Jag har alltid skämts jättemycket för min usla motorik och pratar inte gärna om den med andra, men nu när jag hittat till detta forum måste jag bara fråga: hur ligger det till med motoriken för er andra?

För min del började det redan på dagis med att de andra barnen slet dockorna ur händerna på mig eftersom det tog sån tid för mig att klä på dem, och om jag hade bäddat en dockvagn så var det alltid någon annan som bäddade om den -och jag såg själv att de andra barnen bäddade mycket finare än mig.

På sexårs hade vi ett kuddrum med rutschkana och det var så roligt men jag vågade nästan aldrig leka därinne samtidigt som de andra barnen eftersom jag inte kunde klättra som dem, bygga slott med kuddarna som dem och framför allt kunde jag inte klättra uppför rutschkanan. Detta gjorde att jag valde att bara leka i kuddrummet när ingen annan var där, dvs när ingen såg. Jag lärde mig tidigt att jag var annorlunda mot de andra barnen och jag kände mig dum.

I lågstadiet fortsatte det med trädklättring och bollspelet King. Jag var övertygad om att jag skulle ramla ner från träden om jag försökte klättra och att studsa en tennisboll fram och tillbaka såg jättesvårt ut. Jag minns att jag skrev i min dagbok att "de andra barnen gör alltid så svåra saker och jag vågar inte vara med". King var extra skrämmande eftersom det var ett spel som innefattade regler och regler hade jag svårt att komma ihåg om jag inte hade en tydlig översikt över spelplanen, som vid typ Fia med knuff.

Före lågstadiet hade jag inte vågat leka med andra barn, jag kände mig som ett ufo. I tredje klass kom en ny tjej till klassen och vi började prata. Vi började snart leka på rasterna och då vågade jag mig för första gången upp i ett träd. Inte så högt, men jag vågade. Och Hanna, som hon hette, verkade tycka att det var roligt att leka med mig.
Hanna och jag lekte ett tag, det var kanske några månader eller ett halvår, tills Hanna började tröttna på att hon aldrig fick med mig på King eller någonting annat än att just sitta i det där trädet. Hanna och de andra trodde att det var så att jag inte ville vara med på andra lekar och det sa jag utåt också, att "jag tycker inte att det är roligt". I själva verket var det ju så att jag gärna ville, men inte vågade eftersom jag kände att jag inte skulle klara av att göra det de andra barnen gjorde.

Skolgymnastiken var värst. Jag vågade aldrig slå en kullerbytta, fastän fröken försökte tvinga mig så gjorde jag det aldrig. Det allra värsta var ändå när vi skulle spela bollspel eller göra något annat i lag. Där fick jag bekräftat gång på gång att jag inte dög. "Omäh", stönade de andra barnen när jag inte fick till det. "Omäh, är du trög eller", fräste de när de visat mig hundra gånger hur jag skulle göra men att jag ändå inte fick till det.
Jag såg de andra barnen som bättre människor än mig. Till slut blev det självklart att de inte ville ha mig med. Jag förstörde ju, det var ju uppenbart.
Det slutade med att jag helt drog mig undan, låtsades att jag trivdes ensam, trots att jag inget hellre ville än att ha en vän.

I tredje klass var det en tjej som hette Charlotte som tog kontakt med mig. Vi hade bland annat hästinresset gemensamt och vi började leka och följa med varandra till stallet. Vi umgicks tätt i tre år och det var så underbart med en kompis som accepterade mig som jag var, trots att jag var hopplös i skolgymnastiken och i lekarna på skolgården.

Så småningom började även Charlotte tröttna på att jag alltid klantade mig. På mellanstadiet blev det mer grupparbeten, man skulle ofta måla saker eller göra fina kollage tillsammans. Då började Charlotte liksom de andra barnen tycka att jag förstörde, eftersom jag målade och klistrade så fult. Till slut gjorde Charlotte slut på vår vänskap genom att klippa mig i fingret med en sax.

