Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag har en osynlig diagnos och folk har märkt att jag har en diagnos och då även när jag inte visste själv om det hela. Därför undrar jag lite frågor om hur man märker en diagnos som är just osynlig såvida man inte vet definitionen av en diagnos. Tex att jag vet att de med adhd har koncentrationssvårigheter, hörs och syns mest och vill vara i centrum och detta är bara egenskaper en person med adhd har utifrån vad jag har lärt mig både i gymnasiet och det står på nätet. Sedan även om två personer har likadan diagnos så finns det även olikheter och likheter kring diagnoserna. Det kan vara att en är bättre på matte än den andra.
1. Hur märker man en osynlig diagnos? På vilket sätt? (Utgår då från att man inte vet någonting om diagnosen, att man aldrig hört talats om diagnosen eller så)
2. Hur märker man diagnosen på mig? Utgår då från att ni bara har sett mitt skrivande här på forumet
Skillnad om man träffat mig irl men då har folk bara antagit att jag haft en diagnos och sagt rent allmänna saker som ALLA kan ha svårigheter med. Tex att man blir sur över något, man har då inte automatiskt en diagnos pga det. Jag gjorde en utredning efter att folk hade sagt att de trodde jag hade en diagnos för jag själv började fundera över olika saker som kanske kunde bero på något men jag visste inte vad och inte att de berodde på en diagnos.
3. Vad är det som gör att folk tror att jag ältar saker? Jag har sagt att jag enbart tar upp olika händelser jag varit med om som exempel då man har diskuterat /pratat om något som man då kan relatera till. Då har jag ju tagit upp händelsen som ett exempel. Folk har ju också frågat om saker (familj släkt osv) och då har man ju berättat om olika händelser i samband med just det ämnet man pratade om. Hur kan man då älta om saker? När man som sagt bara sagt saker man kan relatera till beroende på sammanhanget.
4. Detta är en fråga som går ihop med fråga 1 och 2. Hur märker man en osynlig diagnos när folk blivit förvånade över att man hade en diagnos? Vissa fattade att jag hade en diagnos trots jag inte visste om det och många andra blev förvånade och bara jaha har du en diagnos? Antingen är diagnoser nu så himla vanligt att man typ inte bryr sig om att någon har en, men tydligen så blev det hysteri när folk förstod att jag hade en diagnos. Jag vet helt ärligt inte varför och de kunde vara att de störde sig kändes det som, på saker som vem som helst kunde göra. Fattade man inte skämt så tyckte de man typ var konstig och då antog de väl då att man hade en diagnos. Detta är bara min uppfattning om hur de märkte saker. De har inte sagt så mycket till mig förutom allmänna saker om själva diagnosen eller att de blev förvånade att jag hade en diagnos.
Tycker som sagt detta är väldigt skevt då jag inte får ihop hur man kan se diagnosen hos någon såvida man inte läst på eller har en diagnos själv. Att man ältar eller blir sur eller vad sjutton som helst kan alla bli oavsett diagnos eller inte.
1. Hur märker man en osynlig diagnos? På vilket sätt? (Utgår då från att man inte vet någonting om diagnosen, att man aldrig hört talats om diagnosen eller så)
2. Hur märker man diagnosen på mig? Utgår då från att ni bara har sett mitt skrivande här på forumet
Skillnad om man träffat mig irl men då har folk bara antagit att jag haft en diagnos och sagt rent allmänna saker som ALLA kan ha svårigheter med. Tex att man blir sur över något, man har då inte automatiskt en diagnos pga det. Jag gjorde en utredning efter att folk hade sagt att de trodde jag hade en diagnos för jag själv började fundera över olika saker som kanske kunde bero på något men jag visste inte vad och inte att de berodde på en diagnos.
3. Vad är det som gör att folk tror att jag ältar saker? Jag har sagt att jag enbart tar upp olika händelser jag varit med om som exempel då man har diskuterat /pratat om något som man då kan relatera till. Då har jag ju tagit upp händelsen som ett exempel. Folk har ju också frågat om saker (familj släkt osv) och då har man ju berättat om olika händelser i samband med just det ämnet man pratade om. Hur kan man då älta om saker? När man som sagt bara sagt saker man kan relatera till beroende på sammanhanget.
