Jag tycker istället det är viktigare att man gör sakerna som man själv vill. Varför måste man göra dem som andra? I skolan vill de gärna pracka på en en viss sorts inlärningsstil som aldrig passat mig, men man fick stå ut. Men efter skolan så får jag lära mig hur jag vill.

Jag behöver inte heller uppföra mig som jag tror andra gör. Jag tycker att många uppför sig fel, men de har sina liv så de får väl göra det då. Om de anser de har rätt att klaga på mig så låter jag dem ofta veta att jag har åsikter om dem med, men jag är artig nog att hålla dem för mig själv.

Man har faktiskt ett existensberättigande även om man gör saker annorlunda. Om man är blind och "föredrar" att känna på saker än att se dem så tror jag ingen klagar på att det är fel. Om jag gör "fel" så beror det ju på att jag har NPF. Move on liksom. Mitt liv.

Att folk inte är nöjda med ens beteende kan bero på massa saker, om man nu låtsas att de är superNT. Man kanske tror sig göra likadant men i deras ögon var det inte likadant. I den rollen man fått tilldelad kanske man förväntades göra något annat. T ex inte köpa den dyra tröjan som alla gillar, för de anser att ens roll är en person med fula kläder. Eller man gjorde något för bra eller tyckte man gjort det och då hotade man maktstrukturen. Och har folk fått för sig att man inte duger så kan man aldrig göra rätt. Man skulle kunna lämna in populäraste personens uppsats i sitt namn som experiment och alla skulle hata den uppsatsen.

Men herregud Marjatta, lägg ner. Det är ju bra att du vet bättre om mig än vad jag gör. Jag har inte bestämt mig för att folk inte fattar, ni fattar ju inte? Jag har förklarat massa gånger typ samma sak och ni har inte förstått. Därför har jag ju fått den bilden att ni inte förstår något av det jag säger även om det är att jag ger exempel eller till och med skulle läsa en barnbok. Vet ni ens vad en barn bok är då? Tydligen inte. Det är på den nivån det är. Folk fattar inte när jag har sagt väldigt väldigt enkla saker. Det är lite tragiskt. Visst jag kan absolut missförstå saker men detta är ju extremt.

Om ni vet vad en lampa är så kan ni då förstå att jag tar upp exempel som handlar om en lampa och det är det jag har gjort med mina andra exempel med skinnjackorna. Jag förklarar bara extremt tydligt hur situationerna har varit genom att ta upp exempel, ingenting annat.

Jag menar inte att låta dryg eller så, men man blir irriterad när man förklarar saker till andra och så blir det bara kaos för att hur man än gör eller förklarar, så går det inte fram. Även om det är busenkelt.

Jag märker min diagnos genom jag missförstår blir missförstådd, inte förstår ironi och begärde själv min AS-diagnos eftersom jag bara uppfattade neutrala och aggressiva signaler. Jag längtade efter kärlek men förstod inte positiva signaler

Nej, Jossie94, du förklarar inte "extremt tydligt". Dina påhittade exempel är långsökta och bara förvirrar. Och det som du tycker är busenkelt är inte busenkelt för andra. Du utgår från att om vi inte fattar är vi dumma. Vi försöker förklara hur vi tolkar de situationer du skriver om, men du är helt övertygad om att vi har fel.

Jossie94 skrev:Jag menar inte att låta dryg eller så, men man blir irriterad när man förklarar saker till andra och så blir det bara kaos för att hur man än gör eller förklarar, så går det inte fram. Även om det är busenkelt.

Jag tror att man ej skall bli arg på vare sig själv eller andra. Dock fungerar alla olika, och ibland ännu mer. Utan att det faktiskt är fel.

Jag kan ta ett hyfsat, i ord, som exempel.

Möjligt du ler, skrattar får en rolig känsla i kroppen och så, fast det är just då trist för mig.

Jossie, jag har tappat hem mina bortnycklar. Har du sett dem, Jossie94?

Ska man på det få skäll också, är ej klokt. TA TID o förstå att alla tänker ej samma liksom. Det är kö.

Men om jag säger det där så skulle inte folk förstå, det enda jag berättar där är ju att jag har tappat bort mina hem nycklar och frågar om någon har sett dem? Punkt. Vad är det då man inte förstår av den meningen?

