Jag undrar hur mycket umgänge ni får med era barn som är tagna enligt LVU. Själv har jag fått träffa min son tre timmar varannan vecka. Jag tycker att det är alldeles för lite tid. Lagen säger att barnet ska få hålla kontakten med betydelsefulla personer. Hans ena syster bor 20 mil härifrån och har problem att resa så vi måste komma till henne. Sedan har han tre syskon 60 mil härifrån. Två av dem kan ibland resa hit men ändå kanske inte få träffa sin lillebror. Storebror har svårigheter att ta sig hit. Sociala hindrar och förstör nu min lilla son. Han börjar bli apatisk, en liten zombi.

Min dotter är LVUad, men hon är det pga eget beteende, och det är jag som bett om det, eller iaf samverkat till det, för att hon bara stack från där hon var hela tiden och var en fara för sig själv.

Vet inte hur mycket jag skulle få se henne om jag ville se henne så mkt det bara gick men jag har inte mött nåt motstånd i den vägen.

Är du missnöjd med soc's jobb så tala med chefen över handläggaren, eller enhetschefen. Ger inte det nåt så tala med Länstyrelsen avdelning för social service och gör en anmälan där. Går du på möten som är jobbiga så ta med dig någon som kan stötta och lyssna åt dig, ifall du blir för upprörd. Det är de råd jag har att ge just nu. Möjligtvis tala med Handikappombudsmannen, men jag är inte säker. (Tänker på det där med att de tyckte du var för insnöad på barnets diagnos, hur man nu kan vara det?)

Så kan du skriva av dig på forumet Allt för föräldrar, under Barn, funktionshinder och sen Autismspektrum. Där finns många föräldrar till småaspisar och bokstavsbarn, och man får fint stöd och många goda råd!

http://www.alltforforaldrar.se

Hej!

Detta du har råkat ut för är inte alls ovanligt. Hör historier både här på forumet, i tidningar och i verkligheten.

Min kompis syster blev omhändertagen våren 2006 och hamnade i fosterhem. Hon var då 13 år. All kontakt med den gamla skolan och pojkvännen ströps. Hon fick träffa sina föräldrar tre timmar varannan vecka. Ibland fick hon även träffa syskonen, men inte alltid. De skulle sitta snällt och fika, och när hon viskade till sin syster något hon inte ville att alla skulle höra blev hon tillsagd att tala högt.

De första tre veckorna grät hon och längtade hem. Men till slut anpassade hon sig till fosterhemmet. Mamman dog i december 2006, ytterligare ett trauma.

Fortfarande får hon bara träffa pappan och syskonen då fosterhemmet är med, några timmar varannan vecka tror jag det är.

Hälsningar

Lilla Gumman

Tack ska ni båda ha!

Ja det verkar vara en dyster prognos i miljöfallen skulle jag tro. Sociala och "änglamakarna" vill inte göra något för att barnen ska få komma hem till sina föräldrar.

Min son var också mycket ledsen de första veckorna och längtade hem. Sedan anpassade han sig bättre genom att tro att han aldrig mer skulle få komma hem igen. Tyvärr kan han inte hävda sin rätt eftersom de inte tar hänsyn till vad han vill.

Jag har redan startat jakten på chefen över handläggaren. Jag vill ha ett möte. Om det inte blir något så fortsätter jag med högsta chefen. Sedan får jag väl ta tag i länsstyrelsen. Jag har tänkt på det tidigare!

Hej!

Socialen tar barn lite för ofta, tycker jag. I min kompis fall var det helt rätt. Hela familjen hade socialen inblandad. Barnbidraget gick inte direkt till barnet (barnet fick inga nya kläder etc.), utan hamnade i föräldrartnas fickor.

Dock kan man tycka att sociaken ska låta ett barn få träffa sina föräldrar och syskon så ofta som barnet vill. Barnet mår inte bra av att inte få träffa sina närmast anhöriga. När min kompis syster fick träffa sina föräldrar och syskon längtade hon bara hem. Därför var socialen tvungen att begränsa hur ofta hon får träffa pappa och syskon. Socialen ville väl att hon skulle rota sig i familjehemmet och se fosterföräldrarna som mamma och pappa.

När barnet är 18 år, kan väl inte socialen bestämma hur ofta hon får träffa sin pappa och sina syskon? Barnet har en utvecklingsstörning och går på särskola. Antagligen går hon 10 år i grundskolan, och därefter 4 år på gymnasiet. Så då är hon 21 när hon slutar skolan. Troligen bor hon kvar i fosterhemmet hela den tiden, och flyttar sedan till gruppboende eller liknande när fosterfamiljen anser det lämpligt. Vad barnet själv anser spelar ju ingen roll i sammanhanget. Kan socialen begränsa träffarna med familjen så länge hon bor kvar i fosterhemmet?

Hälsningar

Lilla Gumman