Okej, alfapetsmamma.

Ibland ett mycket ensamt folk? Vad menas? Menar du hela världen nu Debbido? "Aspergarkulturen"?

Ja, men vad gör man om man varken platsar bland de som är utanför, ensamma eller det andra?

Jag trodde normala var lyckliga, ja. Eller jag vet inte nånting längre..
Jag vet snart inte vem som räknas in i det normala et cetera. Börjar bli snurrig nu igen.

Jag tycker det är onödigt om alla inte kan gilla varandra. Då är allting onödigt. Vad är det för mening med att leva då? Jag vet inte, känns jäkligt konstigt. Gå omkring och hata och undvika folk på jorden, sen jävlar dör man. Kul jävla liv. Vill inte vara människa längre. Jag får ångest och obehag av att folk skulle ogilla mig. Då måste jag veta varför. Vad är de beredda att göra för att få bort mig et cetera. Och mördar gör man ju inte för att man gillar folk, man mördar bara folk man ogillar? Et cetera. Och andra slags käppar i hjulet får jag ångest av. Läskigt alltså.

Näe, skulle kanske behöva nåt förstärkande nu men det klarar jag inte tydligen. Happ. Får bli en bit godi...nähä, det blir jag sjuk av. Jag blir galen. Det får väl bli en tablett eller någe då.


Förlåt, men jag får ångest om jag inte får skriva ned något iallafall. Även om folk inte orkar svara.

Tack för inlägget, Debbido! Flera underbara partier där - armbågarsamhället, radhus, supermaterialister mm.

Skönt att du skriver igen. Det kändes inte sig riktigt likt utan dig.

regnif skrev:Jag tycker det är onödigt om alla inte kan gilla varandra. Då är allting onödigt. Vad är det för mening med att leva då? Jag vet inte, känns jäkligt konstigt. Gå omkring och hata och undvika folk på jorden, sen jävlar dör man. Kul jävla liv. Vill inte vara människa längre. Jag får ångest och obehag av att folk skulle ogilla mig. Då måste jag veta varför. Vad är de beredda att göra för att få bort mig et cetera. Och mördar gör man ju inte för att man gillar folk, man mördar bara folk man ogillar? Et cetera. Och andra slags käppar i hjulet får jag ångest av. Läskigt alltså.

Onödigt är det måhända, men det funkar liksom inte att tänka så. Jag vet, du verkar göra det, men det verkar bara falla tillbaks på dig själv och alltså vore det fint att försöka att dämpa den uppfattningen, eftersom den inte verkar göra dig nåt gott.

Jag vet inte vad du har för kontakt med psykiatri eller habilitering men jag skulle gärna se att du fick hjälp med att nyansera din världsbild något.

Ingen är älskad eller gillad av alla, inte ens såna som Moder Theresa, Gandhi, Mandela eller andra hjältefigurer. Är du för bra och schysst så nog fan retar det andra, nästan ännu mer än om du är lagom medelmåttig, som de flesta.

Det kan man bara lägga ner. Eller bara, det måste man nog jobba på att bli av med som kriterium för att livet ska kännas värt att leva menar jag snarare. Annars är det som du säger inte så väldigt mycket värt att leva, men lever gör man ju tills man dör, och det verkar vettigare att försöka leva så bra som möjligt.

Alltså, sök hjälp, för den svart-vita synen verkar onödigt ... handikappande är kanske bästa ordet jag finner just nu.

alfapetsmamma skrev:

regnif skrev:Jag tycker det är onödigt om alla inte kan gilla varandra. Då är allting onödigt. Vad är det för mening med att leva då? Jag vet inte, känns jäkligt konstigt. Gå omkring och hata och undvika folk på jorden, sen jävlar dör man. Kul jävla liv. Vill inte vara människa längre. Jag får ångest och obehag av att folk skulle ogilla mig. Då måste jag veta varför. Vad är de beredda att göra för att få bort mig et cetera. Och mördar gör man ju inte för att man gillar folk, man mördar bara folk man ogillar? Et cetera. Och andra slags käppar i hjulet får jag ångest av. Läskigt alltså.

Onödigt är det måhända, men det funkar liksom inte att tänka så. Jag vet, du verkar göra det, men det verkar bara falla tillbaks på dig själv och alltså vore det fint att försöka att dämpa den uppfattningen, eftersom den inte verkar göra dig nåt gott.

Jag vet inte vad du har för kontakt med psykiatri eller habilitering men jag skulle gärna se att du fick hjälp med att nyansera din världsbild något.

Ingen är älskad eller gillad av alla, inte ens såna som Moder Theresa, Gandhi, Mandela eller andra hjältefigurer. Är du för bra och schysst så nog fan retar det andra, nästan ännu mer än om du är lagom medelmåttig, som de flesta.

