Red and green skrev:Jag märker att sedan jag har 'försvunnit' i pluggvärlden så hinner jag inte ens hamna i trubbel vilket jag annars är expert på. Hinner inte trassla mig in i diverse konflikter, hinner inte heller skräddarsy diverse existerande/oexisterande problem i min mycket fantasirik och kreativ hjärna.

Så fungerar jag också. Och jag har fastställd diagnos helt utan tveksamheter eller reservationer, enligt min psykiater.

Jag har otrolig energi när jag sysslar med något jag gillar. Mitt huvudsakliga problem är att begränsa mig, ta pauser och lägga in perioder av återhämtning. Enligt min psykolog är det en variant av As, hjärnan går alltid på högvarv. Problemet är att man oftast blir utbränd, förr eller senare.

@Alyana: Du har uppenbarligen "bestämt" dig för hur aspies är och vill inte gärna ta in att det finns lika många varianter som personer med diagnos.
Om man generaliserar kan man säga att alla aspies har problem med social interaktion. Men det kan visa sig på helt olika sätt.
Jag förstår oftast det social spelet men varken ville eller orka delta några längre stunder. Jag isolerar mig.
Andra är supersociala, har lätt att få vänner men svårt att behålla dem om de inte förstår "sociala regler".
Och så finns de aspies som inte har några speciella vardagsproblem socialt.

Utgå inte från att alla aspies har samma problem!

Red and green skrev:Så jag har helt enkelt inte tid att bekymra om någonting annat.

En bra strategi! Rationellt.
Det finns aspies som saknar all energi och de som har så mycket energi att tiden inte räcker till för allt de vill göra/veta.
Att hela tiden har något projekt på gång gör att man inte fastnar i konflikter, eller spekulationer i existerande eller ickeexisterande problem. Man har inte tid att gräva ner sig i eget eller andras "elände".

calima skrev:

Red and green skrev:Jag märker att sedan jag har 'försvunnit' i pluggvärlden så hinner jag inte ens hamna i trubbel vilket jag annars är expert på. Hinner inte trassla mig in i diverse konflikter, hinner inte heller skräddarsy diverse existerande/oexisterande problem i min mycket fantasirik och kreativ hjärna.

Så fungerar jag också. Och jag har fastställd diagnos helt utan tveksamheter eller reservationer, enligt min psykiater.

Jag har otrolig energi när jag sysslar med något jag gillar. Mitt huvudsakliga problem är att begränsa mig, ta pauser och lägga in perioder av återhämtning. Enligt min psykolog är det en variant av As, hjärnan går alltid på högvarv. Problemet är att man oftast blir utbränd, förr eller senare.

@Alyana: Du har uppenbarligen "bestämt" dig för hur aspies är och vill inte gärna ta in att det finns lika många varianter som personer med diagnos.
Om man generaliserar kan man säga att alla aspies har problem med social interaktion. Men det kan visa sig på helt olika sätt.
Jag förstår oftast det social spelet men varken ville eller orka delta några längre stunder. Jag isolerar mig.
Andra är supersociala, har lätt att få vänner men svårt att behålla dem om de inte förstår "sociala regler".
Och så finns de aspies som inte har några speciella vardagsproblem socialt.

Utgå inte från att alla aspies har samma problem!

Red and green skrev:Så jag har helt enkelt inte tid att bekymra om någonting annat.

En bra strategi! Rationellt.
Det finns aspies som saknar all energi och de som har så mycket energi att tiden inte räcker till för allt de vill göra/veta.
Att hela tiden har något projekt på gång gör att man inte fastnar i konflikter, eller spekulationer i existerande eller ickeexisterande problem. Man har inte tid att gräva ner sig i eget eller andras "elände".

Troligtvis.
Ärligt: jag så j-a less på att det är sååå olika förutsättningar beroende på var man bor, om man råkar få en "välvilligt" inställd psykolog samt om man har förmåga att förmedla sina svårigheter!
Dertta kan ju få till följd att de med betydligt mindre problem får hjälp medan de som har verkliga svårigheter lämnas åt sitt öde.
Ska det vara så??

Nu vet jag ju ingenting om hur andra MÅR som sagt...
Men ser en skrämmande bild.
Kanske bara sitter i mitt huvud?