4. Detta är en fråga som går ihop med fråga 1 och 2. Hur märker man en osynlig diagnos när folk blivit förvånade över att man hade en diagnos? Vissa fattade att jag hade en diagnos trots jag inte visste om det och många andra blev förvånade och bara jaha har du en diagnos? Antingen är diagnoser nu så himla vanligt att man typ inte bryr sig om att någon har en, men tydligen så blev det hysteri när folk förstod att jag hade en diagnos. Jag vet helt ärligt inte varför och de kunde vara att de störde sig kändes det som, på saker som vem som helst kunde göra. Fattade man inte skämt så tyckte de man typ var konstig och då antog de väl då att man hade en diagnos. Detta är bara min uppfattning om hur de märkte saker. De har inte sagt så mycket till mig förutom allmänna saker om själva diagnosen eller att de blev förvånade att jag hade en diagnos.
Tycker som sagt detta är väldigt skevt då jag inte får ihop hur man kan se diagnosen hos någon såvida man inte läst på eller har en diagnos själv. Att man ältar eller blir sur eller vad sjutton som helst kan alla bli oavsett diagnos eller inte.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
De här med att de är en osynlig diagnos, de är inkorrekt information. Vet man vad man ska titta på för detaljer så syns de. Så med de sagt skulle de gå att ha en AI som diagnostiserar visuellt. Vilka alla dessa detaljer är skiljer sig en del mellan individer, så det är svårt att säga i ditt fall. Lägg upp en video på dig, kan jag ge ett detaljerat svar om du vill?
Senast redigerad av Apex2020 2020-07-04 22:02:05, redigerad totalt 1 gång.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Generellt handlar det om att man uppför sig och reagerar på ett oväntat sätt. Då märks det att man inte fungerar på riktigt samma sätt som andra.
Angående punkt 3, jag misstänker att du svarar på ett oväntat detaljerat och långdraget sätt och därför kan folk kanske säga att du ältar, även om det är ett ofint sätt att beskriva det. Det gissar jag utifrån trådstarten här och tidigare inlägg, du hade nog kunnat få fram i princip samma meddelande på en fjärdedel av texten. Inget fel i att vara detaljerad men folk är stressade idag, och då kanske de reagerar lite irriterat när de får ett långt svar på något som egentligen var tomt kallprat.
Angående punkt 3, jag misstänker att du svarar på ett oväntat detaljerat och långdraget sätt och därför kan folk kanske säga att du ältar, även om det är ett ofint sätt att beskriva det. Det gissar jag utifrån trådstarten här och tidigare inlägg, du hade nog kunnat få fram i princip samma meddelande på en fjärdedel av texten. Inget fel i att vara detaljerad men folk är stressade idag, och då kanske de reagerar lite irriterat när de får ett långt svar på något som egentligen var tomt kallprat.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Kan mycket väl vara så! Men kan detta också handla om att jag fastnar i saker medan andra är i den sk dagsformen? Jag har ju försökt förstå olika beteenden och sådär men då finns de tydligen inte något att förstå för att folk lever i dagsformen och då tror jag att de har glömt varför de gjorde på något visst sätt. Medan jag typ vill förstå varskor det blev som det blev.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag skrev ju att man inte skulle veta någonting om diagnosen överhuvudtaget och då undrade jag hur man då märkte att någon har en diagnos. Vet man att man ska kolla på vissa saker är det ju såklart man kommer märka men nu fanns inte dem möjligheterna. Folk kände ju inte mig alls på något sätt förutom att många som märkte någonting gick i samma klass, mer än så vet jag inte. Det märkte att jag var annorlunda men deras inställning var att de tog upp allmänna saker såsom att någon blev sur eller ledsen och då menade de att man skulle ha en diagnos. Vissa hade ju själv diagnoser och var väldigt öppna med det men det var ju ingen som verkade störas utav det, därför kändes det konstigt att många blev tokiga i och med att jag tydligen enligt dem hade någon diagnos.