Det kan man bara lägga ner. Eller bara, det måste man nog jobba på att bli av med som kriterium för att livet ska kännas värt att leva menar jag snarare. Annars är det som du säger inte så väldigt mycket värt att leva, men lever gör man ju tills man dör, och det verkar vettigare att försöka leva så bra som möjligt.

Alltså, sök hjälp, för den svart-vita synen verkar onödigt ... handikappande är kanske bästa ordet jag finner just nu.

Får man en nyanserad världsbild från habilitering? Vet inte riktigt vad man gör där men men. Jaja, om de verkligen kan ge en den hjälpen så kanske, om jag bara är mottaglig för det längre. Får väl se då.

Vore bara skönt och se vilka det retar så vore det lättare att komma fram i djungeln. Nåt slags varningar på folk som gör att man inte skall prata med dem så man liksom inte slösar nån tid i onödan. Och känslor och sånt.

Jaha, ja jag har ju redan börjat känna bara att när döden kommer så är allting slut, vad bra, så slipper vi detta. Kan ju iofs vara lite lång väntan jag vet inte. De säger ju att det går fortfare ju äldre man blir, mot slutet.
Hoppas det inte stör nån men har känt lite så iallafall.

Självklart vill vi alla ha bekräftelse och bli gillade.
Men om du kämpar för att bli accepterad bland såna som ändå aldrig kommer att förstå dig så kommer du fortsätta må dåligt.

Sök inte bekräftelse i NT-världen, sök i vår egen värld istället. Gå på forumträffar eller ta initiativ till att träffa nån här som du tycker verkar intressant.

Jag har för första gången i mitt liv träffat en människa IRL som pratar samma språk som jag och som förstår mig. Mitt livs första äkta vän, med liknande felkopplingar som jag. Det bevisade för mig att jag aldrig kan få riktiga vänner i NT-världen, men att det finns likasinnade i npf-världen.

Jaha, jag som aldrig ville undvika NT helt. Jag vet snart inte ens vilka det är som aldrig kommer att förstå mig.

Ja, men jag tycker forumträffarna är lite för sällan. Förstår inte hur as-folk orkar att ses så sällan..

Nä, det finns så många som ogillar mig nu antar jag då, att jag inte ens vet vilken ny jag kan kontakta själv. Jag orkar inte med att folk pratar med mig för att vara snälla, sen går de. Jag orkar inte med det en gång till.

Så man måste se bort från alla NT då?

Var väl som jag gissade då.
Inte det att ni inte försöker hjälpa nu, men det är ändå jobbigt.

HISOKA: Funkar inte en drivkraft, skaffa en annan.

Hat, t.ex. kanske inte är en positiv drivkraft, men den kan vara mycket effektiv.
En sak som hjälper mig ibland i svåra stunder är att komma ihåg alla fiender man skaffat sig på vägen.
I he-e att jag tänker låta dom komma undan så lätt, att ge dom den tillfredställensen att jag ger upp.
M.a.o. så länge mina besvurna fiender finns kvar, så kommer jag finnas kvar.

Det har t.o.m. gått så långt att jag numera är övertygad om att jag är odödlig, jag kan inte dö förrän mina fiender har fallit.
Och det vill jag inte heller, jag är helt enkelt inte klar här än.
Därför kan man dra ut på hämnder och vedergällningar i decennier, för att behålla dom som drivkraft och verkligen suga på karamellen.

Allt detta kan säkert låte lita rubbat, men det funkar på mig iallafall.
Så testa att hitta andra drivkrafter i ditt liv, om de nuvarande inte funkar så bra.

regnif skrev:Jag orkar inte med att folk pratar med mig för att vara snälla, sen går de. Jag orkar inte med det en gång till.

Japp, det är skitjobbigt.
På stan har jag alltid hörlurar på, då kan man låtsas att man inte hör. Ibland när nån sjukvårdspersonal eller liknande börjar prata snällt med mig så fräser jag ifrån och säger nåt om "Du behöver verkligen läsa på om hur vi med npf fungerar".

Kanske försöker du se snäll ut, eller behövande eller nåt. Du kan träna på att se avvisande ut istället, så undviker folk att prata med dig.

regnif skrev:Okej, alfapetsmamma.

Ibland ett mycket ensamt folk? Vad menas? Menar du hela världen nu Debbido? "Aspergarkulturen"?

Jag menar svenskarna. Pratade med en kvinna igår som ångrade att hon hade lämnat Danmark. Visst, hon var svenska, men hade bott i Danmark. Tror hon stack pga skilsmässa. Det var skillnad där nere, sa hon. Det var närmare till andra människor och som sagt, Danmark tillhör kontinenten och har den där välsignade pubkulturen, som utgör en säkerhetsventil mot Ensamheten.

regnif skrev:Ja, men vad gör man om man varken platsar bland de som är utanför, ensamma eller det andra?

