Hej

Jag är gift med en man som har asperger. Vi har två småbarn.
Livet är väldigt tufft just nu, då jag gör ALLT hemma.

Jag har inga problem med att min man "snöar in" på olika saker eller att han inte vill göra något/träffa andra. Jag har t om överseende med att aldrig få några ömhetsbevis. Det som är jobbigt är alla hans utbrott. Att han skriker på barnen när de är i vägen för honom, hur han hela tiden klagar på mig och berättar hur jag ska göra allt och hur han ofta retas och säger till mig vilka svagheter jag har.

När jag väl gör något på egen hand (brukar simma en gång i månaden) är han alltid som ett åskmoln när jag kommer hem. Han kan inte se att jag blir gladare och orkar mer om jag får tid att motionera ibland.
Hur hanterar ni andra som är gifta med aspergare ert liv?
/ Hustrun

Jag är själv en man med AS som har en fru med NT.
Mina konkreta tips är att bestämma vilka saker du och din man ska göra hemma, när de ska göras och varför, samt berätta för honom att din simning är lika viktigt för dig som hans specialintressen är för honom.
När det gäller raseriutbrotten så ta reda på varför de uppkommer. Arbetar eller studerar din man inom något av sina specialintressen? Detta är avgörande för att vi aspergare ska må bra och ha sysselsättning samt ökar den ekonomiska möjligheten att försörja sin familj och ägna sig åt specialintressen. I annat fall finns risken att man blir rastlös, retlig och utmattad då energi går åt till ointressant arbete/studier/annan verksamhet eller bara till att försöka uthärda ett ingenting. Eller finns det andra människor i din mans närhet som dränerar honom på energi så han inte orkar med när barnen är i vägen hemma? Då gäller det att sluta umgås med dessa i högsta möjliga mån eller hitta strategier för att på olika sätt lägga mindre energi på dessa. Om ni har stort boende, typ villa/stor lgh, så se till att din man har eget rum för specialintressen och avkoppling där barnen inte får vara hur som helst. Men, det är inte OK att skrika på sina barn, så där får du lov att vara tuff även om det innebär att mannen blir sur, ingen gillar när man skriker och allra minst barn.
Hoppas det reder sig för er.

Glömde bort ang. retas och ge pikar för svagheter, där får du också vara tydlig med att du inte vill att han gör så eftersom du blir ledsen/sårad. Om han verkligen inte gillar en sak du gör får han säga det på ett tydligt men vänligt sätt istället för att retas och vara taskig.

hustrun skrev:Hej

Jag är gift med en man som har asperger. Vi har två småbarn.
Livet är väldigt tufft just nu, då jag gör ALLT hemma.

Jag har inga problem med att min man "snöar in på olika saker eller att han inte vill göra något/träffa andra. Jag har t om överseende med att aldrig få några ömhetsbevis. Det som är jobbigt är alla hans utbrott. Att han skriker på barnen när de är i vägen för honom, hur han hela tiden klagar på mig och berättar hur jag ska göra allt och hur han ofta retas och säger till mig vilka svagheter jag har.

När jag väl gör något på egen hand (brukar simma en gång i månaden) är han alltid som ett åskmoln när jag kommer hem. Han kan inte se att jag blir gladare och orkar mer om jag får tid att motionera ibland.
Hur hanterar ni andra som är gifta med aspergare ert liv?
/ Hustrun

Nu tillhör jag ju inte kategorin "personer som är gifta med aspergare" då jag är jag snarare är en singelman med asperger själv. Men jag hoppas det är ok att jag kommer med lite reflektioner om din situation i alla fall.

Till att börja med tycker jag att du är helt fantastisk som tar på dig stor del av bördan i hemmet, vilket nog kan vara nödvändigt i viss mån i ett förhållande med någon som har svårt att komma igång med saker och få energin att räcka till vilket många aspergare har. Är ju inte alltid så lätt att kunna veta när man ska göra saker i hemmet eller att ens lägga märke till att det faktiskt behövs göras alla gånger heller. Tror tyvärr att det skulle ha blivit ungefär likadant för egen del om jag skaffade familj på just denna punkten vilket gör att jag är väldigt tveksam till om jag någonsin kommer vilja lägga den bördan med nästan hela familjeansvaret på någon annan, även om jag nu träffade en person jag verkligen gillade att leva tillsammans med.