Förstår om de märkte om de själva hade diagnosen det kan jag köpa men själva sättet tycker jag blev mer konstigt för att jag kände vem bryr sig? Ingen brydde ju sig om att de hade diagnoser så varför just jag?
Om några var annorlunda så var de ju dem för de syntes och hördes mest, ville alltid tjafsa om saker och det är för att de hade adhd som sådana här saker märktes Väldigt tydligt. Därför jag märkte sådant var för att jag har läst och hört om olika saker om adhd. Men jag viserar ju inte om att jag själv hade en diagnos, jag hade inte ens tanken på det för fem öre. Visst kunde jag fundera över saker så men jag trodde inte att de berodde på någon diagnos utan jag trodde mer på att de berodde på att folk var elaka helt enkelt.
Förstår om de märkte om de själva hade diagnosen det kan jag köpa men själva sättet tycker jag blev mer konstigt för att jag kände vem bryr sig? Ingen brydde ju sig om att de hade diagnoser så varför just jag?
Om några var annorlunda så var de ju dem för de syntes och hördes mest, ville alltid tjafsa om saker och det är för att de hade adhd som sådana här saker märktes Väldigt tydligt. Därför jag märkte sådant var för att jag har läst och hört om olika saker om adhd. Men jag viserar ju inte om att jag själv hade en diagnos, jag hade inte ens tanken på det för fem öre. Visst kunde jag fundera över saker så men jag trodde inte att de berodde på någon diagnos utan jag trodde mer på att de berodde på att folk var elaka helt enkelt.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Att någon blir sur el ledsen betyder ju inte att den har en diagnos. Det är snarare om den blir sur el ledsen över något som andra tycker är en bagatell. Eller om den fortsätter att vara sur el ledsen över något lång tid.
Folk märker att man uppför sig udda, att något känns off. Vare sig man inte säger något alls, pratar för mycket el om "fel" saker el på fel sätt (för högt el för lågt).
Folk märker att man uppför sig udda, att något känns off. Vare sig man inte säger något alls, pratar för mycket el om "fel" saker el på fel sätt (för högt el för lågt).
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag fick gå till en barnpsykolog när jag var liten. Dom visste nog inte mycket om AS på 1960-talet. Lekterapi.
- notwoodstock
- Inlägg: 3939
- Anslöt: 2013-12-22
- Ort: Stockholm
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Det är fortfarande konstigt att de märker något om det är sådana saker. Skulle jag råka säga fel eller prata för mycket eller för lite, alltså det beror helt på sammanhanget känner jag. Man kan faktiskt göra saker utan att det betyder att det beror på en diagnos. Om en person säger glas till en mugg eller om du menar fel saker som man inte ska tycka osv, det är ju inget fel och tycka något sålänge de inte sårar någon eller är väldigt fel. Då syftar jag inte på om jag tycker att det är fel med något som egentligen är oväsentligt eller onödigt. Typ om man råkar säga något ynka fel i en mening eller något sådant. Det är ju värre om man tex slår någon eller mobbar eller så.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
NT-personer märker förr el senare att man är "speciell", så är det bara. Du kanske tycker att du är precis som alla andra, men de tycker inte det.
Sen betyder det inte att de vet att man har en diagnos el borde få en. De bara märker att man är annorlunda, udda, egen, sär, avvikande, excentrisk whatever.
Varför grubblar du så mycket över det? Om du varit precis som alla andra hade du ju aldrig fått någon diagnos. Är det ditt mål, att ingen ska upptäcka att du har en diagnos?
Sen betyder det inte att de vet att man har en diagnos el borde få en. De bara märker att man är annorlunda, udda, egen, sär, avvikande, excentrisk whatever.
Varför grubblar du så mycket över det? Om du varit precis som alla andra hade du ju aldrig fått någon diagnos. Är det ditt mål, att ingen ska upptäcka att du har en diagnos?