Själv platsar jag med en del andra som hamnat lite utanför. Har du försökt? En bra sak kan vara att vara uppmärksam på andras behov och se om man kan möta dem. Det brukar resultera i att man får vänlighet tillbaks (om inte, gå vidare!)

regnif skrev:Jag trodde normala var lyckliga, ja. Eller jag vet inte nånting längre..
Jag vet snart inte vem som räknas in i det normala et cetera. Börjar bli snurrig nu igen.

Träffade en släkting i somras som är jurist och just gift sig med en domare. Nu hade hon en baby i famnen som skrek oavbrutet. Det var nog den mest desperata baby jag sett. Hans fötter var iskalla och hela han behövde hållas lindas in i en filt. Jag värmde hans fötter till han lugnade ner sig.

Fina jobb, "fina liv", höga löner, hög status. Men det kändes som om något saknades: kärlek.

regnif skrev:Jag tycker det är onödigt om alla inte kan gilla varandra. Då är allting onödigt. Vad är det för mening med att leva då? Jag vet inte, känns jäkligt konstigt. Gå omkring och hata och undvika folk på jorden, sen jävlar dör man. Kul jävla liv. Vill inte vara människa längre. Jag får ångest och obehag av att folk skulle ogilla mig. Då måste jag veta varför.

Kristendomens och andra religioners centrala budskap är: "Älska varandra!" Om bara Marknaden och materialismen styr oss så finns det ingen mening med att leva! Det har du verkligen rätt i.

Men jag kan aldrig begära kärlek, bara ge. Små saker. Eller riktigt små. Det viktiga för mig är att det ändå är Någonting jag gjort för Någon den senaste månaden. Annars mår jag inte bra. Håller t ex på att hjälpa en fattig tjej med fondansökningar. Har varit svårt sjuk, men i mina klara ögonblick så printar jag ut någon bra fond från nätet (kan en del fonder)Sedan får hon skriva under det hela och jag postar det innan jag ramlar ned i soffan igen. Arbete med att räta upp hennes ekonomi går med en snigels takt, men det är ju ändå bättre att jag åstadkommer Någon kärlek i världen än ingen alls?

Det finns bara en slags protest mot en kärlekslös värld och det är att själv ge ett litet bidrag till mänskligheten. Det får vara hur fjuttigt som helst. Men varje liten god handling bevisar att jag inte är en robot utan en människa.



Kram på Dig Regnif - Håll ut! :-)154

Flia skrev:

regnif skrev:. Jag orkar inte med att folk pratar med mig för att vara snälla, sen går de. Jag orkar inte med det en gång till.

Japp, det är skitjobbigt.
På stan har jag alltid hörlurar på, då kan man låtsas att man inte hör. Ibland när nån sjukvårdspersonal eller liknande börjar prata snällt med mig så fräser jag ifrån och säger nåt om "Du behöver verkligen läsa på om hur vi med npf fungerar".

Kanske försöker du se snäll ut, eller behövande eller nåt. Du kan träna på att se avvisande ut istället, så undviker folk att prata med dig.

Aaa, fast jag ville att de skulle prata med mig, men de gör inte det, de pratar om mig istället... men ah, struntsamma. Strunt i hur det blir nu.

barracuber skrev:Tack för inlägget, Debbido! Flera underbara partier där - armbågarsamhället, radhus, supermaterialister mm.

Skönt att du skriver igen. Det kändes inte sig riktigt likt utan dig.

Tack för dina uppmuntrande ord! De behövdes verkligen efter att ha grillats i smärthelvetet ett tag.
Det var lite svårt att skriva med hög feber och kateter, i liggande ställning. Det är lättare att skriva när man har förmånen att kunna sitta!

Tänk att jag just nu kan sitta, orkar tänka, kan skriva, inte drabbats av afasi, inte är heldement. Tänk...Behöver antagligen såna smällar för att bli tacksam igen.

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020148.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Debbido skrev:

regnif skrev:Okej, alfapetsmamma.

Ibland ett mycket ensamt folk? Vad menas? Menar du hela världen nu Debbido? "Aspergarkulturen"?

Jag menar svenskarna. Pratade med en kvinna igår som ångrade att hon hade lämnat Danmark. Visst, hon var svenska, men hade bott i Danmark. Tror hon stack pga skilsmässa. Det var skillnad där nere, sa hon. Det var närmare till andra människor och som sagt, Danmark tillhör kontinenten och har den där välsignade pubkulturen, som utgör en säkerhetsventil mot Ensamheten.

regnif skrev:Ja, men vad gör man om man varken platsar bland de som är utanför, ensamma eller det andra?

