Jag har atypisk autism och det är en egen diagnos som blir då man har för få kriterier av diagnoserna asperger och autism. Man har alltså inte diagnoserna till 100 procent utan bara vissa punkter/kriterier. Jag skulle säga att jag har drag av diagnoserna, men inte diagnoserna till 100 procent.

Jag känner och upplever att jag har växt ifrån min diagnos lite pga olika anledningar.
Dels så känner jag mig mer neurotypisk och så upplever jag att jag har blivit bättre på att förstå saker och tar då upp olika saker som är normala. Detta är då saker som alla fattar.


Hur gör man då i en sådan situation när man känner såhär och folk säger emot en att man har fel?
Jag säger ju bara hur jag känner och upplever saker.

Alla här är väl mer NT än autistiska. Anledningen till att det ens heter autism är att autister är i sin egen värld, de kommunicerar inte med andra. Här på forumet kommunicerar folk rätt mycket.

Men om de flesta här har Aspergers så vet jag ju inte i vilken grad den är men för mig är jag ju mer NT som jag sagt hela tiden, men då säger folk emot mig och ska hitta alla fel jag gör för fel tycker ju att jag har typiska asperger egenskaper. Jo jag har ju drag av diagnosen. Om ni inte förstår vad drag av något är så innebär det att man har vissa delar av något men inte till 100 procent. Jag har inte Asperger. Jag har atypisk autism. Googla diagnosen istället!

Men det jag ville säga var att jag har fått en bild av att de flesta här har Asperger så att de märks. Antingen utåt eller att man märker att personen pratar om ett specifikt ämne och så. De är en egenskap som är definition av Asperger. Likaså att personer som hörs och syns mest och har svårt att sitta still och koncentrera sig har adhd.

Eller att personer som har add är ensamvargar gillar att vara ensamma och så. Väldigt introverta personer.
Detta är ju enbart fakta om hur diagnoserna är utifrån dess egenskaper och definitionen av diagnosen.
Därför jag pratar om olika viktiga ämnen är ju för att jag har drag av Asperger men som sagt så synd inte min diagnos utåt eller så, och ni kan ju inte säga så mycket heller då ni inte har träffat mig eller någonting sådant. Jag har ju aldrig sagt att jag har en diagnos från början utan de Har ju blivit så pga att andra sa att jag hade det, jag har ju bara varit mig själv och visste inte ens att jag hade en diagnos. Så tyvärr vart de fel från början att jag blev stämplad som personen med diagnos utan att folk hade fakta om det. De här personerna kände ju inte mig så de bara antog att jag hade en diagnos. Och vissa saker en person sa var varför den tanken uppstod var för tex att jag blev sur för en grej men detta kunde ju vem som helst ha blivit sur för. Så man har ju inte en diagnos bara för att man blev ledsen eller glad eller sur för något som kan hända alla.


Men problemet är ju att folk här försöker hitta fel på mig och säga varför jag har en diagnos, tror ni inte att jag vet mer om min diagnos än vad ni gör? Jag säger ju saker utifrån vad jag vet om diagnoser allmänt dvs enbart fakta och utifrån det kan jag då känna av att personerna har diagnoser och vilken typ av diagnos de har. Sedan vilken grad personerna har kan man ju se på hur synlig diagnosen är. De som har down syndrom har ju tex väldigt synlig om man jämför med någon som har mild adh. Oftast syns inte det på de som har adhd att de har just adhd, de flesta NT kan ha adhd utan att ha gjort en utredning /att de inte vet om sin diagnos.

Jag var ju precis som alla andra men då sa andra att jag hade en diagnos och jag tänkte vad baserar det det på? Så det där med diagnos blev ju lite hjärntvättat av andra som inte visste ett skit. Sedan hade andra diagnoser också men de spelade ju ingen roll. Det var jag som var felet eller offret. Jag var den annorlunda. Spelade ingen roll om andra hade mer diagnoser. Jag förstår helt ärligt inte logiken i det heller för om de hade mer diagnoser än mig och det både märktes och syntes, varför kunde man då inte ha ifrågasatt dem? Folk verkade skita i om andra hade diagnoser men på ngt konstigt sätt så intresserade de sig väldigt mycket på om jag hade det.. över jätte onödiga saker som kunde hänt vem som helst.

