Jag ber om ursäkt för den något provocerande rubriken och har med det här inlägget ej för avsikt att få någon på forumet känna sig kränkt eller mindervärdig på något sätt. Men känner mig själv så grymt värdelös och oönskad, rent av ovärdig livet just nu att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Har egentligen haft självförakt och dålig självkänsla länge men detta har som spätts på ytterligare sedan jag blev varse om Asperger och hur väl detta stämmer in på mig. Jag är inte HELT hopplös. Det vet jag. Har haft heltidstjänst, vänner (få visserligen, men ändå), gjort högskolestudier (om än med en del misslyckande i kurser), kan vara riktigt "socialt kompetent" så länge det sker under kontrollerade former och på mina vilkor. Men känns som allting bara går utför just nu (vilket inte heller är riktigt sant, åtminstone utåt sätt).

Känner mig fast i en ond spiral av negativt tänkande. Att jag aldrig kommer kunna fungera normalt- alltid kommer vara annorlunda, ovärdig/inkababel att skaffa familj, aldrig kommer kunna jobba inom det jag är utbildad inom för att jag, pga mitt neurologiska handikapp, är lite sämre än alla andra. Att det alltid finns NT, och kanske AS också- dock bättre/smartare/snabbare än mig, som kan göra mycket bättre ifrån så varför ens försöka göra karriär? Jobbar f.ö. på ett ytterst okvalificerat arbete för tillfället. Där jag också är sämst! Eller, åtminstone tillhör de långsammaste. Inte ens DÄR är jag värd någonting. Klarar/vågar inte ta upp det här med familj eller gamla vänner vilket gör att allt känns ännu tyngre. Självmordstankarna blir mer och mer tilltagande.

Så till min fråga (dock utan att på något sätt utmåla någon som mindre värd): Trots vetskapen om ett neurologiskt "handikapp"- hur finner ni styrka att klara vardagen och mod att vilkorslöst älska er själva? Hur lär man sig acceptera den man är utan förbehåll och krav?

Svåra frågor, jag vet. Men alla svar är lika välkomna!

Om det är något man inte gillar med sin person får man försöka jobba bort det. Fixa sitt utseende, göra det man är bra på, utmana sig själv eller vad som nu kan behövas.
Ingen gillar en lipsill.

För min del blev det lättare efter diagnosen. Jag visste ju om mina problem och konstigheter även innan, men då var jag ensam om dem och kände mig avvikande. Nu vet jag att jag är långt ifrån ensam om att ha dessa problem, och har också fått bättre förståelse för problemen. Det innebär visserligen att jag måste försöka anpassa mitt liv efter mina problem, men så var det innan diagnosen också. Skillnaden är att då visste jag ännu mindre vad det var jag skulle anpassa mig efter, och det kändes mycket mera begränsande att försöka anpassa mig efter problem som jag trodde jag var ensam om. Det betyder inte att livet med diagnos är lätt och lyckligt. Inte alls. Men det känns betydligt lättare än innan.

Jag trodde personligen inte att diagnos skulle innebära någon form utav smartmålande egentligen. Så man mår väl därefter. Vet inte riktigt hur man borde formulera sig. Kanske räcker som så.

För min del blev det lättare när jag pluggade på folkhögskola och plötsligt märkte att det var någonting jag klarade av. Jag var inte hopplös i samhället. Likadant när jag jobbade på demensdagcentret nu i somras. Det gick utmärkt och då kändes misslyckandena på äldreboendet respektive säljjobbet lite mindre smärtsamma.

Kort sagt, jag försöker greppa de positiva halmstråna för att peppa mig själv och för att göra de negativa lite mindre betydelsefulla.

KrigarSjäl skrev:Om det är något man inte gillar med sin person får man försöka jobba bort det. Fixa sitt utseende, göra det man är bra på, utmana sig själv eller vad som nu kan behövas.
Ingen gillar en lipsill.

Sant. Är alltid rädd att bli den där lipsillen ingen orkar med. Men blir förstås inte bättre av att gå omkring och känna självömkan utan att göra något konstruktivt av situationen. Vet med mig att jag lätt hamnar i den fällan. Som efter en riktigt överdjävlig natt på jobbet..