Själv platsar jag med en del andra som hamnat lite utanför. Har du försökt? En bra sak kan vara att vara uppmärksam på andras behov och se om man kan möta dem. Det brukar resultera i att man får vänlighet tillbaks (om inte, gå vidare!)

regnif skrev:Jag trodde normala var lyckliga, ja. Eller jag vet inte nånting längre..
Jag vet snart inte vem som räknas in i det normala et cetera. Börjar bli snurrig nu igen.

Träffade en släkting i somras som är jurist och just gift sig med en domare. Nu hade hon en baby i famnen som skrek oavbrutet. Det var nog den mest desperata baby jag sett. Hans fötter var iskalla och hela han behövde hållas lindas in i en filt. Jag värmde hans fötter till han lugnade ner sig.

Fina jobb, "fina liv", höga löner, hög status. Men det kändes som om något saknades: kärlek.

regnif skrev:Jag tycker det är onödigt om alla inte kan gilla varandra. Då är allting onödigt. Vad är det för mening med att leva då? Jag vet inte, känns jäkligt konstigt. Gå omkring och hata och undvika folk på jorden, sen jävlar dör man. Kul jävla liv. Vill inte vara människa längre. Jag får ångest och obehag av att folk skulle ogilla mig. Då måste jag veta varför.

Kristendomens och andra religioners centrala budskap är: "Älska varandra!" Om bara Marknaden och materialismen styr oss så finns det ingen mening med att leva! Det har du verkligen rätt i.

Men jag kan aldrig begära kärlek, bara ge. Små saker. Eller riktigt små. Det viktiga för mig är att det ändå är Någonting jag gjort för Någon den senaste månaden. Annars mår jag inte bra. Håller t ex på att hjälpa en fattig tjej med fondansökningar. Har varit svårt sjuk, men i mina klara ögonblick så printar jag ut någon bra fond från nätet (kan en del fonder)Sedan får hon skriva under det hela och jag postar det innan jag ramlar ned i soffan igen. Arbete med att räta upp hennes ekonomi går med en snigels takt, men det är ju ändå bättre att jag åstadkommer Någon kärlek i världen än ingen alls?

Det finns bara en slags protest mot en kärlekslös värld och det är att själv ge ett litet bidrag till mänskligheten. Det får vara hur fjuttigt som helst. Men varje liten god handling bevisar att jag inte är en robot utan en människa.



Kram på Dig Regnif - Håll ut! :-)154

Svenskarna? Aha, är det därför som man vantrivs. Om det är ett helt land alltså. Är Sverige speciellt ensamt land? Har funderat på det men har tänkt att det kan inte stämma. Varför vore det det? Konstigt.
Alla får inte vänlighet tillbaka tror jag. Det gäller inte riktigt alla. Tror jag. Det verkar så. Iaf om man behöver vänlighet så får man inte det alltid har jag märkt. Äh, jag förstår inte det där.

Folk brukar ju kalla mig normal, så jag vet ingenting jag. Kanske inte spelar roll heller. Får aldrig vara nånstans.
Jag kan inte göra nånting om jag inte känner folk sedan innan.

Jaha, men alla som har barn skaffar ju dem för att de vill det? Jag tror inte man kan skaffa nåt sånt om man inte vill ha det i sitt liv. Det verkar konstigt.

Jo, jag tror det finns folk som inte hatas av nån? Jag har alltid trott det. Att vissa hatas inte av någon alls.
Det hjälper inte om just Jag bryr mig om folk, då tror de att jag lurar dem så jag har slutat. Det går nog inte mer. De vill inte ha min omtanke av nån anledning känns det som. Så jag har slutat. Orkar inte med att inte bli trodd på igen.

Jao, åstadkommer kärlek gör bara de som inte har förstört andras liv.
Världen vill inte ha allas kärlek. Inte de som kommer från medelklassen eller lurar andra. Deras givanden räknas inte. Iaf vissa av oss på jorden.
Värdelösa människors givanden vill inte folk ha, bara. Man får acceptera det, som folk säger. Acceptera det man inte kan förändra? Tyvärr. Okej då säger jag, men i motvilja. Tyvärr alltså. Svårt att acceptera men man får väl göra det.

Det finns nog ingen mening längre att hålla ut tror jag.
(Och tack för kramen).

regnif skrev:[Svenskarna? Aha, är det därför som man vantrivs. Om det är ett helt land alltså. Är Sverige speciellt ensamt land? Har funderat på det men har tänkt att det kan inte stämma. Varför vore det det? Konstigt.
Alla får inte vänlighet tillbaka tror jag. Det gäller inte riktigt alla. Tror jag. Det verkar så. Iaf om man behöver vänlighet så får man inte det alltid har jag märkt. Äh, jag förstår inte det där.

Folk brukar ju kalla mig normal, så jag vet ingenting jag. Kanske inte spelar roll heller. Får aldrig vara nånstans.
Jag kan inte göra nånting om jag inte känner folk sedan innan.