Här kan man bl.a. läsa om diagnoskriterierna för AS:

Autismforum

Störningen ska bl.a. orsaka kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Wine skrev:Här kan man bl.a. läsa om diagnoskriterierna för AS:

Autismforum

Störningen ska bl.a. orsaka kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Mhmmm.... Jag har inget jobb pga mina problem. Och ingen inkomst. Har alltid haft det så. Socilat har jag accepterat numer att jag aldrig kommer att få massa kompisar, inte ens en enda riktig vän. Men behöver det inte heller, bara jag inte blir totalt isolerad.
Ändå anser jag inte automatiskt att jag har as pga det... Det KAN ju faktiskt bero på något annat. JAG är ingen psykolog!

Alyana skrev:Ärligt: jag så j-a less på att det är sååå olika förutsättningar beroende på var man bor, om man råkar få en "välvilligt" inställd psykolog samt om man har förmåga att förmedla sina svårigheter!

Det är väl där problemet ligger?

Alyana skrev:Dertta kan ju få till följd att de med betydligt mindre problem får hjälp medan de som har verkliga svårigheter lämnas åt sitt öde.
Ska det vara så??

Nej, så skall det inte vara.
Jag tror inte det händer speciellt ofta, bla för att man som utomstående faktiskt inte ser vilka problem som finns.
Men någon absolut rättvisa finns inte.

Alyana skrev:Men ser en skrämmande bild.
Kanske bara sitter i mitt huvud?

Jag tror faktiskt det kan vara så att det främst sitter i ditt huvud.
Det finns ingen anledning för dig att ifrågasätta andras problem eller, som du ser det, brist på problem.

Jag har en diagnos men det finns väldigt få som överhuvudtaget kan misstänka det.
Och jag ogillar att bli ifrågasatt, ogillar antydningar om att eftersom jag fungerar så bra borde jag inte fått någon utredning, inte fått någon diagnos och borde inte ha rätt till stöd/hjälp.

Att vi med nästan helt "osynlig" funktionsnedsättning blir utredda, får diagnos och stöd betyder inte att det är vi som borde ta ett steg tillbaka och släppa fram de som anser sig vara i större behov av hjälp.
Det är inte vårt fel att vården fungerar illa. Kritisera landstingen. Och politiken.
Undvik att skuldbelägga oss.

calima skrev:

Alyana skrev:Ärligt: jag så j-a less på att det är sååå olika förutsättningar beroende på var man bor, om man råkar få en "välvilligt" inställd psykolog samt om man har förmåga att förmedla sina svårigheter!

Det är väl där problemet ligger?

Alyana skrev:Dertta kan ju få till följd att de med betydligt mindre problem får hjälp medan de som har verkliga svårigheter lämnas åt sitt öde.
Ska det vara så??

Nej, så skall det inte vara.
Jag tror inte det händer speciellt ofta, bla för att man som utomstående faktiskt inte ser vilka problem som finns.
Men någon absolut rättvisa finns inte.

Alyana skrev:Men ser en skrämmande bild.
Kanske bara sitter i mitt huvud?

Jag tror faktiskt det kan vara så att det främst sitter i ditt huvud.
Det finns ingen anledning för dig att ifrågasätta andras problem eller, som du ser det, brist på problem.

Jag har en diagnos men det finns väldigt få som överhuvudtaget kan misstänka det.
Och jag ogillar att bli ifrågasatt, ogillar antydningar om att eftersom jag fungerar så bra borde jag inte fått någon utredning, inte fått någon diagnos och borde inte ha rätt till stöd/hjälp.

Att vi med nästan helt "osynlig" funktionsnedsättning blir utredda, får diagnos och stöd betyder inte att det är vi som borde ta ett steg tillbaka och släppa fram de som anser sig vara i större behov av hjälp.
Det är inte vårt fel att vården fungerar illa. Kritisera landstingen. Och politiken.
Undvik att skuldbelägga oss.

Jag vill inte ge ER någon skuld. Det är väl skitbra för ER att ni får stöd och ett lättare liv...
Men tänker ändå säga vad jag tycker om hur olika det är.
Synd att jag inte bort i Shtlm.

