Frågan gäller sonen på 17år, diagnos HFA sedan mellanstadiet. Han går nu i vanligt tekniskt gymnasium andra året (har bra betyg för han har lätt att lära), men har noll motivation för annat än att sitta vid datorn/hålla på med telefonen utöver att gå till skolan.

Genom åren har det enda sättet att få honom att göra saker vara att tjata, allt från duscha, slänga kläder i tvätten, göra läxan, träna, etc. Allt som tar tid från datortid ser han som onödigt.

Vi försöker minska på tjatet eftersom effekten blivit att han bara gör saker för vår skull, eftersom han inte ser någon vits med det själv, vi vill ju att han ska hitta en egen drivkraft till att göra annat än att spela. Som snart myndig så funkar det ju inte heller att aldrig ta några egna initiativ.

Vi har nu ordnat en kontaktperson till honom eftersom han inte umgåtts med någon på drygt 6 år och vi vill att han får möjlighet att göra någonting på egen hand och inte bara med familjen. Men även detta måste vi tjata om för att få till deras träffar. T.o.m att gå på bio (som han brukar tycka är roligt) ser han som något som tar tid från spelandet.

Min konkreta fråga är väl, när ska man sluta tjata för att få honom att faktiskt göra annat än att spela (målet med att göra annat är som vi ser det att vidga sina vyer lite, öka upp hans sociala förmåga för att öka chanserna att kunna få ett arbete och ett mer fulländat liv, som inte bara består av datorn, för även om han inte har ett stort socialt behov så ser vi ju att han inte mår bra av att bara sitta vid datorn heller).

Vi är oroliga för att han aldrig kommer kunna ta några steg själv för att ta tag i saker, t.ex. försöka få ett arbete, köpa nya kläder, klippa sig, etc., men inser samtidigt att vi inte kan tjata honom genom livet...

Tips?!

Jag skulle börja med att prata med honom om vad han har för planer med sitt liv, då kan man kanske komma fram till vad som är absolut nödvändigt för att komma dit. Att han är trött och inte orkar med jättemycket är inte så konstigt. De flesta med Asperger orkar inte så jättemycket.

Frågan är om det är datorn som är beroendefaktorn, dvs. om han inte kan slita sig loss oavsett alternativ eller om han gömmer sig där för att han förstår att han har svårt med andra ungdomar och inte vågar göra sånt som andra ungdomar gör. Eller om han är deprimerad. Har ni kontakt med psykiater så kan man se om man kan utesluta depression.

Toblerone skrev:Jag skulle börja med att prata med honom om vad han har för planer med sitt liv, då kan man kanske komma fram till vad som är absolut nödvändigt för att komma dit. Att han är trött och inte orkar med jättemycket är inte så konstigt. De flesta med Asperger orkar inte så jättemycket.

Frågan är om det är datorn som är beroendefaktorn, dvs. om han inte kan slita sig loss oavsett alternativ eller om han gömmer sig där för att han förstår att han har svårt med andra ungdomar och inte vågar göra sånt som andra ungdomar gör. Eller om han är deprimerad. Har ni kontakt med psykiater så kan man se om man kan utesluta depression.

När vi pratar om framtiden så uttrycker han sig alltid som att "man ju måste ha ett jobb", men att han ser det som ett nödvändigt ont, precis som han alltid sett på skolan, för att inte tala om läxor! Något man måste, men det tar tid från hans "liv".

Jag tror inte han är deprimerad, han visar inga sådana tecken (har egen erfarenhet, så jag tror jag skulle se tecken), men han har alltid suttit vid datorn mycket. Han vill ju inte göra saker som andra gör, det vet jag, men samtidigt så är han så pass högfungerande att vi tycker att han verkligen borde försöka öve upp sin sociala förmåga för att kunna vara social när det krävs (i jobbsammanhang t.ex.), därav tanken med kontaktpersonen. Vi har förklarat detta för honom, men han hävdar alltid att han kan om han vill.., vilket tyvärr inte är fallet, men det är argument som jag tror grundar sig i oviljan att ta tid från spelandet.

