rapchic skrev:

tahlia skrev:Från försäkringskassans informationsblad:
[...]

så det var den, ja det skulle ju varken vara ideelt eller politiskt om jag förstår det rätt, skulle vara praktiskt dock i nån "kolla om man klarar just det arbetet övergång"

Det finns inga formella krav på att det ska vara ideelt eller politiskt.

"Vid bedömningen om den försäkrade trots viss begränsad arbetsförmåga har rätt till hel förmån, så bör Försäkringskassan ta hänsyn till följande. För bedömning av arbetstiden bör utgångspunkten vara ett heltidsarbete i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra. Arbetstiden bör inte överstiga en åttondel av ett sådant heltidsarbete. Arbetsinkomst som inte överstiger en åttondel av den normala inkomsten på heltid i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra bör inte påverka rätten till hel förmån."
(RAR 2002:17, http://lagrummet.forsakringskassan.se/A ... 002_17.pdf)

För kolla-om-man-klarar-just-det-arbetet-övergång finns även möjlighet till vilande aktivitets-/sjukersättning.

De sa at de ikke kunne bruke meg til noe, men det var en løgn (i sannhet), de kunne bare ikke tjene penger på meg.

[OT]

River skrev:De sa at de ikke kunne bruke meg til noe, men det var en løgn (i sannhet), de kunne bare ikke tjene penger på meg.

Är det inte samma sak idag ? Om de inte tjänar pengar på dig har de väl ingen användning för dig? Egentligen? Det brukar kallas att man måste "bära sina kostnader".

* sarkastiskt uttryckt, inte mot dig utan mot det hårdnande konkurrenssamhället *

[/OT]

Jobbade med forskning innan jag helt gick i väggen och krävde att få göra en utredning. Att kombinera arbete och småbarnsliv och arbetsresor blev för mycket. Hade inga sociala problem på jobbet och många kollegor hade tydliga aspergerdrag (vilket jag förstått i efterhand). Har innan dess sysslat med olika arbeten, ofta i kombination med studier. Har nu sjukersättning därför att dygnets timmar inte räcker till för mig och den återhämtning jag måste få. Är jag för aktiv (dvs aktiv på det sätt man ofta måste vara som förälder och som förvärvsarbetande), måste jag på all ledig tid ligga stilla och ofta då med huvudvärk. Men jag hoppas att det kommer att bli bättre med tiden. Saknar den intellektuella stimulansen.

Jobbar heltid, på annan ort dessutom, och har småbarn och sambo. Får väl se hur många år jag klarar av det..

Klarar under vilken given tidsperiod som helst max två stycken av följande:

• Familj
• Jobb
• Vänner

Inte en chans att jag skulle orka med alla tre.

Dessutom kan jag bara känna att jag gör rättvisa åt en av dem, den andra klarar jag väl till 50% max.

ca skrev:Klarar under vilken given tidsperiod som helst max två stycken av följande:

Familj
Jobb
Vänner

Inte en chans att jag skulle orka med alla tre.

Dessutom kan jag bara känna att jag gör rättvisa åt en av dem, den andra klarar jag väl till 50% max.

Det var en bra sammanfattning! Ok, nu grejar jag ju själv bara familj för tillfället men jag kan känna igen mig ändå.

Så befriande att få läsa om andras arbetslivserfarenheter, att jag inte är ensam om den här utmattningen som raserar det mesta i sin väg och gör kombinationen familj/arbete/fritid omöjlig på samma gång. Har alltid haft sådana skuld- och skamkänslor inför att inte fixa livet som andra uppenbarligen gör och har fortfarande svårt att acceptera att det ska behöva vara så.

