Det finns två metoder att läsa, ljudläsning och bildläsning.

När man lär sig ljudläsning, uttalar man först varje bokstav i ett ord, ett i taget, högt. Sedan uttalar man alla bokstäverna snabbt i följd, hör hur ordet låter, och plockar fram det ur ljudminnet. Efter ungefär ett år kan man läsa tyst, men läpparna rör sig ljudlöst för att forma orden. Efter ytterligare ett år kan man läsa tyst utan att läpparna rör sig alls. När man lär sig bildläsning, lär man in varje ord som en bild. När man ser bilden av ett ord, hämtar man fram betydelsen ur bildminnet.

Vilken metod man använder styrs nästan enbart av i vilken ålder man lär sig läsa. Ljudläsning kräver en mer utvecklad hjärna. Om man lär sig läsa före fem års ålder väljer hjärnan ofta bildläsning, efter sex års ålder väljer hjärnan ofta ljudläsning. Några skillnader:

1) Bildläsning går mycket fortare. Många speed-reading-tekniker handlar om att försöka träna upp bildläsningsförmågan.

2) Bildläsning är enklare att använda i ett språk som engelska, med mycket särskrivna och oböjda ord. Ett språk som tyska, med många sammansatta ord och böjda varianter, blir mycket svårare att läsa bildmässigt.

3) Bildläsning kan ge mindre problem för dyslektiker. Det huvudsakliga problemet vid dyslexi uppstår ofta just vid ändelser på orden. Genom att se hela ordet som en bild minskar detta problem.

4) Bildläsare har mycket svårare att uttala främmande ord och namn. En ljudläsare kan lätt uttala ett nonsensord, som inte finns eller inte betyder något. Detta är för bildläsare svårare, eller omöjligt.

5) Språkintresserade personer kan givetvis lära sig båda varianterna, och växla mellan dem (bildläsning vid speed-reading, ljudläsning vid utländska namn).

6) Ljudläsning kan lägga en extra börda på hjärnan, inte bara vid tyst läsning, utan även när man skriver och tänker.

Sammanfattningsvis: Enligt teorin torde européer (utom engelsmän) ha mer utbredd dyslexi, medan amerikaner + engelsmän torde vara mer snabbläsande, med mer textrika fackböcker. Européer torde vara bättre på att lära sig främmande språk, och uttala utländska namn mer korrekt, medan amerikaner skulle kunna vara mer snabbtänkta och ha lättare för att formulera sig verbalt.

Hos ljudläsande personer kan vissa muskler röra sig i käken även i vuxen ålder, obemärkt från utsidan. Inte ens personen själv behöver märka detta. Detta kan ske både vid tyst läsning och vid interna tankar. NASA håller på att utveckla teknik för att kunna läsa människors tankar på detta sätt.

http://www.nasa.gov/home/hqnews/2004/mar/HQ_04093_subvocal_speech.html

http://www.forbes.com/free_forbes/2006/0410/084.html

Jag är ganska säker på att jag använder ljudläsning, och att jag kommer att ha svårt att träna om mig själv till bildläsning i vuxen ålder.

Tror jag är en bildläsare.

Jag är både och.

Bildläsning så till vida jag inte stöter på ett ord jag inte känner igen.

Om någon är osäker så kan ni testa er med följande mening:


Ngoån som avnädner blidlsäsning brode itne ha ngåra porlbem att lsäa dnena mnegnig.

Det beror på att så länge som första och sista bokstaven i ett ord är rätt och alla bokstäver finns med så klarar hjärnan av att tolka "bilden" av orden trots att de inte står i rätt ordning.

Praktiskt taget alla kan väl läsa de där omkastade meningarna, eller?

Bildläsning. Jag läste nog av de första i min årsgrupp, före fem års ålder. Jag är inte medveten om att jag läser när jag gör det, jag läser nog hyfsat snabbt (tyst åtminstone), men ibland läser jag så snabbt att jag kan uppfatta ett ord som ett annat som ser nästan likadant ut, så ljudläser gör jag inte. Möjligen om det är långa krångliga ord, elelr på utländska språk, då jag måste tänka efter vad ordet betyder samtidigt. Jag kan "bildläsa" tyska böcker (romaner) också, men då hinner jag bara uttala orden, inte översätta dem såpass att jag förstår innebörden av texten nog snabbt för en normal lästakt, att läsa böcker på tyska går således mycket mer långsamt, än att läsa böcker på svenska, norska, danska eller engelska.