Jag tror att ni har bättre chans att gå via intressen ändå. Jag tror inte det går att få honom att förstå vilka social skills han kommer att behöva. Och helt säkert vet man ju inte det om man inte vet vad han eventuellt kommer att jobba med. Job, okej, men vad? Försök få fram vad som intresserar honom, vad han kan tänka sig jobba med. Även kontakten med andra människor bör att han med hans intressen att göra. Annars blir det för svårt att motivera honom.

indra76 skrev:har noll motivation för annat än att sitta vid datorn/hålla på med telefonen utöver att gå till skolan.

Allt som tar tid från datortid ser han som onödigt.

T.o.m att gå på bio (som han brukar tycka är roligt) ser han som något som tar tid från spelandet.

Tips?!

Vissa spel övar upp social förmåga, det ska inte underskattas.

Men på din beskrivning låter det som ett dataspelsberoende.

Känner du igen dig i den beskrivning som ges här?

http://www.dataspelsakuten.se/dataspelsbereonde/

Seurat skrev:

indra76 skrev:har noll motivation för annat än att sitta vid datorn/hålla på med telefonen utöver att gå till skolan.

Allt som tar tid från datortid ser han som onödigt.

T.o.m att gå på bio (som han brukar tycka är roligt) ser han som något som tar tid från spelandet.

Tips?!

Vissa spel övar upp social förmåga, det ska inte underskattas.

Men på din beskrivning låter det som ett dataspelsberoende.

Titta på listan över några symtom på dataspelsmissbruk.

http://www.dataspelsakuten.se/dataspelsbereonde/

Jo, det är nog en del av problematiken, men han sköter skolan och beter sig som vanligt annars (ljuger inte om sitt spelande och är inte mer irriterad när han tvingas avbryta spelandet). Tyvärr bor han enbart hos oss 50% och hos hans andra förälder har han alltid haft fritt fram att spela hur mycket han vill, så han har alltid spelat MYCKET!

Men när han inte spelar, de perioder då vi haft tydligare regler med speltid här hemma, så har han inte visat mer engagemang för annat än nu. Då har han på sin höjd satt sig i soffan och läst Illustrerad vetenskap alternativt lagt sig raklång på sin säng. Så han har alltid haft 0 driv för att göra något han inte är tvingad till. Hur komma runt det?

Jag tycker att det är ganska uppenbart att han gör sitt bästa. Han sköter skolan - det är värt MYCKET. Kanske orkar han inte med mer, orkar inte heller vara intresserad i mer? Du kan inte förvänta dig att han orkar med lika mycket som en ungdom utan Asperger.

Jag jobbar som lärare för ungdomar med Asperger, ADHD och liknande, och även om jag nog undervisar dem mer problematiska ungdomarna så tycker jag att det du beskriver låter ganska bra med tanke på hans funktionshinder. Det låter lite på dig som om du vill "träna bort" Aspergern. Det går förstås inte. Och de flesta vuxna med Asperger här kommer nog att säga att de inte heller skulle orka med mer än heltids-skolgång. Inklusive jag själv som också har Asperger, orkar inte heller med mycket mer än jobbet. Många orkar ännu mycket mindre.

Ungdomar med Asperger kan vara mycket kravkänsliga och kan sätta sig helt på tvären om man ställer för höga krav på dem. Så risken är att du gör saken värre om du tjatar. Och nu när han är 17 år är det inte läge att förbjuda saker. När han är 18 får han ändå göra som han vill.

För att göra något som inte är ett måste behöver det vara roligt eller att man ser poängen tillräckligt klart och tydligt. Även om man ser poängen med något kan man ha för dåligt självförtroende för att försöka utföra något. Då gäller det att börja lagom och visa möjligheterna.

Låter som han behöver en girlfriend/boyfriend som får han att "tänka på annat" on regular basis...

