folk att uppfostra.

Nu tvivlar jag på att du verkligen skulle få för dig att göra ett sånt här vansinnesdåd, när det väl kom till kritan. Men tänk på vad du vräker ur dig, så att folk inte tar det på allvar och ser till att få dig inspärrad.

Jag är allvarlig. Den jäveln som sabbar min ekonomi är så gott som död.

sugrövmanövern skrev:Handläggaren har tagit ett beslut som förstör mitt liv. Denne skall således ha sitt liv förstört. Det kan åka med någon icke inblandad handläggare av bara farten. De som handlar på coop, de åker med av bara farten. När ilskan manifesteras visas ingen nåd. Oskyldiga gallras inte ut då.

I fallet som målas upp finns ingen handläggare, han får sparken ju...

Lilla Gumman skrev:Så någon ny utredning gjorde de inte, jag bara pratade med en läkare som svävade i det blå och började bablla om anpassade jobb utan stress, var finns de jobben kan man undra.

Hälsningar

Lilla Gumman

Anpassade jobb utan stress finns!

Både jag och Tess har sådana jobb, i form av reguljära anställningar med lönebidrag (visserligen är jag tillfälligt arbetslös, men det är jag varje vinter, pg.a. säsongsarbete).
Vi jobbar på helt vanliga arbetsplatser bland en massa fullt friska NT:s, men det finns en skillnad mellan oss och våra arbetskamrater, nämligen att vi har rätt att få jobba i vår egen takt och efter våra förutsättningar (därav lönebidraget).

Tycker det har funkat rätt bra för oss i varje fall, men det är möjligt att olika arbetsförmedlingar är olika bra på att hjälpa funktionshindrade.

Mardröm skrev:

sugrövmanövern skrev:Handläggaren har tagit ett beslut som förstör mitt liv. Denne skall således ha sitt liv förstört. Det kan åka med någon icke inblandad handläggare av bara farten. De som handlar på coop, de åker med av bara farten. När ilskan manifesteras visas ingen nåd. Oskyldiga gallras inte ut då.

I fallet som målas upp finns ingen handläggare, han får sparken ju...

Damn. Okej, men det kanske blir bra då, läste just Kvasirs inlägg också...

Tänkte inte ur ett allemansperspektiv, utan det gamla vanliga, att mitt bidrag rycks, lite random så där av någon handläggare med fittan på sned.

Det skulle ju vara bra, om alla bidrag togs bort. För ALLA. Inte bara random utvald person som inte kan försvara sig. Vilket brukar vara fallet.

Jag kanske skulle bli snäll rentav.

sugrövmanövern skrev:

Jag kanske skulle bli snäll rentav.

Skulle du hitta snällsugis i dig är du välkommen i Snällakademin. Vi har en plats reserverad för dig. Stol nr 14 är det

sugrövmanövern skrev:Jag kanske skulle bli snäll rentav.

Sorry Sugis - du är redan snäll
Tänkte bara informera dig om det - verkade som att du glömt...

Panika skrev::-)043

sugrövmanövern skrev:Jag kanske skulle bli snäll rentav.

Sorry Sugis - du är redan snäll
Tänkte bara informera dig om det - verkade som att du glömt...

Det har minsann jag också märkt.

Men jag undrar: hur menar du med att det vore bra om allas bidrag togs bort? Många har bra nog nedsatt arbetsförmåga enligt vilka mått som helst.
I ett samhälle som det Kvasir målar upp - som hos oss för hundra år sedan och i USA nu - brukar inte de lägsta lönerna räcka att leva på ens om man är frisk (vilket många snart inte är heller).

Undrar oxå hur man kan ta bort bidragen huxx pluxx o sen ska allt va bra?


Me tanke på att bankerna ger 3% ränta, och tar 5% i betalt för utlånade pengar som kommer ifrån massan, är det inte konstigt att sammhället blir sönderstressat.
Amerikamodellen är väl ett extremexempel, i Sverige än så länge har vi statlig kontroll utav tillverkning utav pengar så bidragandet kan pågå så länge den stora massan arbetar och (helst frivilligt) betalar försäkringar o dyl.
Fast ett sammhälle utan bidrag kunde säkert fungera, men det går inte att bara ta bort dem. Det skulle fungerat utan pengar med.