Att du inte får "några ömhetsbevis" tycker jag är fruktansvärt och inte acceptabelt om det stämmer. Däremot är det ju natruligt och förståeligt om ömhetsbevisen inte sker på riktigt samma sätt. Det som jag tror eventuellt kan bli svårt för din man är att visa och upptäcka subtila kroppspråksignaler, komma ihåg att säga snälla saker regelbundet, vara romantisk och uppfiningsrik med trevliga överaskningar och en del annat. Självklart kan man göra romantiska saker ibland även om det inte kommer naturligt för en såklart, men då det troligen måste vara mycket mer genomtänkt och kanske är svårt att veta när och hur ofta sådant behövs genomföras eller vad "vanliga" människor faktiskt skulle uppskatta att man gör så blir det ju inte alls lika spontant, vältajmat eller lätt att få till det lika bra. Fast det viktiga som jag ser det är ju att din man faktiskt gör saker för din skull ibland eller visar att han gillar dig på något annat sätt istället även om det inte är på ett jätteuppenbart eller regelbundet sätt. I många fall kommer man ju på saker som den andre gör för en ibland som man faktiskt inte har reflekterat över så mycket innan. Du kan ju även troligen underlätta lite för honom om du förklarar för honom mer specifikt "hur" du vill att han visar ömhetstecken så att han vet vad du är ute efter då det är ganska svårt att lista ut sådant om man har svårigheter att tolka responsen man får på det man gör intuitivt.

Det låter inte bra att han skriker på barnen om det sker ofta, men beror det på överstimulans av ljud och andra sinnesintryck kanske? Många med diagnosen är ju väldigt intryckskänsliga och barn är ju inte direkt tysta och lugna av sig alltid. Hade jag själv bott i en familj hade jag nog behövt någon egen plats där jag kunde få vara ifred på samt en del tid jag kunde få spendera utan massa intryck omkring mig för att inte bli hyperstressad och lättirriterad.

Funderar på om han faktiskt "klagar" eller om han bara påpekar saker som han uppmärksammar. Många med diagnosen (inklusive mig själv) har ju problem i viss omfattning med att veta hur motparten kommer tolka det man säger. Jag skulle till exempel lätt lite obetänksamt kunna påpeka "Det var ju lite dammigt i hörnena, men annars jättefint!" eller något liknande om någon har städat riktigt bra men kanske inte varit så nitisk just på de områdena och faktiskt mena detta precis som jag sa det. Problemet blir väl att många skulle omtolka detta till "Du har städat slarvigt!" istället och inte ta det som en komplimang med ett lite enkelt detaljpåpekande som man tror är hjälpfullt inför framtiden.

Vet du varför han är som ett åskmoln när du kommer hem efter simningen? Även här kan det ju handla om att han inte fått vila huvudet från intryck på ett tag då han varit tvungen att ha hand om barnen helt själv
och därför är mer irriterad och stressad än vanligt? Fast självklart måste han väl förstå att det är viktigt för dig att få göra något för egen del ibland även om han kanske har svårt att visa det eller se på subtila saker att du mår bättre av det? Annars måste du ju försöka prata med honom om hur du känner det gällande denna biten om han inte greppar det automatiskt. Även du måste ju få ha ett liv som du trivs med.

Förlåt om det blev ett lite väl långt inlägg och inte riktigt den sort du efterfrågade, men jag hoppas att du hittar något som du kan ha nytta av i det på något sätt. Sådana här problem intresserar mig väldigt mycket eftersom jag själv är väldigt tveksam till om jag någonsin ska bli tillsammans med någon "vanlig" person utan egna besvär i och med allt detta som ofta blir problem och konflikter som man dessutom inte kan göra så mycket åt. Lycka till och hoppas allt löser sig för er på ett bra sätt!

Det framgår inte riktigt om båda jobbar, och isf hur mycket. Det har rätt så stor betydelse för hur jag skulle bedöma det hela. Oavsett vilket så är det inte ok att retas och skrika åt barnen. Inte heller att neka dig ett socialt liv utanför hemmet.

Har du pratat med honom om det här? Om du har det, hur reagerade han?

Att han inte visar några som helst ömhetsbevis är lite konstigt, jag har varit ihop (men inte gift eller sambo) med två aspergerkillar och båda var väldigt gulliga och visade att de brydde sig. Fast alla är naturligtvis annorlunda.

Håller med Hadraniel att det är väldigt imponerande att du står ut.

colaflaska skrev:Att han inte visar några som helst ömhetsbevis är lite konstigt, jag har varit ihop (men inte gift eller sambo) med två aspergerkillar och båda var väldigt gulliga och visade att de brydde sig. Fast alla är naturligtvis annorlunda.