HISOKA skrev:

KrigarSjäl skrev:Om det är något man inte gillar med sin person får man försöka jobba bort det. Fixa sitt utseende, göra det man är bra på, utmana sig själv eller vad som nu kan behövas.
Ingen gillar en lipsill.

Sant. Är alltid rädd att bli den där lipsillen ingen orkar med. Men blir förstås inte bättre av att gå omkring och känna självömkan utan att göra något konstruktivt av situationen. Vet med mig att jag lätt hamnar i den fällan.

Frågan är om du inte har hamnat i fel tänk. Om du vänder på det och anser att du är bättre än andra, eller att du har förtjänster andra inte har - kan inte det vara en vettig grej?

Att vara aspergare innebär de facto att du har en del positiva egenskaper de flesta andra inte har. Du kanske skulle ta reda på dem och ta fasta på dem?

KrigarSjäl skrev:Om det är något man inte gillar med sin person får man försöka jobba bort det. Fixa sitt utseende, göra det man är bra på, utmana sig själv eller vad som nu kan behövas.
Ingen gillar en lipsill.

Eller en gnällspik.

Det handlar väl om det där med att lära sig se skillnaden mellan det man KAN förändra och det man INTE KAN förändra.

Vissa saker kan du inte förändra - då måste du lära dig acceptera dem och kanske (så långt det går) undvika situationer där de handikappar.

Det som verkligen går att förändra är din inställning till dig själv. Ta inspiration av andra som mår bra med sitt funktionshinder, för de finns.

Men det går inte att ha en inställning om sig själv om andra inte delar den. Det blir jobbigt att endast själv ha en bild om sig själv som funkar. Det är väl ingen mening då?

regnif skrev:Men det går inte att ha en inställning om sig själv om andra inte delar den. Det blir jobbigt att endast själv ha en bild om sig själv som funkar. Det är väl ingen mening då?

Det är klart det går. Min självbild delas bara av dem som känner mig väldigt väldigt väl, plus mina cybervänner på olika npf-forum. Alla NT runt om har en helt annan bild av mig, och det kan jag inte göra nånting åt. De förstår ju ingenting av mina npf-sidor.

Försöker man hela tiden leva upp till en bild som man tror att andra har av en så kommer man alltid att må dåligt, eftersom man aldrig kommer att lyckas.
Det är ju en av de saker vi med npf mår sämst av, att vi inte passar in. Vi som (nästan...) lyckats sluta försöka passa in mår oftast mycket bättre än förut.

Flia skrev:

regnif skrev:Men det går inte att ha en inställning om sig själv om andra inte delar den. Det blir jobbigt att endast själv ha en bild om sig själv som funkar. Det är väl ingen mening då?

Det är klart det går. Min självbild delas bara av dem som känner mig väldigt väldigt väl, plus mina cybervänner på olika npf-forum. Alla NT runt om har en helt annan bild av mig, och det kan jag inte göra nånting åt. De förstår ju ingenting av mina npf-sidor.

Försöker man hela tiden leva upp till en bild som man tror att andra har av en så kommer man alltid att må dåligt, eftersom man aldrig kommer att lyckas.

Ja, fast duger inte den bilden man har av sig själv är det ju ingen mening längre? Om ingen annan än en själv håller med om den bilden, blir inte det väldigt jobbigt då? Jag vet iaf av egen erfarenhet (men det syns kanske ändå?) att det blir inte så roligt då. Kanske är nån konstig inställning då, men jag finner ingen mening om jag själv bara tycker min bild om mig är bra. Och sen så några st. här som man träffar typ 2 ggr/året eller nåt sånt. Resten av tiden får man lida bara. Undvika de flesta människor som finns, blir lite jobbigt till slut.

Och om det man säger inte tas på allvar, så börjar det hela kännas rätt onödigt efter ett tag där också. Där finner jag det ganska onödigt, för jag förstår inte riktigt den energin man skall ha för att klara av detta. Alltså, att ensam ha bilden om sig själv som bra och stämmande på en gång. Och klara av allt helt själv.
Hade jag tex. inte haft boendestöd nu, så hade det kanske blivit kvar liggande räkningar nu etc.
Så, den som klarar allt detta utan stöd, det förstår jag inte. Är som omänskligt mkt för mig.

