Måste få citera lite från teh intjArNÄt:

I am coming out about my Asperger's. My company was not going to promote me anymore anyway and if I was terminated for it the client would fire the firm and take their contract with them because I am part of their team and frankly they do not know or care what Asperger's is.

Låter rätt smart tycker jag. Man får passa sej, bara, så det inte slutar med att alla VÄGRAR anställa en med diagnos.

JOR skrev:Bokstavsunge = långt ord och jobbigt att uttala.
Har du ADHD eller? = Blir omständigt att bokstavera fram en förolämpning sådär.
Jävla dampunge = Suverän trampa-ner-sina-offer-ord, kort och hugger som en orm.

Hm, jag blev förvånad en gång när en person blev sur då jag kallade henne "DAMP-barn" även om hon vet att jag själv har ADHD... Verkar som det verierar mycket hur man tolkar sådana här saker.

Kineser/japaner kutar upp till sjukhuset med kameror och fottar som vildar. De knackar på avdelningsdörren och frågar vad detta är för ställe.
Jag: De kanske var fågelskådare!
Skötare: Fågelskådare? Varför då?
Jag: Jomen, de kom ju och fotograferade Gökboet...

Alla i vardagsrummet utom mentalskötaren gapflabbade. Vad tusan, jag är bland dem som tror man kommer längre med en stor gnutta självironi....

Damp finns inte längre.
Diagnosen är "ogiltig" de som haft den ses idag som as/adhd kombo.
Men jag hade inte damp, testad på 80-tal, ändå har jag as-adhd, diskuterade detta med psykologen, och hon och jag diskuterade testerna jag gjort som barn, ex vad gäller dyslexi.
Jag läser utmärkt, men jag kan ofta ha väldigt svårt att skriva, manuellt är det max en lista. Ofta står jag i affären och undrar vad det står på listan jag själv skrivit. Kraven för DAMP var väldigt höga, ungefär som vi ser en CP-skadad.

Eller om jag jämför här, bildtrådens medverkande mot de jag såg på det enda möte om AS jag varit på.
Som jag sa förut sa min icke-NPF-specialiserade Öl i psykiatri: Nej, inte asperger, de ser oftast lite lustiga ut.

Tibbs: Mentalskötaren kanske hade as och inte förstod?

Det är bara min familj och mina närmaste vänner som vet om min diagnos, eftersom de flesta inte vet och inte kan sätt sig in i vad AS egentligen innebär (det kan ju för örvigt innebär väldigt olika saker).

Jag har inget att vinna på att leva med ANDRAS bild av AS, medan jag har mycket nytta av den självinsikt som diagnosen har gett MIG och det är högst personligt.

Det är bara med andra som också har diagnosen som det känns meningsfullt att prata om det känner jag.

Jag berättar med en gång. På det viset så ser jag ju med en gång om personen i fråga är värd att lägga ned tid på. Är personen inskränkt och fördömande så får jag veta det med en gång och slipper slösa en massa tid på att vara social med den personen.
Jag har inte råd att kosta på mig att vara social med människor som inte är värd det. Det tar för mycket på min energi och ork.

Däremot är jag van att få "jaha, du har ingen empati" slängt i ansiktet när jag säger som det är.
Smällar man får ta.

VaiSing skrev:Jag har inget att vinna på att leva med ANDRAS bild av AS, medan jag har mycket nytta av den självinsikt som diagnosen har gett MIG och det är högst personligt.

Mycket bra uttryckt!

Ibland gör jag som du och ibland inte, men jag tyckte mycket om denna formulering. Tack.

pH skrev:

VaiSing skrev:Jag har inget att vinna på att leva med ANDRAS bild av AS, medan jag har mycket nytta av den självinsikt som diagnosen har gett MIG och det är högst personligt.

Mycket bra uttryckt!

Ibland gör jag som du och ibland inte, men jag tyckte mycket om denna formulering. Tack.

Jag tycker oxå det var en tänkvärd beskrivning! Lite så brukar jag tänka mao. inte sprida varsomhelst att jag har AS. eftersom det finns stor okunskap o. dessutom risk för missförstånd.

Jag ser inte bara diagnosen som negativ utan det positiva som oxå finns med den.

Jag berätta för dom som behöver veta, och då får dom lära känna mig först innan jag ens berättar att jag har AS. Jag har fått för mig att det kan döda eventuella fördomar dom kanske har.

Har inte haft diagnosen AS så länge ännu, men berättat för närmaste släkten, och de var väldigt förstående och tyckte det var positivt att jag fått diagnosen och att de nu vet vad det handlar om.
Pojkvännen sa: "Jag vill också ha en konstig sjukdom och vara speciell"...
Usch, irriterad ikväll och kan inte sova. Borde inte skriva elakheter även om de är sanna.