Jaha, men alla som har barn skaffar ju dem för att de vill det? Jag tror inte man kan skaffa nåt sånt om man inte vill ha det i sitt liv. Det verkar konstigt.

Jo, jag tror det finns folk som inte hatas av nån? Jag har alltid trott det. Att vissa hatas inte av någon alls.
Det hjälper inte om just Jag bryr mig om folk, då tror de att jag lurar dem så jag har slutat. Det går nog inte mer. De vill inte ha min omtanke av nån anledning känns det som. Så jag har slutat. Orkar inte med att inte bli trodd på igen.

Jao, åstadkommer kärlek gör bara de som inte har förstört andras liv.
Världen vill inte ha allas kärlek. Inte de som kommer från medelklassen eller lurar andra. Deras givanden räknas inte. Iaf vissa av oss på jorden.
Värdelösa människors givanden vill inte folk ha, bara. Man får acceptera det, som folk säger. Acceptera det man inte kan förändra? Tyvärr. Okej då säger jag, men i motvilja. Tyvärr alltså. Svårt att acceptera men man får väl göra det.

Det finns nog ingen mening längre att hålla ut tror jag.
(Och tack för kramen).

Var så god! (ang. kramen alltså)

Det är bra att ha perspektiv på tillvaron tycker jag, jämföra vår ensamhetskultur med andra mer sociala kulturer, men det är ju inte så lätt att bara flytta! Jag är beroende av så dyr sjukvård, så...man sitter där man sitter. Fast har jag pengar reser jag direkt iväg en stund.

De absolut godaste människorna i världen har ofta blivit dödade. Nej, alla vill inte ha kärlek! Men man kan ju inte bestämma sig för att bli ond bara för att passa in bättre?

"Under ytan kan en god själ förgås!" sjunger Uno Svenningsson.

Så är det. Att man blir nedtrampad ...

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020080.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

eller drunknar är inget bevis på att man är en dålig människa! Tvärtom!

Jag försökte hjälpa en uteliggare som såg ut som teckningen ovan. Många såg nog bara den där något tilltufsade ytan. Men jag, som aspergare, grävde mig snabbt ned i dennes mans historik och fann EN HJÄLTE! Hans mamma jobbade medan pappan söp. Min vän tog hand om sina fyra småsyskon; lagade mat, diskade, städa, tvättade, manglade! Han fick aldrig leka och offrade alltså sitt liv för att rädda sina syskon (som klarade sig bra).

Där han låg illaluktande och sönderslagen på gatan så såg folk en människa som "inte tagit ansvar för sitt liv". Jag såg en som tagit "för mycket" ansvar, en slags martyr. Tänk så mycket en smalspårig, fokuserad aspergare kan få kunskap om medan så många andra bara går förbi, förblindade av sina fördomar.

Debbido skrev:

regnif skrev:[Svenskarna? Aha, är det därför som man vantrivs. Om det är ett helt land alltså. Är Sverige speciellt ensamt land? Har funderat på det men har tänkt att det kan inte stämma. Varför vore det det? Konstigt.
Alla får inte vänlighet tillbaka tror jag. Det gäller inte riktigt alla. Tror jag. Det verkar så. Iaf om man behöver vänlighet så får man inte det alltid har jag märkt. Äh, jag förstår inte det där.

Folk brukar ju kalla mig normal, så jag vet ingenting jag. Kanske inte spelar roll heller. Får aldrig vara nånstans.
Jag kan inte göra nånting om jag inte känner folk sedan innan.

Jaha, men alla som har barn skaffar ju dem för att de vill det? Jag tror inte man kan skaffa nåt sånt om man inte vill ha det i sitt liv. Det verkar konstigt.

Jo, jag tror det finns folk som inte hatas av nån? Jag har alltid trott det. Att vissa hatas inte av någon alls.
Det hjälper inte om just Jag bryr mig om folk, då tror de att jag lurar dem så jag har slutat. Det går nog inte mer. De vill inte ha min omtanke av nån anledning känns det som. Så jag har slutat. Orkar inte med att inte bli trodd på igen.

Jao, åstadkommer kärlek gör bara de som inte har förstört andras liv.
Världen vill inte ha allas kärlek. Inte de som kommer från medelklassen eller lurar andra. Deras givanden räknas inte. Iaf vissa av oss på jorden.
Värdelösa människors givanden vill inte folk ha, bara. Man får acceptera det, som folk säger. Acceptera det man inte kan förändra? Tyvärr. Okej då säger jag, men i motvilja. Tyvärr alltså. Svårt att acceptera men man får väl göra det.

Det finns nog ingen mening längre att hålla ut tror jag.
(Och tack för kramen).