KrigarSjäl skrev:Om det är något man inte gillar med sin person får man försöka jobba bort det. Fixa sitt utseende, göra det man är bra på, utmana sig själv eller vad som nu kan behövas.
Ingen gillar en lipsill.

Som KrigarSjäl säger ovan, det låter lite elakt men det är tyvärr sant.

De flesta människor gillar inte deprimerade folk eller en lipsill som han så fint uttrycker det.

Känner du dig deppig så skall du komma ihåg att det finns FLER dagar i ditt liv, vänner eller jobb är inte heller allt här i livet.

Det viktigaste med livet är att känna sig nöjd med sig själv, gör du inte det kan jag förstå hur jobbigt det kan vara för dig, försök prata med en psykolog innan du gör något drastiskt.

Svar till rubrik_
-->
Knappt.

De flesta människor gillar iaf inte mig hur jag än är, glad verkar inte hjälpa heller så bäst o vara bara nere så blir man inte otrevligt överraskad.

Speciellt mobbare gillar inte lipsillar. *dags för hatet mot dem igen. det är ju bara då de fattar*

regnif skrev:

Flia skrev:

regnif skrev:Men det går inte att ha en inställning om sig själv om andra inte delar den. Det blir jobbigt att endast själv ha en bild om sig själv som funkar. Det är väl ingen mening då?

Det är klart det går. Min självbild delas bara av dem som känner mig väldigt väldigt väl, plus mina cybervänner på olika npf-forum. Alla NT runt om har en helt annan bild av mig, och det kan jag inte göra nånting åt. De förstår ju ingenting av mina npf-sidor.

Försöker man hela tiden leva upp till en bild som man tror att andra har av en så kommer man alltid att må dåligt, eftersom man aldrig kommer att lyckas.

Ja, fast duger inte den bilden man har av sig själv är det ju ingen mening längre? Om ingen annan än en själv håller med om den bilden, blir inte det väldigt jobbigt då? Jag vet iaf av egen erfarenhet (men det syns kanske ändå?) att det blir inte så roligt då. Kanske är nån konstig inställning då, men jag finner ingen mening om jag själv bara tycker min bild om mig är bra. Och sen så några st. här som man träffar typ 2 ggr/året eller nåt sånt. Resten av tiden får man lida bara. Undvika de flesta människor som finns, blir lite jobbigt till slut.

Och om det man säger inte tas på allvar, så börjar det hela kännas rätt onödigt efter ett tag där också. Där finner jag det ganska onödigt, för jag förstår inte riktigt den energin man skall ha för att klara av detta. Alltså, att ensam ha bilden om sig själv som bra och stämmande på en gång. Och klara av allt helt själv.
Hade jag tex. inte haft boendestöd nu, så hade det kanske blivit kvar liggande räkningar nu etc.
Så, den som klarar allt detta utan stöd, det förstår jag inte. Är som omänskligt mkt för mig.

Så har jag också känt, men sen jag kom i kontakt med andra med samma felkopplingar som jag så har jag fått bättre självförtroende. Plötsligen är det nån som lyssnar....
Jag ser inget värde i att vilja tillfredsställa dem som inte förstår mig.

Och jag har boendestöd för att jag inte klarar saker som faktiskt är viktiga, men det har ingenting med min självbild att göra.

Flia skrev:

regnif skrev:

Flia skrev:[quote="regnif"]Men det går inte att ha en inställning om sig själv om andra inte delar den. Det blir jobbigt att endast själv ha en bild om sig själv som funkar. Det är väl ingen mening då?

Det är klart det går. Min självbild delas bara av dem som känner mig väldigt väldigt väl, plus mina cybervänner på olika npf-forum. Alla NT runt om har en helt annan bild av mig, och det kan jag inte göra nånting åt. De förstår ju ingenting av mina npf-sidor.

Försöker man hela tiden leva upp till en bild som man tror att andra har av en så kommer man alltid att må dåligt, eftersom man aldrig kommer att lyckas.