Det är nog skillnad om båda är neurodiversa eller bara ena parten är det. Jag är ju sedan länge gift med en som oxå är neurodivers, och jag känner inte alls igen problemen som beskrivs. Jag tror mycket beror på att en NT förväntar sig helt andra ömhetsbetygelser än en neurodivers. Det är ett slags ömsesidiga kommunikationsproblem. Killen kanske oxå tycker att hon inte visar några ömhetsbetygelser?

Hustrun:
Gör två konkreta listor, en med de bra aspekterna av förhållandet och en med de dåliga. Blir den dåliga listan längre eller om den innehåller saker som potentiellt är dåliga/farliga för barnen eller dig så bör du nog överväga att lämna den här mannen om han inte kan tänka sig a)familjerådgivning eller annan typ av terapi/samtal b)att börja hjälpa till hemma och ta sin del av bördan vilket i sin tur kan innebära inblandning av LSS-åtgärder som boendestöd mm.

Så här kan du inte ha det.
AS är ingen ursäkt för att göra livet till ett helvete för andra.
Han trivs nog inte så bra med familjelivet helt enkelt. Och det borde vara hans eget ansvar att hitta vägar ur eller kring det men tyvärr är många med AS väldigt oföretagsamma pga. igångsättningssvårigheter och annat som ställer till det så initiativet till förändring måste ofta komma utifrån. Dvs. i första hand från dig. Vilket blir ytterligare en börda. Men sedan när kontakterna med LSS-handläggare och ev. andra aktörer väl är etablerade borde du kunna lämpa över ansvaret till dem. Det funkar ibland iaf.

Det kan ju också hända att han är helt slutkörd och har redan gått in i den där "väggen" och därför är så svår att leva med. Dåligt humör och pikar kan ju vara ett tecken på svår utmattning. Att man inte orkar med barnens skrik mm. Mycket möjligt faktiskt. Men även det kan vara ett skäl till att överväga att skaffa separata boenden över en period, om det finns möjlighet till det. En utmattning av det slaget tar lång tid att återhämta sig ifrån och det är inte riktigt rimligt att barn ska behöva ta hänsyn till en stress- och ljudkänslig förälder under en stor del av sin uppväxt.

rdos skrev:Jag tror mycket beror på att en NT förväntar sig helt andra ömhetsbetygelser än en neurodivers. Det är ett slags ömsesidiga kommunikationsproblem. Killen kanske oxå tycker att hon inte visar några ömhetsbetygelser?

Lite därför som jag undrar hur lämpligt det är att bli tillsammans med någon alltför "normal" i det avseendet. Verkar vara många personer som lider jättemycket av att deras partner med asperger inte kan visa att man tycker om personen på "rätt" sätt. Fast det finns ju väldigt empatiska människor som faktiskt kan förstå och ha överseende med sådant också såklart även att det verkar vara ett väldigt vanligt förekommande bekymmer med just denna typ av kommunikationsproblem.

Hadraniel skrev:Lite därför som jag undrar hur lämpligt det är att bli tillsammans med någon alltför "normal" i det avseendet.

Tror det är väldigt olämpligt för båda parter. Sedan är det förstås så att relationsaspekten inte finns med i AS-diagnosen (eller autismdiagnoser) öht så egentligen så har AS-status bara en korrelation med att ha udda relationspreferenser. Här på forumet framgår det ju rätt så tydligt att en hel del med AS-diagnos är väldigt typiska i sina relationspreferenser och därmed mycket väl skulle kunna ha en NT-partner.

LILITH_ skrev:[D]et är inte riktigt rimligt att barn ska behöva ta hänsyn [...]

Tvärt om! Det är helt orimligt att ungar inte får lära sig att sitta stilla, vara tysta och lyda vuxna. Det är ett av de mer vettlösa arven från 60-talet, som det dessutom inte skulle kosta något att göra något åt.

Hadraniel skrev:Det låter inte bra att han skriker på barnen om det sker ofta, men beror det på överstimulans av ljud och andra sinnesintryck kanske? Många med diagnosen är ju väldigt intryckskänsliga och barn är ju inte direkt tysta och lugna av sig alltid. Hade jag själv bott i en familj hade jag nog behövt någon egen plats där jag kunde få vara ifred på samt en del tid jag kunde få spendera utan massa intryck omkring mig för att inte bli hyperstressad och lättirriterad.