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag tycker bara det är konstigt att folk märkte att jag hade en diagnos medan jag själv aldrig ens tänkt tanken. Men då är ju alla NT säger jag annorlunda för det är så jag tycker och de jag har tyckt varit normala har ju inte varit normala för fem öre. Då ska jag vara den som är normal vilket jag också är om man jämför med de som har ännu grövre diagnoser, då är ju jag NT jämfört med dem. Visst har jag svårigheter men det är skillnad på mina svårigheter än på deras för de jag har träffat klarar inte av vardagliga grejer Utan de är fast på DV vilket är rätt tragiskt, det är ju synd om de människorna. Det finns de som inte ens får pengar eller assistanser och de sitter kanske i rullstol kan inte gå på toaletten osv så det är skillnad på min grad av diagnos och deras. Jag behöver som sagt inte hjälp med sådana saker.
Jag tror NT har för lite kunskap om diagnoser men samtidigt känns det som att de inte bryr sig föt det är konstigt om det är 3 personer med diagnoser och det märker bara att en har en diagnos. Det ska forfarande inte spela roll, för alla 3 har ju diagnoser och då borde man ju behandla de likadant. Sedan beror det ju absolut på vilken diagnos det är gör man har ju olika förutsättningar och behov men det jag syftar på är ju om en NT person märker av någon som har diagnos så borde den märka om flera har diagnoser också.
Jag tror NT har för lite kunskap om diagnoser men samtidigt känns det som att de inte bryr sig föt det är konstigt om det är 3 personer med diagnoser och det märker bara att en har en diagnos. Det ska forfarande inte spela roll, för alla 3 har ju diagnoser och då borde man ju behandla de likadant. Sedan beror det ju absolut på vilken diagnos det är gör man har ju olika förutsättningar och behov men det jag syftar på är ju om en NT person märker av någon som har diagnos så borde den märka om flera har diagnoser också.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Men det är väl gemensamt för många aspisar att man har en tendens att grubbla och kanske till och med älta åtminstone för sig själv saker som en NT kanske noterar men sätter ingen större vikt vid...
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Fast jag har inte asperger så jag är ju inte lika insatt i saker såsom de med asperger är, jag har ju bara drag av diagnosen och drag av autism så litegrann har jag ju men jag skulle säga att det är mycket mindre, det är väl typ det som jag har utav just asperger, att jag är intresserad av något specifikt, men mer än så vet jag inte. Annars är jag ju social, trevlig och normal om man ska säga så, som sagt så märker man inte direkt på mig att jag har en diagnos, utav man måste lära känna mig för att se dessa saker eller ha en viss kunskap om diagnosen eller så. Det är ju inte så att man bara går fram till någon och bara "Du har en diagnos"
Jag har sett reklamer där man kan se att folk har diagnoser och då var det ngn kvinna då som ifrågasatte om personen med diagnosen jobbade på kiosken tror jag det var, det är ju inte normalt då utav hon kvinnan som sa det, hon kanske är NT men det betyder ju inte att hon kan bete sig hur som helst, därför gör ju NT också fel, men då kommer ju ingen att bry sig för att hon gör ju rätt. Hon får bete sig hur hon vill för den andra har ju en diagnos som syns, då är det ju den med diagnosen fel helt plötsligt. Har man en diagnos då är man av ngn konstig anledning mer i underläge, man klarar inte av saker. Jag har sett folk i rullstol pga sjukdom/diagnos och de kan jobba. Varför skulle de inte kunna?
Så ja, NT personer är skeva men jag syftar på att det är skillnad på grad av diagnos och vilken diagnos man har. Man kan ha jättegrav asperger så det märks, eller så kan man ha väldigt liten så det knappt. syns. Jag gick btw i en skola för just asperger men det var så mycket skillnad. En tjej hade tex add tror jag det var, hon såg ju ut som vilken tjej som helst. En kille märkte man på att han hade någonting, däremot vet jag inte vad för diagnos han hade. Man märkte mest på killarna, vilket också är det jag har hört.