Så jo, jag är extremt tydlig. Jag skulle lika gärna kunna säga att gräset är grönt. Sedan kan man ju diskutera mer filosofiskt att det vi ser som är grönt är en illusion av grönt. Men alla fattar meningen att gräset är grönt, det är ju inte blått eller gult. Om jag säger såhär då, att alla fattar väl vad en mobiltelefon är? Man har ju inte levt i en grotta precis, så folk bör veta vad det är. Nej alla tänker inte likadant men jag artar fortfarande om saker som är normala, dvs som majoriteten vet om /förstår.

Om jag pratar om tex coca cola, så hoppas jag att ni vet vad det är. Jag utgår ju från saker som är världskänt i hela världen, det är ju ingenting jag har hittat på eller så, det är känt.
Jag säger inte att folk är dumma, bara att jag inte förstår om folk inte fattar det jag menar när jag är extremt tydlig, så i detta fallet. Det är inga konstigheter.

Det jobbigaste är ju att folk inte verkar tro på mig...

I någon utav mina andra trådar tar jag upp ett exempel att man ber inte någon i rullstol springa ett marathon. Detta hittade jag. https://blogg.aspiration.nu/10-fakta-so ... s-syndrom/

7. Aspergers syndrom är en såkallad osynlig diagnos. Det betyder att vi ofta utåt sett ser ut som precis vem som helst och att Asperger-dragen inte alltid syns utanpå. Att jag sminkar mig och bär rött läppstift betyder inte heller att jag skulle ha en mild form av syndromet. Men bara för att diagnosen inte syns utanpå så betyder det inte att den inte skulle existera. Ingen skulle förmodligen säga till en person som brutit benet: “kan inte du skärpa dig lite och försöka springa ett maratonlopp?”, och därför måste vår funktionsnedsättning respekteras på samma sätt.

Och jo, Asperger kan synas tydligt också. Jag vet personer där de syntes jättemycket, dels på hur de såg ut och betedde sig. Men också hur de pratade. De brukar vara duktiga på specifika ämnen och då var det bland annat en som pratade konstant om ett visst ämne. Och vissa andra verkade ha ADD för man fick oftast vara den som började själva samtalet. Ibland kunde de komma med någon kommentar.

På detta viset lärde jag mig hur ADD personer är och hur Asperger personer är men det där kan ju också vara tvärtom, att en som har Asperger kan vara tillbakadragen och ADD kan vara mer framåt (antar jag?) men själva ADD och Asperger är ju det som jag skrev ovan. Det är bara hur diagnoserna funkar och ser ut. Säger någon att den har Adhd tex, så fattar alla vad adhd är. Dvs koncentrationssvårigheter, oftast en störig person som folk säger (den är inte störig, den har ju adhd) skakar i benen, rastlös, vill ha uppmärksamhet och är överallt, hörs och syns mest. Det är kännetecknen på just ADHD.

På vissa syntes det på väldigt tydligt och på andra ingenting alls. jag skulle tro att om de inte gick i en Asperger profil skola, så skulle jag aldrig ha fattat att de hade tex Adhd eller ADD. Dem diagnoserna skulle jag säga är mer osynliga än tex aspeger eller down syndrom, för gällande Asperger och Down syndrom så har jag sett flera som det har synts på ytligt.

Jag kan inte se på någon om den har tex add eller adhd såvida jag inte vet hur diagnoserna funkar och ser ut. Det är ju det jag har utgått ifrån och som jag har lärt mig hur det ser ut och funkar. Men hade jag studerat personerna bara såsom de ser ut och klär sig, så skulle de vara enligt mig neurotypiska, för att personerna har mainstream kläder och ser ut som vilken brunhårig eller blond tjej som helst. Eller som en kille, som ser ut som en hunk i dagens läge.

Alltså att folk i min ålder ser ut som paradise hotell deltagare. Jag skulle inte då bara " de har diagnoser" De kan ha adhd men den syns inte och därför bryr jag mig inte så mycket om det, eftersom ingen bryr sig. Men hade flera sagt att en sådan person som är och ser ut som en ph deltagare hade haft adhd, då kanske man hade funderat lite...

Allt jag säger är kortfattat att man ser skillnad på en person med down syndrom eller någon som ser ut som har en neurotypisk look och inte har synliga drag som misstänker en diagnos. Down syndrom ser man ju oftast i ansiktet på att den ser annorlunda ut. Asperger skulle jag säga att man ser också på hur de ser ut för att de är oftast enligt mig vad jag har sett väldigt nördiga. Add skulle jag säga var mer tillbakadragna och gillar vara för sig själva och umgås med sina djur. Detta är hur jag ser på om någon har diagnoser och vilken diagnos det är/kan vara utifrån mina erfarenheter och vad jag har lärt mig om diagnoserna.

