Fröken Fräken skrev:Jag har hört att det än så länge inte finns något som tyder på att långvarig medicinering med SSRI förändrar hjärnan. Däremot ska långvariga obehandlade depressioner lämna spår i hjärnan. Har tyvärr ingen källa, men har hört/läst det mer än en gång.

Jag har hört något liknande. Dessutom har jag läst att Hippocampus krymper av långvarig stress/utbrändhet, men det kanske ni redan visste.

barracuber skrev:

Fröken Fräken skrev:

TheBoxSaysNo skrev:Vet inte ens om jag tycker det är bra med långa medicineringar. Oroar mig vad som kommer att hända med min hjärna...

Jag har hört att det än så länge inte finns något som tyder på att långvarig medicinering med SSRI förändrar hjärnan. Däremot ska långvariga obehandlade depressioner lämna spår i hjärnan. Har tyvärr ingen källa, men har hört/läst det mer än en gång.

Tintomara Ariadne skrev om det för bara några veckor sedan: Re: Era åsikter/tankar om depression - uppkomst och behandli

Tintomara Ariadne skrev:..
En etablerad sanning nu, vad jag förstår, är att långvarig obehandlad depression ger en ökad sårbarhet för framtida depressioner.
..

Just det, tack för påminnelsen! bra för mig att tänka på vad som händer pga depression istället för att tänka på vad som eventuellt kam hända pga medicineringen.
Det stämmer att obehandlad depression ger sårbarhet för framtida depressioner. Jag har läst att varje episod ökar sannolikhet att det kommer en till. Efter ett antal episoder blir det ett faktum att man kommer att bli deprimerad igen.
Jag har förstått att även den/de första episoderna kan ha utlösts på grund av stress och andra livsproblem, börjar depressionen så småningom bli en sjukdom som lever sitt eget liv. Hemskt.

Biologic@ har också hört detta med hippocampus.

Moderator:

Flyttade tråden från Övriga Aspergerfrågor.

Ingen märkbar effekt på mig. Jag är inte deprimerad. Får dock såna utskrivna av min läkare.

treeman skrev:Ingen märkbar effekt på mig. Jag är inte deprimerad. Får dock såna utskrivna av min läkare.

Varför tar du dom då om dom inte ger effekt? Eller får du dom mot ångest? Och hjälper där?

slackern skrev:

treeman skrev:Ingen märkbar effekt på mig. Jag är inte deprimerad. Får dock såna utskrivna av min läkare.

Varför tar du dom då om dom inte ger effekt? Eller får du dom mot ångest? Och hjälper där?

Jag tar bara en minidos. Jag kanske eventuellt för lite mindre ångest av minidosen. Inte helt säker.

treeman skrev:

slackern skrev:

treeman skrev:Ingen märkbar effekt på mig. Jag är inte deprimerad. Får dock såna utskrivna av min läkare.

Varför tar du dom då om dom inte ger effekt? Eller får du dom mot ångest? Och hjälper där?

Jag tar bara en minidos. Jag kanske eventuellt för lite mindre ångest av minidosen. Inte helt säker.

Fråga läkaren varför du tar det verkar vara totalt onödigt att ta en medicin som du inte behöver? Det är ju inte direkt sockerpiller som inte ger några biverkningar. Nu är inte jag läkare och uppmanar dej att sluta medicinera. Utan bara tycker att du ska prata med din läkare vad den har för tankar att de ska vara bra för.

Jag kryssade i att de gjorde mig likgiltig för mina problem.
Tog Efexor/venlafaxin i 10 år tid. När jag började med dem var jag sjukskriven, inga vänner, inget sex. 10 år senare likadant.

Jag passiviserades totalt av medicinen som jag intalade mig själv att jag måste ta, trodde då på allt man läst om serotoninhalt och att vissa (bla jag) var dömda att ta dem livet ut.

Sen jag slutade har mitt mående gått upp och ner, men jag känner ett hopp nu och att möjligheterna finns för en livs förändring.