Bara det att han har asperger och ska byta miljö varannan vecka är energikrävande i sig, nu vet jag inte om han bor varannan vecka hos den ena föräldern och varannan hos den andre föräldern. Jag tolkar det så när du skriver att han bor 50% hos dig. Tänk om det är helt andra rutiner, helt annan inredning, helt annan mat, kanske fler syskon på det ena stället och inte på det andra, massor med olika saker - snacka om att ta energi.

Det enda som är kontinuerligt är skolan och hans spel. Jag tror att du måste förstå att bara byta miljö så där tar enorma krafter. Jag hade nog behövt några dagar bara för att vänja mig, och när man väl har vant sig är det dags att flytta igen.

Jag tror att om du vill att han ska orka med annat än skolan och datorn så kanske ni föräldrar får se till att miljöerna inte är för annorlunda och kanske köra samma schema på båda ställena, t ex ska du ha tvättat måste tvätten ligga i tvättkorgen varje onsdag. Ungefär samma tider för mat om dagarna.

Det känns som du inte förstår hans situation, var glad att han lägger all fokus på skolan! Sen tror jag som ovan skriver att man kan lära sig mycket om det sociala spelet genom att spela på datorn men även filmer. Jag var en filmnörd i tonåren och kunde sitta och se film efter film i mitt rum, men jag lärde mig en hel del om att låtsas vara NT genom mitt filmtittande.

Att ha ett förhållande är väldigt stimulerande i den åldern, samt gör att man överlever mycket av alla de normer och fördomar som NT:folket har, samtidigt bra med en som kan hjälpa en lite och någon att göra bort vardagssysslor med, ofta får man kanske lite fler kompisar då med. Åtm var det så för mig i den åldern, att det alltid gått åt helvete sen i vuxen ålder är ju en annan sak...

Nej, jag vill inte träna bort hans autism, det handlar mer om att inte låta lättja ta överhanden.

Att han klarar skolan är tack vare att han är smart, han har alltid sett det som ett nödvändigt ont och i princip vägrat jobba med något utanför skoltid.

Och jag ser inte detta som ett problem utifrån vad han mäktar med, han är högfungerande, utan mer som ett motivationsproblem. Men det är ju svårt att förklara i textform.

Jag är orolig över att hans beteende kommer göra att han i onödan får det svårt med jobbsökande t.ex. Men att ge någon ett inre driv funkar förstås inte...

Får hoppas att han kanske mognar sig till vissa insikter om hur livet fungerar.

Hur har han det med intryck, ljud och sånt?

Många av oss blir trötta, eller snarare utmattade, av att ha för mycket omkring oss.
Det kan inte avfärdas som lättja även om det ytligt sett kan se ut som det.

Och att gå i skolan heltid är eller var för många av oss rejält jobbigt varför vi behövde använda ledig tid till att vila upp oss, ladda batterierna - inte få ännu mer intryck.

Hur ser hemsituationen ut?
Lugnt eller kaos?
Ordning eller stökigt?
Syskon eller andra människor som passerar och ställer krav om kompromissande?

Det sociala tar också mycket energi för oss.
Att vara social åtta timmar om dan i skolan och dessutom hemma blir för mycket och då finns det ett behov av att skärma av.
Det har inte heller med lättja att göra utan handlar om funktionssätt.

Corvus Corone skrev:Bara det att han har asperger och ska byta miljö varannan vecka är energikrävande i sig, nu vet jag inte om han bor varannan vecka hos den ena föräldern och varannan hos den andre föräldern. Jag tolkar det så när du skriver att han bor 50% hos dig. Tänk om det är helt andra rutiner, helt annan inredning, helt annan mat, kanske fler syskon på det ena stället och inte på det andra, massor med olika saker - snacka om att ta energi.

Det enda som är kontinuerligt är skolan och hans spel. Jag tror att du måste förstå att bara byta miljö så där tar enorma krafter. Jag hade nog behövt några dagar bara för att vänja mig, och när man väl har vant sig är det dags att flytta igen.

