Sånt här med parrelationer är allt för komplicerat för mig...
Det är så intensivt, att det är stressande istället för avslappnande, om någon förstår vad jag menar...Det är mig övermäktigt på nåt vis...
Därför blir det mest kort och intensivt för mig - men ack så underbart...
Men det är klart - skulle man råka på någon man står ut med en längre tid och kanske framförallt, någon som står ut med mig - ja, då får man ju snällt leva med det
Men att aktivt söka, det tror jag inte på.
Då hamnar man lätt i Debbidos illusion...Alltså, underbart är kort - men är det kärlek? Njae...Men icke att förakta

"tycker om dig också, men inte på DET sättet" har man ju fått höra ett antal gånger. Bara vara vänner... Det lustiga är att flera av dessa tjejer, varav några fortfarande är mina kompisar, har fällt positiva omdömen om såväl mitt utseende som min personlighet. Men om man tycker om någons personlighet OCH utseende, vad är det då som fattas för att det skall uppfattas som "DET sättet"? Måste man som tjej antingen vara kär från dag 1 eller helt ointresserad? Jag sätter mitt hopp till Gud och till mina funderingar på att börja gymma. Kanske kunde muskler kompensera för brist på sådana personlighetsegenskaper som brukar bidra till att få tjejer intresserade på DET sättet. Jag skulle hellre bli omtyckt för enbart mitt utseende än att leva i ensamhet.

Alltså, jag blir lite sjuk i huvudet av total ensamhet. Tänker för mycket. Så har jag ingen man sitter jag hos min mor väldigt mycket, håller monologer så hennes öron blöder.

När det gäller mannen så har jag kommit fram till att han måste vara väldigt lik mig till sättet för att det ska fungera. Dvs ingen kräver speciellt mycket bekräftelse, den andre fungerar ungefär som ett husdjur som man tar fram och gosar med ibland.

Det skulle ju inte fungera med någon som tex kräver att man ska klä sig fint till jul, stå ut med hans faster Agda, svara på tilltal jämt, ta initiativ, åka på utlandssemester. Jag är ganska "tråkig" i andras ögon gällande aktivitetsbiten.

Tallerger skrev: "tycker om dig också, men inte på DET sättet" har man ju fått höra ett antal gånger. Bara vara vänner... Det lustiga är att flera av dessa tjejer, varav några fortfarande är mina kompisar, har fällt positiva omdömen om såväl mitt utseende som min personlighet. Men om man tycker om någons personlighet OCH utseende, vad är det då som fattas för att det skall uppfattas som "DET sättet"? Måste man som tjej antingen vara kär från dag 1 eller helt ointresserad? Jag sätter mitt hopp till Gud och till mina funderingar på att börja gymma. Kanske kunde muskler kompensera för brist på sådana personlighetsegenskaper som brukar bidra till att få tjejer intresserade på DET sättet. Jag skulle hellre bli omtyckt för enbart mitt utseende än att leva i ensamhet.

Känner igen det du beskriver från när jag själv var singel, dock håller jag inte med dig på en av punkterna: det är INTE bättre att bli omtyckt för sitt utseende, sin status, eller sina pengar, än att vara ensam, tvärtom!

Vill du möta den riktiga kärleken måste du bli älskad för den du är, inte för något annat och det sker först när du träffat den rätta.

Är det sällskap du är i desperat behov av så tycker jag du skall gå med i någon sorts verksamhet, där du kommer ut bland folk och träffar vänner.

Anledningen till att tjejer oftast bara vill vara kompisar med as. killar tror jag inte beror på utseende, status eller dyl. Vissa, ytliga kvinnor går väldigt mycket på sådant, men inför andra tjejer kan det vara helt ok att inte vara överdrivet "lyckad", om man bara har charmen och verkar trygg och säker på sig själv, trots att man varken är atlet eller har något statusjobb.

Jag menar: kolla på stan, så komme du att få se massor med killar som varken ser bra ut, verkar ha någon högre status, eller särskilt mycket pengar, men som likförbannat har fru och barn.