Jag är jävligt skeptiskt till "sanningar" om att obehandlad depression ska ge kvarstående förändringar i hjärnan.
Känns som något SSRI tillverkarna kan stå bakom.

Jag blev supertrött och fick svårt att få stånd, så jag la av med alla mina mediciner för flera år sedan. Upplevde aldrig att de hjälpte särskilt mycket ändå, med undantag för Atarax vid spontan ångest. Men de har jag också slutat med.

Jag valde "De har inte hjälpt mig" men egentligen vet jag inte om de hjälpt. Fick först Citalopram som gjorde att jag fick känslan av att huvudet var i en glasburk, så då fick jag byta till Venlafaxin som jag tog i 4-5 år. Misstänkte att Venlafaxinet ökade på ångesten så till slut trappade jag ner den och efter att jag slutat med den så mådde jag bättre. Inget mer venlafaxin för mig tack

snuggelhund skrev:Sen jag slutade har mitt mående gått upp och ner, men jag känner ett hopp nu och att möjligheterna finns för en livs förändring.

Det är samma erfarenhet som jag har. Men det sköna med att måendet går upp och ner är att jag känner äkta glädje igen vilket jag inte gjorde när jag tog SNRI. Då kändes livet bara gått och trist känns som jag åt SSRI och SNRI förlängde och spädde ut min depression under en längre tid utan att självläka.

Jag känner igen mig i det ni beskriver, men samtidigt har jag fallit depression och fixa idéer igen. Fy fan vad jobbigt. Jag tror att rätt samtalskontakt skulle hjälpa mig nu, men det får man inte i Sverige.

Bror Duktig skrev:Jag känner igen mig i det ni beskriver, men samtidigt har jag fallit depression och fixa idéer igen. Fy fan vad jobbigt. Jag tror att rätt samtalskontakt skulle hjälpa mig nu, men det får man inte i Sverige.

Du kan inte bli behandlar på en vanlig vårdcentral för din depression och få samtalskontakt där? Om du har blivit utslängd från psykiatrin är det väll dom som ska ansvara för din vård? Och det är väll för det mesta vanliga allmänläkare som brukar behandla depression?

slackern skrev:

Bror Duktig skrev:Jag känner igen mig i det ni beskriver, men samtidigt har jag fallit depression och fixa idéer igen. Fy fan vad jobbigt. Jag tror att rätt samtalskontakt skulle hjälpa mig nu, men det får man inte i Sverige.

Du kan inte bli behandlar på en vanlig vårdcentral för din depression och få samtalskontakt där? Om du har blivit utslängd från psykiatrin är det väll dom som ska ansvara för din vård? Och det är väll för det mesta vanliga allmänläkare som brukar behandla depression?

Jo, men jag har ju rätt svåra tvångsfixeringar (som bl.a. lett till anorexi) vilka hör starkt ihop med min AS. Det går inte att behandla bort en grej, utan att en annan poppar upp. Det måste till mer helhetstänk och detektivarbete för att komma åt grunden och hur jag ska kunna ändra från där.

Min livssituation i stort är inte heller bra, och jag mår dåligt av allting. Jag är för avskuren från allting. Hade hab varit duktigare, så kanske de är mer rätt ställe. VC brukar dessutom skicka folk tillbaka till psyk här, och det finns flera som skickas fram och tillbaka länge, innan någon tar ansvar.

Och mediciner vill jag inte ha, vilket gör att jag inte får hjälp eftersom de hittar kryphålet "vill inte samarbeta för att höja grundstämningen".

Bror Duktig skrev:

slackern skrev:

Bror Duktig skrev:Jag känner igen mig i det ni beskriver, men samtidigt har jag fallit depression och fixa idéer igen. Fy fan vad jobbigt. Jag tror att rätt samtalskontakt skulle hjälpa mig nu, men det får man inte i Sverige.

Du kan inte bli behandlar på en vanlig vårdcentral för din depression och få samtalskontakt där? Om du har blivit utslängd från psykiatrin är det väll dom som ska ansvara för din vård? Och det är väll för det mesta vanliga allmänläkare som brukar behandla depression?