Jag tror att om du vill att han ska orka med annat än skolan och datorn så kanske ni föräldrar får se till att miljöerna inte är för annorlunda och kanske köra samma schema på båda ställena, t ex ska du ha tvättat måste tvätten ligga i tvättkorgen varje onsdag. Ungefär samma tider för mat om dagarna.

Det känns som du inte förstår hans situation, var glad att han lägger all fokus på skolan! Sen tror jag som ovan skriver att man kan lära sig mycket om det sociala spelet genom att spela på datorn men även filmer. Jag var en filmnörd i tonåren och kunde sitta och se film efter film i mitt rum, men jag lärde mig en hel del om att låtsas vara NT genom mitt filmtittande.

Jag har själv drag av asperger och förstår många av hans problem, MEN att se hans diagnos som ursäkt för att inte göra något annat än vad som är enklast tror jag inte ger honom de bästa förutsättningarna för framtiden. Oavsett diagnos så måste ju alla träna på saker de är sämre på, göra sånt som är jobbigt, mm.

Spel kan vara bra, absolut, men inte all vaken tid. Då har man nog uppfyllt kvoten för när det slutar ge en mer positiv effekt för länge sen. Därefter bör man öva på annat om man ska öka på sin sociala förmåga.

Han satsar inte på skolan, men han går i skolan och klarar sig för att han har lätt för sig. Några ambitioner har han inte, utan han ser det som allt utöver spelande som något han måste göra, något som "samhället" tvingar honom till.

Det är svårt att vara nyanserad i inlägg och jag är tacksam för alla svar, men jag skulle inte ställa frågan om jag inte visste att han mäktar med mer, men att hans stora problem är avsaknad av inre driv/motivation för att göra något annat än det som tar minimalt med ansträngning.

Det är den balansgången som är så svårt, att tjata på honom att han ska göra saker, som han sedan tycker är skönt att ha gjorda, men som inte ökar på hans inre driv alls utan bara ökar på hans känsla av att bara göra det andra tjatar på honom att göra. Men vad händer om vi helt slutar tjata? Är det en OK attityd att ha som förälder att nu får han klara sig själv? Det är där jag står och velar.

KrigarSjäl skrev:Hur har han det med intryck, ljud och sånt?

Många av oss blir trötta, eller snarare utmattade, av att ha för mycket omkring oss.
Det kan inte avfärdas som lättja även om det ytligt sett kan se ut som det.

Och att gå i skolan heltid är eller var för många av oss rejält jobbigt varför vi behövde använda ledig tid till att vila upp oss, ladda batterierna - inte få ännu mer intryck.

Hur ser hemsituationen ut?
Lugnt eller kaos?
Ordning eller stökigt?
Syskon eller andra människor som passerar och ställer krav om kompromissande?

Det sociala tar också mycket energi för oss.
Att vara social åtta timmar om dan i skolan och dessutom hemma blir för mycket och då finns det ett behov av att skärma av.
Det har inte heller med lättja att göra utan handlar om funktionssätt.

Han är inte så störd av saker runt om, om det inte är extremt som en jättestor fest, men annars så har vi det nog relativt lugnt hemma (även jag har drag av asperger och är känslig för stök och ljud, så det är nog rätt autism-vänligt här hemma med tanke på detta ).

Men jag vet att mycket kan ta energi, men när han under hela jullovet inte gör någonting annat än att spelar, man får tjata på honom att stämma träff med sin kontaktperson för att gå på bio, då blir jag rätt uppgiven. För då kan man inte skylla på att annat tar energi.

Sen ska man ju inte döma någons beteende utifrån sina egna värderingar, men det är en svår avvägning att tjata för att få något gjort och att bara strunta i det och tycka att då får han väl ha ett "tråkigt" (i andras ögon) liv. Men risken med det är ju att han inte övar upp sin förmåga att göra saker som kan vara bra att kunna som vuxen; handla kläder, klippa sig, röra sig i sociala sammanhang, mm. Saker som han gör och kan, men bara om man tjatar och då är ju risken att förmågorna försvinner, för så är det med i alla fall hans förmågor att övar han inte regelbundet så försvinner de, i högre grad än för ungdomar utan diagnos (har 3 andra så jag ser skillnaden).