Jag har faktiskt kunskap om diagnoser men jag märker ju som sagt skillnad på mig och andra med grövre diagnoser, vilket är rätt logiskt att det är så. Vad mer kan jag säga? Jag säger ju bara som det är från mitt perspektiv, varför kan ni då inte bara acceptera det? Jag accepterar ju er vilka ni nu är och vilka diagnoser ni än har, jag tycker ju inte sämre om er för att ni behöver mer hjälp och stöd eller något sådant, det är ju era förutsättningar och behov isf, inget fel med att få hjälp. Jag får också hjälp med vissa saker men jämför man med de som har väldigt grava som det syns på tydligt, då är jag ju NT. Diagnosen syns inte på mig. Punkt slut.
Jag har sett reklamer där man kan se att folk har diagnoser och då var det ngn kvinna då som ifrågasatte om personen med diagnosen jobbade på kiosken tror jag det var, det är ju inte normalt då utav hon kvinnan som sa det, hon kanske är NT men det betyder ju inte att hon kan bete sig hur som helst, därför gör ju NT också fel, men då kommer ju ingen att bry sig för att hon gör ju rätt. Hon får bete sig hur hon vill för den andra har ju en diagnos som syns, då är det ju den med diagnosen fel helt plötsligt. Har man en diagnos då är man av ngn konstig anledning mer i underläge, man klarar inte av saker. Jag har sett folk i rullstol pga sjukdom/diagnos och de kan jobba. Varför skulle de inte kunna?
Så ja, NT personer är skeva men jag syftar på att det är skillnad på grad av diagnos och vilken diagnos man har. Man kan ha jättegrav asperger så det märks, eller så kan man ha väldigt liten så det knappt. syns. Jag gick btw i en skola för just asperger men det var så mycket skillnad. En tjej hade tex add tror jag det var, hon såg ju ut som vilken tjej som helst. En kille märkte man på att han hade någonting, däremot vet jag inte vad för diagnos han hade. Man märkte mest på killarna, vilket också är det jag har hört.
Jag har faktiskt kunskap om diagnoser men jag märker ju som sagt skillnad på mig och andra med grövre diagnoser, vilket är rätt logiskt att det är så. Vad mer kan jag säga? Jag säger ju bara som det är från mitt perspektiv, varför kan ni då inte bara acceptera det? Jag accepterar ju er vilka ni nu är och vilka diagnoser ni än har, jag tycker ju inte sämre om er för att ni behöver mer hjälp och stöd eller något sådant, det är ju era förutsättningar och behov isf, inget fel med att få hjälp. Jag får också hjälp med vissa saker men jämför man med de som har väldigt grava som det syns på tydligt, då är jag ju NT. Diagnosen syns inte på mig. Punkt slut.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag tycker ofta att såkallade normala är skitkonstiga. De förvånar mig hela tiden och irriterar mig ibland.
Olika aspergare har olika grejer de sticker ut med. Bland de som jag träffat så har vissa varit gränslösa, fortsätter att fråga ut en fast man sagt nej. De kan nästan få panik om de inte får all info de vill ha. Vissa tittar omkring sig på detaljer som ingen annan ser. Vissa möter inte din blick eller väldigt sällan. Vissa kan inte reglera sin röst utan pratar för högt. Vissa pratar monotont. Vissa pratar om samma sak hela tiden. Vissa vågar nästan inte prata alls om något för de är rädda att förnärma någon som inte har samma intressen. De har helt enkelt inte samma sociala dans som andra.
Olika aspergare har olika grejer de sticker ut med. Bland de som jag träffat så har vissa varit gränslösa, fortsätter att fråga ut en fast man sagt nej. De kan nästan få panik om de inte får all info de vill ha. Vissa tittar omkring sig på detaljer som ingen annan ser. Vissa möter inte din blick eller väldigt sällan. Vissa kan inte reglera sin röst utan pratar för högt. Vissa pratar monotont. Vissa pratar om samma sak hela tiden. Vissa vågar nästan inte prata alls om något för de är rädda att förnärma någon som inte har samma intressen. De har helt enkelt inte samma sociala dans som andra.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Det är ju det, att de är lika konstiga men ändå så är det som att de får diplom. Vi som har diagnoser vi får ingenting. Vi blir mobbade istället. Min sambo sa att han trodde pga det jag berättat att i den åldern så blev jag mobbad för att folk inte visste vad jag hade för diagnos, de som hade adhd visste ju folk redan om och därför blev dem inte utsatta för mobbing. Detta är ju sjukt om det nu var så. För jag var ju som sagt som dem.