Själv är jag sjukskriven på heltid sedan snart ett år just för utmattning och någon sorts stressintolerans men innan dess har jag hela mitt vuxna liv förvärvsarbetat på en massa olika ställen och haft både fastanställningar som multipla timanställningar samtidigt varefter jag skolade om mig och har sedan dess arbetat inom psykiatrin de nästföljande 6-7 åren fram tills sjukskrivningen förra hösten.
Alla mina arbeten från hotell- och restaurangbranchen till olika vårdjobb och nu psyket senast har varit socialt krävande vilket ändå har funkat på något sätt fram tills att jag fick barn, vilket gjorde att familjelivet plötsligt blev så pass omfattande att fixa ihop, så att arbetetsliv i kombination med det gick över en klar smärtgräns för vad jag till slut klarade av.

Men jag räknar med att börja jobba snart igen, förhoppningsvis med nya kunskaper i bagaget och en vaksamhet över sådant som får mig att gå över mina egna gränser för vad jag egentligen mäktar med.
Men den där balansgången är så förbannat svår att få till!
Jag vill ju göra bra ifrån mig både på arbetet och som förälder så det är svårt att bromsa när orken tryter och måendet försämras.

Har jobbat lite på nationer i garderob och kök, samt översättning för en släkting, dock inget "seriöst" jobb direkt. Pluggar just nu och hoppas verkligen att jag kan göra mig en karriär och slipper bli förtidspensionerad, min största mardröm.

Jag är 36 år och har aldrig haft ett riktigt jobb i hela mitt liv. Trots att jag kämpat sen jag var 18 år har jag inte lyckats få någon anställning. Klarar inte av att leva upp till alla sociala krav som ställs på en arbetsplats och har svårt att anpassa mig till nya platser.
Försäkringskassan bedömer mig som fullt arbetsför på alla vis medans arbetsförmedlingen insisterar att jag inte alls kan konkurrera på arbetsmarknaden . Så jag har hamnat mellan stolarna på dessa två. Så det ser verkligen inte ljust ut för min del. Grattis till er som klarar att ha ett jobb.

Thelooser, jag känner så väl igen din kamp.
Hamnade ofta mellan stolarna innan jag fick min autismdiagnos.
Numera har jag halv sjukersättning.
Det är lite lättare nu när man vet vad som fungerar socialt och vad som inte fungerar.
Vad man ska bända och bråka med och vad man ska låta vara i fred.

Har inget jobb. Tänkte studera färdigt och ta min fil. kand. först.

Har haft många jobb, men nu jobbar jag stenhårt på att jobba så lite som möjligt och det jobbet fungerar alldeles utmärkt, det är det bästa jobb jag någonsin har haft!

milve skrev:Har haft många jobb, men nu jobbar jag stenhårt på att jobba så lite som möjligt och det jobbet fungerar alldeles utmärkt, det är det bästa jobb jag någonsin har haft!

På vilket sätt jobbar du stenhårt på att jobba så lite som möjligt?
Nån särskild anledning?
Vad har du jobbat med förut?

Jobbade (praktiserade) i 5 år utan lön för innan jag brann ut. Sitter idag med aktivitetsersättning och väntar på sjukersättning nästa år.

Jag är anställd av kommunen genom Samspelet på kooperativet Mediagruppen, där jag huvudsakligen är reporter och illustratör på tidningen ASP-Bladet, där "MsTibbs gubbar", serieruta, är återkommande i varje nummer. Varit här över 1,5år och trivs mycket bra.

Jobbar heltid med eldokumentation på ett stort företag, har 2 barn och hus att ta hand om. Känner igen mig i ovan beskrivningar att det är svårt att orka med allt. Det känns som att allt bara blir halvdant och inget blir riktigt bra. Jag har mycket skam/skuldkänslor över detta. Jag känner mig som en dålig människa. Jag ser att en del av er här har sjukersättning. Kan man få det med enbart en asperger/autismdiagnos? Kanske något att tänka på isåfall?

Jag har ett heltidsjobb som är bra som jag trivts med i en massa år. Det gör att vi kan dra runt en familj på fem... Plus katt.

