Den 28e april ska jag på bröllop. Två av min pojkväns vänner gifter sig. Jag känner dem inte. Jag tycker bröllop är fina men jag hatar stora sociala sammanhang och jag har panik över att jag ska på ett sådant. Jag har ingen aning om hur jag ska prata med främlingar/bekanta. Jag har svårt för att hålla igång konversationer, se folk i ögonen, jag vet inte hur jag ska agera eller var jag ska ha mina armar osv. Vid stora sociala event är det också väldigt mycket ljud vilket är jobbigt för mig eftersom jag är känslig för ljud. Dessutom måste jag ha på min klänning. Jag tycker inte om att gå i klänning. Jag har alltid på mig svarta jeans.

Jag vill inte gå, men min pojkvän vill jättegärna att jag ska komma med och jag vill inte göra honom besviken.

Tänkte bara höra om någon har några tips på hur jag ska överleva den eftermiddagen/kvällen? För jag har ingen aning.



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Jag tycker inte du måste ha klänning, man kan vara fin även utan klänning och då kan du ha händerna i fickorna så då behöver du inte oroa dig över hur du ska ha dina armar.
Kanske se till att hålla dig ständigt nära din pojkvän så kanske han håller igång det mesta av snacket så kan du dyka in i konversationen bara när du känner att det passar dig.
Antar att det är bröllopsmiddag också (eller lunch) så sitt kanske du kan se till att ni sätter bredvid någon du/ni känner väl så behöver inte pratet kännas riktigt så jobbigt som om det var med en obekant.

Några tips. Sedan när det är färdigt kan du gratulera och vara stolt över dig själv att du klarat dig igenom en sådan situation. Hoppas det hjälpte lite i alla fall.

Ofta brukar det vara bordsplacering och då är ett av syftena att man ska få en chans att knyta nya kontakter, man blir alltså placerad en bra bit från de man känner. För att undvika det problemet kan du kanske genom din pojkvän förmedla att det inte kommer att fungera för dig, du måste få sitter bredvid någon du känner dig trygg med (vilket borde vara en kille eftersom bordsplaceringen sannolikt innebär att varannan plats är kille, varannan är tjej).

Det låter som det vore bäst om du fick sitta bredvid din kille då.

Betr kläder så akulle jag ta klänning för att inte avvika och därmed dra till mig uppmärksamheten. Men det beror på om verkligen alla andra kvinnor har klänning och om du tycker det är viktigast att ha kläder du trivs i el att smälta in. Fast om du inte har din klänning när du går på brllop, när ska du ha den då?

Ett annat tips är att ta en sobril el liknande, så du känner dig lagom avtrubbad. Jag brukar ta det när jag går till tandläkaren.

Grejen är att jag i princip inte känner någon (förutom min pojkvän) som kommer vara där. Jag har träffat några av dem innan men även det var ett misslyckat socialt event för min del. Det var ett födelsedagskalas/grillkväll och det hela slutade med att jag gick hem tidigt efter att inte ha pratat med någon och antagligen verkat väldigt oartig och blyg. Så, att sitta jämte någon jag känner kan uteslutas.

Miche skrev:Ofta brukar det vara bordsplacering och då är ett av syftena att man ska få en chans att knyta nya kontakter, man blir alltså placerad en bra bit från de man känner. För att undvika det problemet kan du kanske genom din pojkvän förmedla att det inte kommer att fungera för dig, du måste få sitter bredvid någon du känner dig trygg med (vilket borde vara en kille eftersom bordsplaceringen sannolikt innebär att varannan plats är kille, varannan är tjej).

Hade inte ens tänkt på att det brukar vara bordsplacering. Nu blev jag ännu mer nervös. Och arg på mig själv. Känner mig som ett socialt failure Sorry, menar inte att klaga, förklarar bara verkligheten.

Angående kläder så lär det vara bäst att ha klänning även om jag kommer vara obekväm. Hellre det än att sticka ut för mycket. Fast jag äger inte ens en klänning. Måste fixa en.

Vid bordsplaceringar förr i tiden så placerades fästfolk bredvid varandra, däremot inte gifta par. Du får väl be din kille säga till om att ni vill placeras som "fästfolk".

Och sen får du hålla dig i närheten av din kille hela tiden. Han vet väl hur du känner det.