Ja, fast duger inte den bilden man har av sig själv är det ju ingen mening längre? Om ingen annan än en själv håller med om den bilden, blir inte det väldigt jobbigt då? Jag vet iaf av egen erfarenhet (men det syns kanske ändå?) att det blir inte så roligt då. Kanske är nån konstig inställning då, men jag finner ingen mening om jag själv bara tycker min bild om mig är bra. Och sen så några st. här som man träffar typ 2 ggr/året eller nåt sånt. Resten av tiden får man lida bara. Undvika de flesta människor som finns, blir lite jobbigt till slut.

Och om det man säger inte tas på allvar, så börjar det hela kännas rätt onödigt efter ett tag där också. Där finner jag det ganska onödigt, för jag förstår inte riktigt den energin man skall ha för att klara av detta. Alltså, att ensam ha bilden om sig själv som bra och stämmande på en gång. Och klara av allt helt själv.
Hade jag tex. inte haft boendestöd nu, så hade det kanske blivit kvar liggande räkningar nu etc.
Så, den som klarar allt detta utan stöd, det förstår jag inte. Är som omänskligt mkt för mig.

Så har jag också känt, men sen jag kom i kontakt med andra med samma felkopplingar som jag så har jag fått bättre självförtroende. Plötsligen är det nån som lyssnar....
Jag ser inget värde i att vilja tillfredsställa dem som inte förstår mig.

Och jag har boendestöd för att jag inte klarar saker som faktiskt är viktiga, men det har ingenting med min självbild att göra.[/quote]


Ok, men sådant kan bli läskigt inför tex. flytt, för har hört alla kommuner har inte ens boendestöd. Så det skulle kunna innebära...mindre rolig framtid att bara flytta liksom. Kan bli tungt.
För mig känns det lite onödigt med omgivningar som inte förstår, hela tiden, men men. Det känns egentligen som tidsslöseri och nåt som jag inte ens förstår som ursäkt i den här världen. Hur man nu skall uttrycka det. Antar att det är helt obegripligt men iallafall.
Jag vill iaf inte ens bo i nån sk. omgiving där folk tycker jag är dålig pga min diagnos och sådant. Vill öht inte bo nära dem. Vill inte se dem överhuvudtaget.

Flia skrev:Det handlar väl om det där med att lära sig se skillnaden mellan det man KAN förändra och det man INTE KAN förändra.

Vissa saker kan du inte förändra - då måste du lära dig acceptera dem och kanske (så långt det går) undvika situationer där de handikappar.

Det som verkligen går att förändra är din inställning till dig själv. Ta inspiration av andra som mår bra med sitt funktionshinder, för de finns.

Precis.

regnif skrev:Men det går inte att ha en inställning om sig själv om andra inte delar den.

Om man låter andras bild av en definiera en totalt så har man verkligen problem och behöver proffshjälp, eller behöver jobba på sin självbild mycket och intensivt. Så klart det går att gilla sig själv eller uppskatta vissa drag hos sig själv även utan att andra gör det, även om det naturligtvis underlättar att andra speglar en på det sätt man önskar. Men det är livsfarligt att vara så beroende av andras uppfattning och uppskattning. Ryser när jag läser ditt inlägg och hoppas att jag har missuppfattat dig.

Får jag fråga vad det är som gör att du aldrig kommer kunna jobba med det du vill? Är du 100% säker på att det inte går?

alfapetsmamma skrev:

regnif skrev:Men det går inte att ha en inställning om sig själv om andra inte delar den.

Om man låter andras bild av en definiera en totalt så har man verkligen problem och behöver proffshjälp, eller behöver jobba på sin självbild mycket och intensivt. Så klart det går att gilla sig själv eller uppskatta vissa drag hos sig själv även utan att andra gör det, även om det naturligtvis underlättar att andra speglar en på det sätt man önskar. Men det är livsfarligt att vara så beroende av andras uppfattning och uppskattning. Ryser när jag läser ditt inlägg och hoppas att jag har missuppfattat dig.

Ja, men jag tycker det är jobbigt att vara isolerad som man är förväntad som aspergare och trivas i det. Jag trivs inte i det, tror jag. Börjar få ögonproblem så mkt som jag sitter vid datorn och allt. Men gillar inte "de flesta" mig vill jag inte tvingas att gilla dem heller och jag klarar inte av att bo i samma hus som folk som inte gillar mig. Ingen mening med det, bara. Får inte alla ångest av sånt?

