pemer jag såg ditt avsnitt i "outsiders". jag undrar en sak, var du bara med där för att få pengar eller ville du ha hjälp med att "ragga" osv.

känns mest som ditt problem eller iaf till en börja med när du skulle ragga där, är att du vill ha det på ett speciellt sätt, och inte bara "kör på". medans han "Johan" i filmen, faktiskt ville ha en kvinna, och det va det som var det viktiga och inte att det skulle passa just honom.

med det i baktanke, får jag ändå skenet av att du, pemer är ju hyfsat ointresserad av att ragga, och det är ditt problem i första hand och inte att läsa av intryck.

För övrigt, hur kunde dom ta med en kille med AS för att ragga med hjälp av kroppsspråk, kändes ju som att den andra gruppen hade mera konkreta sätt att ragga på och läsa av signaler, som handlade mera om kropps kontakt och raka rör så att säga.

jag tror också att jag själv fått sympati ligga mycket för jag har är och varit AS under åren utan att veta om det, för att vi är så gulliga, små ordiga många gånger osv.

mnordgren:

Utbruten diskussion, usprungligen från den här tråden:

pemers-bravader-t5118.html

Vi fick inget betalt för att vara med, och det var faktiskt inte ens så att erbjudandet att vara med presenterades med alltför mycket konkret information i förväg om vad det skulle gå ut på. Men det lät intressant att få se vad det var och om det kunde hjälpa mig, så jag tackade ja.

Sedan var alltså informationen bristfällig i förväg och jag hade inte klart för mig att vi skulle "ut på fältet" förrän samma dag som inspelning, och var inte alls i läge för att gå ut på lokal, dessutom "tre muppar med en handledare" rakt ut i skarpt läge... snacka om att känna sig uthängd när vi kom till Karlsson & Co...!

Det var inte någon direkt enkel sits, och hade jag fått tydlig information om det från början hade jag kanske faktiskt hellre tackat nej till alltihop. Eller om inte annat haft ett antal veckors vetskap om det i förväg och hunnit förbereda mig för det, hellre än att fatta det samma dag...

Ja, jag har aldrig varit någon utetyp och är således ointresserad av att "ragga" i betydelsen att gå till speciella miljöer som neurotyper är präglade på som "rätt" för att kunna se andra för de de är. Det finns hela industrier med andra mycket bättre sätt för människor att lära känna varandra, som passar oss aspies mycket bättre, så jag har ganska naturligt vant mig vid det, sedan jag fick smak för det.

Jag har hållit på med nätdejting i många år (från ca 2000 och till 2007... kanske lite 2008 också) och lärt mig att jag kan bli sedd där av de kvinnor som själva tror på kontaktformen och är beredda att ta saker för vad de är och att se de män de möter där som de personer vi är. Men tyvärr är ju inte direkt någon majoritet av nätdejtinganvändarna - av någotdera kön - med där på sådana premisser, utan minst lika ytliga som ute i vimlet, läser inte profiler och ett personligt brev för att lära känna personen utan bygger allt på de första tre sekundernas magkänsla av ett foto av personens utseende.

Det kändes som att det var större del öppensinnade användare som verkligen försökte se vem man var snarare än hur man såg ut i början, men att det sedan blev utefolket som tog över dejtingsajterna som ett sätt att hålla kontakt måndag, tisdag och torsdag när de inte är ute...

Och då, den första tiden, gick det så bra att jag fick lära mig hur pass tjejer faktiskt verkade gilla en romantisk och kärleksfull kille som mig (om de väl har sett att jag är en sådan... ), och att vad jag kunde erbjuda vid dejtande och början av en relation faktiskt var mycket uppskattat.

Sedan kan jag bara misstänka att den vetskapen påverkade min självbild och det i sin tur de signaler jag sänder ut så att det skapade läget sedan dess - där de klart flesta alltid får ett förstaintryck av någon helt annan personlighet än den jag har, och hinner bestämma sig för att jag är någon man bara ska acceptera som vän och inte gilla som något annat. Att jag hoppade in i en hel del befintliga diskussioner här på forumet när jag hade hittat hit och luftade för mycket tankar i sådana här ämnen förstörde väl mer därtill hos kvinnorna av min egen sort.

Att hitta hit och lära känna aspies gav ju intrycket att vi alla samfällt förstår varandra mycket bättre än NT:s förstår oss, men jag fick aldrig på allvar uppleva att AS-kvinnor skulle ha mer logisk/rationell förmåga att... ja, hur ska jag uttrycka det... att tillåta sig träffa någon med öppna sinnen just för att man har förstått att han kan vara väldigt mysig om man väl kommer nära, snarare än att genast på en magkänsla tycka att han inte är tillräckligt omedelbart attraktiv för att man ska vilja just komma så nära, och därför snarare välja att inte ha några öppna sinnen.

Larvigast av allt är att alla tillfällen i något slags uteliv har gett mig starka indikationer på att jag attraherar där och då. Men jag trivs inte tillräckligt i kroglivet för att vilja dit. Tough shit. Kanske inte ens lika mycket för mig som för alla tjejer som missar mig...

