Jag skulle behöva hjälp. Jag ber om ursäkt för den enormt långa texten men jag har tre års frustration att släppa ut. Jag ber också om ursäkt om det verkar som jag kastar ut anklagelser, jag känner bara att jag måste fråga.

Jag jobbar på ett litet företag med två andra personer varav en arbetskollega (jag kallar honom S) som jag arbetat med i tre år och i mina ögon varit en vidrig, jobbig och hemsk person som jag ansett vara den mest självupptagna person jag träffat.

För några månader sedan kom jag för första gången i kontakt med AS och jag har sedan dess läst ett antal timmar på nätet och även sett några dokumentärer om ämnet och känner mig ganska säker på att min kollega har AS. Jag skrev ut:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom

och gav det till min andra kollega (Å, 50 år) och bad honom läsa det och han var eld och lågor dagen efter. För oss kändes det som vi äntligen fick svar på varför S var så odräglig (men trots allt snäll) i våra ögon. På wikis lista på symptom och kännetecken tyckte vi allt stämde utom "Starkt logiskt tänkande".

Sedan vi kom i kontakt med AS är det lite lättare att umgås med S eftersom vi nu förstår att han inte alltid försöker vara elak. Vi har ofta tröstat oss när han är som värst med att "han är ju snäll innerst inne". Det är dock fortfarande stora problem på många plan och vi skulle behöva lite råd från er som har AS.


Några iakttagelser och beskrivning av S:

#1
45 år gammal, gift för fjärde gången, en son 10 år gammal, stort umgänge utanför arbetet men det består mest av äldre människor, väldigt social och gillar att träffa nya människor (vilket är lite avvikande från de flesta med AS som jag läst om).

#2
Nästan all kommunikation med S är som en monolog, om jag pratar längre än fem sekunder avbryter han och kan sedan prata i evigheter. Han verkar inte uppfatta ointresse från andra människor utan fortsätter prata även efter att man lämnat rummet. Förstår inte ironi över huvud taget och är helt oförmögen att ge eller ta instruktioner.

#3
S kan/vill inte ha förändringar på jobbet vilket är ett stort problem eftersom vi gjort stora förändringar senaste tiden. Han gör fortfarande allt på samma sätt som han alltid gjort.

#4
Kunder och underleverantörer vill inte ha med honom att göra vilket S inte förstått, han anser att han har ett jättebra förhållande med alla. En annan dålig egenskap S har är att han framställer sig själv som väldigt duktig och framgångsrik i deras närvaro vilket de/vi inte håller med om och finner väldigt jobbigt. Han talar om vår arbetsplats som "sin" och nämner aldrig att "vi" jobbat bra. Om någon frågar hur mycket vi sålde förra året säger han att han sålde x och att han intjänade x kr till företaget.

#5
Mycket av det jag beskrivit kan kanske tillskrivas AS men det är en del av hans beteende som jag inte hittat någonstans när jag läst på nätet om personer med AS:

S verkar leva som i en hundflock med tydlig hierarki. Om man träffar en hund kan den vara väldigt tillgiven men om hundens matte kommer är jag glömd och allt fokus är på henne, om sedan husse kommer är både jag och matte helt ointressanta för hunden.

S fungerar på samma sätt. På vår arbetsplats är vi likställda på pappret men för S är Å 1:a, S 2:a och jag 3:A (och om det finns inhyrd personal är de som luft) där S hela tiden försöker vara Å till lags. I samspelet med Å visar S även viss respekt då han avbryter mer sällan, jag är i dessa konversationer helt obetydlig och om jag och Å pratar försöker han avbryta direkt.
Om våra chefer kommer på besök är inte längre Å intressant och allt fokus ligger på cheferna.
Det märkliga är att då Å är frånvarande (på semester) blir jag alfahanne och S försöker vara mig till lags.
Ligger detta utanför AS?

#6
Han brukar retas med mig och kalla mig för liten (jag är 15 år yngre än S) och en dag svarade jag att jag var större och starkare än honom. Han svarade då allvarligt att jag inte var det trots att jag är 10 cm längre än S och tränar 5 ggr/vecka. Jag kastade honom lite på skoj fram och tillbaka och sedan mätte vi varandra och han var uppriktigt chockad att det jag sa var sant. Trots att jag tittar nedåt varje gång vi ser varandra i ögonen trodde han att han var längre än mig.
Har ni erfarenhet av detta?