Vet inte på vilket sätt du ryser riktigt? Men jag har redan prövat att gilla mig själv men det resulterar i att man gör fel ändå och misslyckas och duger inte ändå och är ändå jobbig och ivägen i andras ögon. Jag tycker själv det är onödigt att inte ha vänner, då kan man lika gärna gå i graven, alltså enligt min mening. Andra kanske trivs så (förstår inte riktigt själv, men), men inte för min del. Jag tror då att vara beroende av varandra är en påhittad mening isåfall. Förstår inte varför alla andra skall få uppskattning och vara den de är, omtyckta och allt och inte särbehandlade, utom vissa. Är det så orättvist så är det ju bara meningslöst, eller hur? Ja, jag vet inte nåt annat. Jag tycker det är synd att folk går omkring och hatar/undviker varandra på jorden. Är det bara sånt så orkar inte jag vara med iallafall. Jag tycker allt blir meningslöst då.

Flia skrev:Det handlar väl om det där med att lära sig se skillnaden mellan det man KAN förändra och det man INTE KAN förändra.
Vissa saker kan du inte förändra - då måste du lära dig acceptera dem och kanske (så långt det går) undvika situationer där de handikappar.

Det som verkligen går att förändra är din inställning till dig själv. Ta inspiration av andra som mår bra med sitt funktionshinder, för de finns.

De där orden - ur Sinnesrobönen, har jag tänkt mycket på senaste tiden. Och jag tycker det är jättesvårt att veta skillnaden. Ibland känner man hur skönt det är att ge upp och inte försöka vara "normal" men ibland verkar det bäst att åtminstone anstränga sig att verka smånormal för att inte hemna helt utanför.

Jag hamnar lätt på träffpunkter för sjukskrivna. När mina tappra försök att få en vän slår slint tar jag mig en funderare på hur dåligt den där personen jag pratade med egentligen mådde? Allt som slår fel är ju faktiskt inte Mitt fel!!!

Vi lever ibland ett mycket ensamt folk bestående i hög grad av utbrända individer, living on the edge. Solidariteten och värmen är borta. Aspergeregenskaper som snällhet, hjälpsamhet, trofasthet etc är faktiskt omoderna i vårt "armbågadigframsamhälle".

Jag kan bara anses sjuk, dålig, knäpp, asocial etc i förhållande till vissa schablonbilder av hur en svensk år 2009 SKA vara. (Frisk, vanlig, enkel, framgångsrik, gift, rik, barn, radhus, bil (inte Saab!), smörigt social, ytlig, bra på kallprat, skrytsam med ett stort kontaktnät av människor, som alla skulle fly den dag herr Svensson drabbades av levercancer)

Jag kan inte förändra samhällets stämpel på mig som en som lever "i utanförskap." Men jag kan betrakta de olyckliga, "normala" supermaterialisterna med viss sorg och medkänsla... :-)011

Jag ryser av tanken på att känna att jag behöver andras gillande för att kunna gilla mig själv. Självklart tycker jag bättre om att bli omtyckt än inte, men det är inget självändamål, jag tänker i alla fall inte hunda (som min äldsta dotter kallar att vara överanpasslig och servil) för att folk ska gilla mig.

Självklart försöker jag bete mig hyfsat och schysst och inte trampa folk på tårna, men där går gränsen. Gillar de inte mig ändå, eller ogillar mig just för att jag är som jag är och trivs med det på det hela taget så skitsamma ungefär, det finns tillräckligt med folk som gillar mig för att jag ska klara mig.

Tror inte jag kan förklara bättre hur jag menar, och jag är för trött (vinkar till Earlydayminer återigen) för att försöka reda ut ditt inlägg för mig själv.

Men jag har alltså inget problem med ensamhet, förutom att jag får för lite av den. Så antagligen kan jag inte ens sätta mig in i hur du menar, tyvärr.

Önskar jag kunde hjälpa dig på nåt sätt, men det känns som det skulle kosta för mycket att ens försöka reda ut vad vi menar på varsitt håll... Jag har varken kraft, ork eller tiden till det.