Sedan är det väl ganska intressant att könsrollsmönstrena av de flesta anses självklara och av naturen givna och att det bara handlar om att män ska lära sig förvränga sig och förställa sig och leva upp till att kunna sända ut de enda signaler kvinnor tydligen ska kunna vara kapabla att läsa av och förstå och identifiera som "me like"...

Hur många kvinnor som än går under av det eviga "hoppsan, jag faller alltid för fel killar " så finns det aldrig på kartan att kvinnor skulle försöka lära sig öppna ögonen och lära sig se och bedöma killar så att de kunde känna igen varma och kärleksfulla killar som må sakna alfahanne-utstrålning och även om man kanske inte har så ordnade förhållanden och god ekonomi, men just för att man "trots det" är en jävligt fin människa. Betydde det där med jämställdhet något borde ju ingetdera vara något problem, utan tvärtom ligga mer än något annat i linje med att vara konsekvent på den punkten.

Men nej.

Pemer skrev:Att hitta hit och lära känna aspies gav ju intrycket att vi alla samfällt förstår varandra mycket bättre än NT:s förstår oss, men jag fick aldrig på allvar uppleva att AS-kvinnor skulle ha mer logisk/rationell förmåga att... ja, hur ska jag uttrycka det... att tillåta sig träffa någon med öppna sinnen just för att man har förstått att han kan vara väldigt mysig om man väl kommer nära, snarare än att genast på en magkänsla tycka att han inte är tillräckligt omedelbart attraktiv för att man ska vilja just komma så nära, och därför snarare välja att inte ha några öppna sinnen.

Men det där vet du ju att det inte stämmer. Det är en hel del här som träffat varandra just för att de haft öppet sinne och lärt känna varandra som själar och inte bara som kroppar.

Nu råkar det inte ha hänt just dig, men det betyder inte att öppenheten inte finns. Att du fortsätter dissa både NT- och AS-kvinnor på detta vis och dra alla över en kam, lär fortfarande inte ge dig det du vill ha. Tänk om du skulle börja visa kvinnor uppskattning istället, oavsett om de är attraherade av just dig eller ej?

Intressant inlägg för övrigt, särskilt att få höra om dina erfarenheter av dejting lite mer i detalj.

*Hoppas fortfarande att turen ska komma till dig någon dag*

Inger skrev:Men det där vet du ju att det inte stämmer. Det är en hel del här som träffat varandra just för att de haft öppet sinne och lärt känna varandra som själar och inte bara som kroppar.

Nu råkar det inte ha hänt just dig, men det betyder inte att öppenheten inte finns.

Den finns åtminstone enskilda forumdeltagare emellan vid privat kontakt via t ex pm, och enskilda träffdeltagare emellan vid träffar...

Tyvärr är jag - som sagt i annan tråd - ytterst sällan en av de enskilda träffdeltagarna, utan oftast arrangören/en av arrangörerna. En lite otacksam skillnad, som jag hade lagt hur mycket som helst på att undvika om jag hade vetat mycket av det jag vet idag lite tidigare.

Att det är en faktor som hindrar är något jag insåg det när jag första gången fick det uttryckligt påpekat av en tjej i kretsen. Sedermera har jag fått fler vittnesmål om samma sak. Det är alltså en faktor som spelar in och uppenbart begränsar förmågan till denna öppenhet vi talar om här.

Att du fortsätter dissa både NT- och AS-kvinnor på detta vis och dra alla över en kam, lär fortfarande inte ge dig det du vill ha.

Med det sagt så är jag ju å andra sidan fullkomligt medveten om att detta inte är något medvetet val, utan fortfarande en fråga om att vara slav under instinkter och känslor. Och alltså något som känns oerhört orättvist att få uppfattat och beskrivet som ett dissande av kvinnorna. Det är inte kvinnorna jag dissar, det är instinkterna som sådana. Det är instinkterna jag försöker diskutera. Det är inga anklagelser, bara konstateranden hur jobbigt det är att vara personligt.. drabbad... av fenomenet som sådant.

Så jag önskar onekligen att vi var betydligt fler som höll i träffar, av ungefär samma slag som mina tullingeträffar. Om det nu skulle räcka att kunna få vara en av de vanliga deltagarna på de träffar jag inte själv arrangerade. Hoppas kan man ju!

Tänk om du skulle börja visa kvinnor uppskattning istället, oavsett om de är attraherade av just dig eller ej?

WOW! Vilken bra idé!!! Det borde jag testa, det har jag ju aldrig någonsin över huvud taget försökt göra förr...

Pemer skrev:

Inger skrev:Men det där vet du ju att det inte stämmer. Det är en hel del här som träffat varandra just för att de haft öppet sinne och lärt känna varandra som själar och inte bara som kroppar.

Nu råkar det inte ha hänt just dig, men det betyder inte att öppenheten inte finns.

