Jossie94 skrev:Jag menade ju som du skrev, jag skrev bara lite fel just där.

Men oavsett hur man skriver så borde man väl ändå kunna se ungefär vad personen vill komma fram till?

Jag bara skrev en förklaring till att någon skulle sagt "men sådär kan du ju inte skriva"

Men det kan ju vara som just den personen tyckte. Man behöver inte lyda vad andra tycker. Det är bara att fråga "varför tycker du så?" och sedan bestämma själv. Det verkar som du tror att det alltid finns ett fel och ett rätt sätt. Folk tycker olika. Inte nog med det, vad som var rätt igår kan vara fel dag, så är det med mode.

Det där med att folk reagerar, de som berättar berättar ofta för lite. Gäller NT också.

Min fd autistkompis frågade ofta varför folk sa som de gjorde. Hon trodde att eftersom jag kunde det magiska språket och var svensk så visste jag. Jag hade ingen aning utan kontext om jag trodde att någon gillade henne t ex. Typ killen sa hej, säg om han gillar mig.

Jag fick nog hjärnskador under vår vänskap.

Jossie94 skrev:Så då är det ju bara taskiga.

Du verkar ju rätt mycket som en högstadieelev i ditt tänkande. Kanske de du talar med har samma mentalitet. Den åldersgruppen kan säga saker bara för att vara taskiga.

De kunde hoppa på en bara för att det fanns något att mobbas med. De såg att man hade en ny tröja. Frågade om man tyckte den var snygg. Det sämsta var att säga att man tyckte det. Det bästa var att säga att den var meh och att ens mamma köpt den. För då låg man steget före så kunde de inte fråga om ens mamma hade köpt den. Hade inte spelat någon roll hur tröjan såg ut.

Jag fick aldrig min skolgång i gymnasiet så kanske är därför jag tänker som det var då nu i efterhand. Hade velat gå om gymnasiet igen bara för att ta tillbaka mitt sociala liv som de borde ha varit. Dvs massa kompisar, fester, förstå olika sociala koder mm. Det enda som var positivt var väl att jag var bra på studierna. Och skolan låg nära där jag bodde. Resten var ju dåligt så jag vill gärna ha min skolgång igen. Plus att om det gick att återgå till hur det verkligen var så skulle jag ju definitivt göra om och göra bättre i olika situationer.

En annan sak, det är ju inte konstigt att mitt tänk är på gymnasie nivå för att jag skriver ju saker folk i min ålder har gjort, jag har ju inte umgåtts med folk som är tex 40-50. Jag utgår ju från saker som hände i gymnasiet. Det är mer nu jag har träffat personer som är runt 25-30 då min sambo och hans kompisar är i den åldern.

Jag måste bara säga att vissa personer som har diagnoser skulle jag aldrig ha fattat att de hade diagnoser utifrån hur de ser ut och så. Diagnoserna syns inte utåt och de ser mer ut som neurotypiska personer. Jag tänker ju inte på en diagnos i första hand utan jag tänker att personen är trevlig. Men jag kan misstänka en diagnos om personen har väldigt udda klädstil, pratar konstant om något specifikt ämne eller är stökig för de egenskaperna är typiskt för Asperger och ADHD. Man kan säkert ha rosa hår utan att ha en diagnos men jag ser det mer som en symbol för att personen har en diagnos. Inte bara att man har rosa hår såklart men bara att man är udda genom klädstilen.

För mig är kläder ett tydligt tecken på vad man är för typ av person, det visar vem man är. Om en person bär en fin kostym, så får man ju bilden av att personen är en välvårdad person som kanske är en chef eller har mycket pengar osv. Ett första intryck.

Men om en person bär trasiga kläder och så skulle jag ju direkt förstå att personen inte kanske mår så bra. Vad jag vet så är ett tecken på att man inte mår så bra om man har dålig hygien tex. Jag hade en fd kompis som hade lite problem med en annan kompis för några år sedan och då pratade vi då om hur man hanterar en sådan situation om någon verkar må dåligt.