Vill inte bara försvara mig, men ser att han kan mycket mer än han vill och det gör mig frustrerad för jag ser att han på grund av detta riskerar att få ett kanske i onödan tufft liv för att han inte kan motivera sig till att göra annat än det som är allra enklast i stunden. Men inser att man knappast kan planerat in inspiration i någon annan...

antonius skrev:Att ha ett förhållande är väldigt stimulerande i den åldern, samt gör att man överlever mycket av alla de normer och fördomar som NT:folket har, samtidigt bra med en som kan hjälpa en lite och någon att göra bort vardagssysslor med, ofta får man kanske lite fler kompisar då med. Åtm var det så för mig i den åldern, att det alltid gått åt helvete sen i vuxen ålder är ju en annan sak...

Har väldigt svårt att se honom i ett förhållande just nu, men det kanske kommer, och jag skulle tro att det skulle göra mycket för hans utveckling. Just att få intryck av andra än föräldrar är ju det vi vill, därav kontaktpersonen (som bara är 1 år äldre), men han visar inget intresse av att träffa honom, skyller på att han inte är den mest sociala.

DIProgan skrev:För att göra något som inte är ett måste behöver det vara roligt eller att man ser poängen tillräckligt klart och tydligt. Även om man ser poängen med något kan man ha för dåligt självförtroende för att försöka utföra något. Då gäller det att börja lagom och visa möjligheterna.

Jo, det är ju många gånger viktigt, men det har vi i alla fall verbalt förklarat. T.ex. vitsen med en kontaktperson, att kunna göra saker som du är intresserad av med någon annan än din pappa. Och till viss del är det nog dåligt självförtroende som kan göra att han blir neggig. Men även när man liksom kommit förbi dessa hinder, så finns det liksom inget eget driv att göra saker, och livet är ju som det är, ibland bör man göra saker man kanske inte vill för att det kan leda till något bra senare, men det är väl delvis en mognadsfråga också.

Toblerone skrev:Jag tycker att det är ganska uppenbart att han gör sitt bästa. Han sköter skolan - det är värt MYCKET. Kanske orkar han inte med mer, orkar inte heller vara intresserad i mer? Du kan inte förvänta dig att han orkar med lika mycket som en ungdom utan Asperger.

Nja, det är även under lov som det enbart spelas. Jag vet att han faktiskt kan mer än att bara gå i skolan, rent orkesmässigt. Och det handlar inte om bristen på insikt från min sida, utan att jag faktiskt känner honom och ser att han har mer kapacitet.

Jag har svårt att tro att alla med HFA enbart mäktar med att klara av skolan och att det är på den nivån man alltid ska lägga sig, då gör man barnet en björntjänst när de sedan ska försöka klara sig i samhället, för det är ju ändå målet, oavsett om man tycker det är schysst eller inte. Inte precis som alla andra, men att aldrig utmana eller ställa krav på utveckling, det är för mig ett konstigt sätt att uppfostra, självklart utifrån den nivån barnet är på, men jag tror alla mår bra av att utvecklas.

Men att detta sker enbart genom tjat är ju inte en bra lösning, det förstår jag också, men alternativet är ju att han inte skulle få några färdigheter alls och det är ju inte bra det heller. T.ex. gå och klippa sig, köpa kläder, gå och handla; saker han klarar av, men aldrig skulle ha gjort frivilligt.

Pojkar behöver ett djupare mål i livet, de behöver fadersfigurer och en livslång strävan. Utan det är även denna pojken dömd, såsom många andra i nuvarande samhälle.

Om nöje tillåts vara livssträvan, då blir det som det blir.

typkanin skrev:Pojkar behöver ett djupare mål i livet, de behöver fadersfigurer och en livslång strävan. Utan det är även denna pojken dömd, såsom många andra i nuvarande samhälle.

