Hej.

Finns det någon annan aspie som lever i polyförhållande? Jag har fått för mig att det är vanligare förekommande bland oss. (Polyförhållande är när man har mer än en partner och kan älska flera stycker samtidigt)

Hur ser era förhållande ut?

Aspie15 skrev:Hur ser era förhållande ut?

Jag har aldrig haft något förhållande.

Levde polyamoröst i tonåren. Jag saknar känslan av att älska och vara älskad utav många. Jag tror jag eftersökte kärlek så mycket pga bristen på det från min familj. I tonåren så är ju förhållanden relativt simpla dock. Man lever ju inte tillsammans och träffas därmed bara när man faktiskt vill. Så kraven och utmaningarna är ju minimala, vilket gör det enklare att ha flera samtidigt.

Alla polypersoner jag träffat säger dock samma sak: de kan absolut tänka sig att bara leva med en person om relationen är bra nog. Det verkar alltså för de flesta betyda att man är kapabel till multipel kärlek men inte att man måste leva på det sättet. Att man är villig att prova flera samtidigt tills man hittar den som verkligen stämmer.

Var länge sedan jag hade något förhållande nu.

Kroniskt monogram.

Kan hantera poly men lever monogamt.

Förlovad och sambo, så monogamt förhållande.

Har aldri hatt noe forhold, men har sikkert ikke gått glipp av noe.

Ja, og så bruker de sminke for å se penere ut også sikkert.

Jag hoppas inte att det här ska uppfattas på fel sätt, men ni som inte haft något förhållande. Är det för att ni inte är intresserade eller för att det är svårt med det sociala.

Sen undrar jag om ni som har varit i förhållande, har ni en tendens att bli utnyttjade eller att vara helt boss i förhållandet, det vill säga inte ett jämställt förhållande

Aspie15 skrev:Jag hoppas inte att det här ska uppfattas på fel sätt, men ni som inte haft något förhållande. Är det för att ni inte är intresserade eller för att det är svårt med det sociala.

Jag har väl iofs haft kortare förhållanden men jag inser av mina erfarenheter att jag inte klarar av att ha ett förhållande, tyvärr klarar jag inte det sociala men längtan består. Kan inte tänka mig något annat än monogama förhållanden.

tahlia skrev:Kroniskt monogram.

+1

Jag har hittills bara haft monogama förhållanden och jag tror inte att poly passar mig. Däremot tycker jag att det är jättebra om folk gör precis så som det passar dem. Man ska inte låta sig påverkas för mycket av vad andra gör. Förutsättningen är förstås att man själv vet vad man vill. Och att man kan kommunicera det.

Aspie15 skrev:, men ni som inte haft något förhållande. Är det för att ni inte är intresserade eller för att det är svårt med det sociala.

Båda delarna. Jag förstår inte meningen med förhållanden eller vänner.

Toblerone skrev:Jag har hittills bara haft monogama förhållanden och jag tror inte att poly passar mig. Däremot tycker jag att det är jättebra om folk gör precis så som det passar dem. Man ska inte låta sig påverkas för mycket av vad andra gör. Förutsättningen är förstås att man själv vet vad man vill. Och att man kan kommunicera det.

Håller fullständigt med.

Det här är ganska viktigt:

Toblerone skrev:Däremot tycker jag att det är jättebra om folk gör precis så som det passar dem. Man ska inte låta sig påverkas för mycket av vad andra gör.

Man måste inte göra som alla andra och andra har ingen rätt att besluta om det som faktiskt inte berör dom.

Aspie15 skrev:Jag hoppas inte att det här ska uppfattas på fel sätt, men ni som inte haft något förhållande. Är det för att ni inte är intresserade eller för att det är svårt med det sociala.

Sen undrar jag om ni som har varit i förhållande, har ni en tendens att bli utnyttjade eller att vara helt boss i förhållandet, det vill säga inte ett jämställt förhållande

För en hel del är det nog svårt med det sociala. Men framförallt så kan många behöva göra våld på sig själva för att få acceptans hos sin "neurotypiska" partner och då kostar det för mycket i längden. Ett förhållande skall vara någonstans där man kan slappna av och vara sig själv.

plåtmonster skrev:För en hel del är det nog svårt med det sociala. Men framförallt så kan många behöva göra våld på sig själva för att få acceptans hos sin "neurotypiska" partner och då kostar det för mycket i längden. Ett förhållande skall vara någonstans där man kan slappna av och vara sig själv.