Zombie skrev:

Panika skrev::-)043

sugrövmanövern skrev:Jag kanske skulle bli snäll rentav.

Sorry Sugis - du är redan snäll
Tänkte bara informera dig om det - verkade som att du glömt...

Det har minsann jag också märkt.

Men jag undrar: hur menar du med att det vore bra om allas bidrag togs bort? Många har bra nog nedsatt arbetsförmåga enligt vilka mått som helst.
I ett samhälle som det Kvasir målar upp - som hos oss för hundra år sedan och i USA nu - brukar inte de lägsta lönerna räcka att leva på ens om man är frisk (vilket många snart inte är heller).

?????????????
Nu rör du ihop det så det står härliga till...

Zombie skrev:Men jag undrar: hur menar du med att det vore bra om allas bidrag togs bort? Många har bra nog nedsatt arbetsförmåga enligt vilka mått som helst.

Tänker mig att det skulle bli så att man tog hand om varandra istället för att sätta prislappar enligt värdeskalor och istället för att tilldela varandra kliniska fiskögda och oförstående LSS-tanter så skulle det bli samhällen av före detta bidragstagare som samarbetade och tänkte i nya banor - eftersom de inte längre är passiviserade av bidrag. Visst, många skulle ta livet av sig, vilket också var min första tanke. Men några skulle överleva, dra vidare och skapa nya samhällen med gemensamma krafter. Hoppas jag.

Ta generationshusen tex, dessa har ingen råd att bo kvar i, närmsta affär är tio mil bort och hus står öde.
Men man kunde ta sina nyvunna och taggade före detta-bidragskompisar och dra till det där övergivna huset, sätta potatis, leva i kollektiv kanske tills alla kommit på fötter.

Vilka dessa människor skulle vara syns ej när de är passiviserade och piskade in i bidragsfållor. Det skulle bli krigssituation. Då, skulle dessa människor utkristalliseras.

I ett samhälle som det Kvasir målar upp - som hos oss för hundra år sedan och i USA nu - brukar inte de lägsta lönerna räcka att leva på ens om man är frisk (vilket många snart inte är heller).

Återgången skulle ta bort social stress och göra saker tydliga - istället för att som nu, är man inte 100% fungerande är man värdelös. Jag tycker 25% duger bra, om man är 4 st så... Kan man åstadkomma mirakel tillsammans.

sugrövmanövern skrev:

Zombie skrev:Men jag undrar: hur menar du med att det vore bra om allas bidrag togs bort? Många har bra nog nedsatt arbetsförmåga enligt vilka mått som helst.

Tänker mig att det skulle bli så att man tog hand om varandra istället för att sätta prislappar enligt värdeskalor och istället för att tilldela varandra kliniska fiskögda och oförstående LSS-tanter så skulle det bli samhällen av före detta bidragstagare som samarbetade och tänkte i nya banor - eftersom de inte längre är passiviserade av bidrag. Visst, många skulle ta livet av sig, vilket också var min första tanke. Men några skulle överleva, dra vidare och skapa nya samhällen med gemensamma krafter. Hoppas jag.

Ta generationshusen tex, dessa har ingen råd att bo kvar i, närmsta affär är tio mil bort och hus står öde.
Men man kunde ta sina nyvunna och taggade före detta-bidragskompisar och dra till det där övergivna huset, sätta potatis, leva i kollektiv kanske tills alla kommit på fötter.

Vilka dessa människor skulle vara syns ej när de är passiviserade och piskade in i bidragsfållor. Det skulle bli krigssituation. Då, skulle dessa människor utkristalliseras.

I ett samhälle som det Kvasir målar upp - som hos oss för hundra år sedan och i USA nu - brukar inte de lägsta lönerna räcka att leva på ens om man är frisk (vilket många snart inte är heller).

Återgången skulle ta bort social stress och göra saker tydliga - istället för att som nu, är man inte 100% fungerande är man värdelös. Jag tycker 25% duger bra, om man är 4 st så... Kan man åstadkomma mirakel tillsammans.

Jag tror på det. Fullt genomförbart.

Panika skrev:

Zombie skrev:

Panika skrev:Sorry Sugis - du är redan snäll
Tänkte bara informera dig om det - verkade som att du glömt...

Det har minsann jag också märkt.

?????????????
Nu rör du ihop det så det står härliga till...