Så det är lite så jag tänker och därför har jag min uppfattning om hur diagnos personer ser ut för det är så jag har lärt mig att själva diagnosen ser ut. Jag menar absolut inget illa, jag säger bara hur min syn på skillnaden är beroende på hur grav diagnosen är och inte och då kanske inte diagnosen syns lika tydligt om en person ser neurotypisk ut medan en annan kanske är väldigt udda genom kläder, utseende och sådana saker att det märks att personen har en diagnos. Det är bara egentligen skillanden mellan en diagnos och neurotypisk i detta fallet. Hur man ser på personerna om de har en diagnos eller inte.

Vissa dagar drar jag bara på mig vad som helst. Blir rätt trista kläder, men mer åt det normala hållet. Ibland när jag orkar eller känner mig glad, klär jag mig finare, kanske i randiga strumpor upp till knäet, leggings, oversize tröja med udda färg eller tryck och kanske lite rosa i luggen.

Dvs jag är alltså NT när jag inte orkar bry mig om kläder.

Det där med att ha utslitna kläder, det hade jag ofta runt 27-34 för jag var så fattig att jag hade så få av varje tröja eller byxor att jag tvättade sönder dem, blir mycket tvätt när man inte har mycket att byta med. De skrev i min psykjournal att jag var ovårdad trots att jag var OK i håret och ren. Nästa gång gick jag i pyjamasbyxor och då skrev de att jag var mer vårdad. Det var stora blommor på dem. Men de var inte slitna.

Det är ju lite det jag menar, att skulle någon ha på sig vanliga kläder eller se lite mainstream ut, så skulle jag inte tänka på att personen har en diagnos. Hade däremot personen haft väldigt utstickande kläder eller kanske bara är annorlunda, så blir det lite mer tydligt att det ligger någon form av diagnos bakom.

Alla har ju inte den inställningen tyvärr, för det finns ju de som utnyttjar det genom mobbning, tex om ni kollar Tusen gånger starkare, den nya tjejen är sig själv och går emot strömmen, klär sig i egen stil och det kan tex vara att hon har en diagnos bakomliggande eftersom hon också har svårigheter med sociala koder och inte förstår att skolan har grupperingar, hon ser inte att vara vän med alla som ett problem medan andra har grupperingar som norm. Alla vet om att antingen är man pluggis, tönt, populär, man är i olika fack, men kommer någon och inte förstår den normen eller bara blir vän med alla, så anses ju det vara lite förbjudet. Det komiska är ju att folk som kan ha diagnoser kan vara väldigt normala personer, men det är ju svårt att se att personen har diagnos då om det inte är väldigt tydligt.

Sedan är ju folk bra på att anpassa sig, så man vet egentligen inte vem som har en diagnos eller inte, det kan lika gärna vara den där populära tjejen som sminkar sig, har vänner runt om sig, festar mm. Ingen ser ju kanske diagnosen. Hur ska dem kunna veta det om hon döljer det bra och kanske visar det när hon är själv?

Jag vet många personer som man inte ser ett dugg på att de har tex add eller adhd. Hade det sagt det så hade man bara oj, har du en diagnos? Jag skulle ju aldrig ha tänkt på en diagnos annars, men säger dem att de har diagnoser så kanske det blir mer tydligt eller så får man en ren chock.

Är det fel att folk som det inte syns på får diagnos?

Nej det menar jag inte, jag menar bara att jag tycker det finns skillnader på att ha en diagnos och inte och hur det märks och syns. Jag skriver ju bara vad jag upplevt och mina åsikter kring det hela. Jag tycker ju att min diagnos är väldigt diskret men andra kanske märker något men jag kan ju inte veta exakt vad det är de märker för de är saker som de inte har sagt. Det som har sagts är att de antar att jag har en diagnos och att jag gör på något fel sätt vilket egentligen inte är några fel utan det är mer att de tycker att vissa saker är fel men det är ju bara en smak sak. Jag tycker ju även att de gjort fel men det är inte så att jag säger det hur som helst. Jag säger ju såklart om de är att folk är taskiga osv men det är inte så att jag bara fyfan hur går du egentligen? Sådär kan man inte gå, du går ju på fel sätt.

Men det blir ju på den nivån de visar genom ord och handlingar att jag gör fel, för de reagerar ju negativt på normala vardags saker. Absolut kan det vara missförstånd men vissa saker är ju väldigt konstiga så man blir ju lite ehm men hur gör folk isf då? För det jag har lärt mig är ju ändå saker som jag har lärt mig utav och upplevt och sätt och då är det ju något som är vanligt. Men då kan ju en person bara tycka att den vanliga grejen helt plötsligt är fel eller konstig.