Var så god! (ang. kramen alltså)

Det är bra att ha perspektiv på tillvaron tycker jag, jämföra vår ensamhetskultur med andra mer sociala kulturer, men det är ju inte så lätt att bara flytta! Jag är beroende av så dyr sjukvård, så...man sitter där man sitter. Fast har jag pengar reser jag direkt iväg en stund.

De absolut godaste människorna i världen har ofta blivit dödade. Nej, alla vill inte ha kärlek! Men man kan ju inte bestämma sig för att bli ond bara för att passa in bättre?

"Under ytan kan en god själ förgås!" sjunger Uno Svenningsson.

Så är det. Att man blir nedtrampad ...

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020080.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

eller drunknar är inget bevis på att man är en dålig människa! Tvärtom!

Jag försökte hjälpa en uteliggare som såg ut som teckningen ovan. Många såg nog bara den där något tilltufsade ytan. Men jag, som aspergare, grävde mig snabbt ned i dennes mans historik och fann EN HJÄLTE! Hans mamma jobbade medan pappan söp. Min vän tog hand om sina fyra småsyskon; lagade mat, diskade, städa, tvättade, manglade! Han fick aldrig leka och offrade alltså sitt liv för att rädda sina syskon (som klarade sig bra).

Där han låg illaluktande och sönderslagen på gatan så såg folk en människa som "inte tagit ansvar för sitt liv". Jag såg en som tagit "för mycket" ansvar, en slags martyr. Tänk så mycket en smalspårig, fokuserad aspergare kan få kunskap om medan så många andra bara går förbi, förblindade av sina fördomar.

Jag förstod nog inte riktigt den där under ytan-citatet. Vad då, att även en NTig person kan vara god och förstöras? Annars förstod jag inte den riktigt.
*hm, då funderar jag om det blir mord för min del, utifrån alltså, eller inte*
Vill inte alla ha iaf nån form av kärlek? Ens lite?

Ja, men då tyckte jag det var fint av dig. Andra kanske tycker jag fjäskar nu men då får de göra det. Ja, den personen hade nog fått ta för mycket ansvar. Blev han räddad sen?

regnif skrev:Jag förstod nog inte riktigt den där under ytan-citatet. Vad då, att även en NTig person kan vara god och förstöras? Annars förstod jag inte den riktigt.
*hm, då funderar jag om det blir mord för min del, utifrån alltså, eller inte*
Vill inte alla ha iaf nån form av kärlek? Ens lite?

Ja, men då tyckte jag det var fint av dig. Andra kanske tycker jag fjäskar nu men då får de göra det. Ja, den personen hade nog fått ta för mycket ansvar. Blev han räddad sen?

"Under ytan kan en god själ förgås" betyder att en människa, AS eller NT, kan gå under utan att någon bryr sig. Den person som gick under kanske inte gjorde ett direkt positivt intryck på omgivningen, men hade ett hjärta av guld. Det viktigaste är hjärtats inställning, regnif. Vem du är på insidan.

Uteliggaren (missbrukare) tog jag med som ett exempel på hur det blir när vi bara ser till ytan, vilka enorma missförstånd. Det skulle behövts att någon fångat upp honom långt tidigare för att rädda honom. Han började gå snett redan från 16-årsåldern.

Men, den vänlighet jag visade, detta att jag faktiskt såg honom som en Människa ledde till ett uppsving, ett tappert försök att vara nykter och ett ettårigt samboskap med en (annan) kvinna som gav honom mycket kärlek. Dessvärre fick han återfall - och dog, 48 år gammal.

Visst har vi väl alla möjlighet att bekräfta varandra som människor? Det kan leda till mer än vi tror.

Så vitt jag kan se så är Du, trots diagnos, ändå en Människa, bland miljarder andra människor, med diagnoser. Ditt och mitt värde är inte lägre än andras.

Jag har svårt för att bli accepterad som jag är (dvs älskad), men just detta utanförskap kan göra att jag solidariserar mig med andra utstötta och därigenom faktiskt kan göra viss nytta, som beträffande den där uteliggaren.

Det fanns ett skäl till att just jag kunde hjälpa honom lite. Därför att jag visste hur det är att inte bli sedd, inte älskad, inte accepterad. Den kunskapen ser jag som värdefull. Den är dessutom användbar.

Jag har svårt att se någon annan utväg ur självömkans cell annat än att bry mig om ett annat levande väsen; en rädd igelkott, en övergiven katt, en hungrig fågel om vintern. Fast man kanske kan bry sig om annat också: att ta hand om sina begåvningar t ex. Men jag behöver hitta mig själv i relationer till annat/andra än mig själv. Jag kan inte sitta i soffan och älska mig själv, enbart.

