Admin:

Här fortsätter diskussionen från Tvivlar du på din aspergerdiagnos?

Sam skrev:Här är en länk till senaste numret av Psykolog Tidningen där debatten fortsätter om feldiagnosticering av AS. Artiklarna finns på sid 13 och 14.
http://www.psykologforbundet.se/Psykolo ... 009_05.pdf

Inte heller här har det varit av intresse att i sammanhanget dessutom ta upp pressmeddelandet "För stor okunskap om Aspergers syndrom inom sjukvården" som bl a gick iväg också till både Psykologförbundet och till en adress direkt till Psykologtidningens redaktion.

Alla berörda som fått dels det pressmeddelandet, dels det som skickades ut på världsautismdagen i förra veckan som i första hand handlade om "här är vi!", verkar närmast inrikta sig på att tysta ner att det finns en organisation av aspergare för aspergare som vill visa att vi finns och vad vi kan förmedla för viktig information och kunskap.

Pemer skrev:

Sam skrev:Här är en länk till senaste numret av Psykolog Tidningen där debatten fortsätter om feldiagnosticering av AS. Artiklarna finns på sid 13 och 14.
http://www.psykologforbundet.se/Psykolo ... 009_05.pdf

Inte heller här har det varit av intresse att i sammanhanget dessutom ta upp pressmeddelandet "För stor okunskap om Aspergers syndrom inom sjukvården" som bl a gick iväg också till både Psykologförbundet och till en adress direkt till Psykologtidningens redaktion.

Alla berörda som fått dels det pressmeddelandet, dels det som skickades ut på världsautismdagen i förra veckan som i första hand handlade om "här är vi!", verkar närmast inrikta sig på att tysta ner att det finns en organisation av aspergare för aspergare som vill visa att vi finns och vad vi kan förmedla för viktig information och kunskap.

Var det ingen respons alls? Inte ett pip!

Inte den minsta stavelse!

Läget känns som att det råder en stark strukturell diskriminering/mobbing av hela vår grupp, och att man bara ligger i och vidmakthåller detta t o m från massmedias sida.

Att det inte är någon issue att ta på allvar hur sådana som vi fungerar, vilken information världen runt omkring skulle behöva få för att lära sig inte vara rädda för oss, utan klara av att leva sida vid sida med oss och få ut bästa möjliga av situationen...

Frågan är om stora delar av massmedia präglas av någon syn enligt vilken OA definitionsmässigt går bort som oseriösa och inte värda att ta på allvar när vi dyker upp.

Och - är massmedia till för att spegla den verklighet de lever i, eller för att ha egna agendor, "skapa" och vidmakthålla den verklighet de själva föredrar, genom att styra vilka händelser som bör nämnas och få bli nyheter och vilka som inte får det?

Tydligen. För det är skrämmande uppenbart att det är så de arbetar. Tredje statsmakten är för mäktig och påverkar världen för mycket.

Och bidrar därav bland annat aktivt till att motverka funktionshindrades möjligheter i samhället.

Hoppas det går att komma förbi det här problemet.

Tror du delvis har rätt men jag tror även att i dagens mediasamhälle är det viktigt med att vara oerhört genomtänkt och strategisk, bygga upp en relation till den man vill ska publicera, göra det på bred front i detalj genomtänkt.

Det är därför dom flesta anlitar en lobbyister eller PR-byråer för att få fram sina budskap. Få någon vara ens dragnamn för att visa sin viktighet.

När jag läser pressmeddelanden så tycker jag att de skulle ha innehållit enbart fakta om OA och vara betydligt kortare. Nu blir det en blandning av fakta och "gnällvarning".

Jag tänker att det är viktigt att ta bort gnällstämpeln "stakars oss". Visst händer allt det som står i pressmeddelanden, men det känns inte som rätt forum att lyfta fram det i ett pressmeddelande

För min del känns pressmeddelanden som en blandning av ett debattinlägg och ett pressmeddelande, vilket för min del känns och blir för amatörmässigt och därmed svårt att ta på allvar.

Till psykologtidningen hade jag gärna sett att AO hade skrivit ett direkt svar på den berörda artikeln

Varför inte bjuda in till en debattkväll om AS och vikten av att få en diagnos?