Det är som att folk skulle säga att Asperger forumet är fel plats att vara på om man har en diagnos, det är ju det som är syftet med hemsidan att den är till för de som har diagnoser främst och sedan de som kanske känner personer eller vill lära sig om diagnoser. Det kan tycka saker är fel ja men just detta exempel makes no sense utan det är bara konstigt. Det är därför jag undrar då egentligen vad felen folk har menar är fel eftersom det bara är saker de tycker. Så det är ju inga riktiga fel de syftar på.

Men jag tycker att många som uppför sig aspigt uppför sig bra. Vissa kanske uppför sig så att man vill säga åt dem att sluta med något, en sak i verkliga livet är när de ska "hjälpa" en och man säger nej och de vill bara prova, och man säger Gör då så! Då gör de på ett annat sätt. Man frågar vid detta laget argt varför det inte gör som man vill. De vill bara testa säger de. De har testat sönder många av mina prylar, en del riktigt dyra.

Men annan aspighet som de gör blir man mest trygg av, en slags snällhet jag inte förväntar mig alls av NT. Att kalla det att göra fel tycker jag inte om.

Jag är inte ett dugg insnöad på att spela NT. Jag testade det på styvmor som har släktingar som har ADHD och aspergers, sa Tänk om jag också har det! Hon skrattade och sa att det är klart jag inte har. Min kompis särbo som jobbat tidigare med NPF-ungdomar säger att inte heller hon kan se något NPF med mig. Det hon lärt sig passar inte.

Men bortsett från dem tror jag nog att det märks. Även de dagar jag inte har rosa hår. De som har aspergers kan nog lista ut det och de som inte vet så mycket tycker att Där är en konstig människa.

Men..... varför dö som en kopia? Eller ens leva som en kopia? Det finns inget värde i det.

Om någon ser ut som en tönt troligtvis någon form utav diagnos, om någon ser exetrisk ut troligtvis någon form utav diagnos, typ så ungefär.

Vet att jag frågat det innan men hur ser din sambo din diagnos på dig?

Det är svårt att klä sig exentriskt som tonåring. Alla testade olika stilar och såg konstiga ut. Faktiskt fortsatte detta in på högskolan, iallafall för oss som var humaniora.

Tönt vet jag inte hur man ser ut, på riktigt, ingen stereotyp.

Han kanske har märkt smågrejer eftersom vi bor ihop, men annars så har han inte tänkt så mycket på diagnosen. Men dessa små grejer är ju också sådant man märker oavsett för att man är med varandra så mycket, så jag tror att det hör till sambolivet. Även om man skulle gå i samma klass eller liknande, så tror jag man märker smådetaljer. Jag kan ju tex märka saker hos NT som är störande också. Men det kunde ju vara bara att personerna var jobbiga och aldrig höll tyst på lektionerna, för de var ett par stycken som var dessa högljudda och skulle tjafsa och så. Tror nog de som faktiskt ville lära sig något i skolan tyckte dem var väldigt jobbiga.


Sedan märkte jag att dessa populära personer både killar och tjejer också hade svårigheter med det sociala. Tex så var det en kille som inte fattade att folk drev/skojade med honom och då märkte jag att han faktiskt tog åt sig utav detta, för han började bete sig på ett sätt så att det blev tydligt att han blev ledsen. Denna killen var ju annars den som var dryg och fattade allt. Sedan var det en annan kille som alltid skojade och så, så man visste aldrig när han var seriös eller så med någonting. Men när han väl var snäll så vart han förvånad för att man då trodde att han skojade/drev.
Så jag förstår inte hur folk kunde glömma eller inte tänka på dessa detaljer utan det kändes som att folk foksuerade på om jag hade en diagnos eller inte. Så intressant var jag ju faktiskt inte, då fanns det ju personer som var mer intressantare. Alltså att de kunde störa sig på dem mer.

