Min son är 19 år och jag förstod för något halvår sedan att våra flerårliga problem hemma troligen beror på att min son har Asperger eller Asperger-drag. Polletten trillade ner för mig i en akut situation då jag tog hem psykiatrin på ett akut besök hemma. Dock smet min son iväg då, men jag fick beskriva vår situation för en psykiatriker och psykolog. Båda sa att det lät som Asperger men att de inget kunde säga säkert utan att ha träffat min son.

Jag försökte få min son att gå till psykiatrin för samtal, allmänt om hans mående. Men dels har han alltid vägrat att gå iväg på saker och dels kändes det helt omotiverat för honom.

Några veckor senare när situationen blev ohållbar så berättade jag för min son om vad jag trodde - att jag trodde han har Asperger. Han reagerade aggresivt på det och slöt sig. (Han hade börjar krypa fram under stenen senaste tiden, från sin isolering från mig, därför gjorde det mig ledsen att se honom dra sig tillbaka igen.)

Nu några månader senare så fungerar det bättre än på många år hemma, tack vare att jag förstår att jag måste anpassa mig efter hans särskilda behov. Men det är så svårt ibland och jag känner att jag skulle behöva råd och uppmuntran.

Då min son vägrar inse sitt funktionshinder eller söka hjälp utifrån så får jag det tunga ansvaret att vara både mamma och psykolog. Jag ser på hur han misslyckas med skolarbetet men vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Jag ser på hur han fastnar framför dataspelen och vet inte hur jag ska få loss honom därifrån så att han klarar göra läxor istället. Jag ser på hur han planerar utlandsresor och att kanske flytta utomlands utan att veta om det här verkligen är bra för honom och utan att kunna styra något - för han är ju myndig. I vardagssituationer känner jag mig ibland desperat när jag inte når fram till honom och får svar. Ofta får jag inga svar ens på enkla frågor trots att han väl hör mig. Han tycker på något sätt att det är onödig information för mig. Han vill inte samtala i onödan. Jag ser också att han själv inte ber om den hjälp han behöver. Han har prövat flera studieformer men inte klarat av att fullfölja mer en än liten del. Nu pratar han åter igenom att hoppa av skolan.

Jag såg en kurs på nätet för föräldrar till barn med Asperger. Jag anmälde mig men sen hörde de av sig och sa att jag inte fick komma pga min son inte har diagnos. Troligen kommer han aldrig att få någon diagnos eftersom att han vägrar. Var kan jag få hjälp utan diagnos? Borde det inte räcka med en mammas kunskap om sitt eget barn?

Jag kan tänka mig nätverk med andra föräldrar till Asperger-tonåringar. Kanske hitta några jag kan maila med. Egentligen skulle jag vilja träffa andra ungdomar också med Asperger för att känna av likheter och skillnader i min balansgång mot att vara ett bra stöd för min son. Jag är ju i den situationen att det är JAG som måste utbildas och få stöd. Min son vill inget stöd ha annat än från mig. Kurser och föredrag skulle jag gärna gå på bara jag är välkommen trots att min son ej har diagnos. Men var finns såna kurser?

Finns det någon annan förälder till tonåring med Asperger i Stockholmsområdet som vill ha lite kontakt med mig så uppskattar jag det. Kontakt med nån som har AS vore också bra - då kunde jag ju få lite tips på hur jag tex på ett smart sätt ska ta upp frågor med min son trots att han inte vill prata med mig - eller nån av de gånger han faktiskt vill.

Det är svårt att ge några generella råd då jag inte har hela problembilden klar för mig. Själv hade jag noll studieintresse i den åldern, var tämligen vild & ofokuserad, men det var en nödvändig tid för mig. Glöm inte att din son är en man full av hormoner, han måste antagligen prova sina vingar innan han kan landa i något annat, så var det iaf för mig. Om han har en obstinat attityd och inte vill ta till sig en diagnos är det hans val, det kan ingen ändra på. Och vem kan klandra honom? "Stödet" till aspergare är i regel aktivitetsersättning + Samhall, i alla fall om man vänder sig till AF & FK.