Det är ju just de bitarna som förvärrar den grundproblematik jag antyder. Att massmedia lagt ribban så att viktiga intresseorganisationer för (delvis) undanskuffade grupper i samhället ska behöva lära sig rätt teknik gentemot media för att kunna bli tagna på allvar. Det är naturligtvis inget annat än alldeles galet.

Personer med en viktig historia att berätta kommer ju alltid att kunna vara illiterata, dyslektiker... på allsköns sätt ha svårt att kommunicera. Förstår man åtminstone hur man ska bära sig åt för att ta kontakt med massmedia borde det vara det viktigaste, och sedan borde det vara massmediernas uppgift att vara kapabla att sovra seriöst och uppmärksamt och ta till sig vad som kommit in, och kunna prioritera vad saken handlar om framför...

...ja, t ex då hur mediaproffsiga man är inom den lilla patientföreningen för en grupp handikappade som vill komma till tals och peka på hur mycket gruppen lider i onödan mest bara för att deras funktionsnedsättning generellt inte brukar beskrivs på ett alltigenom riktigt sätt, varför omvärlden generellt mest har felaktiga uppfattningar om vad den handlar om.

Men visst är det bara att gilla läget och försöka bli bättre på det!

Men det säger onekligen ytterligare något ganska obehagligt om den värld vi lever i att det fungerar så här.

När jag läste Pemer kom jag att tänka på nåt jag läste i veckan. * hjälp * Har hjärnsläpp...det handlade om nätet och nya maktstrukturer, boken Nätokraterna (som jag inte har läst) ... att nätet hotar de etablerade makthavarna..
någon som känner igen vad jag far efter?
Hmm ..vet inte ens om detta är relevant för diskussionen.
/Barracuber

barracuber skrev:När jag läste Pemer kom jag att tänka på nåt jag läste i veckan. * hjälp * Har hjärnsläpp...det handlade om nätet och nya maktstrukturer, boken Nätokraterna (som jag inte har läst) ... att nätet hotar de etablerade makthavarna..
någon som känner igen vad jag far efter?
Hmm ..vet inte ens om detta är relevant för diskussionen.
/Barracuber

Absolut är det relevant. För det man ser i dessa tider är hur bloggare har börjat att skriva om ett ämne, det hänger i sig i bloggvärden men kommer till tidningarna först senare men bara om ämnet hänger i sig en tid.

Ett praktexempel är det om Liza Marklund och Gömda som tog lång tid för etablerade att vilja ta in i sina bilagor.

Men det gäller fortfarande att behålla glöden och det kan vara svårt.

Personligen tror jag inte att det är ett hot utan bara ett nytt sätt som växer fram i en demokrati.

Lobbyister kan ju också starta bloggar

Jag tycker nog att du drar lite väl stora växlar på ointresset Pemer, även om jag till viss del förstår din frustration.

Men OA är en relativt ny och okänd organisation. Som etablerad kan man vilja vänta och se vad det rör sig om innan man "inlåter" sig med någon grupp. Hur stor är gruppen? Hur seriös? Hur hållbar över tid? Hur ser deras budskap ut? Vad är den ideologiska grunden? Etc.

Sådant tänker jag själv på när jag avvaktar med att ta ställning till OA och ett eventuellt medlemskap där.

Sådant blir ännu mer viktigt för etablerade, som exempelvis psykologförbundet eller massmedia. Skulle de börja tala med alla grupper som dyker upp så snart de dyker upp kan de lätt hända att de involverar sig i marginalfrågor som faktiskt visas sig inte ha så stort stöd eller livskraft, eller att de låter lura sig till samröre med särskilt skapade frontorganisationer för politiska eller religiösa grupper de helst vill ta avstånd från.

Därmed inte sagt att OA är sådant. Men de kan de faktiskt inte veta ännu.

Jag är förstås också orolig för OA:s framtid och möjligheter, men instämmer i Sams, Aspkvinnas, barracubers och pH:s nyanseringar.

Tyvärr är det nog så att uttrycksättet har en rätt stor betydelse i alla tänkbara situationer. Oavsett om det är sk NT eller vi själva som är förmedlaren.

Faktum är att vi på ett forum som detta, inte exakt vet vad och hur den som söker en diagnos eller hjälp och stöd, har förmedlat om sin upplevda problematik.
Vad säger att vi som mottagare har tolkat budskapet, på ett menat sätt.
Kanske sker det en alltför bokstavlig tolkning.