Menade förstås att jag har märkt att Sugis är snäll - inte det Panika skrev efter.

Eller menade du något annat? (I det jag inte citerar?) I så fall fattar jag inte vad.

[EDIT] Rör ihop funktionshinder och arbete? Någon måste försörja dem som inte kan försörja sig själva. Sugis' och Ganeshs idealsamhälle tror jag tyvärr inte ett dyft på. Varför var det inte så hos oss förr eller är så nu någonstans, om det vore så lätt? Folk lider nöd. Jag har sett folk försöka. Grönavågare som har blivit fast i hemska liv där precis all kraft går åt till blotta överlecnaden - precis som de flesta redan har haft det i en massa tusen år. I bästa fall har de dragit vidare till vanliga liv innan de har blivit för gamla för arbetsmarknaden. Sorgligt, sorgligt. Men det behövs stora och tidskrävande transformationer av saker inuti oss om det ska kunna funka för ett samhälle. Och Sugis' utgallring av de svaga låter för mig inte snäll.

sugrövmanövern skrev:[gen råd att bo kvar i, närmsta affär är tio mil bort och hus står öde.
Men man kunde ta sina nyvunna och taggade före detta-bidragskompisar och dra till det där övergivna huset, sätta potatis, leva i kollektiv kanske tills alla kommit på fötter.

Leva i kollektiv är ett jädrans bra sätt att få ett bättre fungerande liv om man inte har så mycket pengar. Klarade mig gott på KAS ett halvår medan jag bodde i kollektiv. Det förutsätter dock att man inte har alltför mycket kostnader för huset.

Bjäbbmonstret skrev:

sugrövmanövern skrev:[gen råd att bo kvar i, närmsta affär är tio mil bort och hus står öde.
Men man kunde ta sina nyvunna och taggade före detta-bidragskompisar och dra till det där övergivna huset, sätta potatis, leva i kollektiv kanske tills alla kommit på fötter.

Leva i kollektiv är ett jädrans bra sätt att få ett bättre fungerande liv om man inte har så mycket pengar. Klarade mig gott på KAS ett halvår medan jag bodde i kollektiv. Det förutsätter dock att man inte har alltför mycket kostnader för huset.

Fast ett AS-kollektiv kanske måste vara ganska utspritt?

Bjäbbmonstret skrev:Leva i kollektiv är ett jädrans bra sätt att få ett bättre fungerande liv om man inte har så mycket pengar. Klarade mig gott på KAS ett halvår medan jag bodde i kollektiv. Det förutsätter dock att man inte har alltför mycket kostnader för huset.

Instämmer, mycket bra ur ekonomisk synvinkel. Dock finns vi som inte pallar att ha andra människor så tätt inpå hela tiden, blir tokstressade av det och mår allmänt skit när man inte får vara ifred 99% av tiden.
Funkade den delen skulle det dock vara kanonbra!

ford skrev:

Lilla Gumman skrev:Så någon ny utredning gjorde de inte, jag bara pratade med en läkare som svävade i det blå och började bablla om anpassade jobb utan stress, var finns de jobben kan man undra.

Hälsningar

Lilla Gumman

Anpassade jobb utan stress finns!

Både jag och Tess har sådana jobb, i form av reguljära anställningar med lönebidrag (visserligen är jag tillfälligt arbetslös, men det är jag varje vinter, pg.a. säsongsarbete).
Vi jobbar på helt vanliga arbetsplatser bland en massa fullt friska NT:s, men det finns en skillnad mellan oss och våra arbetskamrater, nämligen att vi har rätt att få jobba i vår egen takt och efter våra förutsättningar (därav lönebidraget).

Tycker det har funkat rätt bra för oss i varje fall, men det är möjligt att olika arbetsförmedlingar är olika bra på att hjälpa funktionshindrade.

En bra modell, men tyvärr är det förbannat ont om dem. Det skiljer säkert mkt. från AF. till AF. o. inte minst vilken handläggare (läs person) man får. Jag har haft tur med det! Synd bara att hon inte kan trolla fram jobb oxå.

sugrövmanövern skrev:. Visst, många skulle ta livet av sig, vilket också var min första tanke. Men några skulle överleva, dra vidare och skapa nya samhällen med gemensamma krafter. Hoppas jag.

-Men de som skulle ta livet av sig då?