Jag tänkte nu presentera Fords teori om varför as-killar oftast träffar tjejer som "bara vill vara vänner":

Jag tror problemet ligger i en omedveten brist på ömsesidighet vid socialt umgänge.
Det kan t.ex. handla om att man pratar för mycket om "sitt" och "sig själv", istället för att ställa frågor till- och lyssna på tjejen, kanske har man ett ovanligt kallt anikstuttryck o.s.v.
Dålig timing vad gäller vissa repliker/beteenden och/eller okunskap i hur man beter sig för att "charma" en kvinna kan också ligga en i fatet.
En dålig självkänsla som lyser igenom är inte heller det särskilt bra för en människas sex appeal, varken hos män eller kvinnor (men är man kille tror jag det är ett ännu större handikapp att utstråla dålig självkänsla).
Små saker, som har stor betydelse vad gäller kvinnor och deras känslor för en.

Till viss del går det att jobba med, men förvänta dig för den sakens skull inte att alla tjejer kommer att falla för dig, för det gör de inte för NT-män heller.

Andra gånger har man sig själv att skylla, därför att man riktar in sig på fel målgrupp (d.v.s. tjejer som inte matchar ens personlighet, och som det därför aldrig hade funkat med), eller att man väljer bort en massa jättegulliga, men kanske inte supersnygga-, superrika-, eller supersmarta tjejer p.g.a. sin egen kräsenhet.

Kom ihåg att bra personkemi faktiskt är viktigare än såväl intressen, som åsikter och värderingar om ett förhållande skall bli lyckligt.
Det är annars ett misstag väldigt många med as. gör (såväl killar, som tjejer), att de nästan uteslutande går efter personens åsikter och intressen. Det är inte nödvändigt, för man har saker gemensamt med de allra flesta människor, samtidigt som det finns annat man inte har gemensamt. Det upptäcker man efter att ha känt varandra ett tag, men en dåligt matchande personkemi är däremot inget att göra något åt.

Ensamhet är bara behagligt, det är umgänge med andra som måste "klaras av".

Panika skrev:Men att aktivt söka, det tror jag inte på.
Då hamnar man lätt i Debbidos illusion...Alltså, underbart är kort - men är det kärlek? Njae...Men icke att förakta

Tja, att aktivt söka jobb är ju okey. Att aktivt söka partner på internet är det många som gör - och lyckas med, men inte jag. Man blir djupintervjuad i all evighet och det där testet består jag aldrig. Har för många skavanker och är för ärlig.

När jag träffade min skotte sökte jag akivt efter husrum (ej man) för natten på diverse billiga hotell. Men det var kört, allt var fullt utmed Hollands vita sandstränder. Skotten erbjöd härbärge i ett hus som han passade åt någon (blommor, djur etc). Jag utgick från att han själv inte bodde där då. Men visst gjorde han det.

OCH hur lätt är det att manipulera en aspergare? Busenkelt! Jag tar ju folk på orden! HAN ville ha MIG. Själv var jag inte så övertygad om att detta var en bra idé. Men, hur många chanser att VÄLJA har en autistisk människa? Inte särskilt många. Pessimism eller realism??

Jag tänkte: Give it a chance! Why not? Life is short for people. "Bättre den sträng som brast än att aldrig spänna en båge."

Och det dåliga självförtroendet fanns givetvis med i bilden för när man blivit avdankad och förkastad några tusen gånger så tenderar självförtroendet att sjunka några grader, eller?

Nu är jag ensam som vanligt och håller på att dö ut. Åtskilliga organ trasslar, bl a hjärtat. Ny ledoperation på gång. Ensamheten dödar mig, i stället för det dåliga förhållandet. Vilket ska man välja: pest eller kolera?

Det finns autistiska människor som VILL vara helt ensamma. Lyckliga ni! Lyckliga Krigarsjäl!

Det är inte alls svårt, tänk in dig på hur tråkigt det skulle vara i en annan situation just nu.

Parvlon skrev:Det är inte alls svårt, tänk in dig på hur tråkigt det skulle vara i en annan situation just nu.