Debbido skrev:

regnif skrev:Jag förstod nog inte riktigt den där under ytan-citatet. Vad då, att även en NTig person kan vara god och förstöras? Annars förstod jag inte den riktigt.
*hm, då funderar jag om det blir mord för min del, utifrån alltså, eller inte*
Vill inte alla ha iaf nån form av kärlek? Ens lite?

Ja, men då tyckte jag det var fint av dig. Andra kanske tycker jag fjäskar nu men då får de göra det. Ja, den personen hade nog fått ta för mycket ansvar. Blev han räddad sen?

"Under ytan kan en god själ förgås" betyder att en människa, AS eller NT, kan gå under utan att någon bryr sig. Den person som gick under kanske inte gjorde ett direkt positivt intryck på omgivningen, men hade ett hjärta av guld. Det viktigaste är hjärtats inställning, regnif. Vem du är på insidan.

Uteliggaren (missbrukare) tog jag med som ett exempel på hur det blir när vi bara ser till ytan, vilka enorma missförstånd. Det skulle behövts att någon fångat upp honom långt tidigare för att rädda honom. Han började gå snett redan från 16-årsåldern.

Men, den vänlighet jag visade, detta att jag faktiskt såg honom som en Människa ledde till ett uppsving, ett tappert försök att vara nykter och ett ettårigt samboskap med en (annan) kvinna som gav honom mycket kärlek. Dessvärre fick han återfall - och dog, 48 år gammal.

Visst har vi väl alla möjlighet att bekräfta varandra som människor? Det kan leda till mer än vi tror.

Så vitt jag kan se så är Du, trots diagnos, ändå en Människa, bland miljarder andra människor, med diagnoser. Ditt och mitt värde är inte lägre än andras.

Jag har svårt för att bli accepterad som jag är (dvs älskad), men just detta utanförskap kan göra att jag solidariserar mig med andra utstötta och därigenom faktiskt kan göra viss nytta, som beträffande den där uteliggaren.

Det fanns ett skäl till att just jag kunde hjälpa honom lite. Därför att jag visste hur det är att inte bli sedd, inte älskad, inte accepterad. Den kunskapen ser jag som värdefull. Den är dessutom användbar.

Jag har svårt att se någon annan utväg ur självömkans cell annat än att bry mig om ett annat levande väsen; en rädd igelkott, en övergiven katt, en hungrig fågel om vintern. Fast man kanske kan bry sig om annat också: att ta hand om sina begåvningar t ex. Men jag behöver hitta mig själv i relationer till annat/andra än mig själv. Jag kan inte sitta i soffan och älska mig själv, enbart.

Jaha, jag tänkte att det kanske var nåt sånt också, men det var svårt att se i den meningen. Nästan lite för klurig mening för mig

Känns som den där insidan inte kommer att komma till sin rätt i detta livet har jag en känsla av. Finns ju de som har det så. Försöker tänka ut vad är mitt öde eller vad skall man säga. Bra att veta i förväg?

Ja, jag vet. Snedtrampen börjar ofta rätt tidigt höll jag på att säga, men det känns jobbigt att skriva ut det.
Ajdå, men det var ju bra att han kom upp där ett tag innan slutet iallafall.
Ja, fast om det är fult att vilja ha bekräftelse så vet jag inte då hur man gör med bekräftelser där.

Jag reagerar bara på uttrycken "waste of space" att vissa kallar andra för sådana, och då borde ju sådana finnas? Hurdana är liksom de?....Men jag har försökt tänka att det inte finns sånt men har försökt förstå uttrycket.

Nä, det vill väl inte jag heller men man kan väl inte tvinga folk att tro på en kanske, men ja, för mig finns inget annat kvar då isåfall. Folk verkar tycka att jag hittar på om jag känner för nåt/nån så jag vet inte. Vet inte vad man gör sedan.

Din självkänsla kan inte vi andra göra nånting åt, men jag tror de flesta av oss har varit i samma känsla som du är nu.
Jag har det åtminstone. För mig hjälpte det att se att det finns andra som är som jag, att det faktiskt finns nånstans där jag är som alla andra.

Om du orkar kanske du kan se det också.

Jag gjorde nog det ett tag men det har gått över nu. Ser inte utav det som det är nu.

HISOKA skrev:Så till min fråga (dock utan att på något sätt utmåla någon som mindre värd): Trots vetskapen om ett neurologiskt "handikapp"- hur finner ni styrka att klara vardagen och mod att vilkorslöst älska er själva? Hur lär man sig acceptera den man är utan förbehåll och krav?

Jag har alltid gillat mig själv. Har inte jämfört mig med omgivningen. Jag är nog för långt ut på den autistiska skalan för att kunna känna mig som en dålig människa, känner mig knappt som en människa, mer som en varelse med människoattribut som står utanför samhället och har mina egna normer för hur livet ska se ut.