I högstadiet blev det nya klasser men jag fortsatte att känna mig sämre än andra. Ingen ville göra grupparbeten med mig så detta moment fortsatte att vara en plåga, inte minst i ämnen som teknik och kemi där bra motorik var a och o.

Den energi jag inte fick ut tillsammans med andra, i lekar o dyl., gjorde jag mig av med hemma så gott jag kunde genom att gunga gunghäst frenetiskt eller hoppa upp och ner på golvet till musik eller liknande.

I vuxen ålder har jag gått på folkhögskola och det har stärkt mig mycket. Där får alla vara som de är och alla deltar i undervisningen på sina egna villkor. Dessutom är lärarna väldigt bra på att individanpassa.

I arbetslivet har det dock varit värre. Jag har jobbat på snabbmatsrestaurang, i stall, på 4H-gård, som säljare och inom vården. På säljjobbet var det stressen som blev mitt fall, men på alla de andra ställena har det varit dels motoriken och dels det att jag, som mina arbetskamrater alltid sagt åt mig, "inte tänker". Så är det ju inte förstås, men ingen kan förstå att jag helt enkelt inte ser hur jag bör göra saker och inte alltid i vilken ordning heller.

Någon som känner igen sig?

Jag skulle vilja säga att jag har en ganska medelmåttig men varierande motorik. Badminton & slagsmål känns naturligt att utöva, men inte fotboll.
Lagsporter öht är inte min gren alls, tycker mest det känns som ett meningslöst hönseri. Brännboll är en annan sak, där är det individuella insatser som räknas och några helrundor brukar det bli.

Har tränat ju-jutsu och där var jag nog vare sig sämre eller bättre än andra. Minns att baklängeskullerbyttor, fallteknik etc gick rätt bra. Tyckte dock att pyjamasdräkten kändes rätt larvig och att teknikerna hade föga med verkliga slagsmål att göra.

Har ett dåligt knä + ett ihopspikat underben, men det hindrar mig inte nämnvärt.
Skulle vara om jag fick för mig att påbörja en fotbollskarriär då.

För närvarande är jag rätt slapp och det är för varmt för att jag ska börja träna igen så det får bli till hösten. (Vad nu styrketräning har med motorik att göra).

Marabou skrev:Någon som känner igen sig?

Jodå. "Bollen bits inte", fick jag höra på skolidrotten. Idag är jag inte tvungen att vara med på någon sådan aktivitet och har därför inte direkt något tillfälle att jämföra min motorik med andras.

"Det är ju bara att ta cykeln". Den som säger så åt mig får onda ögat.

Jag har utomordentligt dålig motorik och grava perceptionsstörningar.
Det blir värre med åren också. Troligen autoimmun sjukdom och psykossjukdom som ställer till det, tydligen vanligt vid schizofreni att ett tidigt tecken är balanssvårigheter.

Jag kunde cykla hjälpligt som barn. Nu kan jag inte cykla alls. Har väldigt svårt för att hålla balansen i trappor och undviker buss eftersom jag lätt trillar av sätet när bussen kränger.

Så mycket av det som folk anser vara självklart att man klarar kan jag inte göra.

KrigarSjäl skrev:(Vad nu styrketräning har med motorik att göra).

Mer än du tror. Jag kan inte styrketräna utan att skada mig. Kroppen och hjärnan synkar inte som de ska när man har dålig motorik. Det behöver de göra om man ska använda maskiner, lyfta vikter, göra armhävningar med mera.

sugrövmanövern skrev:Har väldigt svårt för att hålla balansen i trappor och undviker buss eftersom jag lätt trillar av sätet när bussen kränger.

På nya bussar, utom sådana som endast är avsedda för stadstrafik, måste det finnas bälten på alla platser.

Jag känner lite grann igen mig i det där med att åka buss. Jag tycker i allmänhet inte att det är jobbigt att åka buss men jag kan ha svårt att hålla balansen om jag sitter på yttersätet, jag vill helst sitta längst in. Annars tror jag mig ha hyfsat bra balans, nog mycket tack vare att jag har ridit under många år, då får man verkligen träna balansen.

