Det har blivit en hel del förändringar för mig nu de senaste dagarna och livet känns allmänt tufft just nu och jag känner mig lite ledsen och har ångest.

Så hur brukar ni göra när livet går emot er?

Jag skäms över hur känslig jag är. Kanske är det typiskt för autister?

När livet går emot mig brukar jag dra mig tillbaka och deppa och sedan, ofta dagen efter, kommer jag igen med tjurskallighet och "jävlar anamma".

Jag tål inte motgångar.

Jag försöker tänka Bibliskt. Bl.a så kan motgångar ge medkänsla och uthållighet.

Och man kan tänka att ”det kunde ha varit värre”.

edit:

P.S. Om man har psykiska problem, så kan man med respekt tänka på alla andra sjukdomar som finns. D.S

Blir ledsen, drar mig undan och vill inte prata med någon om motgången/motgångarna. Har aldrig tyckt att det hjälper att få sympati, och käcka tips gör bara att jag mår ännu sämre.

Letar fram ammunitionen till Lugern, just kidding. Nä vad göra, är man bara tillräckligt gammal har man kanske redan haft så mycket skit att det är bara en till sak i högen, så man vänder sig bara om och går åt ett annat håll...