#7
Jag och Å har övat vår skoltyska med varandra under lång tid. Vi har pratat lite tyska med varandra på raster i ca 2 års tid och har en ordlista liggande i lunchrummet. I somras kom en tysk kund som S skickade till en konkurrent (något han bara gör som absolut sista utväg) för att de inte förstod varandra. När jag frågade varför han inte kom till mig frågade han varför. När jag sa att jag kunde pratat med dem blev han chockad över att jag kunde tyska och undrade varför jag inte berättat det för honom. Kan detta kopplas till AS?

#8
S har en bror som inte vill ha kontakt med sin släkt för att "de inte förstår honom", han har tvingats lämna sitt jobb för att han inte vill göra sitt jobb på det sätt hans chef vill. Han vill inte betala räkningar utan anser fortfarande att hans far ska göra det.
S farbror har beskrivits för oss som en kopia av sin brorson.
S son är extremt svår att få kontakt med (hälsar aldrig trots att vi träffas ofta) och har börjat isolera sig, han har även stora ordningsproblem i skolan. Han vill bara läsa om fyrhjulsdrivna bilar hela dagarna.

#9
I samband med serieskytten i Malmö kom AS upp i diskussionerna på jobbet men vi förstod att S inte visste vad AS är vilket betyder att han inte fått diagnosen tidigare.



Jag har en annan vän som beskriver sig som "en poäng från Aspie". Han har vissa likheter med S (upprepning av samtalsämnen och fraser, svårt med ironi) men är väldigt skicklig socialt och har "lärt sig" när folk menar allvar eller är ironiska. Han har hjälpts av sin diagnos och lärt sig de delar av det sociala spelet han hade problem med tidigare.
När jag läst på forum verkar det som att de flesta som får diagnosen verkar lättade och villiga att lära sig vad som kan bli bättre.

S är troligtvis helt omedveten om att hans beteende skapar problem (eftersom vi sällan konfronterar honom och han inte vet att många i omgivningen ogillar honom).


A-Ska vi berätta för honom att han har AS? Han verkar lycklig med livet som det är och vi har lärt oss stå ut med honom.

B-Ska vi berätta att hans son kanske har AS? Skolan verkar inte göra något för att ta reda på vad som är problemet med pojken.

C-Ska vi konfrontera honom när han beter sig udda?

D-Ska vi berätta för hans fru om AS? Eftersom alla hans förhållanden bara håller några år kanske det skulle vara lättare för henne att känna till AS.


Tack och lycka till med era liv. Om vi väljer att berätta för S om AS ska jag rekommendera denna sida till honom.

Mvh D

Det låter som att S kan ha AS, även om en del inte är typiskt (men alla har ju inte samma drag).

Jag tror att det vore bra om han fick lite feedback. Jag tror det stämmer att insikten om problemen är väldigt användbart för att lära sig bli bättre socialt.

Ojojoj. Amatördiagnoser är inte att rekommendera. För det första krävs det c:a 20 timmars professionell utredning, för det andra är det mycket av vad du beskriver som inte passar in, för det tredje lär han inte ta det väl om ni har en dålig relation.

Man kan vara egocentrerad utan AS. Vissa människor kan inte läsa andra för att de inte bryr sig. Egenkära människor kan också förneka brister i relation till andra. Vissa gillar inte förändring för att de tror att de vet bäst. Möjligheterna är oändliga.

NI ska inte ställa diagnos. Om ni har ett problem med honom, ta upp det med chefen, men gå inte omkring och lek psykiatriker. Okunskapen och missuppfattningarna är tillräckligt stora ändå.

Professionella diagnoser har ingen relevans för en person som jobbar. De är enbart användbara för LSS.

Angelic Fruitcake

Vi försöker inte ställa någon diagnos, vi vill bara ha hjälp.