Hur ser du din egen autismdiagnos på dig själv?

Att man skulle behöva starta en konversation eller att denne skulle ha svårt att prata mer än "någon kommentar" för någon har ADD? Va? Jag tror att jag påpekat det förut men din bild med ADD verkar inte vara som någon jag känner med diagnosen utan mer felaktig.

Det som brukar gå att se på folk är avvikande beteenden vilket gör att vad de har för kläder eller smink är inte väsentligt.

Att du fortfarande drar med downs-jämförelsen är obegripligt för mig, alla förstår att NPF:s kan vara mer dolda men känner man en person väl(eller känner andra med diagnoser och kan utgå från det) och kan analysera dennes beteenden så ser man ofta dessa avvikande beteenden&svårigheter. Jag hade antagligen kunnat läsa av dig rätt snart om du hade skrivit till mig, nu vet jag ju att du har diagnos men... Jag förstår inte varför det är så viktigt med allt det här. Man kan ibland se direkt att någon har diagnos och ibland inte. Man kan ofta se att någon har en form av diagnos om man lär känna denne och har koll på diagnoser. Men så lägger jag inte så mycket värdering i om någon har en diagnos eller inte, det är om personen har de egenskapar som jag vill ha hos en vän som är relevant. Lite "skavanker" är inte problem för mig. Det spelar ingen roll om de vill dölja sina diagnoser för övriga världen eller om de är öppna med problemen. Visar de bara en "paradise hotell"-yta så hade vi aldrig varit vänner för det är så långt ifrån hur jag är.

Jossie94 skrev:Men om jag säger det där så skulle inte folk förstå, det enda jag berättar där är ju att jag har tappat bort mina hem nycklar och frågar om någon har sett dem? Punkt. Vad är det då man inte förstår av den meningen?

Så jo, jag är extremt tydlig. Jag skulle lika gärna kunna säga att gräset är grönt. Sedan kan man ju diskutera mer filosofiskt att det vi ser som är grönt är en illusion av grönt. Men alla fattar meningen att gräset är grönt, det är ju inte blått eller gult. Om jag säger såhär då, att alla fattar väl vad en mobiltelefon är? Man har ju inte levt i en grotta precis, så folk bör veta vad det är. Nej alla tänker inte likadant men jag artar fortfarande om saker som är normala, dvs som majoriteten vet om /förstår.

Om jag pratar om tex coca cola, så hoppas jag att ni vet vad det är. Jag utgår ju från saker som är världskänt i hela världen, det är ju ingenting jag har hittat på eller så, det är känt.
Jag säger inte att folk är dumma, bara att jag inte förstår om folk inte fattar det jag menar när jag är extremt tydlig, så i detta fallet. Det är inga konstigheter.

Men vad är det vi inte förstår?

Det är klart alla förstår meningen "jag har tappat bort mina hem nycklar och frågar om någon har sett dem?" Men vad har det med diagnosen att göra? Har du sagt det någon gång och ingen förstått dig? Eller är det ännu ett av dina obegripliga påhittade exempel?

Jag börjar tro att det är du som inte förstår svaren. Om flera svarar dig och du anser att alla missförstått dig, då är det du som inte förklarat tydligt.

Just det är ett exempel men folk har i grunden inte förstått enkla saker jag har sagt. Därför har jag då fått förklara en massa saker. Tex så frågade folk om mina praktikplatser varför jag inte klarade av dem och då sa jag att det måste gå till på rätt sätt dvs att det inte bara är att söka ett jobb, för det var det dom sa, att det bara är att söka ett jobb. Det var deras tips. Så de fattade ju inte då att alla kanske inte bara kan söka ett jobb och få det att funka, speciellt när man har en diagnos så kan det vara en som sak som är ansträngande. Jag läste om någon person som hade en diagnos och då tyckte den att borsta tänderna var ansträngande.


Det där om mina jämförelser med down syndrom och en neurotypisk person så menade jag bara att det var en kortfattad sammanfattning på hur jag ser på det hela.


Men får jag inte tycka att jag är mer neurotypisk?