Tex så var det en tjej som hade lite manga stil, dvs söt klänning och rosa hår och det heter något just den stilen, men det var ju det ingen som verkade störa sig på, hon gick dock inte i samma klass, men om man jämför med henne och mig, så var ju hon mer väckande intressant eftersom hon syntes att hon var annorlunda. Jag var bara en i mängden, jag såg ut som de flesta skulle jag säga. Inte jätte överdrivet tjejig men lagom. Jag skulle väl mer säga att jag var lite pojkflicka fast inte att jag såg ut som en kille/ville se ut som en kille, utan det var mer att jag gillade fotboll och sådant. Det fanns andra tjejer som var mer pojkflickor på det sättet att de verkligen såg ut som killar. De gillade också tjejer så det kan ju ha och göra med det, varför de ville se ut som killar.

Alltså att en tjej gillar en tjej och då vill/försöker se ut som det manliga könet, dvs kort hår och så. Jag vet inte, det verkar bara vara något som hör till läggningen att göra, men det finns också tjejer som gillar tjejer som ser ut som tjejer. Så det där kan ju variera. Folk verkar ju kunna vara sig vad som helst, det var ju någon som trodde att hon var en katt. Det är ju inget fel men det är ju något som folk kommer märka.


Så jag fattar inte att min diagnos blev så stor grej, när det fanns större grejer som folk kunde störa sig på. Den syntes ju inte heller. Dem sa ju aldrig vad som märktes heller. Jo en sa att det märktes för att jag blev sur för att jag inte hittade en grej. Vem skulle inte ha blivit det om man tappade bort ngt? XD

Folk är ju konstiga...

Diagnoser får man ju för att få rätt hjälp. En diagnos är inte ett straff. Folk som anses normala kan vara skitjobbiga, men för dem gäller nog bättre uppfostran. Det är inte den störigaste som ska ha diagnosen.

Jag menar att de har isf betydligt grövre diagnoser eller fler diagnoser än mig. Som en jämförelse. För normala är de ju inte även fast det är NT. De är lika konstiga som mig med diagnos om inte mer. För de fattar inte allting i det sociala heller. De har kanske lättare med vissa saker men dem är inte proffs.

Vilka har grövre diagnoser än du? De normala?

Jossie94 skrev:Jag menar att de har isf betydligt grövre diagnoser eller fler diagnoser än mig. Som en jämförelse. För normala är de ju inte även fast det är NT. De är lika konstiga som mig med diagnos om inte mer. För de fattar inte allting i det sociala heller. De har kanske lättare med vissa saker men dem är inte proffs.

Sammanfattningen är att du tycker det är ORÄTTVIST du fått en aspergerdiagnos när dom som är normala inte är lika normal som du!

Varför skrev du inte den meningen i ditt första inlägg?

För mig blev det som att de hade grövre diagnoser just för att de var så himla konstiga. Jag vet inte hur man är utan en diagnos för något har ju alla. För perfekt finns det ju ingen som är. Och de jag har trott varit normala har ju kanske adhd men den diagnosen syns ju inte så jag skulle ju inte förstå att personen har en diagnos sådär direkt. Det skulle ta tid att märka eftersom det är så mycket som ska klaffa för att ha en diagnos. Ser man personen bara mitt på stan så märker man kanske inte sådant om det inte är att personen har down syndrom för den diagnosen ser man ju direkt. En person som har adhd har ju ett mer neurotypiskt utseende jämfört med någon som har down syndrom.

Ni kommer nog aldrig förstå mitt tänk gällande detta men jag ser iaf skillnader på de som har diagnoser och de som inte har diagnoser, och det utifrån vad jag vet om diagnosernas egenskaper samt personers beteende och klädstil. Ja sådant räknas också in, för mig så får man en helhet. Då ser jag ju lättare att såhär ser personer med diagnoser ut och såhär är de utan men då är det ju detta att NT personen kan ha adhd men adhd syns ju inte såvida man inte har kunskap om diagnoser. Annars så ser man ju bara en vanlig normal person. Man tänker ju inte på diagnosen på samma sätt som när man ser diagnosen tydligt. Man kommer förstå att personen är annorlunda om den har en synlig diagnos jämfört med en osynlig diagnos.