Jag har heltidsjobb. Ett där jag måste bestämma mycket och träffa mycket folk varje dag, men får ägna mig delvis åt mina specialintressen. Jag har periodvis pluggat heltid parallellt. Är jävligt envis och vägrar ge upp, men har INGEN energi på kvällar och helger och det slår mig just nu att det kanske inte är normalt? Stackars mina barn.

TriggerHippie skrev:Jag har heltidsjobb. Ett där jag måste bestämma mycket och träffa mycket folk varje dag, men får ägna mig delvis åt mina specialintressen. Jag har periodvis pluggat heltid parallellt. Är jävligt envis och vägrar ge upp, men har INGEN energi på kvällar och helger och det slår mig just nu att det kanske inte är normalt? Stackars mina barn.

Jo. Det är normalt att vara totalt energilös när man jobbar heltid på ett krävande arbete och utöver det studerar heltid (även om heltid aldrig är heltid när det gäller studier).

Jag är i praktiken pensionär. Har sedan 2010 hel sjukersättning. Har bränt ut mig nån gång för mycket så nu har jag inget mer att ge.

Jag har hittat den enda arbetsformen som fungerar för mig. Tillfälliga uppdrag på annan ort. Då åker man dit, jobbar stenhårt några dagar och när timmarna är gjorda reser man hem. Inget socialt på kvällar eller helger, inga julfester, inget sådant. Och när man ändå blir trött och sliten tackar man nej till uppdrag under en period. Efteråt får man försöka komma in på samma bemanningsfirma igen, eller leta upp en ny. Det hela fungerar enbart om man lever snålt så man har råd att gå hemma i perioder. Eftersom jag säger upp mig själv har jag aldrig haft rätt till a-kassa eller annan hjälp. Just nu är planen att jobba till slutet på april och sedan vila ut de kommande fem månaderna, jag vill helst jobba på vintern och vara ledig på sommaren. Men de senaste två åren har det varit tvärtom, jag har inte kunnat ta en enda dag ledigt mellan maj och september, förutom helgerna. Jag minns knappt hur solen såg ut.

Fulltidsjobb. Fick mitt första parallellt med studier på universitet. Har alltid jobbat full tid och även ibland kombinerat det med studier ända upp till full tid. Har enormt hög arbetskapacitet och fungerar sämre i livet överhuvudtaget om jag är sysslolös och uttråkad.

TriggerHippie skrev:Jag har heltidsjobb. Ett där jag måste bestämma mycket och träffa mycket folk varje dag, men får ägna mig delvis åt mina specialintressen. Jag har periodvis pluggat heltid parallellt. Är jävligt envis och vägrar ge upp, men har INGEN energi på kvällar och helger och det slår mig just nu att det kanske inte är normalt? Stackars mina barn.

Tanken har just slagit mig också. Andra kanske inte är så här trötta när de kommer hem.

Lindansare skrev:

TriggerHippie skrev:Jag har heltidsjobb. Ett där jag måste bestämma mycket och träffa mycket folk varje dag, men får ägna mig delvis åt mina specialintressen. Jag har periodvis pluggat heltid parallellt. Är jävligt envis och vägrar ge upp, men har INGEN energi på kvällar och helger och det slår mig just nu att det kanske inte är normalt? Stackars mina barn.

Tanken har just slagit mig också. Andra kanske inte är så här trötta när de kommer hem.

Fast hur mycket tänker du att din energi ska räcka till? "Vanliga" människor jobbar 75-100% (baserat på snittarbetstiden för kvinnor som ligger på strax över 30 h i veckan, män strax över 39 h). De studerar inte vid sidan av, i alla fall inte på heltid.

Jag tycker resonemanget är intressant då jag stött på det tidigare inom stress- och smärtmottagningar. De människorna ignorerade kroppens signaler om vila och brände ut sig. Det genomgående temat var att de orkade klämma in allt i schemat, utom bra mat, vila från intryck, avslappning och motion.

Jag säger absolut inte att man inte blir extra trött av en NPF, men det finns andra faktorer också, som t.ex. mycket att göra.