-Hur är det med empatiförmågan, egentligen?

Jag vet inte; jag har alltid fått jobb i varje fall, men sedan beror det givetvis på vilken bransch man väljer också.

Typiska "lönebidragsbranscher", där det är lätt för funktionshindrade att få jobb är väl annars

fastighetsskötsel/vaktmästeri
parkarbete
lokalvård
butiksjobb
hotell- och restaurangbranschen
tillverkningsindustri

Kanske inga glassiga högstatusjobb, men definitivt mera inkomstbringande och stimulerande än att bara sitta hemma och lyfta aktivitetsersättning (därmed inte sagt att en majoritet av dem som gör det skulle gå hemma därför att de är slappa, utan snarare p.g.a. att de antingen verkligen saknar arbetsförmåga, eller satsar på yrken där det är väldigt svårt att komma in som funktionshindrad, eller där det råder en tuff arbetsmarknad).

Många med as. vill väl helst ha jobb i arkiv/bibliotek, kontors/data jobb o dyl., där är det nog svårare p.g.a. en ganska tuff arbetsmarknad, och i vissa fall brist på möjlighet till anpassade jobb.
Jag tror inte heller vårdbranschen är den lättaste att slå sig in på, som aspie med lönebidrag (tänker på alla tjejer som kanske gått vårdgymnasiet).

-Men skam den som ger sig, det finns alltid "undantag, som bekräftar regeln"!

ford skrev:

sugrövmanövern skrev:. Visst, många skulle ta livet av sig, vilket också var min första tanke. Men några skulle överleva, dra vidare och skapa nya samhällen med gemensamma krafter. Hoppas jag.

-Men de som skulle ta livet av sig då?

-Hur är det med empatiförmågan, egentligen?

Det går aldrig att rädda alla. Jag är själv inte säker på vilken av grupperna jag skulle komma att tillhöra, men jag tror att jag är tillräckligt av en fighter för att ta mig an några som är värre däran än mig och mata dem med potatis från det där potatislandet. Förutsatt att några som är mindre hjärnskadade i sin tur tar hand om mig.

Visst kan man rädda alla, men det kräver antingen att alla människor blir snälla och osjälviska/empatiska (vilket jag har svårt att tänka mig någonsin kommer att ske), eller att man har en mycket väl utbyggd välfärdsstat.

ford skrev:Jag vet inte; jag har alltid fått jobb i varje fall, men sedan beror det givetvis på vilken bransch man väljer också.

Typiska "lönebidragsbranscher", där det är lätt för funktionshindrade att få jobb är väl annars

fastighetsskötsel/vaktmästeri
parkarbete
lokalvård
butiksjobb
hotell- och restaurangbranschen
tillverkningsindustri

Kanske inga glassiga högstatusjobb, men definitivt mera inkomstbringande och stimulerande än att bara sitta hemma och lyfta aktivitetsersättning (därmed inte sagt att en majoritet av dem som gör det skulle gå hemma därför att de är slappa, utan snarare p.g.a. att de antingen verkligen saknar arbetsförmåga, eller satsar på yrken där det är väldigt svårt att komma in som funktionshindrad, eller där det råder en tuff arbetsmarknad).

Många med as. vill väl helst ha jobb i arkiv/bibliotek, kontors/data jobb o dyl., där är det nog svårare p.g.a. en ganska tuff arbetsmarknad, och i vissa fall brist på möjlighet till anpassade jobb.
Jag tror inte heller vårdbranschen är den lättaste att slå sig in på, som aspie med lönebidrag (tänker på alla tjejer som kanske gått vårdgymnasiet).

-Men skam den som ger sig, det finns alltid "undantag, som bekräftar regeln"!

Tack Ford! Möjligen blir jag ev. tvungen att tänka om. Högstatusjobb har jag förstått sedan länge att jag inte kommer kunna få o. som väl är är inte lön o. karriär det viktigaste för mig i livet, men ändock lär området (kontor) jag vill o. kan klara för svårtjobbat vad gäller få jobb.

Visst är det bättre att göra ngt. än att gå hemma hela tiden. Tyvärr gör många det ofrivilligt särskilt vi med funktionshinder eftersom det satsas alldeles för lite på oss. Samhället i stort har en skrämmande syn på oss. Vi vill oxå kunna välja jobb efter intresse, m.m. Det är samhället som mer ska anpassa sig till oss o. inte enbart vi till dem.

ford skrev:Jag vet inte; jag har alltid fått jobb i varje fall, men sedan beror det givetvis på vilken bransch man väljer också.

