Jag känner något liknande. Att man inte är i behov av personen särskilt mycket. Min pojkvän bor i ett annat land och vi har aldrig träffats, dock känner jag nästintill inget behov av det än, jo kanske nu. Vi har varit tillsammans i två år och ibland längtar jag efter honom. Men det är inget jag lider något vidare av (fast det gör han så klart). Och visst är jag kär, fast det har jag aldrig varit innan det här.
Jag kan nog känna att jag aldrig har varit glad i tanken på relationer, kanske är det något man inte har lika mycket behov av..

EwwSnails skrev:Vi har varit tillsammans i två år och ibland längtar jag efter honom. Men det är inget jag lider något vidare av (fast det gör han så klart).

Det är något vi pratat om. Att han lämnar sverige och åker till sitt andra hem där det är plugg som gäller. Jag är ju kvar här med min vanliga vardag, men han fattas.
Han har tyckt att det är jobbigt att jag saknar honom mer än vad han saknar mig, just för att han är i en annan situation och han kan stänga av sina känslor på ett helt annat sätt.
Han tycker att det känns orättvist mot mig, och visst är det jobbigt stundtals. Men jag vet att det inte betyder att han inte tycker lika mycket om mig. Han prioriterar bara annorlunda, för att det är enklare för honom.

-Med oss aspies är det så att vi brukar säga det vi menar.
Man behöver alltså inte leta så mycket underliggande meningar och dolda budskap i det vi säger.

KrigarSjäl skrev:-Med oss aspies är det så att vi brukar säga det vi menar.
Man behöver alltså inte leta så mycket underliggande meningar och dolda budskap i det vi säger.

Så med andra ord finns det inget hopp.
Känslorna försvann. *Poof*
Då är det som vän jag får ha honom i mitt liv för kärlek är tydligen för komplicerat

Jag är ingen relationsrådgivare whatsoever så jag vill inte ge några råd alls.

rdos skrev:Jo, om man kan undvika att se dem på riktigt så fungerar det utmärkt.

Nej, det är ju som den riktiga kontakten som är grejen då.

som att gå i en bubbla.

sen när hjärtat spricker så är det det värsta som hänt en i hela ens liv. Men jag vet boten och namnet är HELIGT.

nallen skrev:

rdos skrev:Jo, om man kan undvika att se dem på riktigt så fungerar det utmärkt.

Nej, det är ju som den riktiga kontakten som är grejen då.

Den börjar man ju med. Du undrade ju hur man gör om de eventuellt skulle göra slut. Det är ju du som vill ha 100% förutsägbarhet och planering, så då fick du ju ett användbart förslag som tar hänsyn till även den varianten och som har kontinuitet.

Lurklotta skrev:

KrigarSjäl skrev:-Med oss aspies är det så att vi brukar säga det vi menar.
Man behöver alltså inte leta så mycket underliggande meningar och dolda budskap i det vi säger.

Så med andra ord finns det inget hopp.
Känslorna försvann. *Poof*
Då är det som vän jag får ha honom i mitt liv för kärlek är tydligen för komplicerat

Den slutsatsen kan man nog inte dra.

@rdos jag orkar inte med dig när du nöjestramsar om allvarliga ämnen.

nallen skrev:@rdos jag orkar inte med dig när du nöjestramsar om allvarliga ämnen.

Fast det gör jag inte. Det var rätt så allvarligt menat. Det funkar. Det vet väl jag som testat. Det är inte heller ovanligt med neurodiversa som har låtsasförhållanden, och för dem så fungerar det ju. En del behöver en riktig "rollmodell" medan andra klarar det utan en sådan.

Såklart så tramsade jag inte om att vara kär är det bästa som finns heller. Det är det ju.

Jag skulle säga att det är som med ångest: Går inte att beskriva, men när du känner det VET du bara.
Fast kärlek är förstås inte samma sak som ångest. Det kan GE ångest, men när det är som bäst är det underbart.
För mig brukar det vara som en glöd i hjärtat, det bränner till på ett underbart sätt och jag blir alldeles stjärnögd. Blir dock nästan aldrig kär i personer som är någorlunda uppnåeliga, utan alltid sångerskor, skådespelerskor eller, um, operafantomer. Men jag känner ingen lust att ha sex med dem, det är kärlek på ett annat plan (eller jo, okej, Fantomen skulle gärna få förföra mig, hehe ). Men jag kan mycket väl tycka att personer är sexiga. Det handlar mer om att ingen skulle kunna åtrå MIG eller MIN kropp.

Skön känsla. Men ibland kan ångest också förekomma samtidigt.

Om man vore Brad Pitt och har aspergers så behöver man inte gå igenom hela denna tråden.