Hur ska jag skriva då på rätt sätt då om ni nu inte förstår min text? Jag hade fattat om det var någon som skrev "jag hada int skulle säga detta men jag bara inte sa det och jag hade fattat detta inget jag ville säga trodde det var något".

Men hade någon däremot skrivit något som var väldigt likt det den egentligen skulle skriva, så skulle jag kunna föreställa mig vad personen menade egentligen.

Men det är den bilden jag har lärt mig eller fått. Sedan kan jag ju inte rå för om jag nu har lärt mig på fel sätt, för det har ju ingen sagt något om innan och ingen har sagt att det finns ett rätt sätt heller. Så då blir det ju svårt eftersom alla uppfattar och lär sig olika. Om du lär dig att skära en tomat på ett sätt, så kan någon annan lära sig skära den på ett annat sätt. Då kan man ju inte bara nej men det där är fel sätt och detta är rätt sätt. För det finns ingen standard på detta.

Jossie94 skrev:1. Hur märker man en osynlig diagnos? På vilket sätt? (Utgår då från att man inte vet någonting om diagnosen, att man aldrig hört talats om diagnosen eller så)

Antagligen för att din mimik är annorlunda, ditt sätt att tala är annorlunda. Man märker att du avviker från normen på ett eller annat sätt.

En läkare skulle naturligtvis notera andra saker än vad en i en annan roll skulle notera.

2. Hur märker man diagnosen på mig?

Jag har inte träffat dig så det kan jag inte svara på.

Alltså jag menar såhär.
Om du träffar en person utan att veta någonting om personen så är väl inte det första du tänker på att personen har en diagnos?
Utan då tänker man att personen är trevlig osv. Notera då att man inte har sagt något om diagnoser överhuvudtaget. För man säger ju inte, "Hej jag heter Petra och jag har en diagnos".

Då kanske man pratar med personen och försöker lära känna den. Då beter sig personen som att man är konstig eller annorlunda när man inte ens gör några fel. Notera då att personen är "proffs" på det sociala och anses vara en neurotypisk person. Personen fattar det sociala, dvs hur man lär känna folk och så.

Jag gör ju inga fel här. Jag försöker bara lära känna personen genom att småprata. Det är så man tar kontakt med personer idag. Sedan vet jag att det finns personer som kan prata på dejtingsidor, fb,instagram och träffas typ 1-2 gånger och sedan gifta sig ungefär. Det finns ju program för sådant. Det skulle jag däremot tycka att det var konstigt men det verkar ju inte vara fel eftersom folk gör på det sättet. Så det finns inga rätt eller fel, såvida inte personen kanske är 50 och är tsm med en 18 åring, det skulle jag och säkert andra tycka är fel.

Då känns ju det felet mycket värre än att om jag säger hej till en person och den tycker det är konstigt att jag säger hej till den, när jag bara försöker lära känna personen?

Jag kan erkänna att jag har en dålig röd tråd om man säger så, men jag tycker ju ändå att mina budskap är tydliga med vad jag vill säga, även om jag spårar ur lite ibland och tappar den röda tråden.

Jossie94 skrev:Alltså jag menar såhär.
Om du träffar en person utan att veta någonting om personen så är väl inte det första du tänker på att personen har en diagnos?

Om jag upplever personen som annorlunda eller gravt annorlunda så är nog diagnostänket inte så långt borta, och det är väl min sak vad jag tänker.

Det är väl inte konstigt att säga "Hej!" till någon. Om personen bara ignorerade dig så är den oartig. Men alla NT är inte trevliga, sociala el artiga.

Men "felet" du ev gjort är att försökt småprata med fel person. Du har inte sett de små tecken som NT ser att personen inte är intresserad.

Jag skulle kunna ana att någon har AS (med el utan diagnos). Jag skulle också kunna misstänka att någon har ADHD om den är pratsam, livlig, rastlös och lätt distraherad. Men jag skulle inte veta. Och jag skulle definitivt inte säga något om det till vederbörande.

Men jag ser fortfarande inte problemet. Vissa klickar man inte med bara, diagnos el inte diagnos. Det verkar som om du vill ett besked om vem som gjort fel.

Jag har ju fått ett besked från personerna att jag har gjort fel. För att de har antingen visat det eller sagt det.

Även att jag har känt att jag gjort fel, för att det inte blev som tänkt och då gjorde jag ju ändå rätt.