Det jag undrar är också vilken bild han har av psykologer & vårdapparaten sen tidigare? Hur har han haft det?
Om en människa haft det struligt hela skoltiden är det naturligt att man väljer bort skolmiljön. Och ärligt talat - ofta blir man väldigt märkligt bemött av tanter från Arbetsförmedling och inom omsorgsbranschen om man berättar att man har AS. Diagnosen innebär på intet vis att man är mindre begåvad men det är precis så man ofta blir bemött, det är vi flera här som kan vittna om.

Kanske vore det bästa om han själv tittade in här. Föräldrar känner inte alltid sina barn bäst...

Tackar. Det är bra att få höra om detta ifrån flera olika synvinklar. Jag är inte heller säker på att en diagnos är nödvändig för honom om det bara ställer till problem. Han har faktiskt ett jobb som han fokuserar väldigt mycket just nu. Det känns som han jobbar dygnet runt nästan. Han har bestämt sig för att tjäna pengar och det gör han genom att jobba i livsmedelsbutik. Han är strong tycker jag. Problemet är att det blir svårt att hinna med att plugga också då och han tenderar att hoppa av sina kurser hela tiden. Det ordnar sig väl till slut, men jag önskar jag kunde hjälpa honom att slutföra plugget osv. Det är en svårt tid med många olika val som gäller framtiden. Vad ska man bli. Vilket yrke vore bäst osv. Hittills stöttar jag honom med att man ska satsa på sin passion, det man tycker är verkligt roligt. Så det blir mycket musiserande här hemma Det är alltid trevligt med gratis live-musik

Jag vill inte lämna ut min son för mycket här på forumet. Bäst vore nog för mig att hitta någon eller ett par kontakter som jag kan maila med utanför forumet.

Hej och välkommen!

Det finns ett särskilt Föräldraforum här, där du kan skriva efter särskild anmälan: http://www.aspergerforum.se/vill-du-skriva-i-detta-forum-anmal-dig-har-t3810.html

Där jag bor ordnar Vuxenhabiliteringen föreläsningar för personal och föräldrar, som vem som helst får gå på. Har de inget liknande i Stockholm? Det finns kanske någon stockholmare som kan svara.

Jag har AS och har en 20-årig dotter. Men hon har inte AS. Själv fick jag inte min diagnos förrän sent i livet. Jag var en snäll och tyst flicka som var duktig i skolan. Men ensam och mobbad och förstod inte varför. Så tyvärr har jag inget tips hur du ska bemöta din son. Utom att försöka prata med honom om hur konstiga han tycker andra människor är, t ex i skolan. Är han mobbad i skolan? Tar han ut det på dig?

Är du alldeles ensam om problemen med sonen, finns ingen far med i bilden? Andra släktingar?

Det finns säkert ungdomar in din sons ålder här, hoppas de kan svara.

Det finns ju speciella hjälpmedel som arbetsterapeuten kan berätta om, men då måste han nog vara inskriven. Det finns också folkhögskolekurser för aspergare, men det går ju inte så längre han vägrar veta.

Det kändes som om det var min moder som skrivit det. Allt från det att han sluter sig till att han drömmer om att flytta utomlands, från en jobbig skoltid till en passionerad kärlek till musik, från dataspel till att inte samtala ö.h.t.

Min bild av psykologer var att de inte visste vad de snackade om och att min hjärna löser problemen bäst själv. Jag gick inte till en läkare förens jag var 22 år gammal. Och jag satt i princip isolerad i 3 år innan. Jag har visserligen blivit diagnostiserad som litet barn (inte med Asperger syndrom förens nu) men genomgick ingen rehabilitering. Det är först nu som någonting börjar att verka. Förhoppningsvis kommer även din son tillslut att ge med sig, man orkar inte hålla känslorna inne för länge.

Mycket starkt av honom att börja jobba i en livsmedelsbutik! Försöka hålla hans energi i liv, för mig funkar små utflippningar. Inte så mycket "mammighet" om man säger så.

Nu känner ju jag igen mig alldeles för mycket för att ge något bra råd, det enda jag kan säga är att jag var extremt envis. Det tog många år innan jag gick med på att gå till en läkare, det var på mina villkor. När det väl sker så kommer du förmodligen känna av en något lugnande känsla av trygghet. Frågorna efteråt kommer dock att vara många. Lycka till!!!!!