Hade samma kläder, många hade fjällräven, vem sjutton hade inte det? eller många köpte likadana grejer från tex bikbok, hm, ginatricot och många kända butiker. Men då var det som att man härmade någon. Hur härmar man någon annan när bara typ hela sverige hade likadana kläder eller produkter? Jäkligt svårt. Om man ska vara helt udda, så får man väl typ nästan sy sina kläder eller något.
Hade samma kläder, många hade fjällräven, vem sjutton hade inte det? eller många köpte likadana grejer från tex bikbok, hm, ginatricot och många kända butiker. Men då var det som att man härmade någon. Hur härmar man någon annan när bara typ hela sverige hade likadana kläder eller produkter? Jäkligt svårt. Om man ska vara helt udda, så får man väl typ nästan sy sina kläder eller något.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Aspergare verkar framkalla aggressioner hos andra, även om man är helt harmlös. Som om något djuriskt tar över hos dem.
Det är ju för jävligt att inte alla behandlas bra, men tyvärr är det ju ofta aspergare som blir mobbade. De som mobbar anser man är normala, trots att jag tycker man är sjuk i huvudet om man attackerar folk utan orsak.
Det är ju för jävligt att inte alla behandlas bra, men tyvärr är det ju ofta aspergare som blir mobbade. De som mobbar anser man är normala, trots att jag tycker man är sjuk i huvudet om man attackerar folk utan orsak.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Blanda inte ihop "normal" med att vara "moralisk". Att vara "normal" betyder helt enkelt att vara vanlig, som majoriteten. De "normala" behöver inte vara mobbare men de utmanar inte heller mobbare. De vet instinktivt att det viktigaste är att accepteras av gruppen.
Aspergare kanske inte bryr sig om det utan går sin egen väg. Eller de vill förtvivlat gärna bli accepterade och vara som "alla andra" men kan inte. I båda fallen riskerar de att mobbas.
En "osynlig diagnos" betyder inte en omärkbar diagnos.
Aspergare kanske inte bryr sig om det utan går sin egen väg. Eller de vill förtvivlat gärna bli accepterade och vara som "alla andra" men kan inte. I båda fallen riskerar de att mobbas.
En "osynlig diagnos" betyder inte en omärkbar diagnos.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Ser du skillnad på en person som har down syndrom och någon som ser ut som en helt vanlig tjej blond eller brunette, men hon ser ut som vilken tjej som helst, önskar jag kunde visa bilder men det känns kränkande på ngt sätt, så gör inte det, men hoppas ni förstår. Jämför man en NT och en med down syndrom så ser man ju skillnad, det är stoor skillnad. Jag är då NT personen i detta fallet. Just pga att diagnosen inte syns. Klart man ser ngt om man vet något om diagnosen eller så, men alla i klassen kunde omöjligt veta om det, tror de som hade adhd bland annat kunde förstå eftersom de har diagnoser själva, men det var många som inte visste något om någonting, de kommer ju knappt ihåg något, de kommer inte ihåg att de gick i skolan, hur kan man inte komma ihåg det?
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Folk brukar fråga mig om t.ex vägen till ( den och den adressen ), har undrat varför det blir just mig ( kanske ser rätt sympatisk ut, kan kanske vara nåt sånt ). Har tyvärr hah dåligt lokalsinne, men försöker förklara så gott det går.
Jag kan dra en parallell till trådens innehåll, att jag är rätt viljestark och det visar sig när motgångar ibland, t.ex att komma iväg till jobbet. Sen att ta hand om hushållet, klarar jag väldigt bra ( oftast )
På fritiden så är jag duktig på att vara ute och gå ( har lite mage som jag jobbar på ) , i framtiden så gymmar jag oxå , tänkte jag ( ska bara träffa min Hälsopedagog först och diskutera upplägget ).