Jag har väl empatisvårigheter...

Alyana skrev:Jag vill inte ge ER någon skuld. Det är väl skitbra för ER att ni får stöd och ett lättare liv... Men tänker ändå säga vad jag tycker om hur olika det är.Synd att jag inte bort i Shtlm.

Jag bor inte i stockholm, och det har inte inneburit några större problem för mig gällande min utredning. Jag har själv jobbat i vården, så jag var fullt medveten om att det är långa köer precis överallt, när min läkare placerade mig i kö för utredning.

Det tar tid, det är bara att acceptera, och behoven är så otroligt olika så det är omöjligt att mäta sig med någon slags "rättvisa" i det här sammanhanget.

Det viktigaste är att du, om du själv känner vart dina största svårigheter ligger, försöker att be om tips och råd UTANFÖR habiliteringen, för vi är många som vant oss vid att hantera svårigheterna under flera år innan vi fick stöd från samhället.

Det är inte så svartvitt att man antingen har diagnos och hitta hjälp och lösningar, eller inte har diagnos och står helt ensam.

Det finns många saker man kan prova själv för att göra livet lite lättare, utan att habiliteringen är inblandad. Vi som nu fått hjälp från HAB, kan ju ge den informationen vidare om du vill?

Watkins skrev:

svarabhaktivokal skrev:För det första kommer mitt liv rasa ihop fullständigt om jag blir av med mitt nuvarande jobb, vilket är en osäker anställning. Då behöver jag stöd & anpassning, och inte bli indragen i AF:s helvetesmetoder igen, vilka tidigare tagit knäcken på mig och framkallat diverse starka psykiska problem.

Jag håller med om det du skriver om yta, etc, och ifrågasätter på inget sätt din diagnos, men just det du skriver ovan stämmer nog på en stor del, kanske en majoritet, av landets befolkning. AF är AF, AS är AS.

Ja det är nog inte många som uppskattar AF:s vuxendagis, men jag får väl ändå hoppas att majoriteten av landets befolkning inte drabbas av svår ångest, depression och panikångest så fort de kommer i kontakt med Arbetsförmedlingens "stöd", vilket hänt mig varje gång.

Jag klarar inte av deras metoder, det går inte, jag går sönder och återhämtar mig inte på evigheter.

calima skrev:

svarabhaktivokal skrev: Som tur var hade jag en väldigt klok psykolog och läkare vid den tiden som förstod att en välfungerande yta/yttre struktur, inte automatiskt innebär ett smärtfritt och välfungerande inre.

+1!!

Man skall inte ifrågasätta ett välfungerande yttre eftersom man inte har en aning om hur personen verkligen mår.

Nej. Man kan hoppas att fler och fler börjar förstå det. Två av mina mest framträdande egenskaper är min extrema rutinbundenhet och mitt behov av struktur i tillvaron. När jag går in i en djup depression är mina rutiner och min struktur den enda som räddar mig - alltså att jag fortfarande går upp samma tid på morgonen, fortfarande tar samma buss till jobbet, fortfarande utför samma dagliga göromål, etc. Sen syns det inte ett spår av att jag bara vill dö, eftersom mitt ansikte är blankt som en mask - precis som vanligt.

calima skrev:

svarabhaktivokal skrev:För det första kommer mitt liv rasa ihop fullständigt om jag blir av med mitt nuvarande jobb, vilket är en osäker anställning. Då behöver jag stöd & anpassning, och inte bli indragen i AF:s helvetesmetoder igen, vilka tidigare tagit knäcken på mig och framkallat diverse starka psykiska problem.

Jag gick igenom min utredning i förebyggande syfte av i princip samma anledningar.

Jag kan tänka att det också är en fördel om man inte mår som värst när man genomgår sin utredning. Har man en t.ex. depression samtidigt så kan man ju uppvisa en mängd "AS-liknande" drag som kanske inte finns annars, och resultatet kan bli missvisande. Mår man bra/ok när man genomgår utredningen torde resultatet rimligtvis bli mer rättvisande/korrekt. Tänker jag.

calima skrev:

svarabhaktivokal skrev:För det andra ger det mig större förståelse för mig själv, vad jag klarar av, vad jag kan jobba på, och vad jag bara måste acceptera.