Jag har egentligen inga råd att ge, men jag känner igen mig ganska mycket i det du berättar om din son. Jag berättade också väldigt lite för mina föräldrar, och det berodde dels på att de faktiskt behandlat mig illa på olika sätt, men också på att det tar tid för mig att öppna mig för andra.

Det jag tror kan vara viktigt är att inte tränga sig på för mycket, och acceptera att han inte vill prata om sig själv. Jag vägrade också ofta att svara på personliga frågor, och det är ingenting som går att tvinga mig att göra heller. En annan sak som stressade åtminstone mig är när jag kände att mina föräldrar pratade om mig bakom min rygg. Nu hade jag ingen diagnos när jag var yngre, men om jag haft det så skulle jag nog blivit ganska arg om mina föräldrar umgicks med andra aspergerföräldrar.

Jag har också svårt för när andra behandlar mig som mindre vetande, och när en del förväntar sig att alla med asperger ska vara likadana. Annars tror jag det kan vara bra att inte tjata på sonen för mycket om att han ska få saker gjorda. För mig har det iallafall varit så att jag velat göra det mesta på mina egna villkor, och om jag verkligen är motiverad för något så brukar jag få det gjort också, men däremot kan inte någon annan tvinga mig.

Jag vet ingenting om några kurser eller nätverk för föräldrar, men om du vill lära dig lite mer om asperger kan du ju börja med att läsa här på forumet.

Föreningar som inte utesluter anhöriga:
Attention Stockholms län
Föreningen Autism i Stockholms län

Sams öppna träffar i FA:s regi

Alien:
Hej. Jag känner igen mig själv i det du skriver om tyst och duktig flicka i skolan och även mobbing. Ibland undrar jag ju varifrån min son fått sitt, om det kan vara ifrån mig. Vi är på en del sätt lika han och jag. Ingen av oss är gruppmänniska. Jag vet inte vad outsiders syndrom är men nog har jag kännt mig som en outsider under åren. Jag har kännt mig lite som en åskådare istället för deltagare. Nu använder jag det i mitt fotointresse


earlydayminer:
Det var så härligt att läsa dina ord. Det stämmer bra på min son det du skriver. Han har aldrig varit sådan som umgåtts med mycket kompisar. När han var liten var det jag som hjälpte honom få kompisar genom att jag blev kompis med andra föräldrar. Vi umgicks så att säga både föräldrar och barn. Som tonåring har han försökt få kompisar på lite udda vis - genom att imponera. Tex ordnat fest och bjudit in hela förorten och det har blivit ett ordentligt röj. Han har också tillverkat bengalisk eld i massor för att sen dra ihop folk och visa upp det här. Men det har inte funnits något vardagligt umgänge med kompisar. Det har funnits några få enstaka kompisar som han har haft under åren. Bästa tiden med kompisar var för honom i högstadiet. Där fick han ändå en liten grupp killar som höll ihop och de har nog kontakt då och då på nätet. Den mer riktiga isoleringen började nog när han slutade nian. Det funkade inte att komma in i gruppen på gymnasiet så han hoppade av. Nu pluggar han enstaka kurser men det verkar inte funka så bra. Det som funkar bäst är jobbet. Där håller han på att så sakteliga komma in i jobbgänget lite. Dom tycker att min son är en skojig och trevlig person - även om han mest pratar om sina framtida resor

Ja jag tycker det är starkt att jobba som han gör på ica. Men han är mycket envis och fokuserad när han vill något. En sån förmåga tror jag man kan komma långt med

Min son är nog just som du att han går inte till någon läkare förrän han själv vill det.

Jag har också sökt för min son tidigt, när han var runt 6 år. Jag undrade om han hade damp eller något för dels var han så olycklig och jag såg att han hade udda sätt att försöka komma in i grupper osv. Men jag kände inte att bup tog mig på allvar. Samtidigt hamnade jag i skiljsmässa så jag trodde att hans mående kanske berodde på oss föräldrar och våra konflikter. Så rann det ut i sanden.

Min son är mitt lilla geni. På dagis kallade fröken honom för professorn, för han läste så mycket böcker. Han kunde alfabetet när han var 3 år. Och han skrev brev själv när han var 4,5 år. En jättesmart kille, men det sociala halkade efter.