Alien skrev:Vid bordsplaceringar förr i tiden så placerades fästfolk bredvid varandra, däremot inte gifta par. Du får väl be din kille säga till om att ni vill placeras som "fästfolk".

Och sen får du hålla dig i närheten av din kille hela tiden. Han vet väl hur du känner det.

Jag tror inte han förstår dock. Jag tror inte han riktigt förstår något av det jag går igenom. Han håller med om alla de drag och problem jag har men han tror jag är helt "normal" och att alla går igenom detta. Även allt det där med att inte veta hur man ska hålla igång en konversation, se folk i ögonen, inte veta vad man ska göra med armarna, inte veta hur man ska agera osv. Jag blir så frustrerad.

Villkora deltagandet med att du får sitta med bekanta och får handhållning..?

Du har inte berättat för din pojkvän att du tror att du har AS? Då skulle han kunna läsa på om AS. Annars kan du väl säga att du har social fobi, brukar vara en vanlig följd av AS.

Ett vanligt trick är att titta i folks pannor typ mellan ögonbrynen så att det ser ut som man ser dem i ögonen utan att behöva göra det.

Det svåraste är att prata. Vad ska man prata om? På bröllopet pratar man förstås om hur brudparet ser ut, brudens klänning, maten och vädret förstås. Kanske får man frågan vem man känner (brud el brudgum), och då bör man svara och sen fråga samma tillbaka. När det känns jobbigt, tänk "this too will pass".

Det går att träna upp, men det är kanske ingen tröst just nu.

Alien skrev:Du har inte berättat för din pojkvän att du tror att du har AS? Då skulle han kunna läsa på om AS. Annars kan du väl säga att du har social fobi, brukar vara en vanlig följd av AS.

Ett vanligt trick är att titta i folks pannor typ mellan ögonbrynen så att det ser ut som man ser dem i ögonen utan att behöva göra det.

Det svåraste är att prata. Vad ska man prata om? På bröllopet pratar man förstås om hur brudparet ser ut, brudens klänning, maten och vädret förstås. Kanske får man frågan vem man känner (brud el brudgum), och då bör man svara och sen fråga samma tillbaka. När det känns jobbigt, tänk "this too will pass".

Det går att träna upp, men det är kanske ingen tröst just nu.

Jo, jag har berättat för honom att jag misstänker att jag har AS. Jag skrev en tidigare tråd om att jag har en 4 A4-sidor lång lista (som blir längre och längre hela tiden) med alla de saker som jag tycker gör mig annorlunda i jämförelse med en "normal" person. Jag visade honom den listan. Ha sa att han kände igen i princip allt av det i mig och han säger att han försöker förstå. Jag tror inte han gör det dock. Förstår alltså. Jag vet att det är svårt, till och med jag kan tycka det är svårt att förstå mig själv. Jag bara önskar att han kunde sluta säga att alla går igenom vad jag går igenom till viss del. För jag tror inte alla gör det. Eller?

Jag brukar försöka titta folk i pannan fast jag tycker det känns konstigt. Försöker även att titta dem snabbt i ögonen lite då och då så att de i alla fall förstår att jag lyssnar. När det gäller främlingar eller personer jag inte känner så väl alltså. Familj och nära vänner har jag inga problem med att se i ögonen (fast ibland väljer jag att inte göra det ändå).

Jag citerar ur Håkan Janssons bok:

Många, kanske de flesta, av de negativa effekter mitt tillstånd skapar, gränsar till vanliga människors vardagliga problem, fast i kubik. --- Andra människor säger ofta att de känner igen sig när jag beskriver min problematik. Men för mig, och säkert för andra med liknande problem, är det inte en lustig egenhet som jag har. --- Många jag har pratat med har telefonskräck. De gillar helt enkelt inte att ringa upp någon eller svara i telefon, men gör det trots allt. Jag vägrar totalt att svara i telefon, om jag inte ser att det är min mamma eller någon annan nära som ringer, och jag vågar bara ringa upp myndighetspersoner. Sistnämnda grupp behöver jag inte vara ’privat’ med och köra med en massa sociala inledningar, så det går bra för mig att ringa dessa människor.

jag-och-mina-diagnoser-av-hakan-jansson-t22353.html

Kort sagt, även om "vanligt folk" kan uppleva något liknande så är det så mycket värre för (en del) aspies.