Förstår inte riktigt vad det handlar om. Säger du att det inte märks på dig, men familjen säger att det gör det visst?

Har träffat en del härifrån och flesta jag träffat hade jag inte pekat ut som aspergare om jag aldrig talat med dem innan. Min aspergerradar missar en hel del. Jag tror det är en viss typ av aspergare som jag direkt ser det på. Och de är inte mer påverkade av sin asperger, de är bara en annan sort.

Jossie94 skrev:Hur gör man då i en sådan situation när man känner såhär och folk säger emot en att man har fel?

Jag säger ju bara hur jag känner och upplever saker.

Le mot dem och säg att du sätter stort värde på att få veta vad de känner och tror. Sen kan du skratta till lite nedlåtande och säga; det är ju tanken som räknas heter det.

Avsluta med att ge dem en symbolisk kram.

Kidzi skrev:Alla här är väl mer NT än autistiska. Anledningen till att det ens heter autism är att autister är i sin egen värld, de kommunicerar inte med andra. Här på forumet kommunicerar folk rätt mycket.

Bra skrivet!

Folk säger att de märker på mig både nu och förut. Alltså nu märker det för att det vet om det, förut märkte folk det och då visste inte ens jag om att jag hade en diagnos så de sa saker bara utan att veta någon fakta om det. Eller de misstänkte väl att jag hade något men visste inte vad och då kunde de vara rätt konstiga saker såsom att någon blev upprörd för något, då skulle man automatiskt ha en diagnos enligt dem.
Det jag säger fakta mässigt om diagnoser är ju det man har läst och vet, de står både på nätet och i böcker och det är liksom definitionen av diagnoserna. Det enda jag vet är att en person sa att det märktes för att jag blev sur för en grej men alla kan bli sura oavsett diagnos eller inte. Så att man har en diagnos enbart för den lilla grejen känns ju rätt överdrivet.

Det känns mer kränkande om alla skulle ha diagnoser för det har en dålig dag. Om man skulle tänka på det sättet. Jag märker ju att folk kan ha diagnoser dels om de är öppna med det eller pga deras beteenden och stilar och ja man kan faktiskt se på personer utifrån de om de har en diagnos och vilken diagnos de har.

Jag säger inte att om en tjej har rosa hår har automatiskt en diagnos men oftast de jag har träffat som haft diagnoser har varit väldigt utstickande med stilen och haft udda kläder och rosa hår mm. Sedan finns de de som är mer neutrala och de märks inte lika mycket och de är ju de som har adhd tex. För den diagnosen passar väl in mer i den NT då de tydligen inte har problem med det sociala.

Det jag menar är att absolut kanske de märks något på mig vad vet jag exakt inte bara att de tyckt jag varit annorlunda och så, det spelade ingen roll om jag hade likadana kläder, lyssnade på samma musik eller försökte passa in.

Däremot hade jag förstått om det var så att man verkligen såg på mig att jag har en diagnos dvs utåt tex om man hade down syndrom eller liknande som verkligen syns.

Folk verkar ju tro ibland att jag har svårigheter som liknar de med betydligt grövre diagnoser där man behöver stöd och hjälp dygnet runt osv. Eller så tror de att jag inte behöver någon hjälp alls och att jag alltid ska klara allting själv. Så de har svårt att förstå när jag vill/behöver hjälp och inte och så glömmer de bort att jag har en diagnos. Det är ju inte så att jag kan bli ”normal” och föddas på nytt utan diagnos, det funkar ju inte så.

Därför känner jag att folk då har höga krav på mig. Säger jag att folk har det så blir de förvånade ochtyckdr inte alls att de var krav på mig. Så om NT är såhär så undrar jag då hur folk då kan acceptera dem när de kan ha likadana svårigheter. Så egentligen så gör ju båda parterna fel men av någon konstig anledning så blir NTs beteende mer accepterat och ingen bryr sig om hon eller han gjorde si eller så. Men så fort man har en diagnos, ja då är man knäpp ungefär. Vsrt kommer detta ifrån? Är detta något som kommit från jätte lång tid tillbaks och sedan blivit en sak man bara gör för att det bara är så? Eller har NT någon högre makt än de med diagnoser? Baserat på att de inte har diagnoser och svårigheter eller vad syftar de på? De är ju inte perfekta och ingen har väl träffat en perfekt person som inte har brister eller något fel överhuvudtaget.