Anastasia:
Tackar. Det låter klokt att jag inte ska tjata för mycket. Kanske blir jag lite för tjatig ibland pga jag är orolig över honom. Han brukar ändå komma till mig ibland för att prata - just när han själv väljer det. Då funkar det jättebra att prata. Ibland kan det vara så att han väcker mig mitt i natten och vill prata. Då ställer jag alltid upp. Och då öppnar han sig väldigt mycket om det allra innersta, framtiden, drömmar och oro.


Linek:
Tack för tipsen linek. Jag ska kolla vidare där.


Till alla:
Det känns så bra att ha hittat detta forum med andra som förstår. När jag talar med mina vänner om det här ser man så mycket veck i pannan och många som tror att jag bara inbillar mig saker. Folk verkar inte ha så bra kunskaper om AS.

Jag brukar ofta tänka på något jag en gång hörde om det här att människor föds med olika personligheter. I dagens samhälle vill vi såg gärna sätta stämplar och etikett, ge diagnos och att vara udda benämns som något "icke normalt". Men det finns dom som tror på det att det finns en mening med, att det är uträknat, att vi har olika personligheter. För om man tittar bakåt i tiden, ända till stenåldern, så behövdes olika typer av människor. Jägare, visa män, medicinkvinnor. Olika roller i ett samhälle som kräver olika sorters begåvningar och fallenhet. En jägare ska vara bra på vissa saker. En rådgivare bra på annat. Problemet idag är att vi tror att det rätta är att alla ska vara lika. Jag själv tror på mångfald på alla sätt och vis, både vad gäller det yttre och inre. Alla behövs.

Mycket bra skrivet Evita! Mitt intryck är att du har 'koll på läget'. För visst är det så att vissa personlighetstyper idag, i dagens samhälle inte riktigt "passar" alltid utan ses som defekter.

Jag ska försöka komma med ett par råd så snart jag kan, under tiden kan jag tipsa dig om den enda föreläsningen om AS jag har varit på.

http://www.andet.se/
Det var Torbjörn Andersson som pratade på den jag var på, ser att det finns en till talare nu. Men just nu ser jag ingen föreläsning eller utbildning i Stockholm, och är för dålig på geografi för att veta om någon av orterna är i närheten.

Evita! Jag känner alltför smärtsamt igen mig i situationen kring min egen ena dotter för att orka vara någon hjälp eller samtalspartner. Önskar dig bara allt väl och framgång framöver med din son.

Hej!

Jag tänkte bara fråga om den där Vuxengruppen som finns. Jag är ju själv aspergare men min son har autistiska drag samt dyslexi. Antar att jag därmed inte passar in i den gruppen, eftersom mitt barn inte har AS?

Tack Krigarsjäl för feedback

Tack Pontus. Jag ska hålla koll efter föredrag där.

Docfrasse - det känns tråkigt att det är så smärtsamt för dig. För min del behöver jag inte bara en massa kloka råd utan det kan hjälpa mig bara att få höra om hur andra har det. Då kan jag själv sedan dra mina paraleller. Det jobbiga för mig hittills under alla år är ju att jag har varit så ensam om mitt. Ingen som har förstått. Svåra konflikter hemma. Jag har känt mig väldigt otillräcklig osv. Men det är STOR skillnad nu när jag förstår och kan se vad som har orsakat alla problem. Nu är jag väldigt optimistisk om framtiden. Allt kan bara bli bättre. Det jag önskar är ju att min son också så småningom får insikter om det här.

Hej Debbido. Vilken vuxengrupp tänkte du på? Jag själv känner inte till någon sådan. Menade du den vuxenhabiliteringen som Alien skrev om? Det verkar vara föredrag som hålls någonstans i mellansverige, men det framgick inte i Aliens inlägg var det var.

evita skrev:Hej Debbido. Vilken vuxengrupp tänkte du på? Jag själv känner inte till någon sådan. Menade du den vuxenhabiliteringen som Alien skrev om? Det verkar vara föredrag som hålls någonstans i mellansverige, men det framgick inte i Aliens inlägg var det var.

Hej! Ursäkta min luddighet! Jag menade det Föräldraforum som Alien nämnde i början av tråden. Jag visste inte ens att det fanns, så därför har jag ventilerat problemen kring mitt föräldraskap här på allmänt forum. Det är ju så att frågorna kan bli brännande heta eftersom man inte älskar någon så mycket som sitt eget barn!