Hur menar du? Tråkigt? Ja, men det är ju just tråkigt det är att vara ensam. På vissa sätt är det skönt, när man är sjuk, att man få ta det lugnt. Men, jag anser mig ha ADHD-drag. NPU tyckte borderline plus AS. Nåväl, vilket som: I've always been living on the edge! Jag lär inte få något amfetamin med mina diagnoser så då får jag skaffa mig kickarna på andra sätt. Jag är beredd att gå ganska lång i mina desperata försök att KROSSA TRÅKIGHETEN!

Debbido skrev:

Parvlon skrev:Det är inte alls svårt, tänk in dig på hur tråkigt det skulle vara i en annan situation just nu.

Hur menar du? Tråkigt? Ja, men det är ju just tråkigt det är att vara ensam. På vissa sätt är det skönt, när man är sjuk, att man få ta det lugnt. Men, jag anser mig ha ADHD-drag. NPU tyckte borderline plus AS. Nåväl, vilket som: I've always been living on the edge! Jag lär inte få något amfetamin med mina diagnoser så då får jag skaffa mig kickarna på andra sätt. Jag är beredd att gå ganska lång i mina desperata försök att KROSSA TRÅKIGHETEN!

Jag syftade på ämnet i tråden; "Ensamheten, hur klarar ni av den?"
Klart man inte behöver ha tråkigt för att vara ensam, det var alltså det jag menade. Annars kan jag ju lika gräva en grop i skogen och begrava mig. Situationen man kan tänka in sig i bör ju då vara tråkigare än den man befinner i, annars är det ju lönlöst att bekämpa situationen man är i just för tillfället.
Hur man gör för att inte ha tråkigt är iof en annan femma, för mig är det lättare att ha roligt när jag är själv än i grupp. Mina intressen, eller dem saker som jag är intresserad av för tillfället just då/nu/sen är ofta svåra att kombinera med människor(vänner). Är det inte vänner heller så är det inte värt att umgås tycker jag.
Är ju inte så bra på det där med att hålla kontakten heller, tyvärr.
Jag tror det är svårt att få amf utskrivet, även om man har ADHD. Men jag kan ha fel. Tycker det är en jävla pissdrog ändå, har du inte försökt med något mildrare?
Det är ju inte för inget, det finns variationer utav amfetamin som kallas 'gristjack'.

Det verkar som om jag är lite yngre än de flesta här på forumet, men för att ge min syn på saken.

Jag har själv varit nere ganska länge, jag har aldrig haft något särskilt bra självförtroende. Jag har aldrig velat vara nära någon, jag har trivts med ensamheten, sålänge jag fick göra det ja tycker är roligt.

Om jag plötsligt inte hade nått att göra, såsom strömmen gått eller allt bara verkat tråkigt. Blir jag tokig, att vara ensam är ganska så opraktiskt.

Jag har dock ett behov av att få behöva prata med någon. Eftersom jag alltid haft en bästa kompis som är oerhört smart, och som förstod mig utan att vara som mig. Men han och jag träffas inte längre, vi gick olika vägar och jag är inte direkt den som ringer o pratar eller tar initiativ. För jag trivs ensam så länge jag har något att göra.

Men nu när det gått ett tag, utan min kompis att prata med, har jag desperat försökt hitta någon att prata med. Och träffade min nuvarande pojkvän.

Han har samma intressen som jag, han tycker om samma saker som jag. Men ärligt talat är han ganska dum. Han varken förstår det minsta hur jag tänker, inte heller inser han själv att så är fallet. Hur många hintar man än ger han. Vi är fortfarande ihop, men jag börjar lessna. Jag vill tillbaka till ensamheten igen, för att försöka hoppas på en annan människa tog musten ur mig.

Om jag är ensam är det bara att påminna mig själv om hur elaka, dumma, och irriterande människor kan vara.

Hur man klarar av ensamheten? Om du nu har AS varför vill du inte va ensam? va e det igentligen du vill ha av en relation? För du behöver kanske inte nödvändigtvis ha en kärleksrealtion med nån för att få det behov som fått dig att inte gilla ensamheten.

Jag har förstått att det jag ville ha av min pojkvän som ja har nu, är att bli accepterad av någon. Jag hoppas bara att jag kan banka lite vett in i han, för han är en underbar människa som jag hoppas kunna få vara med längre.

Det är ingen bra idé att hålla kvar vid en relation med förutsättningen att man måste kunna ändra på den andra personen.