Jag kan dra en parallell till trådens innehåll, att jag är rätt viljestark och det visar sig när motgångar ibland, t.ex att komma iväg till jobbet. Sen att ta hand om hushållet, klarar jag väldigt bra ( oftast )
På fritiden så är jag duktig på att vara ute och gå ( har lite mage som jag jobbar på ) , i framtiden så gymmar jag oxå , tänkte jag ( ska bara träffa min Hälsopedagog först och diskutera upplägget ).
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
De kanske tycker du ser snäll ut eller så tar de bara första bästa personen de ser. Kan vara slumpen. När man väl börjar prata med främmande personen man går förbi på stan, så brukar det bara flyta på. Ingenting konstigt. När jag har antingen frågat om någon väg eller om andra frågat mig om vägen så har man ju redan där påbörjat ett samtal. DÅ är det väldigt lätt att prata.
Det gäller ju bara att det är någon utav personerna som tar första steget.
Men det är ju skillnad att fråga om vägen eller om man antar att en har en diagnos, det är rätt stora anklagelser och kanske lite känsligt, om personen inte vet om det själv eller om den vet om det men kanske nyligen fått reda på diagnosen. Man ska vara försiktig med att anta saker gällande folk när man dessutom inte vet någonting omdet hela. Ingen visste ju om min diagnos, inte jag, inte min familj släkt osv. Så att folk då såg att jag hade en diagnos, det var ju då man började fundera över saker varför det blivit som det blivit. Jag trodde som sagt inte att det berodde på en diagnos, jag trodde bara att folk var elaka, barn och ungdomar kan ju vara elaka. Det är bara att kolla på kommentarerna på youtube....
Det gäller ju bara att det är någon utav personerna som tar första steget.
Men det är ju skillnad att fråga om vägen eller om man antar att en har en diagnos, det är rätt stora anklagelser och kanske lite känsligt, om personen inte vet om det själv eller om den vet om det men kanske nyligen fått reda på diagnosen. Man ska vara försiktig med att anta saker gällande folk när man dessutom inte vet någonting omdet hela. Ingen visste ju om min diagnos, inte jag, inte min familj släkt osv. Så att folk då såg att jag hade en diagnos, det var ju då man började fundera över saker varför det blivit som det blivit. Jag trodde som sagt inte att det berodde på en diagnos, jag trodde bara att folk var elaka, barn och ungdomar kan ju vara elaka. Det är bara att kolla på kommentarerna på youtube....
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Folk frågar mig gärna, och är en magnet för fyllon och galningar. Har undrat vad det beror på. Men tror förklaringen är mindre komplicerad än jag tidigare trott. Jag tar det ganska lugnt, tror de uppfattar det som att jag är mer i nuet och inte kommer stressa och låtsas som att jag inte ser dem. Det är enklare att få någons uppmärksamhet som inte nästan springer.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Ingen har någonsin frågat om jag har en diagnos. Konstiga påhopp brukar jag inte få IRL. Men sådant verkar mer hända när man är ung. När man blir äldre så tror folk man bits och det gör man ju.
Minns konstiga kommentarer från konstiga människor jag skulle förutsätta är NT, men ofta är de som har jobbigast kommentarer folk som är kraftigt avvikande men tror de är normala. Så de tror de har rätten att säga vad som helst. Minns en tant som tyckte jag skulle se glad ut, t ex. Jag såg tydligen inte glad ut när jag bara tänkte på saker. Många många konstiga och dömande kommentarer fick man höra som ung. Tror dessa människor kommenterade alla de tyckte skulle kommenteras, NPF:are eller inte. På den tiden sa jag inte åt folk att hålla käften. Numera kan ingen säga sjukt dumma kommentarer åt mig utan att jag frågar varför de tycker de har rätt att vara så ohövliga. Jag var sjukt feg som ung, eller hade inte fattat att man kunde säga något.