Den största vinsten för mig.

Kanske för mig också. Sedan min dåvarande psykolog började misstänka AS, och jag själv i sin tur började läsa en del kring det, har jag börjat må mycket bättre och få ett stabilare humör. Jag kan lättare analysera vilka situationer som utlöser stress och ångest, och lättare jobba med dem. Att ha AS behöver ju inte innebära att leva i ett kroniskt helvete (vilket det alltid gjort för mig förr).

svarabhaktivokal skrev:Har man en t.ex. depression samtidigt så kan man ju uppvisa en mängd "AS-liknande" drag som kanske inte finns annars, och resultatet kan bli missvisande. Mår man bra/ok när man genomgår utredningen torde resultatet rimligtvis bli mer rättvisande/korrekt. Tänker jag.

Så tänker jag också.
Tror att det blir "lättare" för utredarna att hitta rätt diagnos om de inte distraheras av diverse "pålagringar". Mindre djungel att leta igenom liksom

Själv mådde jag helt ok. Inga depressioner som skymde sikten eller gjorde diagnosen tveksam på minsta sätt.
När det blev klart att jag skulle utredas undvek jag konsekvent alla tester, diagnoskriterier och info om asperger. Jag vet hur jag funkar, risken hade varit stor att jag plockat upp alla aspiedrag jag hittat på nätet och anpassat mig till utredningen.

Depressionen kom efteråt. När jag insåg att mitt liv varit betydligt tyngre än andras, än det behövt vara och att jag i princip missförstått hela tillvaron. Jag fick en massa förklaringar på mitt utanförskap, till utbrändheten och sjukskrivningarna. Insåg att mitt sätt att betrakta tillvaron inte alls var som andras, att andra inte alls funkade som jag.
Det var tungt.

calima skrev:När det blev klart att jag skulle utredas undvek jag konsekvent alla tester, diagnoskriterier och info om asperger.

Jag fick i uppgift att läsa Tony Attwood och utifrån den föra anteckningar om saker jag känner igen mig själv i.

Apropå risken för sammanblandning mellan depression och AS tror jag att de tester som fångar in detaljseendet, samt info och uppgående i specialintresse samt koncentrationsförmåga, kan särskilja dessa två diagnoser eller åtminstone ge en god indikation.

@Alyana, du nämner att du har tre barn och att ta hand om tre barn är ju en stor bedrift och något som många med AS, tror jag, inte skulle ge sig på (untantag finns naturligtvis, säkert många här som har fler ändå men jag generaliserar lite). Med det menar jag bara att du ju faktiskt grejar en hel del, även om det inte är ett lönearbete, men dock är ett arbete som många gånger är ett arbete som kräver mer av en, än ett lönearbete. "Att komma tillbaka från arbetet efter föräldraledigheten var rena semestern", brukar vara en standardreplik från många föräldrar.

svarabhaktivokal skrev:Ja det är nog inte många som uppskattar AF:s vuxendagis, men jag får väl ändå hoppas att majoriteten av landets befolkning inte drabbas av svår ångest, depression och panikångest så fort de kommer i kontakt med Arbetsförmedlingens "stöd", vilket hänt mig varje gång.

Jag klarar inte av deras metoder, det går inte, jag går sönder och återhämtar mig inte på evigheter.

Nej, det är klart att det är otroligt mycket jobbigare för den som har sociala svårigheter. Depression och ångest är det nog inte många som får förrän efter några veckor eller månader.

Ugglan skrev:@Alyana, du nämner att du har tre barn och att ta hand om tre barn är ju en stor bedrift och något som många med AS, tror jag, inte skulle ge sig på (untantag finns naturligtvis, säkert många här som har fler ändå men jag generaliserar lite). Med det menar jag bara att du ju faktiskt grejar en hel del, även om det inte är ett lönearbete, men dock är ett arbete som många gånger är ett arbete som kräver mer av en, än ett lönearbete. "Att komma tillbaka från arbetet efter föräldraledigheten var rena semestern", brukar vara en standardreplik från många föräldrar.