Man vill så himla väl och hur kan man veta var gränserna går? Hur vet man om man blivit överbeskyddande? Det kan ju faktiskt vara så att man BEHÖVER ta tag i vissa bitar för att barnets liv ska fungera på sikt.
Ibland när jag släppt taget så mycket som omgivningen tycks råda mig till har jag fått ångra det efteråt, eftersom det gått snett för min son då.

Balansen är svår att hålla. Men, din son, har ju väldigt mycket Go i sig och vill saker, har mål som han försöker förverkliga. Det är väl ändå bra?

Det där gymnasiet som ska ge alla samma breda baskompetens slår hårt mot alla möjliga diagnoser, eftersom våra barn är SPECIALBEGÅVADE och antingen inte kan eller inte vill tillägna sig hela baspaketet. De behöver få plocka russinen ur kakan, gå in för det de älskar och är bra på. Kraven på allmänkompetens är dessvärre för högt satta.

De där lärlingsutbildningarna som är på gång, kan de va nåt?
Vad spelar han för instrument? Finns det möjlighet att satsa bara på musiken? Själv ville jag som barn ha ett piano och egentligen ville jag bara ägna mig åt att spela. Allt annat var ointressant.

Wish you Luck!

Debbido skrev:

evita skrev:Hej Debbido. Vilken vuxengrupp tänkte du på? Jag själv känner inte till någon sådan. Menade du den vuxenhabiliteringen som Alien skrev om? Det verkar vara föredrag som hålls någonstans i mellansverige, men det framgick inte i Aliens inlägg var det var.

Hej! Ursäkta min luddighet! Jag menade det Föräldraforum som Alien nämnde i början av tråden. Jag visste inte ens att det fanns, så därför har jag ventilerat problemen kring mitt föräldraskap här på allmänt forum.

Man behöver inte ens vara förälder för att bli medlem av FöräldraForum, det är bara att anmäla sig. Enda skillnaden mot övriga forum är det något hårdare regler där:

FöräldraForum är en avdelning som hyser diskussioner rörande AS relaterat till barn och föräldraskap. Dock måste man naturligtvis inte vara förälder för att posta inlägg här.

Observera att forumets allmänna regler gäller även här men de tillämpas hårdare. Det betyder att påhopp, aggressivt beteende, överdrivet negativa inlägg och så vidare i väsentligt större utsträckning kommer bli föremål för moderation än i övriga avdelningar. Debatter i respektfull ton är däremot välkomna.

Debbido: Jag skulle tro att du platsar i föräldraforum, tom jag är medlem där. Fast jag har inga barn utan tänkte mest ge ett yngre perspektiv på saker som intresserade mig någon gång, men så har jag väl skrivit ett eller två inlägg där tror jag.

Edit: Alien hann före.

Pontus skrev:Debbido: Jag skulle tro att du platsar i föräldraforum, tom jag är medlem där. Fast jag har inga barn utan tänkte mest ge ett yngre perspektiv på saker som intresserade mig någon gång, men så har jag väl skrivit ett eller två inlägg där tror jag.

Edit: Alien hann före.

Tack för svar Pontus!

Jag inser ju att vi har lite olika problem; de som has AS barn och de som har barn med lite annorlunda NPF-störningar. Men jag kan ju försöka va med ändå...

Debbido skrev:Tack för svar Pontus!

Jag inser ju att vi har lite olika problem; de som has AS barn och de som har barn med lite annorlunda NPF-störningar. Men jag kan ju försöka va med ändå...

Jag vet inte riktigt hur det är att ha barn, men i mina små vardagliga problem kan en annan synvinkel hjälpa något enormt.
Så det är väl bara att hoppas att annat folks synvinklar på samma problem kan hjälpa till med kreativiteten?

Nu ska vi se om jag kan formulera lite tips och råd till dig Evita. Fast en del har säkert redan sagts, men det kanske tål att sägas igen.

Tjata inte, det resulterar troligtvis i att han sluter sig ännu mer. Så fungerar det på mig, om någon tjatar om att jag ska tex städa så blir jag absolut inte sugen på att städa och sluter mig mer eller mindre.