Jag vet att frågorna kring att S är egocentrisk kunde ses som stötande men vad jag undrade var om det är vi som missuppfattat honom, och om någon här haft erfarenhet av att uppfattats som egocentrisk när de inte varit det.

Vår chef känner inte oss och skulle vi gå till honom skulle arbetsmoralen sjunka. Dessutom är S duktig på de uppgifter han behärskar. Det är inte en bra lösning för oss.

Angelic Fruitcake skrev:Ojojoj. Amatördiagnoser är inte att rekommendera. För det första krävs det c:a 20 timmars professionell utredning, för det andra är det mycket av vad du beskriver som inte passar in, för det tredje lär han inte ta det väl om ni har en dålig relation.

Man kan vara egocentrerad utan AS. Vissa människor kan inte läsa andra för att de inte bryr sig. Egenkära människor kan också förneka brister i relation till andra. Vissa gillar inte förändring för att de tror att de vet bäst. Möjligheterna är oändliga.

NI ska inte ställa diagnos. Om ni har ett problem med honom, ta upp det med chefen, men gå inte omkring och lek psykiatriker. Okunskapen och missuppfattningarna är tillräckligt stora ändå.

Kan bara instämma med vad Angelic Fruitcake skriver här ovan.

Är det här vad ni kallar för att hjälpa folk kan ni lika gärna lägga ned allt sådant här på forumet.

Ni kan försöka inbilla mig (som är odiagnosticerad aspergare som jobbar) hur mycket ni vill hur förträfflig professionell diagnosticering är. Än har ni inte lyckats visat på någon som helst effektivitet för folk som jobbar över självdiagnosticering.

Liksom ni kan försöka inbilla folk att dragen i AS-diagnosen skulle kunna existera som helt vanlig variation bland folk i allmänhet och då vara helt orelaterade till dragen i diagnosen. Sådant larv lämnade jag bakom mig för typ 5-10 år sedan.

Om han är nöjd med livet och ni står ut med att jobba med honom så är det kanske bra nog. Även om han nu skulle kunna ha AS så är det ju rätt osannolikt att han får en utredning då han har synes vara högfungerande och inte verkar lida själv av sina brister.

Möjligen skulle det kunna hjälpa sonen, beroende på vilka svårigheter han har i skolan. Svårt att svara på.

Jag kan bara ge ett ickesvar. Tyvärr, för jag blir verkligen orolig för sonen. Men vågar inte skriva något alls mer om honom.

Mitt ickesvar är att jag inte tror S skulle bli gladare av att få höra AS-teorin (ursäkta det något vanvördiga uttrycket!) och att endast ni som känner honom kan svara på om det vore kokt att konfrontera honom när ni finner honom jobbig. Och vad gäller S' fru vill jag inte tala emot Angelic Fruitcake eller Sam.

Och det är bara ett svar som dikteras av mitt omdöme, tyvärr, inte av någon kunskap om AS. Men jag tänkte att ni åtminstone kunde ha glädje av det som en möjligen ny synvinkel på ämnet.

Kan du få Å som han verkar ha respekt för att prata med honom om att ni tror att han har Asperger. Annars är risken ganska stor att han kommer slå från sig informationen och ta det som en kränkning.

Det är ju förvisso bra att du och din kollega lättare kan förstå hans beteende, men om han inte själv får veta mer om Asperger får han ju inte någon möjlighet till ökad självkännedom och kan ändra sitt beteende.

Just ökad självkännedom brukar jag lyfta fram som den största nyttan som jag haft av min diagnos.
Det är ju inte säkert att han behöver göra någon utredning. Till skillnad från exempelvis ADHD så behöver man ju inte äta mediciner.

Har tagit mig många år att inse att jag har AS, jag har altid känt mig utanför på alla arbetsplatser, som om jag inte passar in. Är 63 år så jag har ett ganska långt arbetsliv.

