Ensamflickan skrev:

MsTibbs skrev:

Ensamflickan skrev:

MsTibbs"][quote="Knackaren"]Hmmm... Theralen... det ska jag kolla upp

Fentiazinderivat, "nästan" neuroleptika. Används vid ångest och sömnsvårigheter, inte beroendeframkallande vilket är den starkaste fördelen. Finns i tabletter om 5mg och i droppar 40mg/ml, så van kan variera lite själv hur mycket man anser sig behöva. Jag tog 7rör Theralen en gång, men DET var definitivt för mycket men jag blev bara "normal" efter att ha varit snurrig och aggressiv.

Glöm inte kapslarna på 20 mg, fast de heter som den verksamma substansen (orkar inte slå upp den nu...)

Alimemazin? 20-kapslarna behöver väl specialbeställas om jag inte har helt fel?
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/art ... erTypeID=2[/quote]

Det är sant att de behöver beställas i förväg. Men de är lättare att svälja än de där små tabletterna, de bara kittlas i halsen. De är så små att de är obehagliga att svälja... Kapslarna är i alla fall lite större, även om de också är väldigt små...[/quote]

Nu har jag satt mig in i det ni skriver om lite mer, både i FASS och Wikipedia. Jag önskar jag hade fått Theralen när jag mådde som värst. Mirtazapinet får mig att bli trött också, men ibland räcker det inte till, som om jag inte hade tagit det alls. Fortfarande sover jag väldigt lite trots att jag jobbar, 4-5 timmar per natt. Men så har det ALLTID varit när jag jobbar (och jag är gammal och sleten idag). Men jag ska ta upp det här med Theralen med min läkare. (Alimemazin kunde jag ju inte läsa något om, och då blir jag feg och drar mig ur.)

Samtidigt är jag inne på mondo beyondos citat:
[quote="mondo beyondo skrev:Så här tänker jag; om jag äter medicin men ändå mår dåligt, så tror jag att det är medicinen som får mig att må dåligt och slutar. Mår jag dåligt fast jag inte äter medicin så tänker jag att jag mår dåligt och behöver göra ngnting åt det* ( läs mitt liv). Genialt eller hur!? Så då blir det en morot att åtgärda situationen istället för döva det med mediciner som jag gjort över tio år.

Väldigt sund inställning måste jag säga. Jag är väldigt färsk inom psykvården och är fortfarande inne i en grundläggande fas där jag försöker lära mig skilja på det som går att lösa med medicinering, och det som enbart kan lösas med terapi och insikt.

Det finns ett klart före/efter när det gäller psykofarmaka för min del (eller receptbelagda mediciner öht). Jag började ta Sobril sent kvällen den 29 september 1997, efter att ha sökt mig till psykakuten med hjälp av en bekant eftersom jag hade ådragit mig tinnitus (mild); Fick också Stilnoct i några veckor innan jag fick Propavan/Imovane den 16 oktober 1997. Jag utvecklade snabbt ett kemiskt beroende av Sobril och intog dagligen cirka 40mg. Det hade som effekt att jag stabiliserade min dygnsrytm vilken hade varit närmast kaotisk sedan de sena tonåren, typ 1984. Prövade också Cipramil under vintern 97/98 men trappade ned denna samtidigt som jag trappade ned och satte ut Sobril på våren 1998.

Har fortsatt att ta Sobril vid behov samt Propavan/Imovane till dags dato. Under samma tid har jag även prövat Efexor vilken jag trappade ned och satte ut 00/01 bara för att, i någon slags idioti, börja med igen med full dos efter någon månad. Jag minns inte när jag slutade med den men några år senare började jag ta Paroxetin och denna slutade jag med så sent som den 31 mars innevarande år.

Eftersom jag fick utskrivet ganska stora mängder av Sobril/Propavan/Imovane och dessutom är av den samlande aspergertypen lyckades jag bygga upp ett stort förråd av dem. Ett förråd som jag anföll med stor frenesi sommarhalvåren 2000 samt 2001, särskilt nattetid.

Ett sömnmedel borde ju för fan få en att somna "tänkte" jag och tog väldigt mycket över en ganska kort tid. Intaget gjorde mig energisk och orädd och många gånger hände det att jag vaknade sent på eftermiddagen och fann köket belamrat med påsar, kassar, säckar och andra behållare som jag fyllt under natten från olika sopkärl; samlaren hade funnit nya ymnighetshorn.

"Oj, då!" Det blev lite off topic; En slags presentation. Min AS/HFA diagnos fick jag på hösten 2006. Jag hade anat det långt tidigare men inte lyckats självdiagnosticera mig.