Bjäbbmonstret skrev:Det är ingen bra idé att hålla kvar vid en relation med förutsättningen att man måste kunna ändra på den andra personen.

Precis. Men väldigt vanligt, tyvärr.


Eller som en kvinna i 70årsåldern, som jag känner, sade: "Om min karl dog, inte skulle jag orka lära upp någon ny".

Debbido skrev:Men, jag anser mig ha ADHD-drag. NPU tyckte borderline plus AS. Nåväl, vilket som: I've always been living on the edge!

Hur var det psykologen sa nu? (Med reservation för dåligt minne): Det psykiatrerna kallar borderline, är i princip samma sak som det neurologerna kallar ADHD. Sen sätter de diagnos därefter. Man känner väl "sitt fack" bäst antar jag.

MsTibbs skrev:Hur var det psykologen sa nu? (Med reservation för dåligt minne): Det psykiatrerna kallar borderline, är i princip samma sak som det neurologerna kallar ADHD. Sen sätter de diagnos därefter. Man känner väl "sitt fack" bäst antar jag.

Jag tycker inte det låter som ADHD i alla fall
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

Fast ibland används det nog lite slarvigt av läkare som en bredare mer diffus beteckning där man inte avser någon faktiskt diagnos.

Till Parvlon: Typiskt autistiskt, jag tog ditt ord "tråkigt" rent bokstavlig; att ha det tråkigt. Men det finns ju andra betydelser, nämligen att ha en taskig livssituation rent allmänt; leva i slummen, ett flyktingläger eller så. Man kan sitta ett tag och låtsas vara där, i slummen, och sedan gå tillbaka till sin egen livssituation. Det är en bra meditation. Man skaffar sig andra referensramar och ökar sin tacksamhet över det man ändå har.
Där är vi faktiskt överens!

Tacksam Kvasir, för att du hjälper mig att inse att jag nog inte har ADHD, trots allt; jag är nog allmänt galen helt enkelt. Galen är en rätt chick diagnos. Fast halvgalen tror jag passar mig bättre. Har trots allt koll på ekonomi och diverse jordiska saker som måste funka.

Jag är en urtypisk konstnärssjäl och de har ju alltid varit knäppa. Vilken diagnos ska vi ge Karin Boye, Nils Ferlin, Evert Taube, Van Goch och xxxxxxx antal konstnärssjälar genom tiderna? Int va de normal int!

Har alltid önskat att det i psykologutbildningen skulle finnas en bok som skulle heta: Den kresensitiva personligheten, dvs konstnärssjälen. Denna person är född med låg serotoninhalt och en endorfinhalt som kan gå upp skyhögt, som vid förälskelse. Man förälskar sig nämligen i sina egna sånger och målningar. Därför pendlar dessa själar oftast mellan högt och lågt, glädje och sorg. I brytningspunkten uppstår Skapelsen av något nytt. Efter större skapelser följer vanligtvis depression. Aspergerhjärnan är säkert vanlig bland dessa människor, som går inåt som barkborrar i en småländsk gran.

Debbido skrev:Tacksam Kvasir, för att du hjälper mig att inse att jag nog inte har ADHD, trots allt; jag är nog allmänt galen helt enkelt. Galen är en rätt chick diagnos. Fast halvgalen tror jag passar mig bättre. Har trots allt koll på ekonomi och diverse jordiska saker som måste funka.

Jag vet inte om det blev något missförstånd här. Jag kommenterade Tibbs inlägg om huruvida borderline var samma som ADHD enligt vissa.

Kvasir skrev:

Debbido skrev:Tacksam Kvasir, för att du hjälper mig att inse att jag nog inte har ADHD, trots allt; jag är nog allmänt galen helt enkelt. Galen är en rätt chick diagnos. Fast halvgalen tror jag passar mig bättre. Har trots allt koll på ekonomi och diverse jordiska saker som måste funka.

Jag vet inte om det blev något missförstånd här. Jag kommenterade Tibbs inlägg om huruvida borderline var samma som ADHD enligt vissa.