Jat tror att jag altid har betraktats som något udda, på alla arbetsplatser. Jag respekterar i stort sätt samtliga mina arbetskamrater, och uppskattar deras kunskaper, som jag har mycket hjälp av. Däremot har jag stora problem att få mina kolegor att förstå, framför allt när jag inser att vi är på väg att göra bort oss rent tekniskt. Det är som om dom inte förstår mina ord, eller slutar lyssna. Ändock har det hänt minst tre gånger tidigare att det visat sig att min analys var riktig. Nu är vi på väg igen att jobba med något som troligen bara kommer kosta företaget en massa pengar, men jag har gett upp att argumentera med folk som inte lyssnar. Jag se mig inte alls som att jag förstår eller vet mer än mina kolegor, snarare tvärt om. Men jag är nog lite av en savant när det gäller att koppla samband.


Ett annat problem med att dom inte förstår min asperger är att vissa personer har trott att jag är bög, blev väldigt pinsamt när en bisexuell man limmade på mig utan att jag fattade. Först efter att ett antal kolegor kommit med ett väldigt många och klara syftningar förstod jag, men tyvärr verkar HBT kolegan ha svårt att fatta att jag är totalt ointresserad.

Vore nog bra om ni försöker få lite klarhet i hur han ser på ert samarbete. Jag tycker iofs sig inte han har en klar AS profil, men det är lite svårt att avgöra på din beskrivning.
Vad gäller sonen borde skolan klara att ta hand om problemet, lite undrande över hur ni kan avgöra vilka problem sonens har i skolan.

rdos skrev:Än har ni inte lyckats visat på någon som helst effektivitet för folk som jobbar över självdiagnosticering.

Liksom ni kan försöka inbilla folk att dragen i AS-diagnosen skulle kunna existera som helt vanlig variation bland folk i allmänhet och då vara helt orelaterade till dragen i diagnosen. Sådant larv lämnade jag bakom mig för typ 5-10 år sedan.

Jag förstår inte vad du säger. Kan du formulera om det?

Om han har AS, så behöver han klara och tydliga besked. T ex vad som inte fungerar i hans kontakter med kunder och underleverantörer (pratar för mycket, lyssnar inte, whatever). Alltså en tydlig feedback. Närmast från Å då. (Just rangordningstänkandet känner jag själv inte igen.)

När jag jobbade var det tydligen så att folk var missnöjda och jag ansågs vara för lite "service-minded". Men jag fick aldrig veta exakt vad som var fel, vilket gjorde att jag bara kände mig osäker.

Om S skulle berätta om sonens problem i skolan kan ni framkasta "har ni talat med BUP, han kanske har ett neuropsykiatrisk funktionshinder, som ADHD el Aspergers?" Alltså bara som en fundering, säg att ni har läst om barn som haft sådana problem i skolan (finns hur mycket som helst på nätet t ex).

Att däremot säga rent ut till S att ni tror att han har AS tror jag skulle bli en stor chock för honom och han skulle bara slå ifrån sig. Försök i stället att säga direkt vad ni vill och menar till honom när det gäller arbetet. Vanligt folk tycker att aspergare (och andra udda personer) ska fatta omskrivningar och kroppsspråk och skyggar för att tala klarspråk. Vilket gör att personen kan gå i många långa år och tro att allt är bra - tills det brister en dag.

Punkterna 2 - 4 och 8 tyder på AS hos S resp AS i släkten. Punkt 1 skulle kunna tyda på att han tillhör de sociala aspergarna, de aktiva men udda:
Autismforum: Lorna Wings fyra huvudtyper

Gäst10 skrev:A-Ska vi berätta för honom att han har AS?

Ja absolut.
Även att det är en hobbydiagnos, så har han rätt att ta del av den.
Kan kanske tom hjälpa honom att mötas på halva vägen.

Angelic Fruitcake skrev:Ojojoj. Amatördiagnoser är inte att rekommendera.

Jo de är att föredra. Främst då de inte tas på fullt så blodigt allvar.
De är mindre stigmatiserande och mer stimulerande.

Jag har hört att en metod för att hantera AS bland vuxna kan vara att informera de omkring personen, de som har att göra med personen.

En psykolog sa till mig "De behandlas kemiskt och lämnas åt sitt öde. Och sedan så informerar man de omkring den med AS om vad AS innebär. För vuxna med aspeger är ofta inte villiga att ta emot LSS."

matterik skrev:Jag har hört att en metod för att hantera AS bland vuxna kan vara att informera de omkring personen, de som har att göra med personen.