Den finns åtminstone enskilda forumdeltagare emellan vid privat kontakt via t ex pm, och enskilda träffdeltagare emellan vid träffar...

Tyvärr är jag - som sagt i annan tråd - ytterst sällan en av de enskilda träffdeltagarna, utan oftast arrangören/en av arrangörerna. En lite otacksam skillnad, som jag hade lagt hur mycket som helst på att undvika om jag hade vetat mycket av det jag vet idag lite tidigare.

Att det är en faktor som hindrar är något jag insåg det när jag första gången fick det uttryckligt påpekat av en tjej i kretsen. Sedermera har jag fått fler vittnesmål om samma sak. Det är alltså en faktor som spelar in och uppenbart begränsar förmågan till denna öppenhet vi talar om här.

Va?? Skulle du ha mindre chans för att du ordnar träffar? Vore jag på jakt så skulle jag snarare ha funnit den egenskapen extra attraktiv. Det är inte vem som helst som kan ordna träffar; som har ditt engagemang, organisationsförmåga, generositet och förmåga att få alla att känna sig välkomna och 'hemma'.

Pemer skrev:

Inger skrev:Att du fortsätter dissa både NT- och AS-kvinnor på detta vis och dra alla över en kam, lär fortfarande inte ge dig det du vill ha.

Med det sagt så är jag ju å andra sidan fullkomligt medveten om att detta inte är något medvetet val, utan fortfarande en fråga om att vara slav under instinkter och känslor. Och alltså något som känns oerhört orättvist att få uppfattat och beskrivet som ett dissande av kvinnorna. Det är inte kvinnorna jag dissar, det är instinkterna som sådana. Det är instinkterna jag försöker diskutera. Det är inga anklagelser, bara konstateranden hur jobbigt det är att vara personligt.. drabbad... av fenomenet som sådant.

Att nämna det i varje sån här diskussion år efter år är i alla fall inget som funkat särskilt bra hittills, eller hur?

Så jag önskar onekligen att vi var betydligt fler som höll i träffar, av ungefär samma slag som mina tullingeträffar. Om det nu skulle räcka att kunna få vara en av de vanliga deltagarna på de träffar jag inte själv arrangerade. Hoppas kan man ju!

Visst, det är alltid bra att prova något nytt. Hoppas någon annan tar upp denna handske och fixar träffar.

Pemer du har ju också STORA begränsat dig i vad du söker. Dina kriterier om hur din kvinna ska vara, se ut och vad hon får ha med sig in i ett förhållande med dig.
Din kontaktyta blir så liten.

Ditt problem till stor del tänker jag handlar om två saker din begränsning i den osynliga kommunikationen, alla dessa små signaler. Att känna till dem i teorin, är en sak och att kunna använda dem och svara på dem i rätt ögonblick och dessutom på rätt sätt. Vilket inte alltid är så lätt.

Det andra är att du begränsar dig.
Det går inte att leva ett liv med en tilltänkt partner, innan man har någon att dela sitt liv med.
Hur ett gemensamt liv ska och kommer att se ut är något man delar, genom att ge och ta, när man väl har hittat någon att dela livet med. Det är något som växer fram mellan två människor.
Ibland får jag en känsla av att ditt "Partner Paket" är så färdigt för dig att det kväver och skrämer de som kan vara intresserade.

Jag tror inte heller att rollen som arrangör av träffar påverkar chansen för att träffa någon. Jag ser det också som något extra attraktivt. Däremot kan det vara så att din förmåga att fokusera på flera saker är begränsad.

Så som jag ser det med att arrangera träffar så stjäl det mycket av ens energi i samband med att förbereda inför träffar. Men under själva träffen tycker nog jag iaf att vi har samma möjligheter som alla andra.

Till och med fler kontakt tillfällen, eftersom det är med arrangören andra deltagare tar en naturlig kontakt. På samma sätt har arrangören möjligheten att knyta kontakter på ett naturligt sätt. En kontakt väg som andra deltagare inte har på samma sätt.

Som arrangör är man synlig för alla, så utnyttja tillfället istället.

Var trevlig snäll och närvarande ,det kommer du långt med .

Savanten Svante skrev:

<snip>Man ska leta, annars hittar man inget.<snip>[/quote]
I mitt fall hände det att vi hittade varandra. Hon ville och jag ville. Jag sökte inte aktivt efter en romantisk relation. Jag sökte aktivt efter en vänskapsrelation, för jag saknade vänner och ville ha stadiga vänskapsrelationer. Jag träffade en kvinna som blev min vän och vi skulle nog bli bästa vänner(som jag ville från början) om jag inte blev förälskad i henne. Nu är vi i alla fall bästa vänner så min önskan gick i uppfyllelse. Annars hade vi en romantisk relation från 2009 tills några veckor tillbaks. Jag tycker det är fantastiskt att vi kan fortsätta vara vänner. Vänner är nog den största resurs som finns. Alltså bra vänner, eller att åtminstone ha en bästis.