Hur klarar ni leva med er själva?
73 inlägg
• Sida 4 av 4 • 1, 2, 3, 4
av Alexandra » 2009-09-16 14:59:12
prntscr skrev:Är i samma sits, och det håller på att bryta ner mig. Förr i tiden kunde jag lägga en stolthet i att vara annorlunda, att tänka på ett orginellt sett. Med åren har jag dock mer och mer börjat inse att det tänket bara är en ren försvarsmekanism. Människan är ett flockddjur, och människor som inte behärskar det sociala spelet är defekta. Vilken vettig människa lägger en stolthet i att vara funktionshindrad? Vad är intelligens och specialintressen om du saknar allt vad charm och social kompetens heter? Intressen är, när allt kommer till kritan, bara förströelse - något man slår ihjäl dödtid med. Vänner däremot, och partners, det är livets själva essens. Kan jag inte lyckas på det området kan jag lika gärna dö. Har ingen lust att leva hela livet utan att ha åstadkommit något. Problemet är att jag inte vet hur jag skall bära mig åt för att skaffa det jag vill ha. Frustrerande.
Har man erkänt för sig själv att man har ett funktionshinder, och att man behöver gemenskap, så tänker jag att man kommit en bit på vägen redan där. Sen tror jag att ytterst få människor saknar social förmåga helt och hållet, det är faktiskt nånting man kan bli bättre på, om man vill och försöker.
Befinner man sig i en svacka, så är det lätt hänt att man börjar se saker och ting i svart, det gäller att ta sig ur det. Det här med ett socialt kontaktnät, med schyssta personer som kan förstå och acceptera ens små egenheter (som t ex att sakna ork att umgås ofta, trots att viljan finns där) är nåt som man får bygga upp långsamt.
Att träffa folk via detta - och även andra - forum (och varför inte maillistor som rör nåt av ens intressen?) kan vara ett väldigt bra sätt att lära känna personer som man fungerar bra ihop med och har något gemensamt med.
Återgå till Att leva som Aspergare