Vilket är samma sak som att gå bakom ryggen på folk. I mina ögon är det något negativt, varför denna ständiga svenska konflikträdsla?
Rensa luften på ett möte istället.

Gäst10 skrev:C-Ska vi konfrontera honom när han beter sig udda?

Mvh D

Håller er till att jobba med det faktiska "problemet" mot en gemensam lösning. Om hans udda beteende är och skapar ett problem för er och kunder, så konfrontera honom med själva problemet. Håll era egna misstankar om en ev diagnos utanför.

Kan han förändras och själv vill så kommer han att göra detta. En diagnos förändrar inget med automatik

Däremot om ni märker att S och ni fungerar bättre med en viss typ av bemötande så använd den metoden.

En diagnos hjälper inte till att förändrar er situation på arbetsplatsen. Era kommunikation och relations problem måste ni iaf lösa inbördes. Diagnosen är i princip bara en beteckning på en grupp svårigheter och inom vilka områden de KAN uppstå i varierande grad.

Vi med AS är aldrig vår diagnos i första hand enskilda individer med olika personligheter.

Dessutom vet ingen av oss här här på AF hur du och dina kollegers relation till S och varandra ser ut irl. Vi har bara din version. S beteende skulle lika gärna kunna vara en reaktion på hur tonen er mellan ser ut.

Om S tex inte delar er syn på verksamheten/arbetsätt/medtod, utan går sin egen väg, så kommer han troligen att med automatik ses som motsträvig, udda och den som gör fel och är en avvikare.

KrigarSjäl skrev:

matterik skrev:Jag har hört att en metod för att hantera AS bland vuxna kan vara att informera de omkring personen, de som har att göra med personen.

Vilket är samma sak som att gå bakom ryggen på folk. I mina ögon är det något negativt, varför denna ständiga svenska konflikträdsla?
Rensa luften på ett möte istället.

+1

Det berättade låter mer som en klassisk arbetsplatskonflikt än som en aspergerbeskrivning, om jag skulle ge ett råd skulle det vara att behandla saken som en sådan istället för att slänga fram en diagnos i ansiktet på en kollega.

Jag tycker inte heller det är moraliskt försvarbart att gå bakom ryggen på personen ifråga och informera kolleger & chefer om en eventuell psykiatrisk beskrivning av personen.

Att fjäska för chefer låter inte särskilt typiskt för aspergare, snarare är det väl klassiskt streberbeteende?

Sam skrev:Diagnosen är i princip bara en beteckning på en grupp svårigheter och inom vilka områden de KAN uppstå i varierande grad.

Och här kan en "diagnos" hjälpa till att få en helhetsbild över problematiken och därmed också bidra till lösningar.

Sam skrev:Vi med AS är aldrig vår diagnos i första hand enskilda individer med olika personligheter.

Snacka inte skit.

Sam skrev:Dessutom vet ingen av oss här här på AF hur du och dina kollegers relation till S och varandra ser ut irl. Vi har bara din version.

När pratade Gäst10 om en rättegång med oss som domare?

Förstår inte din rädsla för att Gäst10 behöver ta tjuren i hornen. Du behöver inte hålla någon i handen. Men Gäst10 behöver ventilera ett problem på sin arbetsplats. Då skall h*n också ta det med problemet, och vad händer om h*n har fel?
Svar: ingenting farligt. Men de kan ha kommit en bit på väg.

ufo skrev:

Sam skrev:Diagnosen är i princip bara en beteckning på en grupp svårigheter och inom vilka områden de KAN uppstå i varierande grad.

Och här kan en "diagnos" hjälpa till att få en helhetsbild över problematiken och därmed också bidra till lösningar.

Helhets bilden förändras inte genom att amatör diagnostisera. Verkligheten och hur de olika individerna samspelar förändras inte med automatik för att det finns en diagnos. Visst kan en diagnos öppna dörrar, men, i slutänden kommer det alltid handla om diagnosinnehavarens oförmåga och förmåga till att vilja hantera sin omvärld och använda sig av den .

ufo skrev:

Sam skrev:Vi med AS är aldrig vår diagnos i första hand enskilda individer med olika personligheter.