En fredligare form av tjat är påminnelser eller påpekanden, dom låter inte som ordrar, tex "men städa rummet nu då!" utan snarare som ett lite halvt skämtsamt "nu ser det rätt stökigt här inne...". Om det är en påminnelse för ett möte eller vad som helst så är det inte heller bra om det låter som en order, jag svarar iaf mycket bättre på den fredligare varianten.

Ovanstående kanske beror på mina auktoritetsproblem, jag vet inte riktigt hur andra aspergare reagerar på tjat och ordrar.

Försök heller inte tvinga iväg honom till psyk för samtal eller diagnoser, jag antar att det här egentligen är samma kategori som tjat men jag tycker ändå det är vettigt att nämna att han troligtvis söker hjälp den dagen han känner sig redo, om han behöver den.

Låt honom göra saker i sin takt när möjligheten finns. Om han verkligen har AS så blir han troligen enormt irriterad när någon försöker få honom att bli klar snabbt, eller snabbare än han själv tycker är passande.

Var rak i kommunikationen, har han AS uppskattar han troligen rak kommunikation utan omskrivningar och subtila vinkar och meddelanden som göms mellan raderna, men jag får inte ett sånt intryck av dig att du skulle göra onödiga omskrivningar och linda in orden.

evita skrev:Jag ser på hur han misslyckas med skolarbetet men vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Jag ser på hur han fastnar framför dataspelen och vet inte hur jag ska få loss honom därifrån så att han klarar göra läxor istället.

Det här känner jag igen mig väldigt väl i, jag har aldrig varit bra på hemarbete från skolan.
Nyckeln till att få mig engagerad i läxorna upptäcktes faktiskt av min pappa, och som exempel-ämne har jag valt geografi, det är ett ämne jag egentligen tycker är dödstråkigt men som min pappa var väldigt duktig på.
Så fort det var dags för geografi-läxa satte han sig ner med mig och berättade intressanta saker om länderna eller landskapen, som man inte kunde läsa i någon av skolans böcker. Då blev geografi helt plötsligt väldigt spännande och intressant och jag var väldigt vetgirig.
Lösningen låter väldigt simpel i teorin, men det är svårare att göra ett ointressant ämne intressant i praktiken.
Ett annat tips angående läxor är att testa olika former av inlärning, jag har tex väldigt svårt att memorera det jag läser i böcker, men jag kommer väldigt bra ihåg saker jag har hört.

evita skrev:Bästa tiden med kompisar var för honom i högstadiet. Där fick han ändå en liten grupp killar som höll ihop och de har nog kontakt då och då på nätet. Den mer riktiga isoleringen började nog när han slutade nian. Det funkade inte att komma in i gruppen på gymnasiet så han hoppade av.

Det känner jag också igen mig i, högstadiet var helt underbart. (När jag väl kom in i rätt klass.)
Men i gymnasiet kunde jag inte anpassa mig till allt det nya hur många gånger jag än försökte och hoppade slutligen av. Där har jag tyvärr ingen bra lösning såvida han inte läser tillsammans med ett par kompisar.

evita skrev:Han brukar ändå komma till mig ibland för att prata - just när han själv väljer det. Då funkar det jättebra att prata. Ibland kan det vara så att han väcker mig mitt i natten och vill prata. Då ställer jag alltid upp. Och då öppnar han sig väldigt mycket om det allra innersta, framtiden, drömmar och oro.

Det där ser jag som ett tecken på att han absolut inte vill utesluta dig ur sitt liv, så även om han flyttar utomlands och skulle få för sig att stanna utomlands så är du nog välkommen att hälsa på.
Det kan också vara ett tillfälle för dig att berätta för honom hur du känner det angående hans planer, hans framtid och allt vad du nu funderar på.
Du kan ju testa att försöka få honom att förstå hur du känner dig när han sluter sig, har han AS är han inte alls oförmögen att förstå dina känslor, men du kanske måste förklara dom. Och om han förstår kanske han tar lite mer hänsyn till ditt perspektiv på er vardag också.


Jag hoppas det här kan vara till någon hjälp, men nu orkar jag faktiskt inte mer för tillfället. Jag kan försöka få tag på lite fler tips om du vill, jag tror jag hade tänkt säga något mer också, men det får väl komma fram i ett annat inlägg när jag kommer på det.

