Jag är helt ny på detta forum så ursäkta om jag postar fel eller så.

Jag har en son som precis fyllt 5 år. Ända sedan han var nyfödd har jag känt att han varit annorlunda. Har ett barn tid som är 7 som jag inte alls känt så angående.
Min 5 åring är liksom mycket av allt. Glädje är dubbel och sorg är dubbel.

Finns mycket att säga men han har alltid sovit dåligt och lite. Han är extremt envis, arg, bestämmande. Han ska bestämma allt och får han det inte så blir han totalt tokig!
Väldigt svårt socialt. Har en kompis. Kan leka med andra barn men väldigt mycket på hans villkor. Hsn har väldigt svårt för nya saker. Allt från ny lekplats till nytt pyssel på förskolan. Kalas är vara att glömma. Åks folk och hälsa på som han inte känner så väl är en prövning.
Allt som frångår rutiner blir jobbigt. T ex katastrof att åka och hälsa på mormor/farmor eller att det är sommarlov och vi är lediga länge.
Inte ett dugg blyg. Kan prata med alla när det är en "öppen" situation t ex stan, affären mm
Panik vid stora folksamlingar.
Panik vid nya situationer.
Arg. Hotar, puttas och slåss när han blir arg eller trängd. Tar ett tag på förskolan innan han blir arg men sedan blir han riktigt arg. Hemma blir han arg snabbare. Storebror blir rädd för honom. Oerhört stark. Egen vilja.
Hans största problem är kläder!! Det ska vara på hans sätt och väldigt originellt. Varit så sedan han bara var några månader. Han "lär sig aldrig" genom att man t ex går ut med honom i kalsonger om han vägrar ta på sig, för för honom är känslan av olust större än att frysa.

Jag har varit på Bvc sedan han var 2 år. Ringde bup när han var 3,5. De skrattade bara. Pratat med förskola, Bvc igen. De har kontaktat spec ped men eftersom förskolan anpassar sig efter hans svårigheter anser inte de att han har problem men jag håller på att bli galen. Känner mig gråtfärdig.
Han är "krånglig" hela tiden och jag är helt slut!
Hur gör man?
Detta är naturligtvis väldigt kortfattat och finns tusen saker att säga! Vet liksom inte vart jag ska börja.
Min tanke går till asp också med tanke på att pappan har det!



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Övriga Aspergerfrågor.

Nybörjar-råd som fungerade för mig själv:

Titta i Råd om siten och framförallt meta-trådarna längst upp i Forumen!

Det finns hur mycket bra diskussioner som helst att plöja. Jag är hur imponerad som helst av allt detta!

/notwoodstock

edited:

P.S. T.ex: http://www.aspergerforum.se/barn-och-foraldraskap-f13.html D.S.

Hej,

jag känner igen det. Har två barn med ADHD. Men jag håller med dig om att det låter mer som Asperger. En blandning är ju också väldigt vanlig. Det är svårt att få diagnos så tidigt. Mina barn var 7 respektive 16 vid diagnosticering. Man vill inte så gärna göra det före skolålder, då det är lättare att se symptom i 7-års-åldern. Det gäller mest ADHD, men Asperger brukar ibland diagnosticeras ännu senare eftersom det är ganska svårt att vara säker på vad det handlar om. Det kan ju förändras en hel del när det gäller barn.

Men oavsett om ni kan få rätt diagnos så bör ni ju få lite hjälp och stöd. Framför allt från BUP. Jag skulle råda er att gå till en annan BUP. Vissa är helt enkelt hopplösa! Vi fick bra stöd från BUP och så ska det vara. Vår son var ungefär 3 år när vi vände oss dit och vi var också ganska slut.

För övrigt kan det vara bra att lära sig så mycket som möjligt om Asperger (och ADHD ifall det också finns med) och att försöka förstå barnet. Det gör det lättare att inte bli arg och irriterad om du förstår varför han gör som han gör. Han gör det ju inte för att jävlas med er. Man växer in i det och blir inte lika irriterad sedan. En positiv inställning är förstås viktig och viljan att förstå hur barnet fungerar.