Ja, jag har bara misstänkta drag av AS och mitt problem är att jag inte pallar att ta hand om ett (1) barn, så om jag skulle resonera som Alyana delvis gör skulle jag kunna säga att den som tar hand om tre barn uppenbarligen inte har AS och inte behöver någon utredning. Men så är det naturligtvis inte. Alla har olika starka och svaga sidor. Själv har jag ett heltidsarbete som jag fixar (även om det går halvkasst sen jag gick upp i tid).

Samtidigt är det naturligtvis lätt att bli extra frustrerad och stressad just över att kötiden är så lång. Jag märker att jag bryter ihop mer och mor och får allt svårare att upprätthålla fasaden även i de få påfrestande situationer jag har kvar. Jag förstår att det bara är att acceptera att det tar tid och jag brukar intala mig att den långa kötiden beror på att man prioriterar barn och ungdomar, vilket isf är jättebra. De har ju en större chans att få ett bra liv om de får rätt hjälp än en gammal stofil som undertecknad. Lik förbaskat är det svårt att acceptera väntetiden, dels för att jag undrar hur länge mitt barn ska behöva vänta på sin förälder, dels för att jag inte vet hur mycket mitt självskadebeteende (vet ej om det är rätt term) kommer att accelerera och i vilket skick jag komer att vara när jag väl får reda på vad som kan göras åt problemet. Vilket det nu är.

Ugglan skrev:

calima skrev:När det blev klart att jag skulle utredas undvek jag konsekvent alla tester, diagnoskriterier och info om asperger.

Jag fick i uppgift att läsa Tony Attwood och utifrån den föra anteckningar om saker jag känner igen mig själv i.

Apropå risken för sammanblandning mellan depression och AS tror jag att de tester som fångar in detaljseendet, samt info och uppgående i specialintresse samt koncentrationsförmåga, kan särskilja dessa två diagnoser eller åtminstone ge en god indikation.

@Alyana, du nämner att du har tre barn och att ta hand om tre barn är ju en stor bedrift och något som många med AS, tror jag, inte skulle ge sig på (untantag finns naturligtvis, säkert många här som har fler ändå men jag generaliserar lite). Med det menar jag bara att du ju faktiskt grejar en hel del, även om det inte är ett lönearbete, men dock är ett arbete som många gånger är ett arbete som kräver mer av en, än ett lönearbete. "Att komma tillbaka från arbetet efter föräldraledigheten var rena semestern", brukar vara en standardreplik från många föräldrar.

Kan ju säga att för mig är det en enorm skillnad att vara hemma med mina tre barn än att skickas hit och dit på olika jobb som kräver massa social interaktion med främmande människor som jag ska lära känna och anpassa mig till.
Men det är samtidigt skittufft att ha tre barn! Önskar att vi kunde få mer avlastning och stöd med barnen, för vi har ingen... För barnens skull ffa.
Jag visste att om jag inte fick egna barn så skulle jag bli sittande helt ensam och isolerad djupt deprimerad i en lägenhet resten av livet.
Det var en medveten uttänkt plan av mig att skaffa barn och familj.
Träffade en kille på ett minst sagt udda sätt (tänker inte gå in på det) och blev gravid... Tack å lov ville hanockså gärna få barn och familj och gillade mig, så vi har hängt ihop. Med f-n vad jobbigt det har varit många många ggr!
At anpassa sig, att komma överens, att klara av ett "normalt" familjeliv. Och ändå lever vi ett ganska så speciellt liv kan man säga... knappast som medelsvensson.
Min man har alltis haft svårt för det sätt jag fungerar på och jag på hans sätt. Men eftersom vi båda behöver nån slags stabilitet och inte vill splittra barnen så kämpar vi på.
Men när jag jobbat samtidigt så har det gått ett tag, under stor stress för mig och med ständigt dåligt humör och konflikter hemma och jag otroligt trött. Sen har det blivit konstigtpå jobbet, jag dra mig undan från de andra, orkar inte prata osv... så blir man utestängd och utfryst. Till slut har allt krashat. Detta har hänt tre gånger sen jag fått barn.
I jämförelse med det så har jah besparats mesta stressen genom att vara hemma med bar istället för att göra både det och jobba på ett vanligt stresskrävande jobb. Då har vi alla mått betydligt bättre i familjen.
Jag har inte särskilt svårt med nära människor i familjen som jag känner väl.
Däremot att varje dag tvingas hantera nya människor och situationer stressar enormt och jag är helt förstörd efteråt.