Jo, men jag har ju rätt svåra tvångsfixeringar (som bl.a. lett till anorexi) vilka hör starkt ihop med min AS. Det går inte att behandla bort en grej, utan att en annan poppar upp. Det måste till mer helhetstänk och detektivarbete för att komma åt grunden och hur jag ska kunna ändra från där.

Min livssituation i stort är inte heller bra, och jag mår dåligt av allting. Jag är för avskuren från allting. Hade hab varit duktigare, så kanske de är mer rätt ställe. VC brukar dessutom skicka folk tillbaka till psyk här, och det finns flera som skickas fram och tillbaka länge, innan någon tar ansvar.

Och mediciner vill jag inte ha, vilket gör att jag inte får hjälp eftersom de hittar kryphålet "vill inte samarbeta för att höja grundstämningen".

Det där låter som moment 22. Men om man har depression är inte medicinering att föredra om man har en svår eller djup? Så om du har en lindrig så borde samtalsterapi vara förstahandsalternativ? Nu vet jag att visa inom vården kan vara väldigt svåra med att ha att göra med om man inte är bestämd och säger ifrån. Och det är inte alltid det lättaste att göra. Jag vet att allt har med ekonomi att göra inom vården att terapi kan vara väldigt dyrt med långa köer för att få träffa en psykolog eller vem som nu håller i det. Kan du inte bara träffa en läkare och ta med en anhörig eller nära vän som stöd och du säger att der här är verkligen något jag vill själv jag vill prova på det här för att jag personligen inte tycker att medicinerna har hjälpt?

Den utvecklas till en svårare. Men eftersom jag har dystymi och det hela är kroniskt och till stora delar beror på ett taskigt liv och AS-relaterade svårigheter, så tror jag att man kanske kan skippa medicinerna. Det är liksom inte en "vanlig" depression på 9 månader som jag har, utan det upprepas hela tiden.

Moment 22 är en sammanfattning av allting i mitt liv.

Jag har fått stöd av anhörig, hjälp från hab och min ledsagare, men det är tvärnej från öppenpsyk. Tills det blir så illa att det börjar bli tal om tvångsvård. Så jag bör nog undvika dem kanske. De vill inte ha med mig att göra om jag inte äter mediciner, och de är nog mer än nöjda att kunna skylla på AS och slänga ut mig.

Bror Duktig skrev:Den utvecklas till en svårare. Men eftersom jag har dystymi och det hela är kroniskt och till stora delar beror på ett taskigt liv och AS-relaterade svårigheter, så tror jag att man kanske kan skippa medicinerna. Det är liksom inte en "vanlig" depression på 9 månader som jag har, utan det upprepas hela tiden.

Moment 22 är en sammanfattning av allting i mitt liv.

Jag har fått stöd av anhörig, hjälp från hab och min ledsagare, men det är tvärnej från öppenpsyk. Tills det blir så illa att det börjar bli tal om tvångsvård. Så jag bör nog undvika dem kanske. De vill inte ha med mig att göra om jag inte äter mediciner, och de är nog mer än nöjda att kunna skylla på AS och slänga ut mig.

Ursäkta mig Bror Duktig, men de kanske är tvungna att handla så extremt eftersom det finns anorexi med i bilden, vilket är direkt livshotande... Det är liksom deras ansvar för ditt liv eller död som det handlar om?... Jag vet inte, bara en tanke.

Ja, men numer är anorexin inte ett problem. Dessutom så klarade de förr inte att ta sigg ansvar angående den ändå. De frågade om min vikt, och struntade blankt i att min längd gör att jag väger MINST 10 kg mer än normala tjejer. Därför var 45 kg "inte så farligt" trots att man kunde se hur jag såg ut (183,5 cm lång, trodde tidigare 182, men har mätt mig nyligen och var 183,5).

Senaste två återfallen, var jag regelbundet inom psykiatrins öppenvård, och inte fan reagerade de på att jag förvandlades till ett skelett på 45 kg, BMI 13. Det är läge för tvångsmatning där.