Neutrino skrev:han säger att han försöker förstå

Läst men ej förstått? .. vanligt uttryck i akademiska sammanhang. Han verkar inte tagit till sig det och förstått vikten.

Neutrino skrev:alla går igenom vad jag går igenom till viss del

NT går igenom det. AS är permanent stationerad där. Och framförallt så är det oerhört mycket jobbigare.

Kanske läge att demonstrera hur viktigt detta är för dig?
Vad jobbar han med och är han intresserad av annars?

Alien skrev:"vanligt folk" kan uppleva något liknande så är det så mycket värre för (en del) aspies.

Kanske är det så att pojkvännen referar till sina egna erfarenheter att man upplever lite nervositet men att det inte är så farligt och överför det på andra. Vilket då inte stämmer.

plåtmonster skrev:NT går igenom det. AS är permanent stationerad där. Och framförallt så är det oerhört mycket jobbigare.

Kanske läge att demonstrera hur viktigt detta är för dig?
Vad jobbar han med och är han intresserad av annars?

Precis. Jag tror att folk säkert går igenom vissa av de saker jag går igenom men jag tror att jag går igenom det på ett annat sätt än "vanligt" folk. Jag tror att det är mycket jobbigare för mig och jag lider verkligen av det. Det förstår inte min pojkvän. Jag försöker få honom att förstå hur viktigt detta är och han försöker förstå. Hur kan jag demonstrera hur viktigt det är för mig? Jag menar förresten inte att han inte bryr sig osv, jag tror bara det hela är svårt för honom att greppa.

Han jobbar med mediasaker. Han är intresserad av teknik, programmering, musik osv. Hurså?

Jag var redan vuxen innan jag insåg att inte alla har samma problem med det sociala som jag har. De som tyckte att jag bara måste bita ihop och anstränga mig mer, så skulle det bli bättre efter ett tag - jag trodde de gick igenom samma sak som jag. Men sen insåg jag att de inte hade en jävla aning.

Senaste gången jag var på ett bröllop lovade jag mig själv att aldrig gå på ett igen, det var tortyr. Så jag har tyvärr inga tricks för hur du ska överleva.

Men det bästa vore ju om du kunde få pojkvännen att förstå exakt hur svårt det är för dig. Och han kan informera värdparet om det. Så kan du följa med, på det villkoret, att du får din pojkvän till bordet, och att han stödjer dig och inte lämnar dig ensam att konversera med främlingar.

Har du aldrig träffat de här vännerna? Skulle det vara en lättnad för dig om ni åkte och hälsade på dem eller någon av de andra som ska med på bröllopet innan så du kände någon mer än pojkvännen när ni skulle dit? Tycker helt klart att ni måste prata med värdarna om problemet.

Personligen skulle jag nog aldrig följa med på ett bröllop - i varje fall inte ett stort sådant - på de premisser som du beskriver och detta trots att jag inte har vare sig AS eller social fobi men jag skulle känna mig tillräckligt obekväm ändå och inte få ut något av det. Bordsplaceringar brukar leda till att jag blir genuint otrevlig mot folk som rapar ur sig alla standardflosklerna.

Rent allmänt brukar det vara lättare att inte göra bort sig på en halvformell tillställning än på en mer informell dito.
Tipset att be om undantag i bordsplaceringen så att man får sitta med sin partner borde inte vara något någon höjer på ögonbrynen över. Set till att göra det så snart som möjligt. Troligen kommer ingen utom de allra närmast sörjande att märka av det ens och de känner väl troligen redan till att du är "annorlunda".

Sen är det inte så dumt att läsa på helt kort om bordsskick i formella sammanhang - det är egentligen skitenkelt, man börjar med besticken utifrån och glas efter vad som serverats. Börjar man äta samtidigt som de övriga vid bordet behöver man inte oroa sig för att ha startat för tidigt - ofta är ju en bröllopsmiddag så stor att regeln om att alla börjar samtidigt inte gäller.
Allvarligt, har man läst på det ett par gånger är det svårt att göra fel och hur som helst begår den som påpekar ett etikettsbrott ett värre brott än den som felade från början.

Som tjej (väl, sorry om jag uppfattade fel) har du dessutom fördelen att du utan att göra bort dig kan förvänta dig att bli konverserad - du behöver inte hitta på ämnen eller så utan bara svara artigt och lagom intresserat på det som bordskavaljeren säger.