Tack för input.

Nä jag har lärt mig och förstått att han helt enkelt inte kan hejda sig. Problemet när jag läser om asp resp adhd så känns han inte tydlig någonstans men kanske är så när det är en blandning?
Han tar sååå mycket energi!

Kan man alltså söka sig till annat landsting? För bup menar jag?
Är det bättre om man tar vägen genom bcv?

Vet inte om det måste vara ett annat landsting. Jag bor i Stockholm och vi gick en gång till en annan BUP för att läkaren där var en vän till vår barnläkare och han erbjöd sig att dubbelkolla... Har ingen aning om det kan vara ett problem annars. Och jag vet inte heller om det är bättre genom BVC.

Tycker ju med tanke på den höga ärftligheten att pappans diagnos borde räcka för att ta er på allvar när ni berättar om liknande problem hos barnet. Men tydligen inte.

Jag vet inte hur det funkar, och vad vägen genom BVC innebär? Att prata med BVCs psykolog? Låter väl absolut värt att testa?

Skulle det hjälpa tror du om du formulerar om problemet från att "jag tror att mitt barn har aspergers(/ADHD)" och inte bli tagen på allvar till att snarare fokusera på hur svårt det är att vara förälder till honom när han är krävande på de här sätten. Tänker att det inte går att avfärda på samma sätt för det är er vardag och det är ju så ni upplever den. Att oavsett diagnos så vill ni ha hjälp med att hantera honom och de situationer du beskriver t ex angående kläder.(Och genom att få prata om dessa saker kanske du på ett tydligare formulera problemen på ett sätt som gör det svårare att avfärda?). Jag har egentligen ingen aning, bara funderar.

Det låter på mig som att du går genom detta ensam. Har inte hans pappa samma problem med honom. Jag misstänker att ni inte bor ihop. Dags för pappan att ta några steg in i sin sons liv och agera pappa. Gemensamma möten med förskolan, vårdcentral och BUP - Två föräldrar där den ena har påvisad AS bör göra en skillnad.
Jag håller tummarna och att det reder sig.
Du ska inte stå ensam i detta, ni var två som tog ansvar för att skapa er son, då ska ni vara två på resten av resan också.

Tror inte jag har något att komma med annat än möjligtvis angående klädproblemet. Svårt att säga utifrån ditt inlägg vad som gjorts, men har du försökt reda ut exakt vad han har problem med angående kläderna? Som du möjligtvis vet så är det väldigt vanligt med att vara väldigt känslig för olika typer av sinnesintryck vid AS, vilket ofta leder till problem med vissa typer av kläder.

När jag själv var liten totalvägrade jag alla former av kläder med knappar eller dragkedjor, och även vissa typer av tyger. Hade även svårt för tvättlapparna inuti. Att ha på sig dessa typer av kläder var för mig outhärdligt. För vissa kan det vara rent smärtsamt att ha dessa texturer ligga och skava mot huden! Jag vet även om andra som har problem med löst åtsittande kläder, eller för tighta. För vissa är nya kläder ett problem och de vill hellre använda sina gamla ingådda kläder, även om de är fulla med hål, fläckar m.m. Det är väldigt olika helt enkelt i vilken grad och vilken typ av problem detta ger.

Att försöka få honom att använda kläder som han inte tål är ingen idé, det kommer aldrig att gå (det är dock möjligt att detta problem avtar med åldern, så var det för mig). Och även om han kunde övertalas skulle det inte vara önskvärt ändå då han troligtvis skulle lida av det i längden. Om han inte själv klarar av att uttrycka var problemet ligger (vilket är mycket möjligt), så är det nog bara att prova sig fram och anpassa sig efter de typer av kläder han klarar av att använda, utan att för den skull vara olämpliga.

Hoppas det kan vara till någon hjälp i alla fall :>