Du t ex kanske är tvärtom

Jag kan säkerttycka att ett arbete är semester istället för att vara hemma med barn - om det inte är ett heltidsarbete med ojämna arbetstider och osäkra villkor och väldigt mycket sociala krav och förväntningar... Men hitills har jag aldrig haft möjlighet att få ett sånt jobb.

Watkins skrev:

Ugglan skrev:@Alyana, du nämner att du har tre barn och att ta hand om tre barn är ju en stor bedrift och något som många med AS, tror jag, inte skulle ge sig på (untantag finns naturligtvis, säkert många här som har fler ändå men jag generaliserar lite). Med det menar jag bara att du ju faktiskt grejar en hel del, även om det inte är ett lönearbete, men dock är ett arbete som många gånger är ett arbete som kräver mer av en, än ett lönearbete. "Att komma tillbaka från arbetet efter föräldraledigheten var rena semestern", brukar vara en standardreplik från många föräldrar.

Ja, jag har bara misstänkta drag av AS och mitt problem är att jag inte pallar att ta hand om ett (1) barn, så om jag skulle resonera som Alyana delvis gör skulle jag kunna säga att den som tar hand om tre barn uppenbarligen inte har AS och inte behöver någon utredning. Men så är det naturligtvis inte. Alla har olika starka och svaga sidor. Själv har jag ett heltidsarbete som jag fixar (även om det går halvkasst sen jag gick upp i tid).

Samtidigt är det naturligtvis lätt att bli extra frustrerad och stressad just över att kötiden är så lång. Jag märker att jag bryter ihop mer och mor och får allt svårare att upprätthålla fasaden även i de få påfrestande situationer jag har kvar. Jag förstår att det bara är att acceptera att det tar tid och jag brukar intala mig att den långa kötiden beror på att man prioriterar barn och ungdomar, vilket isf är jättebra. De har ju en större chans att få ett bra liv om de får rätt hjälp än en gammal stofil som undertecknad. Lik förbaskat är det svårt att acceptera väntetiden, dels för att jag undrar hur länge mitt barn ska behöva vänta på sin förälder, dels för att jag inte vet hur mycket mitt självskadebeteende (vet ej om det är rätt term) kommer att accelerera och i vilket skick jag komer att vara när jag väl får reda på vad som kan göras åt problemet. Vilket det nu är.

Har förklarat hur jag funkar ovan.
Du har alltdå ett barn som du inte kan ta hand om?
Vad tråkigt...
Jag har också ett självskadebeteende tyvärr. Men jag skär mig inte! River...
Detta blev psykologen väldigt intresserad av iaf när jag berättade. Förut har jag inte ens vågat tala om det av rädsla att mina barn ska tas ifrån mig pga det. Men jag ser inte hur det skulle kunna påverka eftersom jag inte visar dem något och iaf så måste jag ha hjälp nu för att kunna ha möjlighet att ge barnen ett bättre liv = för deras skull ffa jag gör denna utredning nu!
Har som sagt blivit tillfrågad av läkare förut men då inte velat göra någon utredning. Inte sett vad en ev diagnos skulle göra för skillnad.
Hade jag inte haft barn så skulle ajg troligtvis aldrig ha brytt mig om någon utredning...
Men nu har jag ansvar för dem och då måste jag också ta ansvar för mig. Och förstår nu när jag ser ett mönster i mitt liv att något måste det ju vara och att man faktiskt inte behöver vara ett totalfreak eller förståndshandikappad...
Förut trodde jag nämligen det.

Är det inte svårt för dig då med de sociala kraven och nya människor på ditt jobb? Eller du kanske har ett ensamarbete mest?
Det skulle jag älska att ha!
Jag vill ju verkligen arbeta - helst idag. Men det ska FUNGERA också. Och inte bara i tre mån, utan resten av mitt liv...

Sen så har fertilitet, graviditet, förlossning, amning och småbarn sedan 20-årsåldern varit och är mina specialintressen.
Kan det mesta inom dessa områden...