Ursäkta, är för trött nu. Trodde du kommit fram till att ADHD inte verkade passa på min personlighet. Annars så är borderline och ADHD olika diagnoser, men många med borderline har egentligen något neuropsykiatriskt, men har inte blivit upptäckta än. Diagnosen följer med av slentrian.

Min psykiatriker som gett mig borderlinediagnos gick över till neuropsyk och tog del i min NPU. Hur objektiv var hon då? Hur villig var hon att erkänna att hon kanske haft fel, att AS och ADHD-drag varit en lämpligare diagnos än AS o borderline? Det svart-vita borderlinetänket har jag inte. Jag gör mig inte snabbt av med vänner utan kämpar på år ut och år in med att vara en solidarisk vän även i svåra tider.

Jag har alltid levt ett högrisk liv, handlat först och tänkt sen, sett mig som odödlig. Men tja, man får inte alltid den diagnos man vill ha.

185

ensamheten e jobbig när den finns för
att den beror på nånting

annars bryr jag mig inte
men den e jobbig för
det e typ ingen som hör av sig till mig på vardagarna
och typ ingen som hör av sig till mig på helger

och ens familj hör bara av sig
varannan vecka

och jag tror det beror på att jag e nykterisst
för efter det blev känt så
starta en del vänner / familj att ta avstånd från mig

sen va man ärlig mot en del
och berätta att man inte e
matcho

det sades som en av mina fd vänner sa
att jag ser jävligt otäck och mörk och grym och ond ut
men att mitt sätt att va inte stämde in på min person

well efter det va sagt hörde personen och dom andra som hörde detta alldrig av sig mer typ :s

ibland undrar jag vad folk har för ett synsett på andra
vad e meningen

enda jag hittat för man ska passa in i mallen för att inte va utråkande e
1.man ska gilla va uppkäftig och gilla va kaxig
2.man ska gilla dricka sprit och skryta om hur myclket man orkar supa
3.man ska gilla skvallra mycket
4.man ska va skrytsam och matcho
5.man ska gillla va stöddig och se ner på andra
6.man ska gilla spänna muskler och stila sig inför andra
7.man ska ev gilla nån typ av sport

well uppfyller man detta så har man snart
både vänner familj och annat umgänge

och well detta tycker jag suger rectum
man undrar varför folk så lätt blir utråkade på folk i dag

och det e inte bara det utan varför folk e rädda
att va olik andra
well det va en polare som snacka på att
när han pratar med en polare som e NT

så beter han sig som om han har så vansinnit mycket att göra
så han har typ inte tid att snacka

Lord_Dagorahz skrev:enda jag hittat för man ska passa in i mallen för att inte va utråkande e
1.man ska gilla va uppkäftig och gilla va kaxig
2.man ska gilla dricka sprit och skryta om hur myclket man orkar supa
3.man ska gilla skvallra mycket
4.man ska va skrytsam och matcho
5.man ska gillla va stöddig och se ner på andra
6.man ska gilla spänna muskler och stila sig inför andra
7.man ska ev gilla nån typ av sport

well uppfyller man detta så har man snart
både vänner familj och annat umgänge

och well detta tycker jag suger rectum

Dyslektiker eller ej så har du just fogat ett ord till mitt aktiva ordförråd. "Rectum" hade jag inte kläm på (höpp, det blev en ordvits) men nu har jag. Tacktack

Den där listan ser ju ut på pricken som min fördom om tonårsgrabbar. Kanske den gäller tjejer lika mycket? Väldigt mycket "Fucking Åmål", hur som helst.

Om utbudet av umgänge verkligen är så klent där du bor så rekommenderar jag starkt att du flyttar. Förhoppningsvis finns det dock även några gäng på din bostadsort som hålelr på med mänskliga och vänliga specialintressen (allt från svampfärgning till gamla traktorer).

Alternativet till att umgås med mer eller mindre nördiga jämnåriga är nog att umgås med äldre folk.

Hur som helst, Lorden, byt umgänge för tusan!

Usch...

....jag blir så ledsen när människor är ensamma utan att vilja vara det...

... när man ser den hålögda hopplösheten kika fram mellan skratten...

... när önskan om förståelse och acceptans för den man är står obesvarad...

... när en utsträckt hand medvetet glöms bort...