Detta är samma sak som att man ser inte vissa saker men tar man fram ett microskop så ser man ju dessa saker tydligare. Man ser på personerna med down syndrom att de har diagnoser/ är annorlunda. Man ser inte på de som inte har väldigt tydliga diagnoser. Man kan se saker men bara om man har kunskap om ämnet och så. Har man inte en aning om diagnoser så kommer man inte kunna se eller förstå att personen har en diagnos, då kommer man bara se en helt vanlig person som sitter och fikar i stan med sina tjejkompisar. Men jag som har kunskap om diagnoser och har en diagnos själv kan ju då misstänka att den här tjejen som sitter med sina tjejkompisar och är väldigt högljudda och så, har adhd som ett exempel. Hon kanske också skakar i benen eller alltid är den som pratar och är lite störig. Sådana personer har oftast adhd för det jag nämnt ovan är bara kännetecknen på just adhd.

Man diagnostiserar inte utseendet. Det kanske spelar in när man utreds, men störst vikt ges vid bakgrund i barndomen, hur man är nu och ett stort test. De tittar även på hur man uppför sig. Dvs man kan ha lite udda beteende och unikt utseende, men fattas de andra bitarna får man ingen autismdiagnos.

Tror inte att du fattar det att autism inte bara har med utseende och beteende att göra.

Det har inte heller med att vara snäll eller elak att göra. Man kan vara antingen eller och ha autism. En normal kan ha en viss grad av elakhet och anses normal. Är man däremot brottslig, samvetslös och impulsiv i stor skala kan man vara antisocial personlighetsstörning.

Dvs man kan vara normal med olika attityder mot andra, med olika eller inga talanger, med lite eller mycket utbildning. Man kan ha väldigt många negativa egenskaper men ligger dessa inte i området autism så har man inte autism.

Det räcker inte att en person anser att andra är konstiga. Jag tycker de flesta är konstiga, men de klarar sig ju i samhället som de har skapat sig. Avvikelsen ska vara enligt ett visst mönster som autistiska som du och jag har.

Jag tror att du från första början inte förstått vad NPF är, varför man diagnostiserar och varför folk inte får diagnos för att någon inte är omtyckt.

Jo jag förstår men du missuppfattade allting jag sa. Hur ska jag förklara då?

Ser du en tjej på ett fik sitta med sina kompisar och hon inte har ett utseende som en person med down syndrom så kommer du inte tänka att hon har down syndrom. Man ser på ansiktet oftast. Googla de har ett speciellt utseende. Det har inte personer som är NT. NT är vanliga personer. Men det jag menade innan var att om personen som är NT har typiska diagnos egenskaper så kommer man märka dem om man är insatt i ämnet. Då kan man ju misstänka en diagnos utifrån det. Annars så ser man ju inte om personen har en diagnos eller inte eftersom den är osynlig.

De som har gjort brott gör de ju en utredning för om de har diagnoser osv. Dvs de va en person som sa att den hade gjort dittan och datan men det visade ju sig att personen var psykiskt sjuk. Det finns att läsa om.

Och så har jag sett program där det är väldigt brutala personer som har ett gemensamt ämne. Alla hade en dålig barndom eller problem med uppväxten. Då var de en psykolog som träffade dessa personer och intervjuande/förhörde varför de hade gjort olika saker. Det var pga att de hade en dålig uppväxt.Sådant formar ens liv och man kan gissa hur personens liv kommer vara efteråt. Dvs en mobbare antingen kommer den hamna snett eller så kan den bli den som vill något med sitt liv. Likaså med mig som blev mobbad, antingen kunde jag hämnas eller så kan jag hjälpa andra som är i samma sits.

Jossie94 skrev:Hon kanske också skakar i benen eller alltid är den som pratar och är lite störig. Sådana personer har oftast adhd för det jag nämnt ovan är bara kännetecknen på just adhd.

Det krävs betydligt mer för att man ska få en ADHD-diagnos. Dessutom finns det de särskilt vuxna som inte pratar hela tiden, är högljudda eller störiga.

Börjar kännas lite som att prata med min numera kända exkompis med autism. Hon frågade vad det var och jag berättade grundpelarna. Då säger hon att man kan bara ha en sak. Vaddå? Men hon menar att om man är tyst mycket är det autism. Att man ser detaljer och har svårt att föreställa sig hur en annan människa är, kan inte vara autism, för autism är redan upptaget och betyder blyg. När jag försöker förklara syndrom fattar hon ingenting. Jag sa att det är nog pga hennes autism hon inte fattar begreppet syndrom. Då blir hon arg för jag förklarar dåligt.