Hej,
Jag och min man har suttit hela nyårsafton och tragglat hur vi kan/bör stötta 20 årig dotter som vi mer och mer förstått inte är som andra. En vän till familjen som arbetar inom vården gjorde några fina hintar om var vi kunde leta likasinnade ungdomar till dottern och hur vi kunde söka svar på hennes trubbel att få och behålla vänner, inte säga plumpa saker och så. Hon är 21 snart och tar all vår tid och uppmärksamhet. Hon ropar på oss redan med nyckeln i dörren.

Hon är djupt intresserad av endast hundar och allt i hennes liv och samtal börjar eller vrids till ämnet. Flickan är nog rätt medveten om att hon inte är som andra och säger ibland att ingen tycker om henne och alla tar avstånd så snart de lärt känna henne. Hon är slående vacker och drar därmed mäns intresse till sig, men de intresserar henne inte för fem öre. Inte heller de kvinnliga uppvaktarna är intressanta, så hon är inte "på marknaden" för förhållande.

Hon har en hög IQ och mycket höga betyg från gymnasiet men jag inser att det är vi föräldrar som strukturerat upp studierna, med schemalagda läxtider hela vägen. Vi flyttade henne till ett naturbruksgymnasium som är mycket litet och hon klarade det galant. Veterinärstudierna på annan ort är nu dock en katastrof! Hon menar att hon inte förstår något, alla hatar henne och hon bara gråter. Hon stämmer väl in på flera saker för Asperger syndrom. Ingen diagnos och vi tror inte det kommer att hjälpa att få en heller.

MEN - vi vill hjälpa henne att hantera livet! Kan någon peka oss rätt väg? Säga vad vi tror eller inte har jag här läst mig till era råd, och ska fundera. Men under tiden- vad kan vi göra för att underlätta hennes vardag och få henne att känna sig kapabel och duktig? Få struktur på dagen och framförallt inte ta ALL vår vakna tid? Vi har två ungdomar till i hemmet, en egen och en "lånad" 17åring , och de är "vanliga" men behöver också oss och vår uppmärksamhet för att må bra och växa upp till trygga stabila vuxna. TIPS????

Moderator: Flyttat inläggen till en egen tråd. Delat upp texten i stycken, så den blir mer lättläst.

Hej och välkommen vilsnamamman!

Låter ju som om det skulle kunna vara AS, även om vi här förstås inte kan ställa någon diagnos.

Har tyvärr inga tips om din dotter just nu (nyss vaknat) men det vore bra om du i fortsättningen delade upp din text i stycken så kanske fler orkar läsa och svara.

Hej,
Ja, naturligtvis! Så dumt att jag inte tänkte på det. Jag har huvudet fullt och känner hur paniken växer och så föll något så enkelt bort.

Hej och välkommen!

I Sverige måste universiteten enligt lag ge stöd till funktionshindrade studenter, se t ex här: http://sus.adm.slu.se/ShowPage.cfm?OrgenhetSida_ID=7983

Men då måste hon kanske ha en diagnos först?

Studerar hon i Spanien så vet jag däremot inte vilket stöd hon kan få.

Eftersom hon själv mår dåligt nu, så tror jag faktiskt en diagnos kan hjälpa. Hon får lättare att förstå varför vissa saker inte funkar. Om hon har AS, så kan hon också ta kontakt med andra med AS och känna sig accepterad som hon är. Om det nu är AS hon har, hon kan förstås ha något annat funktionshinder, t ex ADHD el ADD.

Eftersom hon faktiskt vill prata om det, tycker jag det är bra att berätta om era funderingar. Ev skaffa en bra bok om AS och ge henne.

Att hon tar så mycket av er tid beror väl dels på att olyckliga människor är självupptagna, dels på att aspergare ofta är egocentriska. De kan också mogna senare, så att de behöver sina föräldrar längre tid än andra. Kanske ni får schemalägga tiden med henne hemma, så att en viss tid varje dag avsätts till de andra barnen? Jag har själv bara ett barn så jag har ingen erfarenhet av problemet att räcka till för fler barn.

Hej
Att få en diagnos kan faktiskt hjälpa. Det göra att man lättare kan förstå och veta hur man på bästa sätt kan hjälpa till som förälder. Vi går just nu under utredning för vår son som snart är 14-år. Diagnosen blir troligtvis AS. Sonen kräver heltidsjobb av oss. Han ringer otaliga gånger till mig på mobilen när jag jobbar, då är han ledsen eller arg. Han sover ej heller ensam, jag sover hos honom i hans rum.

Han är oerhört törstande efter kroppskontakt, vill kramas och sitta tätt intill hela tiden. Han tror sig inte om något själv, tycker att han är helt oduglig och ful. Tror inte att någon kan tycka om honom, han har även problem att behålla de vänner han eventuellt finner.

Men via BUP har vi fått tips och råd om hur vi bäst kan hjälpa honom. Vi har gjort upp cheman på i stort sett allting som skall göras. Det gör sonen tryggare att veta vad som skall hända och när. Vi har fått råd hur vi skall säga för att det inte skall kunna missförstås och feltolkas.

Vi är ju bara i början av vår utredning men det har hjälp till viss del, så om det är möjligt tycker jag att ni skall vända er till BUP eller till vårdcentralen för hjälp. Man klarar inte av det själv. Det är svårt att vara anhörig till en AS.

Välkommen Vilsnammamman!

Vilsenmamma ta hem eran dotter och se till att hon får en utrednig på henne. Efter det så kan ni jobba ute från det.