@magdalena
Du får nog ta och spänna ögonen i pojkvännen och påpeka just det Juddy säger. Att ingenting ju har ändrats i sak och du är samma person som förut. Men kanske han hade en förhoppning om att vissa saker skulle förändras som han nu är besviken över?

Jag har inte Asperger själv men relationer har jag haft.
Kanske att din pojkvän bara behöver lite tid att smälta din diagnos och förhålla sig till den?

Beror väl helt och hållet på hur bra utredaren/utredarna varit.
Har man fått sin diagnos på bara ett par timmar/en dag - ja då ska man tvivla på den tycker jag.

Min utredning har varit på kanske 6-7 möten eller så - varje möte på allt mellan 1 timme till 3 timmar; och detta under loppet av 3 månader (mest pga min psykolog varit upptagen med andra patienter). Dessutom skickade jag in en självremiss till habiliteringen på 3st välskrivna A4 där jag grundligt beskriver alla mina problem - främst sociala och sensoriska men också dåliga och udda beteenden.

Jag tycker hon har skött det professionellt iaf och jag litar på hennes utlåtande.

Min utredning tog också lång tid. Ett möte i veckan under åtta veckor lite drygt. Det började i juni och var klart i oktober. i juli och halva augusti låg verksamheten nere. Utredningen är mycket välgjord så jag känner mig inte heller osäker.

magdalena skrev:Safek:
Jag känner det snarare så att man aldrig vetat vad som varit problemet och försökt hjälpa mig i många år - nu vet man och då är alla dörrar stängda.

Vad är det för rehabilitering/behandling du får (kanske för personlig fråga)?

Jag har nu berättat diagnosen för min pojkvän och det har bara varit negativt; senast i går sa han "du är ju för fan inte riktigt normal!".
Känns som att det han tidigare uppskattade (mina små knäppheter) numera är onormalt beteende. Jag tycker han ser på mig och behandlar mig på ett annat sätt sedan jag berättade... Vet ärligt talat inte om förhållandet kommer att hålla nu.

Detta gör att jag bävar för att berätta om diagnosen för mina vänner (har två barndomsvänner).

Var hemma hos den ena i helgen, hennes son hade en kompis hemma, han verkade lite blyg, jag frågade henne vem det var.
"Adam, han har asperger vet du. Går i specialskola, fem elever, två lärare." Och så berättade hon lite mer.
.....så absurd situation...... jag kände så för den lilla pojken..... och ville berätta om mig...

Så hemskt tråkigt att höra om din pojkväns agerande!- Om han inte kan älska och respektera dig för den du är- inklusive de "udda" sidorna- så är det kanske inget att satsa på?
Känner dock igen mig, min fru är på ytan mycket förståelsefull för min diagnos, men indirekt så kan hon inte acceptera att hon aldrig kommer klara av att förändra mig till en "svensson", dvs hon klarar indirekt inte att acceptera mina lite mer "tråkiga" sidor- såsom att jag har svårt för att prata känslor, ge hon närhet/ömhet/bekreftelse, m.m. Inte kul...men hon försöker åtminstone- och då finns det hopp

Själv är jag helt öppen om min diagnos (fick min diagnos för knappt ett halvår sen), de allra flesta har reagerad med "Oj, vi har alltid utgått ifrån att du hade asperger- men nu är det alltså bekräftad"- så väldig få av mina vänner har tagit det negativt, utan de flesta av dem har tagit det som en självklarhet.....De som inte har hanterat min diagnos bra- har jag kort och gott kuttat helt ut- människor som inte kan hantera att man har ett handikap- är kort och gott inte värdig att vara ens vän...åtminstone så tänker jag.

Jag går hos "vanlig" psykolog, privat- för samtal, hos en som har stor kompetens inom autism. Har försökt få vård inom öppen vården- men jag har uppfattat alla som idioter som rider på höga hästar (högmodiga människor som gillar använda sin myndighet/auktoritet)- så det har inte funkat...Men terapin jag för nu- är för mig helt underbar, han förklarar en hel del (biologisk, psykologisk osv)- som gör att jag för större insikt om min problematik (och genom insikt kan ju dörrar öppnas till förändring), samt typ vanlig samtals terapi/kognitiv beteende terapi.
- Detta kombinerad med medicin (jag har omfattande ågest/sömn problem, går på venaflaxin, theralen, sobril, remeron, och lite behov medicin).

Vet inte var du bor nånstans, men kolla med nån från Attention där du bor- om råd till bra psykolog....Attention har varit till stor hjälp i mitt eget fall- med råd och vägledning.

PM mig gärna privat om så önskas

Skrev ett långt svar om terapi som jag just raderade... Är rädd att det hamnade för långt från ämnet, som jag själv startade ?

Vill bara säga att det betyder så otroligt mycket att få svar. Tack!

Lär mig mycket genom detta forum, om asperger och kanske om mig själv..