Om nöje tillåts vara livssträvan, då blir det som det blir.

Spoiler: visa

En av mina viktigaste texter

Fadersfigur finns, så det är inte pga denna brist som problemet uppstått.

indra76 skrev:

Toblerone skrev:Jag tycker att det är ganska uppenbart att han gör sitt bästa. Han sköter skolan - det är värt MYCKET. Kanske orkar han inte med mer, orkar inte heller vara intresserad i mer? Du kan inte förvänta dig att han orkar med lika mycket som en ungdom utan Asperger.

Nja, det är även under lov som det enbart spelas. Jag vet att han faktiskt kan mer än att bara gå i skolan, rent orkesmässigt. Och det handlar inte om bristen på insikt från min sida, utan att jag faktiskt känner honom och ser att han har mer kapacitet.

Jag har svårt att tro att alla med HFA enbart mäktar med att klara av skolan och att det är på den nivån man alltid ska lägga sig, då gör man barnet en björntjänst när de sedan ska försöka klara sig i samhället, för det är ju ändå målet, oavsett om man tycker det är schysst eller inte. Inte precis som alla andra, men att aldrig utmana eller ställa krav på utveckling, det är för mig ett konstigt sätt att uppfostra, självklart utifrån den nivån barnet är på, men jag tror alla mår bra av att utvecklas.

Men att detta sker enbart genom tjat är ju inte en bra lösning, det förstår jag också, men alternativet är ju att han inte skulle få några färdigheter alls och det är ju inte bra det heller. T.ex. gå och klippa sig, köpa kläder, gå och handla; saker han klarar av, men aldrig skulle ha gjort frivilligt.

Visst, kan hända att han - teoretiskt - skulle klara av mer än skolan, det gjorde min son också. Sedan fick han plötsligt någon slags kris när han var 16 och sen gick INGET. Ingen skola, inga aktiviteter, ingenting. Han satt i princip i sitt rum i tre år och spelade på datorn. Självklart provade jag också att ta datorn. Han gjorde i alla fall inget annat. Titta på TV kanske. Och han har fortfarande inte avslutat skolan. Han gör saker, har jobbat lite, men det är mycket begränsat.

Det är mot den bakgrunden man får förstå mitt råd. Det är riskabelt att sätta press på dessa ungdomar. Och jag krävde inget speciellt heller, bara att han läser nåt gymnasieprogram. Det är så himla svårt att säga vad som är lagom. Det viktigaste är i alla fall att ungdomen mår bra psykiskt. För om han inte gör det, så går INGET. Då kraschar allt. Så, var uppmärksam på det.

Har själv en son i tidiga tonåren som har både AS+ADD, måste ständigt påminna honom och ha tydliga rutiner och strukturer för att få honom att göra saker som för dom flesta människor går på rutin, så det känns som att jag tjatar konstant, annars glömmer han nycklar, mobil eller vad det nu är han ska ha med sig så att vi slipper springa tillbaks hem vid tunnelbanan för att han har glömt sitt terminskort.

Toblerone skrev:

indra76 skrev:

Toblerone skrev:Jag tycker att det är ganska uppenbart att han gör sitt bästa. Han sköter skolan - det är värt MYCKET. Kanske orkar han inte med mer, orkar inte heller vara intresserad i mer? Du kan inte förvänta dig att han orkar med lika mycket som en ungdom utan Asperger.

Nja, det är även under lov som det enbart spelas. Jag vet att han faktiskt kan mer än att bara gå i skolan, rent orkesmässigt. Och det handlar inte om bristen på insikt från min sida, utan att jag faktiskt känner honom och ser att han har mer kapacitet.

Jag har svårt att tro att alla med HFA enbart mäktar med att klara av skolan och att det är på den nivån man alltid ska lägga sig, då gör man barnet en björntjänst när de sedan ska försöka klara sig i samhället, för det är ju ändå målet, oavsett om man tycker det är schysst eller inte. Inte precis som alla andra, men att aldrig utmana eller ställa krav på utveckling, det är för mig ett konstigt sätt att uppfostra, självklart utifrån den nivån barnet är på, men jag tror alla mår bra av att utvecklas.