Något bland det svåraste för mig är att måla mascara, lägga foundation och liknande. Det går helt enkelt inte så det där med smink har jag helt fått ge upp.

Jag har hyfsad motorik. Har aldrig varit bra på idrott, men är heller inte urkass. Lägre medelområdet kanske... Simning är roligt, styrketräning är bra, rida är bra jag har balans, vilket även visade sig att jag var bäst i klassen på självskyddsundervisningen som polisen hade med oss (polisförberedande fhsk).

Däremot, så är jag skelögd, kan bara se på ett öga samtidigt, vilket gör att jag inte har någon 3D-syn, därför har jag svårt att fånga brännbollsbollar som kommer flygande genom luften, då jag inte som "normalseende" kan bedöma när jag skall stänga händerna för att fånga bollen.

Hej alla !


Jag hade problem med motoriken och gick i särskild gymnastik på grund av d. Är som vuxen "bollrädd" och har svårt att fånga snabba / hårda bollar som kommer ifall jag skulle spela handboll eller volleyboll eller så.


Mvh
Christer

Chrilleb skrev:Hej alla !


Jag hade problem med motoriken och gick i särskild gymnastik på grund av d. Är som vuxen "bollrädd" och har svårt att fånga snabba / hårda bollar som kommer ifall jag skulle spela handboll eller volleyboll eller så.


Mvh
Christer

Känner igen mig precis. Blev erbjuden extra gymnastik när jag gick i lågstadiet men vägrade gå eftersom gymnastiken var det värsta jag visste. Jag mådde så fruktansvärt dåligt på de vanliga gymnastiklektionerna när alla suckade åt mig och allt man skulle göra var så fruktansvärt läskigt.

Jag är nog lite klumpig, eller i varje fall inte så dynamisk som vissa andra, motoriskt sett. Har upplevt mig själv som mycket stel och klumpig, lite lik den där kackerlacksmannen i "Men in black". Depressivt ämne att tänka på. Ja klumpighet alltså.

matterik skrev:Jag är nog lite klumpig, eller i varje fall inte så dynamisk som vissa andra, motoriskt sett. Har upplevt mig själv som mycket stel och klumpig, lite lik den där kackerlacksmannen i "Men in black". Depressivt ämne att tänka på. Ja klumpighet alltså.

Jag har inte sett "Men in black" men det kanske jag skulle göra för att få någon att identifiera mig med motoriskt

Nej, men skämt å sido så håller jag med om att klumpighet är ett depressivt ämne att tänka på. Jag blir ofta deppig och ledsen när jag tänker på hur mycket i mitt liv som förstörts på grund av min usla motorik. Arbetsuppgifter, fritidsintressen... usch.

sugrövmanövern skrev:"Det är ju bara att ta cykeln". Den som säger så åt mig får onda ögat.

Jag cyklar vid nästan alla transporter, bil blir jag hispig av och t-bana eller buss går tvärbort. Jag är glad för att jag kan cykla och höra på musik i trafiken.

Jag tror att jag är ganska normalmotorisk, om man ser till hela människopopulationen. Lagom halvkass på olika sporter, dålig på att balansera på bommar, kan inte slå volter ens med hjälp av en trampolin. På samma sätt lite småfumlig på ett sätt som omöjliggör en karriär som urmakare, instrumentmakare eller dockhusmöblemangsdekoratör.

Hej Marabou!

På gymnastiklektionerna i grundskolan klarade jag "uppgifterna" bra, bortsett från när vi skulle göra kullerbyttor på en kanske tio meter lång matta. Mot slutet lyckades jag alltid rulla av mattan, beroende på en viss yrsel...

Hoppa över sådana där plintar gick också bra, utom när vi skulle hoppa över den mot den breda sidan. Jag vill minnas att jag "fuskade" genom att hoppa över den med bägge fötterna på samma sida, medan läraren ville att vi skulle hoppa över den med fötterna intill varandra. Jag var då så rädd att jag skulle slå mig mot plinten, att jag skulle fastna med fötterna mot kanten, att jag lät bli att hoppa så.