Om det är något som är fel är det ju samhället och idealet hur man ska vara bete sig och hur man ska se ut och vad man får göra och inte inom det sociala dvs att man ska röka eller att man ska göra si eller så för att om man inte gör det då blir man töntig eller utanför.


Och tyvärr lever vi inte i en drömvärld så man kan inte göra saker hur som helst. Man kan inte sätta ord eller ifrågasätta andra människor och sedan undra vad man gjorde för fel. Felet är ju att man tänkte tanken från första början för man tänkte ju inte på att personen kan faktiskt ta åt sig och bli sårad.
Folk har en tendens att alltid veta bäst om någon annan. Som om man vore helt hjärndöd bara för att man har en diagnos. Isf är de ju de som är det, eftersom de inte ens fattar varför eller hur man kan ha svårigheter. Fattar de inte pga att de inte har svårigheter ? Kan de inte tycka saker är jobbigt? Folk säger att jag har svårt att känna in andras tankar och känslor osv, kan NT det när de gång på gång inte fattar hur man kan ha svårigheter?


Som sagt logiken finns inte när det gäller NT hur de funkar för det är ingen skillnad på deras beteenden och de med diagnoser, såvida man inte har en super grav diagnos som de syns och då menar jag inte att man är dålig eller något bara att man behöver mer stöd och hjälp. Syftar mer på att om någon lyssnar på justin Bieber eller Rihanna eller Beyonce och har adhd, vad är då skillnaden om en NT gör det också? Finns det då någon regel om hur man ska lyssna på dem köer vadå? Hur kan man lyssna på en låt på fel sätt?

Udda klädstil och rosa hår är sådant som jag gillar i uddahet. Tror man kan vara udda på olika sätt för att ha det, inte bara NPF. Kan bli glad för att folk sticker ut lite.

Om folk tycker man är lite märklig, spelar det någon roll egentligen? Tror aldrig jag normalförklarats men bara ingen vänder det mot en och är elak så är det OK. Jag skulle bli ledsen om någon trodde jag var precis som alla andra.

Det är ju inte man själv som bestämmer om man är udda inför andra, det är de som bestämmer det. Sedan kan man stöta på folk som är så ubernormala att det känns obekvämt, gillar inte sådana sammanhang. T ex var det extremt stor skillnad på vad man gick för högskolelinje. Vi inom humaniora tentade en gång i samma sal som ekonomer, det var en total kulturchock. Så alla normala är banne mig inte likadana heller.

Tycker rätt många med ADHD har problem med det sociala. Flera som jag känt har inte vetat vad som passar sig att säga, och folk har blivit arga på dem. De tänker och talar för snabbt så de hinner inte kolla med sig själva om det är OK. Så även om orsaken till sociala konflikter varit en annan så har de haft problem.

Men även om man har en diagnos ska man ju tas på allvar. Folk ska inte komma och påstå att ens personlighet och åsikter beror på en viss diagnos. Som om ens enda jag var en stor sjukdom. Men folk kan lätt förringa en för att man har en diagnos. Då är allt diagnosens fel. Helt galet såklart.

Det finns väldigt snäva och märkliga krav hur man ska tänka och resonera. Då tycker jag att det är de andra som är omogna. Och samhället. Självklart ska man få göra saker på sitt sätt. Men det finns massa konstiga regler som jag tror är mer tidstypiska än har med diagnoser att göra. Tror även att NT kan känna sig instängd i dessa regler. Särskilt jobbigt blir det om dessa regler innefattar att man ska vara en egoistisk skitstövel. Jag vill inte vara det. Och vanliga saker gör jag på mitt sätt, om det är fel, synd om dem som retar sig.

När man börjar känna sig för tillplattad så får man göra något för att stärka sig själv.