Tror detta kan vara en förklaring till åskmolnigheten.

Var det ett gemensamt aktivt beslut att skaffa barnen?

LILITH_ skrev:a) familjerådgivning eller annan typ av terapi/samtal

Det bör vara en rådgivare eller terapeut som iaf har läst Tony Attwood eller liknande som vet vad de håller på med.

Hadraniel skrev:Verkar vara många personer som lider jättemycket av att deras partner med asperger inte kan visa att man tycker om personen på "rätt" sätt.

Något som helt klart kan leda till att man kommunicerar förbi varann. För personer med asperger kan många saker vara projekt man är djupt engagerad i oavsett om det är partikelfysik, slicka sin sambo eller hitta stans bästa blombukett.

Någon som lever i NT/AS förhållande och vill dela med sig om hur du eller ni visar att man tycker om den andre?

nallen skrev::-)051

Tvärt om! Det är helt orimligt att ungar inte får lära sig att sitta stilla, vara tysta och lyda vuxna. Det är ett av de mer vettlösa arven från 60-talet, som det dessutom inte skulle kosta något att göra något åt.

Barn behöver utrymme att leka men det kan ju vara lite ömsesidigt hänssynsstagande. Kan man inte stå ut med barn så behöver man inte skaffa dom. Det är svårare för barn att avstå föräldrar..

jag orkar inte läsa alla inlägg i hela tråden men jag tycker han låter som den värsta partner möjliga, och det behöver inte bero på asperger, han kanske bara e sån.

Jag tycker du bör skilja dig eller så.

Det finns barn och gemensamt boende att tänka på också. Ekonomin kanske inte går ihop med en lön mm.

oj, det var många svar.
Familjeliv engagerar.

Vilka intressanta och fina svar jag fått.

Jag har nu testat att ta bort ett antal stressorer för min make. Jag tog t ex en kort promenad igår (30 min) där jag innan tagit fram pysselmaterial till barnen samt laddat upp deras favoritfilm och noga instruerat min make aktiviteter som de kunde göra och hur han kunde se att de inte ville göra en aktivitet. Det gick bra! Barnen var glada när jag kom hem och min man t o m skojade!

Vi bor väldigt trångt, så någon möjlighet till eget rum finns inte. Jag har försökt att strukturera upp alla lådor, satt upp lappar med vad som finns däri, lärt barnen att inte röra makens saker samt att han har tre förrådsutrymmen där vi andra inte går in. Men, men, det är svårt att få små barn att anpassa sig till en en vuxen man istället för tvärtom. Och mina lappsystem har inte fungerat, han läser dem inte/ser dem inte.

Familjerådgivning är inte att tänka på, han vill inte. Han svarar på direkt fråga om vårt äktenskap att allt bara är bra.

Han har ett arbete som är väl anpassat till honom, så det upplever jag inte är någon stressor i hans liv. Alla hans frivilliga engagemang i föreningar är också sådant som passar honom, så jag har kommit fram till att det är nog det röriga och oförutsägbara med barn som gör honom stressad. Och ja, det var ett gemensamt beslut, han ville ha barn.

Vår relation fungerade bra i flera år innan vi fick barn och jag kände då att det fanns acceptans från hans sida att jag gjorde saker på egen hand, förändringarna började komma efter jag blivit gravid.

En väninna sade till mig att nu kanske familjelivet inte fungerar, men att jag vet inte hur det kommer vara om tio år, då mina barn kommer vara tonåringar. Då kanske allt fungerar bättre. Hur har ni andra det som har barn i puberteten med en förälder med asperger?

hustrun skrev:Jag har nu testat att ta bort ett antal stressorer för min make.

Man behöver nog få bort i stort sett alla om det skall ge bra resultat. Framförallt behöver det finnas utrymme för en återhämtning som är fullständig så att stress inte ackumuleras över tid. Glöm dock inte bort att du även själv har en gräns för hur mycket du kan hantera.

hustrun skrev:Vi bor väldigt trångt, så någon möjlighet till eget rum finns inte.

En idé kanske är att bo mindre centralt och därmed kunna köpa ett hus? Det är i många fall numera billigare än hyresrätter- eller bostadsrätter om man är flera som skall bo.

hustrun skrev:En väninna sade till mig att nu kanske familjelivet inte fungerar, men att jag vet inte hur det kommer vara om tio år, då mina barn kommer vara tonåringar. Då kanske allt fungerar bättre. Hur har ni andra det som har barn i puberteten med en förälder med asperger?