Som tur är kanske, eftersom jag, till skillnad från NT-anorektiker, blir handlingskraftig och alltid "väljer att leva" vid den låga vikten då de flesta andra tappar kontrollen. När vården lägger sig i med sina kränkningar, så har återhämtningen förvandlats från återhämtning till åratal med bulimi och andra problem.

Skulle de tvångsvårda mig nu, så är det ifall jag får fram mina egentliga tankar om huruvida jag borde leva. Fast jag är för feg för att göra allvar av det, och fattar de det, så pustar de ut och ber mig fara och flyga i stället.

Oj!... Vad kan jag säga, ta hand om dig...
Själv har jag haft perioder med bulimi och vägt snarare "över" än "under". Numera är jag stabil när jag har börjat trivas med mig själv som jag är och skita i hur man "ska" se ut och äta. Fick också lära mig hunger- och mättnadskänslan från grunden (hör det till AS bilden?), Fluoxetin har verkligen bidragit positivt, om vi nu pratar om medicinering...

Jag har inte anorexi eller bulimi nu. Men det märks tydligt att mina fixeringar fick utlopp genom ätstörningar. Jag har fått all sköns andra fixeringar och tvång sedan jag slutade med maten.

Och ja, jag är övertygad om att svårt med mättnads- och hungerskänslor är AS-relaterade problem. För mig innebar anorexi faktiskt att jag lärde känna hungerskänslor. Jag hade aldrig känt hunger innan jag slutade äta i flera dagar.

Sedan tillkommer ju problemet med struktur och att komma ihåg att äta, vilket gör att så många aspergare ofta är under- eller överviktiga helt utan psykiska ätstörningar.

Jag har verkligen blivit hjälpt av antidepressiva så jag har kryssat i det andra alternativet.
För mig var det ett slut på onödigt lidande. Jag har haft perioder med riktigt depression men när jag tänker på det nu så har jag egentligen varit överbelastad, exploderade av minsta möjliga stimulans eller var helt apatisk. Kunde inte föreställa mig något som kunde få mig att må bättre.
Jag kunde stänga in mig och deppa mig "mätt" eller ta igen mig genom att sova i en vecka och sedan låtsas att allt är ok, eller självmedicinera med alkohol när världen trängde för nära inpå. Terapi var inte lösningen då jag kände jag hade nått en gräns för det jag kunde "laga" och förändra. Först och främst skulle jag inte klara av att mamma utan SSRI.

Efter Sertralin var jag ganska avtrubbad och trött men det behövde jag just då för att "nollställa" mig och "starta om" systemet. Men jag gick upp i vikt av den så in i helvete, ämnesomsättning - noll. Sedan bytte jag till Fluoxetin som jag kände sedan förut och som gör mig mera levande. Visst är det ingen perfekt lösning, men bättre har jag inte kommit på. Och suget efter alkohol har försvunnit efter SSRI. Annars kände jag själv att jag befann mig i ett farligt läge...
De gånger jag försökt att trappa ner Fluoxetin, kom en euforisk känsla strömmande ur maggropen liksom JAG KÄNNER!!!... Jag var som förälskad och bara letade i vem... Men kort efteråt kom allt det som gjorde ont och översvämmade mig. Framför allt står jag inte ut med intryck utifrån, exploderar av det minsta lilla, det är extrem ilska och irritation så stark att jag känner för att skada mig, blandad med panik ock alla positiva känslor trycks så småningom helt undan av skiten, det blir bara kaos inombords och tillståndet blir helt ohållbart. Helst när man är mamma till två busungar... Jag kan plåga mig själv, men kan inte tillåta att de två små oskyldiga varelser ska få lida för att mamma är annorlunda...

Ja, kort efter jag satt ut fluoxetin, mådde jag piss. Det tog ett halvår utan fluoxetin, innan jag började känna mig normal. Sedan var jag dystymisk (normalt för mig) fram tills nyligen då jag fick fixeringar och depression.