Och att jag sedan samma ålder förstått att jag har svårt att hitta och behålla vänner och mao aldrig skuulle ha fått tilräckligt med nära relationer för att klara mig och känna mig trygg och fri från depression och ångest, om jag inte fick en egen familj.

Watkins, som förälder brukar man kunna få förtur. Tryck på det!

Alyana, jag ifrågasätter inte en eventuell diagnos, tvärtom, men som Watkins påpekar, det är omöjligt att veta hur någon annans svårigheter ser ut, det går inte att säga att vissa har inga problem, varför skulle man då få en diagnos eller alls få för sig att söka för utredning, så jäkla kul är det faktiskt inte att "ha" en diagnos, men det kan trots det vara nödvändigt. Men som du själv skriver så har vägen till att ens kunnat tänka sig att göra en utredning tagit ett tag att acceptera för dig. Skulle tro att det gäller de flesta.

Ugglan skrev:Watkins, som förälder brukar man kunna få förtur. Tryck på det!

Alyana, jag ifrågasätter inte en eventuell diagnos, tvärtom, men som Watkins påpekar, det är omöjligt att veta hur någon annans svårigheter ser ut, det går inte att säga att vissa har inga problem, varför skulle man då få en diagnos eller alls få för sig att söka för utredning, så jäkla kul är det faktiskt inte att "ha" en diagnos, men det kan trots det vara nödvändigt. Men som du själv skriver så har vägen till att ens kunnat tänka sig att göra en utredning tagit ett tag att acceptera för dig. Skulle tro att det gäller de flesta.

Ja du har säkert helt rätt.
Ilbnad kan jag bara få för mig vissa saker...

Fasen varför blir det felstavningar hela tiden?

Jag fattar att du är i en jäkligt jobbig situation, men det är klart att vården måste ta det på allvar!! Själv fixar jag inte jobb och barn, men jag är tillika en "osynlig" asperger eller hur jag nu ska säga. Utom då jag försöker fixa "allt" då är jag inte osynlig asperger utan blir helt autistisk. En mutist autist. Men de ser ju bara de närmaste. Jo en gång, för tjugo år sen gick jag ut och handlade i det tillståndet fast jag inte orkade. Då stötte jag naturligtvis på en bekant. Sen när vi träffades och jag var "normal" igen sa hon att hon trodde jag börjat använda droger. -Nej, vaddå jag var bara trött.

Ugglan skrev:Apropå risken för sammanblandning mellan depression och AS tror jag att de tester som fångar in detaljseendet, samt info och uppgående i specialintresse samt koncentrationsförmåga, kan särskilja dessa två diagnoser eller åtminstone ge en god indikation.

Förmodligen helt riktigt. Ett bra utredningsteam skall kunna se skillnad.

Men jag tror att för min egen del var det bra att jag inte hade några psykiska problem när jag utreddes, det undanröjde risken för grubbel och ifrågasättande för min egen del. Att jag undvek att läsa om as var också för min skull. Jag var tämligen "ren" vid utredningen.

Alyana skrev:Kan ju säga att för mig är det en enorm skillnad att vara hemma med mina tre barn än att skickas hit och dit på olika jobb som kräver massa social interaktion med främmande människor som jag ska lära känna och anpassa mig till.
Men det är samtidigt skittufft att ha tre barn! Önskar att vi kunde få mer avlastning och stöd med barnen, för vi har ingen... För barnens skull ffa.

För mig är det jobbigt på helt olika sätt.
Jag har två barn och under större delen av deras uppväxt har jag varit ensam med dem. Jag har varvat "hemarbetet" med jobb, studier, arbetslöshet och sjukskrivningar.
Absolut bäst funkade det när de var små och jag pluggade. De var på dagis, jag hade väldigt få föreläsningar, gott om tid att plugga och fick ensamtid på kvällarna eftersom de somnade tidigt.
Ju äldre ungarna blev desto jobbigare blev all den sociala interaktion de förde med sig. Föräldramöten, utvecklingssamtal, skjutsning till olika aktiviteter, föräldrakontakter osv. Då blev de ensamjobb jag haft en fristad där jag kunde hämta energi.