Men att detta sker enbart genom tjat är ju inte en bra lösning, det förstår jag också, men alternativet är ju att han inte skulle få några färdigheter alls och det är ju inte bra det heller. T.ex. gå och klippa sig, köpa kläder, gå och handla; saker han klarar av, men aldrig skulle ha gjort frivilligt.

Visst, kan hända att han - teoretiskt - skulle klara av mer än skolan, det gjorde min son också. Sedan fick han plötsligt någon slags kris när han var 16 och sen gick INGET. Ingen skola, inga aktiviteter, ingenting. Han satt i princip i sitt rum i tre år och spelade på datorn. Självklart provade jag också att ta datorn. Han gjorde i alla fall inget annat. Titta på TV kanske. Och han har fortfarande inte avslutat skolan. Han gör saker, har jobbat lite, men det är mycket begränsat.

Det är mot den bakgrunden man får förstå mitt råd. Det är riskabelt att sätta press på dessa ungdomar. Och jag krävde inget speciellt heller, bara att han läser nåt gymnasieprogram. Det är så himla svårt att säga vad som är lagom. Det viktigaste är i alla fall att ungdomen mår bra psykiskt. För om han inte gör det, så går INGET. Då kraschar allt. Så, var uppmärksam på det.

Fast han har inte gjort något annat än skola och spela nu i 6 år och min bedömning är att han skulle kunna klara av ett lättare jobb, han går yrkesinriktat gymnasium, så om 1 år skulle han kunna vara på väg in i arbetslivet. Men hur ska han klara det klivet utan övning i socialt samspel, i någon mån. Han sitter inte ens med sin klass under luncherna för han tycker inte de är intressanta att vara med. Jag förstår honom, men vi försöker få honom i sin tur att förstå att det är sådana situationer som man kan behöva aktivt öva på för att klara av en arbetsplats. Då förväntas man ofta sitta och äta tillsammans med andra. Till och med hemma så avstår han ofta från att äta samtidigt som oss andra i familjen, så han är aktiv i sitt val att undvika sociala situationer. Tar man upp detta så säger han att han kan om han vill..., vilket tyvärr inte är fallet, dessutom så ska man ju då ha lärt sig när man bör vara social och kanske inte, också en övningssak.

Min frustration grundar sig också i hans uttalade ovilja att göra någon annat än spela, han ser all annan aktivitet som att det inkräktar på hans liv mer eller mindre. Allt han gör utöver det han vill gör han för att andra tjatar och för att han måste, det säger han själv. Då lär han ju inte få ett jobb om han på frågan om varför han vill ha jobbet blir att han måste ju ha ett jobb alternativt för att pappa kräver det. Det är där vi är idag!

Men min fråga kommer ju upp för att jag är less på detta tjat, men känner ambivalens över att helt sluta, för då känns det som att vi lämnar honom "vind-för-våg" och gör honom en björntjänst i och med det. Men jag vet inte, man sitter ju inte med facit förrän efteråt, men jag inser ju att risken kan bli som du upplevt själv.

slackern skrev:Har själv en son i tidiga tonåren som har både AS+ADD, måste ständigt påminna honom och ha tydliga rutiner och strukturer för att få honom att göra saker som för dom flesta människor går på rutin, så det känns som att jag tjatar konstant, annars glömmer han nycklar, mobil eller vad det nu är han ska ha med sig så att vi slipper springa tillbaks hem vid tunnelbanan för att han har glömt sitt terminskort.

Jo så är det här med. Men det är svårt när tjatet blir mer "personligt" som att träffa sin kontaktperson, som att försöka göra något "vettigt" med sitt liv genom att kanske fundera på framtiden. Att tjata om praktiska saker är ju ledsamt det med i längden, men känns för mig inte lika destruktivt för relationen och för personens eget "driv".

Jag tror även sonen har ADD, även om det inte är diagnosticerat.