Det är nog svårt att svara på. Det beror nog mycket på hur barnen blir som tonåringar. Själv har jag två nu vuxna barn som är 20 och 21, och de var aldrig besvärliga som tonåringar. Så i mitt fall så var det definitivt lättare när de var tonåringar än då de var små. Detta varierar dock ganska mycket, och många kan vara besvärligare som tonåringar. Den sensoriska aspekten bör iaf generellt bli bättre när de blir äldre.

Halloj!
Utan att veta om det har jag haft en, kanske fler barn med AS. Maken är med största sannolikhet autistisk. Barnen ifråga är idag 33 och 21 år gamla. Min man funkar som en struts, han kör huvudet i sanden och hör inget. Synpunkter har han, med det är inte så ofta han delar dem med barnen. Då ska han bli riktigt arg. Vi har under åren även haft en placerad kille, ej utredd, men trolig AS. Vårt liv har fungerat så att jag har tagit 98% av allt som haft med barnen att göra. Nu låter det som om min man inget gör, men det är fel. Det är i de stora konflikterna, eller svårigheterna jag fått ta allt. Han kan både diska, städa och laga mat när han behöver.

Som ung rökte min "man på", cannabis, alltså. Detta var långt före vårt gemensamma liv. Själv hade jag en toppenbiologilärare som skrämde mig för sånt att jag inte vet ett dugg om det. Det här gör att jag alltid haft 0-tolerans till all form av hashis, medan maken varit mer tolerant. Den yngre sonen har hållit på med detta, och här har jag aldrig fått något stöd. Man kan säga att min man är supersnäll, men man kan inte fostra barn med snällhet.

Min man har även i alla tider lagt allt vad heter ekonomi på mig, och inte stöttat mig då jag sagt att det inte funnits pengar till vissa saker. Här får jag till viss del skylla mig lite själv, jag kunde bara visat honom på internetbanken eller nåt, vilket jag inte gjort. Men sammantaget, fast det är betydande delar där han inte stöttat mig, har vårt liv fungerat. Nu beror det här ju på hur mycket man orkar själv, och vilken kämparanda man har, och sist men inte minst, hur mycket man älskar mannen i fråga. Men har du orken, kraften och ärleken, finns det nog ingen som är trognare och mer tacksam att älska än en person med ast.

Hustrun: Planerar ni tillsammans eller planerar du själv?

@hustrun:
För det första - skönt att höra att du hittade lite nya förhållningssätt som fungerade medans du var på promenad!
Det var ju riktigt hoppfullt. Då gör han sig antagligen inte omöjlig med vilje utan faktiskt av utmattning och någon sorts aspig villrådighet inför barnen.

hustrun skrev: > < En väninna sade till mig att nu kanske familjelivet inte fungerar, men att jag vet inte hur det kommer vara om tio år, då mina barn kommer vara tonåringar. Då kanske allt fungerar bättre. Hur har ni andra det som har barn i puberteten med en förälder med asperger?

Mina barn är i förpuberteten nu och jag upplever att det blivit både lättare och svårare på samma gång.
Men nog mest lättare ändå ur ett aspergerperspektiv med ljudkänslighet och utmattningsproblematik. Man får sova på nätterna (kors i taket!) och det går att kommunicera med barnen på ett annat, tydligare sätt när de blir för högljudda exempelvis, bara en sådan sak.
Det där eviga vaktandet tog också väldigt på krafterna, att ständigt behöva ha ögon i nacken. Så det är enligt min erfarenhet något enklare att ha förpubertala barn i en aspergerfamilj än riktigt små.

MeElia:
Jag känner igen konfliktsituationen. Att ha helt olika uppfattningar om något som man tycker är oerhört viktigt. Det brukar i detta forum heta att man får välja sina strider, men jag finner det snarast att man inte kan välja någon strid alls när man lever tillsammans med någon med asperger. Allt låser sig bara ännu hårdare då. Som tur är uppfattar jag många med asperger som väldigt kloka.

LILITH:
ja, det är nog det som gör en mest trött just nu, att alltid ha "ögon i nacken" och hela tiden hålla barnen borta från makens projekt. Stora barnet, 3 år, har lärt sig att inte röra pappas saker, men det lilla, 1.5 år tycker ju naturligtvis att allt är spännande
Mitt familjeliv skiljer sig onekligen mycket från andras där båda parter är N T: are.