vallesmamma skrev:Jag undrar om jag törs berätta för släkten, mina föräldrar har förbjudit mig.

Gafsan skrev:Jag tycker att jag har fått mestadels positiva reaktioner från omgivningen. Jag berättade för min chef om att jag skulle göra en utredning redan när jag fått remiss eftersom det var problem på jobbet som var den främsta orsaken till att jag misstänkte att något "inte stod rätt till". Jag tänkte att oddsen för att få saker och ting att funka på jobbet var bättre om jag var helt öppen och ärlig och så här långt känns det som en bra strategi. Alla som jag berättat för på jobbet (jag har berättat för de som jag ansåg behövde veta) har varit väldigt positiva och verkligen velat förstå.

Min familj har också varit stöttande fast min mamma har haft svårt att förstå och tyckt att allt jag har beskrivit som problem är likadant för alla, och att jag är så duktig och fantastisk, så inte kan det vara något fel på mig. Kul att höra förstås men tyvärr inte helt sant. (och rätt frustrerande att hela tiden få höra att alla andra har samma problem som jag - de har de ju uppenbarligen INTE)

Lite grann den inställningen har jag även fått från vissa arbetskamrater. Jag framstår uppenbarligen som "normal" och kompetent och folk tror gärna att jag helt enkelt ställer väldigt höga krav på mig själv och är onödigt självkritisk när jag berättar vad jag har svårt för, trots att sanningen är att jag är väldigt lågpresterande i vissa avseenden. Det är jobbigt när folk tror att jag bara inbillar mig att jag har problem. (de som är närmare insatta i vad jag gör på jobbet märker ju dock att problemen inte är inbillade).

Den mest negativa effekten av att informera andra om min diagnos fick jag i mitt förhållande, där min dåvarande partner fick en bra orsak att uppfatta alla problem i förhållandet som följder av min AS. I de avseenden vi var olika eller tyckte olika blev det väldigt enkelt för honom att avfärda min uppfattning som "fel" och hänvisa till diagnosen. Så förhållandet sprack inte långt efter att jag fick diagnos, men det hade det nog ändå gjort.

calima skrev:Jag är 53 och fick min diagnos för ett par veckor sedan. Jag har inga planer på att "komma ut" inför andra än min familj och kanske ett ytterst fåtal mycket nära vänner.
Jag är arbetslös och af har fått informationen enbart för på att jag vill ha ett riktat jobb som tar vara på mina styrkor och hänsyn till mina svagheter. Och eftersom jag numer är funktionshindrad kan de inte kräva/tvinga mig att ta vilka jobb som helst. Pressen från af är mindre när jag har diagnos.
Att jag kommer att "använda" mig av diagnosen på af beror helt enkelt på att jag under hela livet slitit ont med jobb där jag varit högpresterande. Mina återstående yrkesverksamma år tänker jag inte ägna åt att slita ut mig totalt inför pensionen.

vallesmamma skrev:Jag undrar om jag törs berätta för släkten, mina föräldrar har förbjudit mig.

vallesmamma skrev:Jag undrar om jag törs berätta för släkten, mina föräldrar har förbjudit mig.

LostInAForest skrev:det känns som du tycker det är något fel eller fuskigt att "använda" sig av sin diagnos på af. det är juh din rätt! det är väl ändå delvis därför man öht sätter diagnoser, för att människor ska hamna rätt och inte arbeta över sin förmåga.
du ska inte skämmas för det, tycker jag. och stort lycka till med ditt fortsatta arbetande!

calima skrev:Men jag jobbar hårt på det!

Barajag skrev:Tyvärr är det nog så att min arbetsgivare redan nästan vet om vad jag har för diagnos tack vara sjukintyg från läkaren till
FK och jobbet så jag är sjukskriven nu.

Ingen hit alls...ett intyg till ens arbetsgivare där det står att patienten har autismliknande beteende och utreds.

Kändes inte bra när jag läste det! inte pratat med min arbetsgivare sen dess.....