Självklart. Och jag tror inte att det har med neurotypisk att göra. Man får helt enkelt hitta så bra matchande partner som möjligt. Folk har olika prioriteringar. Min man uppskattar många sidor hos mig. Och han saknar inte just såna saker som man kanske inte kan ge i samma utsträckning om man har AS. Om han skulle sakna sånt som jag inte kan ge honom - då skulle det vara mycket svårare, för då skulle man behöva kompromissa en massa. Men så som det är, passar det så bra med behoven och allt, att det inte är jobbigt alls.

Förresten, en partner där man måste anstränga sig till max för att duga i hans ögon, är verkligen inget att ha. Det är inte värt det. Och det finns säkert någon som passar mycket bättre, där det inte heller behövs.

Moderator Puzzle: Lagade citatrutan.

Aspie15 skrev:Sen undrar jag om ni som har varit i förhållande, har ni en tendens att bli utnyttjade eller att vara helt boss i förhållandet, det vill säga inte ett jämställt förhållande

Jag har ett jämställt förhållande nu i alla fall. Visst har det hänt att det inte har varit jämställt, när jag var yngre. Och det har också varit så att jag har varit ganska "bossy". Men man blir äldre och mognare. Det är alltid trist om man blir utnyttjad. Men då lär det ju inte hålla så länge. Eller tyvärr så gör det ju ibland det ändå. Jag lärde mig så småningom att vara försiktig i början, att se tecken på respektlöshet och sånt. Där gäller det att sätta gränser då. Oftast visar det sig då att personen går över dem gränserna ändå och då får man göra sig av med honom.

Toblerone skrev:Förresten, en partner där man måste anstränga sig till max för att duga i hans ögon, är verkligen inget att ha. Det är inte värt det. Och det finns säkert någon som passar mycket bättre, där det inte heller behövs.

Det beror ju på hur stort val man har.

plåtmonster skrev:

Toblerone skrev:Förresten, en partner där man måste anstränga sig till max för att duga i hans ögon, är verkligen inget att ha. Det är inte värt det. Och det finns säkert någon som passar mycket bättre, där det inte heller behövs.

Det beror ju på hur stort val man har.

De flesta som tror att de inte har något större val, orkar bara inte leta runt tillräckligt mycket. Jag var singel i tre, fyra år, var med i flera internet-dating-sidor och jag dejtade ungefär ett hundratal män tills jag hittade rätt. Och det var inte så att jag bara valde bort alla andra, de flesta var inte tillräckligt intresserade av mig. Det var skitjobbigt, jag är ju inte heller bra på att umgås med folk eller att vistas i lokaler med många människor, men jag prioriterade det högt.

Dessutom blir potentiella partners ganska imponerade av att man inte tar nån skit och man ökar sina chanser genom att vara kräsen.

Jag har ingen erfarenhet el intresse av multiamorösa förhållanden. Skrev om det här.

Jag är polyamorös men föredrar monogama förhållanden om jag har ett "riktigt" förhållande då... öppna förhållanden och sånt brukar ofta leda till svartsjuka och att någon blir sårad

Toblerone skrev:De flesta som tror att de inte har något större val, orkar bara inte leta runt tillräckligt mycket.

Det där skulle jag vilja påstå inte stämmer. Det finns situationer där det inte hjälper att leta runt.

Toblerone skrev: Om han skulle sakna sånt som jag inte kan ge honom - då skulle det vara mycket svårare, för då skulle man behöva kompromissa en massa.

Sjuuukt jobbigt, jag har väl mest erfarenhet av detta.

Toblerone skrev:

Aspie15 skrev: Men man blir äldre och mognare. Det är alltid trist om man blir utnyttjad. Men då lär det ju inte hålla så länge. Eller tyvärr så gör det ju ibland det ändå. Jag lärde mig så småningom att vara försiktig i början, att se tecken på respektlöshet och sånt. Där gäller det att sätta gränser då. Oftast visar det sig då att personen går över dem gränserna ändå och då får man göra sig av med honom.

Japp, eller så blir det en evig dragkamp för jag vill inte att någon trampar på mig och inte respekterar min värdighet. Helt i onödan och energislöseri.

plåtmonster skrev:

Toblerone skrev:De flesta som tror att de inte har något större val, orkar bara inte leta runt tillräckligt mycket.

Det där skulle jag vilja påstå inte stämmer. Det finns situationer där det inte hjälper att leta runt.

Som när då?