Jag har nog haft turen att ofta kunna hålla en hyfsad jämnvikt i tillvaron. När hem/familj varit en belastning har ensamjobb gett lugn. När jag varit arbetslös med den stressen Af medför har trädgård/djur gett mig energi.
Man måste hitta en balans, hitta oaser där man får lugnet och energin. Utan balans och jämnvikt rasat jag snabbt.

Avlastning har det aldrig varit tal om eftersom jag inte hade någon diagnos då. Och jag tvivlar på att jag velat ha någon.

Wine skrev:Här kan man bl.a. läsa om diagnoskriterierna för AS:

Autismforum

Störningen ska bl.a. orsaka kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Jag har så svårt att förstå sådan där text. Vad står det egentligen?

calima skrev:

Ugglan skrev:Apropå risken för sammanblandning mellan depression och AS tror jag att de tester som fångar in detaljseendet, samt info och uppgående i specialintresse samt koncentrationsförmåga, kan särskilja dessa två diagnoser eller åtminstone ge en god indikation.

Förmodligen helt riktigt. Ett bra utredningsteam skall kunna se skillnad.

Men jag tror att för min egen del var det bra att jag inte hade några psykiska problem när jag utreddes, det undanröjde risken för grubbel och ifrågasättande för min egen del. Att jag undvek att läsa om as var också för min skull. Jag var tämligen "ren" vid utredningen.

Alyana skrev:Kan ju säga att för mig är det en enorm skillnad att vara hemma med mina tre barn än att skickas hit och dit på olika jobb som kräver massa social interaktion med främmande människor som jag ska lära känna och anpassa mig till.
Men det är samtidigt skittufft att ha tre barn! Önskar att vi kunde få mer avlastning och stöd med barnen, för vi har ingen... För barnens skull ffa.

För mig är det jobbigt på helt olika sätt.
Jag har två barn och under större delen av deras uppväxt har jag varit ensam med dem. Jag har varvat "hemarbetet" med jobb, studier, arbetslöshet och sjukskrivningar.
Absolut bäst funkade det när de var små och jag pluggade. De var på dagis, jag hade väldigt få föreläsningar, gott om tid att plugga och fick ensamtid på kvällarna eftersom de somnade tidigt.
Ju äldre ungarna blev desto jobbigare blev all den sociala interaktion de förde med sig. Föräldramöten, utvecklingssamtal, skjutsning till olika aktiviteter, föräldrakontakter osv. Då blev de ensamjobb jag haft en fristad där jag kunde hämta energi.

Jag har nog haft turen att ofta kunna hålla en hyfsad jämnvikt i tillvaron. När hem/familj varit en belastning har ensamjobb gett lugn. När jag varit arbetslös med den stressen Af medför har trädgård/djur gett mig energi.
Man måste hitta en balans, hitta oaser där man får lugnet och energin. Utan balans och jämnvikt rasat jag snabbt.

Avlastning har det aldrig varit tal om eftersom jag inte hade någon diagnos då. Och jag tvivlar på att jag velat ha någon.

Vad har du varit sjukskriven för då?
Fick du igenom dem?
Depression?
Nuförtiden får du inte automatiskt igenom en sjukskrivning... särskilt inte om du inte har ork och hjälp att beskriva och "bevisa" dina problem. Har varit med om det tyvärr... Men orkade inte ens kämpa utan lät det vara och hankade mig fram på kvarvarande FP. Har aldrig orkar ens kämpa för jag mått för dåligt för det. När man är deprimerad så har man liksom INTE ork att tjafsa med FK. Men det är just precis det de kräver att du SKA orka - annars står du på gatan.. Sen har man svårt att beskriva vad allt beror på med. Det vet jag ju inte ens själv.

Håller med om att studier på distans är super! OM man har ungarna på skola/dagis..

Vilka ensamjobb har du lyckats få?
Aldrig blviit uttvingad i vården??
Det är det enda jag blviit hänvisad till, och det passar ju eg inte mig alls.

Jag önskar bara att vi kände någon här där vi bor nu (tvingats flytta pga sambon fick jobb) och skulle kännas tryggt och bra för barnen och mig om vi hade mor eller farföräldrar i närheten. Så vi kunde få barnvakt iaf någon gång ibland... Men men. Man måste ju anpassa sig efter arbetsmarknaden!