...när grå moln suddar ut dagarna till en lång leda...

...usch!

Finns det något jag kan göra?

Säkert, ja. Man kanske ingenting som du faktiskt vill.

Tallerger skrev:"tycker om dig också, men inte på DET sättet" har man ju fått höra ett antal gånger. Bara vara vänner... Det lustiga är att flera av dessa tjejer, varav några fortfarande är mina kompisar, har fällt positiva omdömen om såväl mitt utseende som min personlighet. Men om man tycker om någons personlighet OCH utseende, vad är det då som fattas för att det skall uppfattas som "DET sättet"? Måste man som tjej antingen vara kär från dag 1 eller helt ointresserad? Jag sätter mitt hopp till Gud och till mina funderingar på att börja gymma. Kanske kunde muskler kompensera för brist på sådana personlighetsegenskaper som brukar bidra till att få tjejer intresserade på DET sättet. Jag skulle hellre bli omtyckt för enbart mitt utseende än att leva i ensamhet.

Tjejer delar in killar i killkompisar och ev pojkvänner (el kk). Fråga mig inte varför, men de behöver bägge sorterna.

Kan ta min dotter som exempel. Vissa killkompisar måste "läggas i karantän" när hon är utan pojkvän. Annars stöter de på henne? Vaddå, tror de att hon inte kan leva utan pojkvän/kk? Och varför är hon inte intresserad? Nej, en killkompis är som en bror. Och därför kan man öht inte förknippa sexuella känslor med honom. Och det går inte att tvinga fram dessa känslor heller, bara för att killkompisen annars är så trevlig och passande. Grymt kanske, men en gång kompis, alltid bara kompis.

Man måste inte vara kär från dag 1, men man måste vara attraherad. Sen kanske det inte blir nåt (och då tänker man inte mer på det) el så blir det nåt.

Jag vet att unga killar tänker annorlunda än tjejer där. En trevlig och snygg tjejkompis är s a s alltid en möjlighet, om båda är singel.

För övrigt så tycker jag det verkar vara en bra idé att satsa på gym. Min dotter blir iaf bara intresserad av vältränade killar (men de måste vara trevliga och ha humor också). Det är nog fler tjejer som tänker som hon.

Det kanske är typiskt ungdomar men utseendet är väldigt viktigt. Visserligen kanske man upptäcker efter ett tag att man inte har så mycket gemensamt och gör slut. Men det var iaf underbart så länge det varade.

weasley skrev:Usch...

....jag blir så ledsen när människor är ensamma utan att vilja vara det...

... när man ser den hålögda hopplösheten kika fram mellan skratten...

... när önskan om förståelse och acceptans för den man är står obesvarad...

... när en utsträckt hand medvetet glöms bort...

...när grå moln suddar ut dagarna till en lång leda...

...usch!

Finns det något jag kan göra?

Det var vackert skrivet.
Som så mycket annat av dig. Jag tror nog du gör en hel del där iallafall.
Svår fråga annars. Ställer den också (~för både mig och andra).

Alien skrev:

Tallerger skrev:"tycker om dig också, men inte på DET sättet" har man ju fått höra ett antal gånger. Bara vara vänner... [...]

Tjejer delar in killar i killkompisar och ev pojkvänner (el kk). Fråga mig inte varför, men de behöver bägge sorterna.[...]

Och/eller (svartare version, egen erfarenhet; vet naturligtvis inte om det stämmer på dig):

Med AS är man för kufisk. En tjej kan tycka att man ser bra ut och är trevlig, klok osv., så varför skulle man inte kunna få någon; det är sådant folk är vana att tänka på medvetet. Men så ser hon också att den människan kan jag aldrig lita på i något normalt sammanhang eller känna mig otvungen med (~ häftig nog med, eller vad det nu kan vara) - av subtilare skäl som hon kanske inte är van att göra medvetna för sig eller skilja från varför den eller den andra trevliga killen (utan AS) inte heller tänder henne; men som beror på ens små (eller större) AS-konstigheter.

I så fall får man leta längre och ligga i mer, eller leta strategiskt där man har en ärlig chans att hitta någon som kan tänka sig en sådan som man är.