Men jag tror att unga människor överlag är offer för äldre människors dumma kommentarer. Fått en del av boendestödet, tills jag talade om min ålder lite fint i andra sammanhang för de värsta. Då insåg de att jag inte var så mycket yngre än dem eller äldre, fick en annan respekt då.
En del av boendestödjarna är precis som kommentatörerna när jag var ung. De är helt kokobello, men de tror de är normala.
Minns konstiga kommentarer från konstiga människor jag skulle förutsätta är NT, men ofta är de som har jobbigast kommentarer folk som är kraftigt avvikande men tror de är normala. Så de tror de har rätten att säga vad som helst. Minns en tant som tyckte jag skulle se glad ut, t ex. Jag såg tydligen inte glad ut när jag bara tänkte på saker. Många många konstiga och dömande kommentarer fick man höra som ung. Tror dessa människor kommenterade alla de tyckte skulle kommenteras, NPF:are eller inte. På den tiden sa jag inte åt folk att hålla käften. Numera kan ingen säga sjukt dumma kommentarer åt mig utan att jag frågar varför de tycker de har rätt att vara så ohövliga. Jag var sjukt feg som ung, eller hade inte fattat att man kunde säga något.
Men jag tror att unga människor överlag är offer för äldre människors dumma kommentarer. Fått en del av boendestödet, tills jag talade om min ålder lite fint i andra sammanhang för de värsta. Då insåg de att jag inte var så mycket yngre än dem eller äldre, fick en annan respekt då.
En del av boendestödjarna är precis som kommentatörerna när jag var ung. De är helt kokobello, men de tror de är normala.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
@Jossie94
Ja, det kan ju vara det att jag ser vänlig ut typ.
Ja, det kan ju vara det att jag ser vänlig ut typ.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag tror att många var väldigt omogna i den åldern eller det var så för ofta man blir sur för om någon säger en rolig sak och den normala reaktionen är ju att man ”grattis, åh vad kul” eller något liknande beroende på vad det är. Om någon träffat en ny partner eller fyller år så är det ju inte normalt att bli sur för en sådan sak och det är inte heller normalt att ta på sig mamma rollen. Man var ju 17-18, man var ju inte 10. Jag tror folk kan tänka själva i den åldern och jag tror också att även 10 åringar kan tänka själva men det är mer sannolikt att en 17-18 åring förstår konsekvenserna utav handlingar än en 10 åring. Som en jämförelse. Vi var ju ändå nästan myndiga och hade ett ansvar med skolan och så.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Kidzi skrev:Folk frågar mig gärna, och är en magnet för fyllon och galningar. Har undrat vad det beror på. Men tror förklaringen är mindre komplicerad än jag tidigare trott. Jag tar det ganska lugnt, tror de uppfattar det som att jag är mer i nuet och inte kommer stressa och låtsas som att jag inte ser dem. Det är enklare att få någons uppmärksamhet som inte nästan springer.
Det känner jag igen mig i. Jag vet inte men tror dom ser att jag ser dom och då glor jag ändå inte utan tittar till som hastigast. Registrerar dom precis som t ex hundägare med hundar eller som dom som går med barnvagn och har barn gåendes bredvid sig. Sen ser jag ofarlig och snäll ut också.
När jag går i stan vill jag ha kontroll och hinna förbereda mig lite för vad jag ska säga om någon bekant eller vän skulle dyka upp. Blir jag påhoppad är det svårt att få fram något att säga. Hittar inte orden för småprat så snabbt som andra. Vidare så måste jag koncentrera mig mycket när jag går t ex på fotisättning och lagom steglängd (känner mig lite ostadig hela tiden), armpendling, var andra befinner sig, tänka aktivt på lagom avstånd (även innan corona). Kan inte gå och prata i mobil eller läsa/skriva sms t ex utan jag måste vara konstant uppmärksam. Annars kan det hända olyckor. Detta bidrar också till att människor som uppenbart har problem söker sig till mig. Men hittills har det bara varit harmlöst. Häromdagen frågade en om vägen till stormarknaden t ex.
Återgå till Att leva som Aspergare