Jag känner också igen mig i saltgurkans beskrivning! Men jag var jämt mobbad. Några av tjejerna hade mig som reservkompis. Jag förstod inte varför man skulle leka med andra.

Jag föredrog att sitta kvar i klassrummet på rasterna och rita som var mitt största intresse. Ute höll jag mig alltid i bakgrunden.

En gång var det bara jag i hela klassen som hade alla rätt i rättstavning. Men matte var jag alltid kass i. Men jag kunde multiplikationstabellen hemma men i skolan hade jag glömt den igen.

Jag fick höra av vuxna att jag var avvikande, fick speciallärare men fick aldrig förklarat varför jag skulle ha det.

Jag hade min egen klädsmak, följde aldrig modet och det blev jag också mobbad för.

Lekte med dockor på högstadiet, hatade dockar innan dess.

Jag brukade få leksaker som de tjejer som använde mig som reservkompis slutat leka med. De leksakerna lekte jag fortfarande med.

Jag kan ju inte hjälpa att jag har AS och ADHD men fick diagnos först nu, tyvärr! En tidig diagnos hade nog varit mycket bättre, kanske jag sluppit den grova mobbning jag utsattes för på högstadiet med dagliga mordhot!

Jag lärde mig simma på mellanstadiet med hjälp av simskola. Den första slutade jag på, blev upprörd av något som inte gick bra. Men på den andra simskolan lärde jag mig simma bröstsim.

Jag minns inte när jag lärde mig knyta skorna, det var väldigt svårt tyckte jag.

Ingen har nog någonsin funderat på om det varit något med mig, jag har alltid uppfattats som blyg och tillbakadragen och asocial. Jag har strategier för att folk inte ska märka att jag inte kan återberätta sådant jag tex hört på TV eller radio, gör jag det tittar folk oftast konstigt på mig och fattar nog inte vad jag pratar om, jag kommer nämligen aldrig på orden jag behöver för att göra mig ordentligt förstådd. Så jag säger inget. När jag pratar får jag forma meningar i sektioner och tänka ut orden jag ska använda efterhand, vilket gör att det blir många pauser mellan mina meningar, mitt tal blir väldigt ansträngt och lite banalt med många upprepningar av samma ord. Ibland kan jag inte färdigställa meningar utan avslutar med ett "ja, du vet" eller "typ" osv.
Det märkliga är att på lektionerna släpper allt detta, förmodligen för att jag pratar om något jag är väldigt intresserad och insatt i. Jag pratar mer flytande på engelska än jag gör på svenska.
Mitt minne är fruktansvärt dåligt, jag glömmer ord och annat, hänger inte med i vissa samtal utan försjunker i någon "drömvärld" och helt plötsligt vaknar jag och fortsätter försöka hänga med, då är det kört. Då får jag fråga den som sitter bredvid, vilket är pinsamt. Så var jag genom hela min skolgång och även när jag nu jobbar, vilket är oerhört ansträngande.

Jag accepterade inte direkt att jag hade diagnosen, men visste att jag kunde ha den via de böcker jag lånat på biblioteket där jag läst andras personers berättelser gällande Asperger. Och sen om jag drar en parallell mellan diagnosen och min skoltid när jag hade svårt med förståelse och lite utanförskap på rasterna känns det ännu mer att jag har Asperger

Har känt att något varit "fel" ända sen jag var barn - men då fattade jag inte riktigt vad det var. Sen när man kom in i tonåren och alla i ens omgivning tyckte det var kul o givande att festa runt, träffa folk och intressera sig för tjejer så tyckte jag bara att folk var omogna, animalistiska idioter - och det var väl nu som det verkligen gick upp för en att man var väldigt annorlunda. Det var liksom uppenbart att man inte utvecklades åt... tja, samma håll eller vad man ska säga. Jag var mer intresserad av datorer (mitt huvudintresse genom livet) och att vara ensam, och gilllade inte alls socialt umgänge (and still doesn't). Trodde faktiskt då att jag hade någon typ av fobi och bara var "allmänt nördig och konstig".
Det var först efter gymnasiet som jag kom i kontakt med begrepp som "schizoid personlighetsstörning" och "aspergers syndrom" och då blev man lite förvånad över att det faktiskt fanns medicinska namn på ens udda beteende.

Tycker det är lite konstigt att mina föräldrar inte märkte något - eller jo det gjorde dom iof (gnällde alltid över att jag var asocial) men dom ignorerade väl bara faktum då antar jag, som många föräldrar gör. Många föräldrar tror ju inte att det kan vara något "fel" på sin unge - han/hon är ju bara "annorlunda".

Vet du om din avatar "Nerdy girls does not exist in this universe, but maybe in another?" är korrekt så är detta another universe för jag har nämligen träffat ett flertal nerdiga tjejer

Jag har alltid känt mig "annorlunda" men inte riktigt vetat varför. Som barn och runt puberteten var det väldigt jobbigt, men sen i 14 års ålder så började jag acceptera det och det blev liksom "min grej" att vara just annorlunda. Jag brydde mig inte längre om vad andra tyckte, och snarare förstärkte min avvikelse från normen på olika sätt. Men trots detta lyckades jag inte undvika perioder av djup depression, ångest och ätstörningsbeteende. Fick kontakt med psykiatrin sista året av gymnasiet. Efter 20 års ålder blev det mer och mer tydligt att nånting var "fel". Efter universitetet när det var dags att börja jobba small det på riktigt, jag fixade inte det som anses tillhöra ett "normalt vuxenliv". Blev sjukskriven och efter 8 ÅR(!!) inom psykiatrin fick jag äntligen genomgå en ordentlig utredning, där psykologen väldigt snabbt la fram teorin om att jag hade asperger. Ärligt talat så visste jag faktiskt knappt vad det var då, hade väl en del fördomar tyvärr, så jag blev rätt förolämpad. Men hon gav mig rådet att gå hem och läsa på, och det var som om en massa bitar från mitt liv fram tills då bara föll på plats. Mycket riktigt så visade utredningen när den var klar 6 månader senare att jag hade solklar asperger. Så man kan väl säga så att jag inte alls upptäckte själv att det var just asperger jag hade, och hade jag inte remitterats för utredning så hade jag nog fortfarande suttit i mitt eget privata helvete och undrat vad fan jag inte klarar av att föra en "normal tillvaro" trots att jag rent intelligensmässigt ligger en bra bit över normalfördelningskurvan. Det har räddat mitt liv lite! Synd att kunskapen om asperger är så dåligt ute i samhället, om jag hade stött på info om det innan kanske jag hade förstått tidigare och haft en mycket bättre tillvaro idag.