Så det är inget som jag jobbat på alls, kärleken till mig själv och upphöjandet av mig själv till skyarna har alltid funnits. Vissa kallar det hybris. Det är meningen att jag då ska "komma ner på jorden och rätta mig i ledet". Larv!

Klara vardagen? Det är en fråga om ork. Har tyvärr inte den ork jag skulle vilja ha, så min vardag är nedmonterad och ganska trist, tyvärr. Skulle vilja vara piggare.

Fast man måste tydligen komma ned på jorden för att få vänner alls. Känns ju meningslöst utan?

regnif skrev:Fast man måste tydligen komma ned på jorden för att få vänner alls. Känns ju meningslöst utan?

Det finns folk som kan acceptera en ändå. Bara man förklarar lite om hur man fungerar. I mitt fall är det viktigt att jag berättar om min telefonfobi och säger att jag vill ha kontakt, men kanske inte hör av mig på eget initiativ, för att ta ett exempel.

Extroverta partymänniskor gillar inte mig, såklart. Udda flummiga typer däremot kan ha ett gott öga till mig.

Som annorlunda har man inte ett jättestort smörgåsbord av vänner att välja på. Det är mer som att försöka hitta den där undangömda vegetariska smörgåsen, och greppa den innan någon annan tokskalle tar den.

sugrövmanövern skrev:

regnif skrev:Fast man måste tydligen komma ned på jorden för att få vänner alls. Känns ju meningslöst utan?

Det finns folk som kan acceptera en ändå. Bara man förklarar lite om hur man fungerar. I mitt fall är det viktigt att jag berättar om min telefonfobi och säger att jag vill ha kontakt, men kanske inte hör av mig på eget initiativ, för att ta ett exempel.

Extroverta partymänniskor gillar inte mig, såklart. Udda flummiga typer däremot kan ha ett gott öga till mig.

Som annorlunda har man inte ett jättestort smörgåsbord av vänner att välja på. Det är mer som att försöka hitta den där undangömda vegetariska smörgåsen, och greppa den innan någon annan tokskalle tar den.

Hehe, jao, kanske är något sådant. Men jag börjar få svårt att i vissa fall urskilja på extroverta partymänniskor och folk som jag undrar om de är sådana då eller inte.

Oj! Det visade sig bli en livlig diskussion på kort tid och jag lyckades slumra förbi stor del av den och sen var det dags att jobba igen. Jag känner mig inte lika deppig idag, förmodligen mycket därför att jag helt enkelt ännu inte haft tid till att känna efter, men vissa inlägg har fått in mig på lite nya tankebanor samt gett en del perspektiv. Har ännu inte hunnit läst alla här men kommer återkomma till den här tråden från tid till tid för att reflektera över vad som sagts och för inspiration.

Det gläder mig att se så många ville vara med och diskutera i min lilla tråd en regnig torsdagskväll samt gör mig även en smula rörd. Kul att det blev en seriös diskussion av det hela! Kommer försöka ge svar på några inlägg själv allteftersom i den mån jag har något vettigt att replikera med. Peace

KrigarSjäl skrev:

HISOKA skrev:

KrigarSjäl skrev:Om det är något man inte gillar med sin person får man försöka jobba bort det. Fixa sitt utseende, göra det man är bra på, utmana sig själv eller vad som nu kan behövas.
Ingen gillar en lipsill.

Sant. Är alltid rädd att bli den där lipsillen ingen orkar med. Men blir förstås inte bättre av att gå omkring och känna självömkan utan att göra något konstruktivt av situationen. Vet med mig att jag lätt hamnar i den fällan.

Frågan är om du inte har hamnat i fel tänk. Om du vänder på det och anser att du är bättre än andra, eller att du har förtjänster andra inte har - kan inte det vara en vettig grej?

Att vara aspergare innebär de facto att du har en del positiva egenskaper de flesta andra inte har. Du kanske skulle ta reda på dem och ta fasta på dem?

Förstår vad du menar men det har inte funkat för hittills att tänka så. Blir bara mer besviken på mig själv när det gång på gång uppdagas att så faktiskt inte är fallet.

Jag har förtjänster men är osäker på om de kan klassas som "tillräckligt" extraordinära för att rättfärdiga mig själv att vara sämre än de flesta på allt annat. Känner exempelvis ett par NT människor jag skulle vilja påstå är mer begåvade än mig själv inom det jag SKA vara bra på och är dessutom, ur mina ögon sätt, bättre än majoriteten på det mesta här i livet. Men kanske borde jag jobba hårdare på att bli desto bättre inom det jag faktiskt är bra på. Har fått en del erkännande men det mesta kommer ju från familj och nära bekanta- sådant är lätt att vifta bort. Folk som inte tillhör den kategorigruppen brukar jag tänka inte har så höga krav. Men kanske borde jag nöja mig där.