Hej!!

Hur länge orkar man ha Kommunikations problem och socialmässiga problem, jag menar hur länge står man ut...

Vad jag än gör verkar inget förändras, är som helt låst vilket gör mig galen

Någon som känner igen sig?? skulle vara skönt och veta om det finns fler.. känt mig så ensam med dessa känslor..

Jag står ut ganska bra, mycket tack vare datorn. Sen blir man ju bättre och bättre på det legendariska "sociala samspelet" genom iakttagelse. Mycket av det negativa med AS går att träna bort, speciellt kognitiva svårigheter.

Förstår vad du menar!! Orkar inte heller försöka hålla upp min perfekta fasad och låtsas att allt är bra. Vill bara sätta mig framför datorn och TV:n, äta godis och låtsas att jag inte finns!

Jag vet precis hur det är.... Det är fruktansvärt att leva med Asperger. Hela livet känns liksom "förstört".

Jag tror en stor del av frustrationen kommer ur den långa startsträckan snarare än ur att ingen positiv utveckling är möjlig.

Omfattningen av den utveckling man som tonårig/vuxen aspis behöver är nog i många fall jämförbart med att när småbarn lär sig prata; om omgivningen låter en hänga med med det man kan tar det ändå 3-5 år innan man i stort sett kan hänga med i kommunikationen.

Fast då är man i gengäld redan vuxen så från att 5 år tidigare varit väldigt utanför är man då plötsligt mer eller mindre mitt i smöret.

Jag tror att jag själv är ute där på rätt sida. Och tror alltså att det (i de fall det handlar om) lönar sig oerhört väl att på alla tänkbara sätt upprätthålla modet medan inlärningen pågår.

/ J

Hej!

Jag kämpar med samma frågeställning hela dagarna. Förutom att läsa o söka svar o stöd på AS-forum så kanske Du kan få ut något av att träffa andra med AS genom träffgrupper?

En del med AS gillar det...Jag har gjort det dom gånger jag orkat tvinga mig och i efterhand har det känts rätt. Intressant o se hur olika vi är trots samma diagnos. Mer olika än folk i allmänhet har jag hört sägas och det ligger en hel del i det. Skönt att vara sig själv...eller "försöka bli sig själv efter alla år av dagliga försök till anpassning för att kommunicera på NT-vis" - ett jobb det med...

Många med AS gillar inte att vara och/eller umgås i grupp - men i en grupp finns ju ändå chansen att hitta NÅGON som Du kan fortsätta träffa enskilt. "Behöver ju inte va så där ofta som alla andra verkar ses."

Förutom att söka stöd i vården, om Du behöver det, så är det här ett förslag från mig.

Hälsningar!

Jo visst önskar man att det vore så enkelt och bara komma ut, vara med andra, problemet är väl att jag vill inte att det ska bli så att man inte kan säga nåt och det hela blir så tråkigt för att man besvärar andra tillslut...
vem vill vara med en som inte säger nåt liksom..

Man skulle ju helst vilja kunna vara i grupp och fungera där, men bara tanken väcker för mycket ångest, när man då kan vara ensam det man är bäst på, hur tråkigt det än låter dessutom..

Jag har svårt att hänga med fler än en åt gången, för att det är "svårt" att vara där för alla och så..man känner sig taskig då också..

Så jobbigt ändå att ha det så här, bara man kunde vara "normal" på något sätt

Cindirellza, om det kanlugna dig så finner jag till min förvåning fler och fler riktigt tystlåtna menhelt belåtna människor för varje gång jag fuskar i umgängeskonsten. Det finns massor av tystlåtna som som sagt verkar mycket mer belåtna med sitt umgängesliv än vad jag är med allt mitt babbel. Jag ser dem byta ord med varandra, och hör dem byta ord med mig men inte är detnågra intensiva samtal de för - aldrig nånsin, verkar det som.

Ni här på forumet som hör till de tystlåtna och mer eller mindre belåtna - och som läser detta inlägg - har ni några knep att lära ut? Eller några andra ord som kanske kan få oss i vårt tycke alltför tysta eller babbliga att spänna av litet?

När jag började gymnasiet, i en aspergerklass, började jag prata med en kille i klassen. När vi sen tillsammans höll förelösningar berättade han att han knappt talat med någon innan, utan jag var en utan de första som tog kontakt. Sen dess har han varit ganska social tycker jag. Så det krävdes någon med AS tydligen

Funderaren skrev:När jag började gymnasiet, i en aspergerklass, började jag prata med en kille i klassen. När vi sen tillsammans höll förelösningar berättade han att han knappt talat med någon innan, utan jag var en utan de första som tog kontakt. Sen dess har han varit ganska social tycker jag. Så det krävdes någon med AS tydligen

Vilken solskenshistoria!!

Tror du det märktes tydligt att du hade AS tror du och att han snappade upp det? Sedan kan man ju undra varför han började prata med just dig och inte någon av de andra i klassen. Tydligen finns det en viss "personkemi" även mellan aspergare kanske..

barracuber skrev:

Funderaren skrev:När jag började gymnasiet, i en aspergerklass, började jag prata med en kille i klassen. När vi sen tillsammans höll förelösningar berättade han att han knappt talat med någon innan, utan jag var en utan de första som tog kontakt. Sen dess har han varit ganska social tycker jag. Så det krävdes någon med AS tydligen

Vilken solskenshistoria!!