Annars fungerar kroppsmotoriken väldigt bra för mig. Jag gillar skidåkning, både längd- och utförsåkning, och jag har dessutom långt framskridna planer på att börja med något som kallas "Le Parkour" http://www.youtube.com/watch?v=IjQxIRWZu0c /Free running http://www.youtube.com/watch?v=WEeqHj3N ... re=related.

Finmotoriken fungerar också. Men när jag gick gymnasial verkstadsmekanikerutbildning som 16-18-åring klarade jag inte av att slipa borr för hand... fast det ser jag å andra sidan inte som särskilt livsavgörande, byggnadssnickare (självlärd) som jag är .

Marabou skrev:Känner igen mig precis. Blev erbjuden extra gymnastik när jag gick i lågstadiet men vägrade gå eftersom gymnastiken var det värsta jag visste. Jag mådde så fruktansvärt dåligt på de vanliga gymnastiklektionerna när alla suckade åt mig och allt man skulle göra var så fruktansvärt läskigt.

Men det är just för att man är dålig i gymnastik som man behöver extragymnastik. Min dotter fick det i skolan, och hon hade inget emot det. Och nu tror jag inte hon är sämre än andra, hon gillar att dansa och utöva kampsport. Jag var rädd att hon skulle bli lik mig.

Med min motorik står det dåligt till. Klumpig och fumlig, slår mig jämt, tappar balansen och tappar saker. Gymnastiken skulle varit bättre om jag fått träna på det i min egen takt, utan att behöva jämföras med andra el samarbeta med andra i lagsporter *rys*. Bollen kändes som min fiende. Plinten klarade jag aldrig av.

Jag kan däremot inte säga att jag blev utstött och förlorade vänner pga min dåliga motorik; jag hade inga vänner och var utstött från början.

Jo, det är klart att man får extra gymnastik för att man behöver. Men det var av självbevarelsedrift jag valde att inte gå. Eller jag gick en gång, sen slutade jag. Om jag hade fortsatt gå hade det nog slutat med att jag vägrat att gå till skolan alls.

Jag hade väldigt dålig motorik som barn. Läraren i lågstadiet klagade och jag skickades iväg till ett handikapputredningsställe och skulle göra en massa övningar inför någon människa som satt på en stol och tittade och skrev i ett block. Jag skulle hoppa på ett ben, hoppa hopprep och såna saker. Jag var inte så samarbetsvillig, så det kom nog inte ut så mycket av denna "utredning". Men jag fick specialgymnastik i skolan som jag var med på några gånger innan jag fick nog.

En positiv sak fick jag iallafall ut av det, jag fick börja rida! Jag hade tjatat på mamma och pappa i flera år på att få börja rida, men fick inte för att det var för dyrt. Men när min dåliga motorik uppmärksammades så fick det plötsligt en helt annan prioritet. Då vände de på slantarna och såg det som något viktigt plötsligt. Men jag hade ju förstås svårt med ridning också, var den sämsta i ridgruppen och läraren fick ofta traggla olika moment med mig. Medan de andra i gruppen avancerade fick jag vara kvar länge på nybörjarnivån. Det var så pinsamt så jag nästan tappade intresset för ridningen, det som jag hade drömt om i så många år.

Det kan vara [WikiSve]dyspraxi[/WikiSve] (el [WikiEng]Motor skills disorder[/WikiEng]), här en tråd om dyspraxi:
http://www.aspergerforum.se/dyspraxi-t5031.html

Marabou skrev:Jo, det är klart att man får extra gymnastik för att man behöver. Men det var av självbevarelsedrift jag valde att inte gå. Eller jag gick en gång, sen slutade jag. Om jag hade fortsatt gå hade det nog slutat med att jag vägrat att gå till skolan alls.

Jag tänkte att i en specialgrupp så har alla problem, så man slipper känna sig sämst. Fast om man känner sig sämst bland de sämsta, så mår man förstås inte bra. Jag tror inte min dotter upplevde det negativt, men det beror kanske på att hon inte tappat självförtroendet.