Ovanstående gäller som sagt vid halvformella tillställningar, som jag uppfattat att de flesta bröllop är. Blir det formellare finns fler regler att ta hänsyn till, men de går fortfarande att läsa på och risken är än mindre att någon skulle påpeka nåt. Är det mindre formellt så är det svårare.

Kom ihåg att värd-paret faktiskt bjudit in er för att de vill att ni ska ha det trevligt tillsammans med dem på deras stora dag.

Slutligen, se till att din kille tar hand om det där med bröllopspresent. Det kan bli rätt genant om man siktar helt åt fanders med den, det är nästan bättre att glömma den... Toastmastern brukar ofta ha en lista för att se till att inte alla kommer med kristallglas

Jobb och intresse ger ett visst hum om tankevärlden för en person.

Kanske du kunde jämföra med att han ensam skulle genomföra det tekniska mediastödet för Ericssons årsstämma eller melodifestivalen, imorgon och att chefen förväntar sig att allt går bra?

Fröken Fräken skrev:jag trodde de gick igenom samma sak som jag. Men sen insåg jag att de inte hade en jävla aning.

En viktig insikt!

Bjäbbmonstret skrev:brukar leda till att jag blir genuint otrevlig mot folk som rapar ur sig alla standardflosklerna.

Vad bör de prata för att undkomma otrevligheter?

nallen skrev:har man läst på det ett par gånger är det svårt att göra fel

Det svåra är okända konversationsinteraktioner med främmande människor. I tillägg så har personer med AS kanske svårt att känna av vilket kroppspråk som sänds ut.

Om du inte känner personerna som är där, försök se lite upptagen ut och inte för intresserad. Stanna nära din pojkvän hela tiden och låt honom sköta diskussioner.

Bröllop är jobbiga, men har man tur så pratar folk inte så ofta eftersom man mest lyssnar.

Fröken Fräken skrev:Men det bästa vore ju om du kunde få pojkvännen att förstå exakt hur svårt det är för dig.

Jag vet inte hur jag ska göra det. Ibland verkar det som att eftersom jag inte vet säkert att jag har AS än så kan han inte ta det på extremt stort allvar. Han försöker som sagt, men av någon anledning vill han (och säkert många andra) ha min diagnos på papper innan den kan tas som något annat än saker som alla går igenom då och då.

nallen skrev:Slutligen, se till att din kille tar hand om det där med bröllopspresent. Det kan bli rätt genant om man siktar helt åt fanders med den, det är nästan bättre att glömma den...

Ha, jag hade helt glömt av att man ska köpa present åt brudparet.

Jag har även funderat på att kanske bara gå på vigseln men inte på själva festen efteråt. Fick nyligen reda på att festen kommer hållas en ca 20 minuters bilfärd härifrån och det går inte riktigt bussar dit vilket innebär att jag måste samåka med någon. Det innebär att jag måste anpassa mig efter den personen vilket innebär att jag inte kan fly ifall jag vill åka hem tidigare.

Cykel?
Taxi?

plåtmonster skrev:Cykel?
Taxi?

Äger inte en cykel men taxi skulle i och för sig fungera.

Neutrino skrev:[...] taxi skulle i och för sig fungera.

Eftersom det är ett "särskilt högtidligt tillfälle" och en engångsföreteelse så kan taxi vara väl motiverat. Särskilt som ni kanske kan samåka med någon från vigseln till festen och sen ta taxin hem när det behövs. Se till att ha adressen till festlokalen antecknad så du vet var du ska beställa hämtningen ifrån (jag förutsätter att du minns hemadressen även när du är stressad).

Neutrino skrev:Jag har även funderat på att kanske bara gå på vigseln men inte på själva festen efteråt. Fick nyligen reda på att festen kommer hållas en ca 20 minuters bilfärd härifrån och det går inte riktigt bussar dit vilket innebär att jag måste samåka med någon. Det innebär att jag måste anpassa mig efter den personen vilket innebär att jag inte kan fly ifall jag vill åka hem tidigare.

Att gå på vigseln men inte på festen är nog spontant det sätt jag skulle vilja lösa en situation som den du beskriver. Annars tycker jag pckså att 20 minuters bilfärd kanske är tillräckligt kort sträcka så man kan arrangera en annat sätt att komma hem.