Tror du det märktes tydligt att du hade AS tror du och att han snappade upp det? Sedan kan man ju undra varför han började prata med just dig och inte någon av de andra i klassen. Tydligen finns det en viss "personkemi" även mellan aspergare kanske..

Alla i klassen hade AS, men det var nog nån personkemi inblandad också. Jag hade ju inte heller varit social men var inte det med alla i klassen heller. Det bara blev så. Var väl nån signal där. Han kanske såg ensam ut. Jag har en tendens att märka sådana människor.

Känner mig också låst och kämpar dagligen med detta. Någonstans funkar det även om ångesten ofta dyker upp när saker inte går som man tänkt sig ...

Någonstans har man ändå lärt sig lite att de ordnar sig på något vis tillslut...

Cindirellza skrev:Hej!!

Hur länge orkar man ha Kommunikations problem och socialmässiga problem, jag menar hur länge står man ut...

Vad jag än gör verkar inget förändras, är som helt låst vilket gör mig galen

Någon som känner igen sig?? skulle vara skönt och veta om det finns fler.. känt mig så ensam med dessa känslor..

det finns sätt att träna på det typ vardags samtal... du orkar... you caN !

aww vilken omtanke hoppas man lär sig en vacker dag, känner mig gammal för inlärning av "lätta vardags problem", vart har ni hittat sätt som gör att ni klarar er vardag med de problemen som gör mig helt "nuts"?? fick ni hjälp av vården eller valde ni själva att på något sätt få er vardag att fungera..

Jag känner att jag inte får/blir "rätt" bemött (känner att ingen lyssnar eller förstår sig på mig ), utan utpekad och känner mig ännu mer weird, så det blir så att man håller sig mer isolerad från omvärlden, önskar jue att det inte var så, men vad gör man liksom ..

Jag hade turen att i en förening hitta ett helt gäng lika sympatiska som kanske konstiga människor. Och hade redan hittat (några till på) detta forum. De har... liksom... tränat upp mig - även om var och en, du och även jag, givetvis är väldigt värdefull att ha med hur socialt otränad man än är! Det gäller bara att hitta folk som i hyfsad mån inser det av sig själva.

Jag tror ett av de bästa tipsen är att leta, litet djärvt men ganska kräset, efter såna gäng. Gå kurser, gå med i föreningar (fler förslag, gott folk?) och djärvt stå ut med att känna sig åtminstone litet utpekad (är det s man mår dåligt ska man förstås genast sluta) om man också känner sig hyfsat välkommen och stimulerad. Har man inte efter nån termin hittat något gäng där man närmast helt sliper känna sig utpekad, så ska man kanske pröva litet andra verksamheter vid sidan av, tills man hittar nån man lika gärna kan byta till.

Så metodisk var nu inte jag - det bara rkade bli så att det var så jag gjorde - men att hjälpa turen på vägen genom att följa en strategi kan väl inte vara fel.

Men detta är ju bara vad jag tror är ett av de bästa tipsen.

/ J

lollo_testar skrev:

Cindirellza skrev:Hej!!

Hur länge orkar man ha Kommunikations problem och socialmässiga problem, jag menar hur länge står man ut...

Vad jag än gör verkar inget förändras, är som helt låst vilket gör mig galen

Någon som känner igen sig?? skulle vara skönt och veta om det finns fler.. känt mig så ensam med dessa känslor..

det finns sätt att träna på det typ vardags samtal... du orkar... you caN !

Kom o tänka på Gunilla Brattbergs nyaste bok "Innanförskap" (info finns redan i tråd på forumet). Där skriver hon att hon under åren tillägnat sig social kompetens - men att hon saknar s k sociala muskler som inte är träningsbara. Hon skriver om en s k social diskett som hon måste lägga in för att hon ska ha tillgång till sin social kompetens - som hon saknar om hon inte lagt in disketten.

Har du inte läst Brattbergs böcker om AS så är det oxå ett tips.

Jag har en hund. När jag är ute så hälsar jag på andra hundägare och kanske växlar några ord. För mig är det lättare att prata om hundar än vanligt kallprat.

samma här, mkt dator, utan den så dör man väl lr nåt =)

jag måste säga att det jobbiga med aspergers kommer mest när man kämpar emot det. man är annorlunda och kommer alltid att vara, det bästa är att bara försöka finna ro i det antar jag, för ju mindre man tänker på det desto bättre mår man.
innerst inne så gillar vi ju alla just den ensamheten ändå, om man vänder på det, folk runtom precis hela tiden. ja då blir det inom veckor ett helvete. jag vet iaf att jag slutar sova och äta nästan fullständigt om jag inte får vara helt ostörd i minst ett bra antal timmar varje dag :p

Jag försöker göra saker efter mina egna förutsättningar. Jag klarar inte för mycket intryck och sociala grejer på en gång eller på raken. Det är inte som jag vill att det ska vara men det är som det är. Lika beklagligt ibland som det är skönt.
I och med diagnosen så förstod jag varför saker blev så knepiga ibland, och genom att anpassa mig och lite grann av situationen (när möjligt) så blir det enklare att leva.