Snacka inte skit.

Utveckla gärna hur du tänker.
Att ha en diagnos är inte samma sak för mig, som att jag är på ett förutbestämt sätt, en likformighet med alla andra med samma bokstavs beteckning. Jag vill iaf bli bemöt som individ inte för mina bokstäver.
Ska man börja diagnostisera och bemöta efter bokstäver så kommer det att sluta med TANT varning.

ufo skrev:

Sam skrev:Dessutom vet ingen av oss här här på AF hur du och dina kollegers relation till S och varandra ser ut irl. Vi har bara din version.

När pratade Gäst10 om en rättegång med oss som domare?

Just precis vi är inga domare, men varför ska vi ta och ge oss rätten att råda och ge TR rätten att göra en amatör diagnostiserig och leverera den till sin en kollega.

ufo skrev:Förstår inte din rädsla för att Gäst10 behöver ta tjuren i hornen. Du behöver inte hålla någon i handen. Men Gäst10 behöver ventilera ett problem på sin arbetsplats. Då skall h*n också ta det med problemet, och vad händer om h*n har fel?
Svar: ingenting farligt. Men de kan ha kommit en bit på väg.

Att konfrontera problemet är helt ok men att leverera en diagnos misstanke tillsammans med problemet, är något helt annat.
Det jag vänder mig mot är att TR inte bara ventilerar ett arbetsrelaterat problem, utan också har funderingar kring att berätta om sin diagnos misstanke. För mig är detta två olika frågor

Jag skulle föreslå alternativ B.
Eller att ge en eller flera böcker i ämnet.
Fast jag har tyvärr inga kloka råd gällande böcker för jag läser nästan uteslutande faktaböcker datablad och tidningar.

Förmodligen kommer han i processen känna igen sig själv om han undersöker saken för sin sons räkning.

Själv funkar jag som så att om jag ser mening med o göra något så brukar jag klara o göra det.
Jag har hittils inte varit någon ögontjänare, så vitt jag förstår är det ovanligt bland de aspiesar jag träffat att de skulle vara ögontjänare.

Tack för alla svar.

matterik skrev:Jag har hört att en metod för att hantera AS bland vuxna kan vara att informera de omkring personen, de som har att göra med personen.

En psykolog sa till mig "De behandlas kemiskt och lämnas åt sitt öde. Och sedan så informerar man de omkring den med AS om vad AS innebär. För vuxna med aspeger är ofta inte villiga att ta emot LSS."

Finns det mer att läsa kring denna metod?


För att klarlägga lite. Jag och Å som jobbar med honom varje dag har lärt oss att leva med honom men andra människor i hans omgivning (exfruar och tidigare arbetskamrater) har blivit väldigt osams med honom. I dessa fall anser S alltid att de andra är problemet och han förstår inte varför de blev så arga. I dessa fall påverkar det ju hans liv radikalt.

En av våra underleverantörer har väldigt kort stubin och måste hanteras väldigt varsamt. De gånger S är i kontakt med henne blir det alltid konflikter och även om det inte alltid är S fel så är det ett stort problem för oss. I dessa fall har vi pratat med S och förklarat att han inte får ge henne order eller tvinga henne till något. Han säger då att han förstår och sedan ger han henne orders ändå. När vi konfronterar honom blir han överraskad och ledsen eftersom han inte förstår vad han gjort fel.

Har ni någon erfarenhet av att folk i er omgivning tycker att ni är befallande när det inte är er avsikt eller kan vi räkna bort den biten av S personlighet som något annat?


Angående vår eventuella konfrontation med S känns det som vi måste ha "bevis" eller fakta om vi vill nå honom.
Om Å och jag är oense med S om något måste vi ha 100% bevis för att han ska ge sig. Det kan handla om de helt oväsentliga saker, men om man inte kan bevisa sin sak kommer S alltid hävda att han har rätt. I detta fall är det ju lose - lose för oss eftersom vi inte kan ge en säker diagnos på att S har AS.

Finns det några här som fått sin diagnos sent i livet och varit helt chockade att ni var annorlunda?

Mvh D