Det är naturligtvis svårt för andra att veta hur bra man fungerar med olika saker. Jag brukar själv vara öppen med vad jag suger på, och folk verkar inte tycka det är jättekonstigt, såvida det inte är något de kan moralisera över. Kan be folk om hjälp att räkna ut något och säga att jag fattar principerna med matte, men när jag försöker räkna så lyckas jag alltid räkna sjukt fel, det praktiska i matten funkar inte. Däremot är jag inte så fräck att jag pekar ut andras svaga punkter (såvida jag inte retas och hoppas att vi är tillräckligt kompisar för att det ska vara OK), men inom mig skriker jag ibland åt hur folk stavar, inte fattar enkel logik, missat fundamental allmänbildning osv. De kan vara NT och funka, men ha fullt med luckor i sitt fungerande som de inte känner till. Men de är i en livssituation där just de sakerna inte spelar så stor roll. De tror de får säga vad som helst för att de inte har en diagnos. Det får de inte. De ska leva upp till vanligt hyfs.

Ju mer man kan validera sig själv eller få detta utifrån, ju starkare blir man mot andras påhopp så att man kan strunta i dem, inse att de inte har förtur på vare sig tolkning eller känslor. De är inte MER människa än du.

Tack Kidzi för ditt inlägg. Så insiktsfullt skrivet av dig!

Särskilt när jag läste andra stycket kom jag att tänka på signaturen till barnprogrammet "Trasdockorna":

Hur menar du då man ska göra i sådana situationer så att folk förstår att de inte automatiskt vet allt om en och att de ska förstå att alla kan ha svårigheter?

En annan sak jag kom och tänka på är ju en serie jag kollar på nu. Där tar de upp om olika känslor tex panikångest panikattacker osv och de har visat dem känslorna och hur de verkligen är och innebär på ett väldigt bra och tydligt sätt. Men då är de mycket att folk i serien ska bedöma hur frisk man är osv. Visserligen ser det kanske inte bra ut när det gäller just denna personen men det är som att han automatiskt blir den dåliga och ingen bryr sig om de andra. De spelar ingen roll om någon annan gjorde något dumt för det är automatiskt en persons fel för att det blev så, för denna personen anses svagast och han är väldigt tillbakadragen, tänker mycket så jag skulle säga att han ska föreställa sig ha add eller vara introvert. Sedan verkar han ha någonting mer då han bryr sig för mycket och har lite fantasier om hur saker ska vara och att han tror att allting handlar om honom.

Jag kan känna igen vissa saker hos hans karaktär i serien och jag vet att man inte är sin diagnos men många saker jag har svårigheter inom det sociala tex beror ju på min diagnos. Folk kan tycka att jag skyller på min diagnos men jag kan inte säga att jag inte har svårigheter pga min diagnos så att de tror på att jag skyller på min diagnos, jag HAR en diagnos. Jag kan ju inte bli av med den helt.

Btw hur menar du att alla här är mer NT än autistiska?

De flesta här har väl Asperger och sedan finns de väl de som inte har det men kanske är här för att de vill lära sig mer om själva diagnosen? De kanske känner någon som har diagnosen och vill få en förståelse/helhet vad det innebär. Annars skulle ju de inte heta Asperger forum. Det är ju inriktat för de som har den diagnosen sedan kan man ju ha drag av det, såsom jag. Jag har atypisk autism men jag trodde jag hade mycket likheter med folk här eftersom båda parterna har diagnoser, visserligen vet jag inte vilka grader folk har här men ni förstår ju mer om att ha en diagnos och vad det innebär än någon som inte har en diagnos.

Därför trodde jag att folk skulle förstå mig mer men jag känner tyvärr tvärtom, jag kanske inte är bra på vissa saker osv och vi kanske är på olika stadier i livet. Många här är ju 30 -55. Jag är bara 25. Jag har levt med min diagnos i bara några år. Jag har inte kanske den erfarenheten ni har då nu levt längre än mig och så. Om ni fått er diagnos nyligen så förstår jag helt och hållet att det är väldigt jobbigt, för det är väldigt sent. För mig var det också sent att få min diagnos när jag var 17-18 för de har ju ställt till det lite för mig nu för det är svårt att få jobb och sådär när man har diagnos. Hade jag inte haft en diagnos hade jag kunnat ta vilket jobb som helst och kunna alla de där kraven. Men just nu så kan jag inte bara skaffa ett jobb och kunna de där kraven för jag måste lära mig dem först.