Bortsett från att jag då och då gå in i glasväggar, snubblar på mina egna skor/kläder (ibland tom tår! Dont ask!), skär mig när jag håller på skära något om jag tittar bort, fumlar när jag håller i skruvar eller dyl, tar på mig kläder ut-och-in alt. knäpper dem fel, bör inte gå in i affärer emellanåt med där det är för smalt med risk för att saker rasar....



...så har jag jätte bra motorik

Jag vet inte riktigt hur det är med min motorik (som så mycket annat så är jag dåligt insatt i hur jag själv fungerar).


Det jag har märkt är att jag ofta tappar saker. Jag har också märkt att jag är svag i händerna, ibland känns det som om min kropp slutar vid underarmarna som om händerna inte finns. Speciellt om jag måste göra något som kräver stor handkraft.

Annat som jag märkt är att jag är dåligt på att spela piano efter noter. Jag kan titta på noterna och nynna melodin. Men jag kan inte spela på tangenterna samtidigt som jag tittar på noterna. Jag måste titta på tangenterna för att spela.
Samma sak med tangentbordet. Jag kan inte skriva text utan att titta på tangenterna, trots att jag vet var på tangentbordet alla bokstäver ligger.
Kanske har det något med dålig öga-hand-motorik att göra???

I övrigt är jag dålig på lagsport, men det tror jag inte har med motoriken att göra. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska spela fotboll t.ex.. Vet inte vem jag ska passa till osv.

Jag är en hejjare på att spela volleyboll. Men det är pga. att jag är ganska mjuk i kroppen och jag älskar att "rädda bollar" från att slå i golvet. Jag kastar mig helt frenetistk överallt utan att bry mig om jag slår i kroppen, vilket innebar att jag var en omtykt spelare då vi skulle spela volleyboll i skolan. Däremot är jag dålig på att spela efter några tekniska spelregler. Jag räddar bollarna från att studsa i golvet det är min huvuduppgift och det gillar jag, men jag är dålig på att passa och slå.

Ja, det var en del om min motorik (tror jag). Kan inte uttala mig om motoriken är bra eller dålig dock.

Lagsport var jag också väldigt dålig på i skolan, bortsett från brännboll. Mina insatser på fotbollsplanen som tio-tolvårig medlem i ett fotbollslag i staden jag växte upp i törs jag knappt inte ens nämna... åtskilliga gånger blåste domaren av matchen så fort jag kom i kontakt med bollen... "fotboll" förresten... jag måste ha missuppfattat hela spelet... nästan blandat ihop det med handboll... så fort jag såg att bollen, efter att målvakten sparkat ut bollen till mitten av planen och var på väg till där jag var, så sträckte jag upp armen för att för de andra i mitt lag markera "jag tar den" så träffade bollen underarmen på mig, varpå någon i mitt lag ropade "hands!". Minst en gång i varje match .

Jag slutade sedan med allt vad fotboll heter... tennis blev heller inte "min" sport ("varför vann jag aldrig Kalle Anka-trofén i tennis?")... jag tyckte det var för svårt att hålla isär var längs baslinjen jag skulle stå när det var tid att serva... nä... cykling, kanotpaddling och långfärdsskridsko- och skidåkning är "mina" sporter.

Alien skrev:Jag tänkte att i en specialgrupp så har alla problem, så man slipper känna sig sämst. Fast om man känner sig sämst bland de sämsta, så mår man förstås inte bra.

Det var så det var för mig. Jag var överlägset sämst den enda gång jag masade mig iväg till extragymnastiken. Jag kände mig som en idiot, plus att jag missade en annan lektion i svenska eller något annat ämne, där jag var duktig och fick känna mig som alla andra. Istället då för att få må bra och känna mig som alla andra så fick jag avstå från en lektion som jag tyckte var rolig för att gå iväg och "plågas" som jag själv sa.

Det värsta var egentligen inte själva gymnastiken utan att resa sig upp och gå från lektionen när alla andra visste att jag skulle på extragymnastik. För mig var det tillräckligt jävligt att vara avvikande på rasterna eftersom min motorik gjorde att jag för det mesta avstod från att vara med.