Hur är det med vår egen förmåga att fråga och ifrågasätt när vi hamnar i dessa situationer under utredningens gång eller när vi söker hjälp och stöd.

Jag tänker att vår egen oförmåga/brist i att förmedla säkert ställer till det lika mycket, som den brist på kunskap som råder hos de sk professionella

Kan inte den diskussion som uppkommit mot slutet i denna tråd vara värd en egen tråd (i någon avdelning) om hur man når ut i massmedia, betydelsen av ihärdighet i att manifestera sig i olika forum, i bloggar, föreningssajter osv.

Jag tycker det i diskussionen har lyfts fram många värdefulla synpunkter, men som sagt nog aningen vid sidan om ämnet för tråden.

Om man i en eventuell ny tråd vill hålla kvar ett tvivel, så kan den ju ges namnet Tvivlar vi på vår förmåga att nå ut i massmedia?

Håller med föregående talare om att en ny tråd kunde vara bra.

Pemer skrev:Att det inte är någon issue att ta på allvar hur sådana som vi fungerar, vilken information världen runt omkring skulle behöva få för att lära sig inte vara rädda för oss, utan klara av att leva sida vid sida med oss och få ut bästa möjliga av situationen...

Just. Men en bra sak att öva oss på i ett forum som detta är nog då att finna fram till en civiliserad diskussionskultur, så att även andra kan se hur civiliserade vi aspies är, åtminstone gent emot varandra...

Ser fram emot detta! Tills dess, så vill jag bara svara trådfrågaren som så, att jo, jag accepterar och gillar min asperger-diagnos, samtidigt som jag allt mer inser dess underliggande orsaker till klassningen av funktionshinder.

filfras skrev:Just. Men en bra sak att öva oss på i ett forum som detta är nog då att finna fram till en civiliserad diskussionskultur, så att även andra kan se hur civiliserade vi aspies är, åtminstone gent emot varandra...

Öva kan du göra själv, jag säger rent ut vad jag tycker.
Vad är vitsen med att vara allmänt mjäkig & väluppfostrad?
Sånt har man möjligen glädje av om man ska på mingelparty med Bindefeld & de andra salongspudlarna, men inte om man ska ge sig ut i samhällsdebatten.

Vad som behövs är kaxiga aspergare som tar plats i tv-sofforna, kaxiga typer som säger som det är angående arbetsmarknadssituationen för aspergare, någon som sätter fingret på hur fördomarna ser ut. Som det är nu har vi bara sett mjäkigt folk som sitter och talar om handikappbiten, vi måste få fram de andra aspekterna också.

Vi måste få fram att uppåt 80% av alla aspergare saknar arbete och att vi inte hör hemma i kategorin muppar. Att det är fel att upplåta plats på dagcenter åt oss.

Hos Ekdahl i Kvällsöppet eller hos Josefsson i Debatt.
Frågan som följer är: vilka känner sig manade?

KrigarSjäl skrev:Vi måste få fram att uppåt 80% av alla aspergare saknar arbete och att vi inte hör hemma i kategorin muppar. Att det är fel att upplåta plats på dagcenter åt oss.

Hur skulle det gå till? Vad vill du att man refererar till i det sammanhanget? Gillberg? Mig veterligt finns inga undersökningar om hur många aspergare som saknar arbete och om dessa är muppar eller inte. Vad som behövs är folk som studerar AS-kollektivet och publicerar saker som är fördelaktiga för oss. Att bara snacka hjälper inte mycket. Media är auktoritetsfixerade.

KrigarSjäl skrev:Öva kan du göra själv, jag säger rent ut vad jag tycker.
Vad är vitsen med att vara allmänt mjäkig & väluppfostrad?
Sånt har man möjligen glädje av om man ska på mingelparty med Bindefeld & de andra salongspudlarna, men inte om man ska ge sig ut i samhällsdebatten.

Vad som behövs är kaxiga aspergare som tar plats i tv-sofforna, kaxiga typer som säger som det är angående arbetsmarknadssituationen för aspergare, någon som sätter fingret på hur fördomarna ser ut. Som det är nu har vi bara sett mjäkigt folk som sitter och talar om handikappbiten, vi måste få fram de andra aspekterna också.