Typiska "lönebidragsbranscher", där det är lätt för funktionshindrade att få jobb är väl annars

fastighetsskötsel/vaktmästeri
parkarbete
lokalvård
butiksjobb
hotell- och restaurangbranschen
tillverkningsindustri

Kanske inga glassiga högstatusjobb, men definitivt mera inkomstbringande och stimulerande än att bara sitta hemma och lyfta aktivitetsersättning (därmed inte sagt att en majoritet av dem som gör det skulle gå hemma därför att de är slappa, utan snarare p.g.a. att de antingen verkligen saknar arbetsförmåga, eller satsar på yrken där det är väldigt svårt att komma in som funktionshindrad, eller där det råder en tuff arbetsmarknad).

Många med as. vill väl helst ha jobb i arkiv/bibliotek, kontors/data jobb o dyl., där är det nog svårare p.g.a. en ganska tuff arbetsmarknad, och i vissa fall brist på möjlighet till anpassade jobb.
Jag tror inte heller vårdbranschen är den lättaste att slå sig in på, som aspie med lönebidrag (tänker på alla tjejer som kanske gått vårdgymnasiet).

-Men skam den som ger sig, det finns alltid "undantag, som bekräftar regeln"!

du vissa dagli-verksamhet jobb är inte heller helt fel för den delen.
jag håller tex på att utbilda mig till snickare kan man säga inom möbel-snickeri

så olika dagliverksamheter ser ju väldigt olika ut osv..

sommar skrev:
Tack Ford! Möjligen blir jag ev. tvungen att tänka om. Högstatusjobb har jag förstått sedan länge att jag inte kommer kunna få o. som väl är är inte lön o. karriär det viktigaste för mig i livet, men ändock lär området (kontor) jag vill o. kan klara för svårtjobbat vad gäller få jobb.

Visst är det bättre att göra ngt. än att gå hemma hela tiden. Tyvärr gör många det ofrivilligt särskilt vi med funktionshinder eftersom det satsas alldeles för lite på oss. Samhället i stort har en skrämmande syn på oss. Vi vill oxå kunna välja jobb efter intresse, m.m. Det är samhället som mer ska anpassa sig till oss o. inte enbart vi till dem.

Jag skulle nog vilja säga att samhällets syn på oss med funktionshinder är både bra och dålig. Försäkringskassan och soc. har jag förstått beter sig väldigt illa mot många människor, oavsett skäl till att de är deras "kunder".
Arbetsförmedlingen och vuxenhabliteringen anser jag mig däremot ha fått mycket bra stöd ifrån, men det kan säkert skifta från ort till ort.

Hursomhelst så är arbetslivet ofta väldigt oempatiskt, och det är inte sällan svårt att platsa om man inte bedöms som lönsam. Lyckligtvis finns det lönebidrag, för att kompensera en arbetsgivare, för att man har nedsatt arbetsförmåga. Vissa branscher är mer positiva till det än andra, och har man tur så är man intresserad av något yrke som man kan ha god chans att få jobba med.

Det där med att välja yrke efter intresse, eller överhuvudtaget att välja yrke, istället för att nödgas ta de jobb man kan få är tyvärr en illusion för många fullt friska människor också, inte bara för oss med funktionshinder, om det kan vara någon tröst.

-Hursomhelst, tycker jag du skall följa mitt råd om att inte ge upp hoppet om att någon gång ev. få drömjobbet, även om du "tvingas" ta diverse "skitjobb".

Kom dessutom ihåg att ett tråkigt "skitjobb" med en bra chef och trevliga arbetskamrater kan bli en riktigt trevlig arbetsplats att gå till, medan ditt drömjobb kan bli rena mardrömmen, om du har fel chef och/eller fel kollegor.

-Dessutom tror jag du duger till mer än bara kontorsarbete, om du får jobba efter dina egna förutsättningar, med lönebidrag. Dock vet jag av egen erfarenhet att det ibland kan vara svårt att bryta invänjda föreställningar.
Men ge det en chans, så skall du se att du klarar både det ena och det andra, om det bara tas hänsyn till dina begränsningar.