Lycka till!

Edit: Glömde säga att det jag skrivit inte ska tas som fakta, snarare som lösa tankar. Eller något ditåt.

Tack Pontus för att du delar med dig. Du underlättar livet för en 19-årig grabb med det, och för mig Det är verkligen jätteskönt för mig att få höra av dig om de här sakerna. Jag börjar få en mycket större förståelse för hela saken och för min son och vår situation tack vare det.

Åh vad jag önskar att alla som haft det så här kunde få samma fina hjälp. Förmodligen är det många därute som har problem med sånt här och inte ser någon ljusning. Lösningen blir ju så enkel när man förstår allt.

Samtidigt känner jag så här att den ödmjukhet som växer fram i mig inför människor när jag för höra alla era berättelser är ju något som alla borde ha ifrån början. Dvs respekt för allas olikhet och förståelse för att alla kan inte vara bra på allt.. tvärt om var och en är bra på sin sak.

Jag menar att så som jag nu förstår att jag borde behandla min son, så borde man ju egentligen behandla alla. Lyhört och med respekt för var och ens egenart. Tro på att alla gör sitt bästa efter sin förmåga osv.

Tack för all support!

Trevligt att höra att tipsen, berättelserna eller vad man nu vill kalla det underlättar.
Säg till om du behöver mer hjälp eller något i framtiden.

Hej och välkommen,

Gå med på Allt för föräldrars forum, på underavdelning Autismspektrum, tycker jag. Vi som bor i Stockholm har helt informella fikor en gång i månaden, där är alla välkomna, som hör till gruppen på nåt sätt.

Uppdatering: Inser att du kanske skrivit där och blivit hänvisad hit av mig?? Jag brukar hänvisa kors och tvärs... I så fall, strunta i ovanstående!

Sen kan du gå med i Attention och liknande utan att ha diagnos färdig, det gjorde jag innan mina barn fick officiellt namn på sin eljesthet. Deras aktiviteter måste man kunna gå på oavsett diagnos, inbillar jag mig, men kanske jag har fel.

Sen skulle jag läsa läsa läsa, framför allt om tonåringar med AS, som Jag är ändå jag av Oscar Ekman (osäker på efternamnet men titeln är rätt) och annat. Vill du ha lästips är jag gärna behjälplig.

Och kring att få sonen mer intresserad av att lära sig mer om sina begränsningar och styrkor och att det finns andra med liknande problem och kanske till slut gå med på utredning så skulle jag använda mutor, eller positiv förstärkning som det kallas med en mer pk term.

Lycka till!

Jag gissar att de råd jag har att ge inte är de du vill ha, men ....
Två av mina söner har fått sina diagnoser i sena tonåren, och för vår del har det varit till mer besvär än nytta.
Det har liksom gett upp alla försök att ens försöka, de har fått en anledning att lägga sej på "sofflocket" när diagnosen kom.
Jag tog upp detta med älsta sonens läkare vid några tillfällen, och hon sa rent ut att det i många fall är bättre att vänta tills dom passerat 20 med några år, om dom inte fått diagnosen innan dom går in i tonåren.

När son nr 2 fick sin diagnos ansåg vi att vi nu visste var all hjälp fanns, och hur vi skulle förhålla oss, så detta inte skulle hända igen.
Men ack så vi bedrog oss.

Jag har även bland många vuxna vänner sett samma sak hända.
Dom "blir sin diagnos" och slutar helt enkelt försöka.
Visst kan det vara skönt ett tag kanske med en paus, jag gjorde nog så lite själv när jag fick min diagnos för 3 år sedan, (jag har AS och ADHD), men även om det var en skön tid när man fick leva dagen som man själv ville, så blev det ganska fattigt i längden.

Om du orkar hålla ut, så tror jag nog att din son kan vara mogen om något år, och då tar han nog till sej sin diagnos på ett bättre sätt, och ni hinner förbereda er så att ni verkligen får den hjälp direkt efteråt som man behöver.
Det är sällan som hjälpen kommer med automatik, man får själv söka den.
Och ramlar diagnoserna in under senvåren, som i vårt fall båda gånger, så håller ju sverige på att stänga ner inför semestern, och då tar det lång tid innan man kommer igång med habilitering och samtal efteråt.