Jag håller med till 100 %. Att frankt uttala sina åsikter kan aldrig vara fel. Men man bör finna ramar och former som kan accepteras, det var så jag menade. Ett exempel:

Om man inte håller med föregående talare i en sak, så kan man uttrycka detta på två sätt:

1) "Min bäste herre, jag håller inte med Er i denna fråga. Istället så menar jag på följande sätt..."


2) "Jävla idiot! Nu har du sårat mej för all framtid. Sådana som du borde utplånas från jordens yta! Du är ju helt knäpp i huvet ju! Så som du säger, är helt äckligt och verklighetsfrämmande - när alla vet att det faktiskt är så här..."

Jag anser att ett civilicerande av aspie-kultur borde inriktas på att fjärma oss från nummer 2 för att närma oss nummer 1.

Att nå ut till media är suuuperlätt.
Frågan är väl snarare VAD ska vi nå ut med...

Tingeling

Att Pemer (och kanske fler) i tråden klagat på svårigheterna at nå ut i massmedia, beror det då på att man försökt få ut fel saker?

Nu funderar jag över detta "vi" igen.
Det man vill uppnå är att få människor att förstå att alla med AS är väldigt olika, och få dem att sluta klumpa ihop alla med diagnosen. Detta tänker man uppnå genom att (åtminstone på ett eller två ställen) använda ordet "vi".

Logik tack?

Pratade med en kompis som är journalist. Av det ni skriver i tråden så stödde han teorin om att man kan vara avvaktande mot mindre etablerade organisationer. I övrigt menar han att konkreta exempel är enklare än generaliserade inlägg i varje fall om det ska ut på nyhetsplats.

Det är väl en del av medias dramaturgi på gott och ont. Vill man ut med allmänna åsikter och bedömningar så säger min erfarenhet som föreningaktiv att man bör ge de en tydlig avsändare. Skriv dem som "pratminus" som en journalist skulle ha gjort det. Då är det större chans att det smiter igenom.

Andra allmänna råd. Allmänna pressmeddelanden är inte fel. Man kan ha dem på en hemsida och hänvisa till dem men det är sällan man får in nåt bara på det. Det handlar om att vara specifik. Specifika media, specifika händelser eller specifika personer och specifika journalister. Och att ta personlig kontakt per telefon efter att man mailat och vara beredd på att maila igen.

Och angående Tahlias kommentar om vi. Det är ju klart att ni har ett vi - ni har ju gemensamma problem.

KrigarSjäl skrev:Vad som behövs är kaxiga aspergare som tar plats i tv-sofforna, kaxiga typer som säger som det är angående arbetsmarknadssituationen för aspergare, någon som sätter fingret på hur fördomarna ser ut. Som det är nu har vi bara sett mjäkigt folk som sitter och talar om handikappbiten, vi måste få fram de andra aspekterna också.

Det är bara det att den inte är speciellt bra för någon. Är du inte en femetta så får du det svårt. Men då man inte kan göra stora och svepande förändringar, utan är fast i gruppduttandet, så kommer det att bli svårt.

T.ex. så är ju Olofssons förslag om åldersbestämd nedsättning av arbetsgivaravgiften (annat namn för skatt) kontraproduktivt på samma sätt som lönebidrag kan vara.

Ni kanske kunde ordna ett möte eller en workshop där ni bjuder in någon sympatiskt inställd journalist för att prata om och diskutera frågan? Dvs frågan hur man når ut i massmedia.

Bjäbbmonstret skrev:Ni kanske kunde ordna ett möte eller en workshop där ni bjuder in någon sympatiskt inställd journalist för att prata om och diskutera frågan? Dvs frågan hur man når ut i massmedia.

Många intressanta inlägg.

Håller med Tingeling att VAD vi vill säga är priofrågan just nu. Därefter HUR.

Krigis helt rätt, det skadar inte med "affichnamn" på sikt.

Tahlia m fl, jag tycker det vi ska framhålla som är "vi" är ju våra styrkor. Nästa fråga blir VAD är våra styrkor? Det kan ju inte bara vara styrkor som vissa av oss har, men andra inte har, då blir det liksom ihåligt.

Styrkor som jag själv tänker från mig själv är t ex detaljfokusering, uthållighet, tålamod, kvalitetstänkande m.m. Taget ur luften bara.

Men kan alla inom gruppen "vi" skriva under på att de har eller skulle vilja utveckla dessa styrkor hos sig själva?

/Barracuber

Läs Bjäbbis här!