Sedan vet jag personer som Har praktiserat flera år innan de blivit anställda då tar det ju lång tid med den vägen jag har tagit. Jag har praktiserat på olika ställen för att få erfarenhet och sedan för att hitta vad jag vill jobba med och så. Man hittar inte kanske dröm jobbet direkt utan man får testa sig fram. Jag har tex testat jobba på lager, med växter och blommor och så var jag i butiks delen, jag har testat på restaurang branschen, praktiserat på skolor och i butiker och så var jag på en sån där bus och lek för barn där jag gjorde iordning kalas brickorna och dukade bland annat.


Moderator: Delade upp texten i stycken.

Förr var autism enbart det vi idag kallar autism 3. Dvs autism 2 är mer uppblandat med NT och autism 1 som de flesta tillhör här, är mest uppblandat med NT.

Jag förstår inte per automatik alla med aspergers. Olika aspergare kan vara väldigt olika varandra och enda sättet man kan förstå är att lära känna en i taget. Sedan så kan man alltid glädjas åt att hitta saker man har gemensamt, men man har ofta en massa som inte är samma också.

Jossie94 skrev: Många här är ju 30 -55. Jag är bara 25.

Det kan nog stämma för den mänskliga hjärnan ska inte mogna först i 25-30 års åldern när den är färdigutvecklad. Nu påstår inte jag att du är omogen eller något annat utav förklarar bara vad jag fick läa mig på en ADHD-kurs jag gick på, alltså konkreta fakta i normalfall.

slackern skrev:Det kan nog stämma för den mänskliga hjärnan ska inte mogna först i 25-30 års åldern när den är färdigutvecklad. Nu påstår inte jag att du är omogen eller något annat utav förklarar bara vad jag fick läa mig på en ADHD-kurs jag gick på, alltså konkreta fakta i normalfall.

Folk lär sig med tiden, lite oberoende förutsättningar. Men vad jag förstår blir aspergerhjärnor aldrig sk mogna.

Det jobbiga just nu är också att jag inte kommer ihåg saker och jag ser nu en serie där jag inser att jag har sett avsnitten men förmodligen har jag sett dem på youtube för där kan de ha legat uppe sen mars eller något eller om jag sett små klipp.

Är det normalt att framförallt neurotypiska personer glömmer bort det mesta och framförallt att man har en diagnos? Ligger det naturligt hos en NT persons beteende att glömma bort saker eller vad beror det på att den glömmer bort en sådan stor sak?

Kan det bero på att personerna har svårt att hantera att man har en diagnos trots att det har gått 7-8 år sedan jag fick diagnosen? Borde inte folk vid detta laget ha kommit över den tröskeln att man har en diagnos och då inte ha svårigheter med att man har en diagnos?

I mitt fall så verkar folk glömma bort att jag har en diagnos och svårigheter för de känns som de tror att jag ska vakna upp en dag och vara neurotypisk eller rättaresagt bli av med min diagnos på något sätt. Hur det nu skulle gå till..

Pga detta så har då vissa höga krav på mig och tror väldigt gott om mig dvs men så det blir negativt eftersom de då glömmer bort att jag har svårigheter också. Tex att de tror jag är jätte duktig på något och blir förvånade om jag då tycker något är jobbigt eller svårt.

Och är det svårt för vissa personer att veta hur de ska hantera någon med en diagnos? Men hur kan det vara svårt när man dagligen berättar tydligt hur man funkar och så? Men på något sätt så glömmer de bort det och så går det på repeat. Detta är en ond cirkel för mig. Jag vill inte att det alltid ska vara såhär.

Jag vill att folk ska tro på mig och behandla mig som vem som helst, men samtidigt till en rimlig gräns för de måste ju ändå förstå att jag har en diagnos och svårigheter pga den och att man då inte kan allting såsom en NT kanske kan. Men ändå inte behandla mig som att man vore helt handikappad. Jag är inte handikappad. Jag kan jobba, jag kan diska, laga mat, tvätta, leva ett normalt liv, jag kan det mesta faktiskt.


Varför ska jag då bli behandlad annorlunda bara för att jag har en diagnos? Den syns inte och jag behöver inte lika mycket stöd och hjälp såsom en med tex down syndrom där diagnosen syns. Jag fungerar i princip normalt. Är det för att de vet om att jag har en diagnos och tänker då att den är betydligt grövre pga okunskap?