kattkvinna skrev:Om de kunde inse det och sluta plåga folk med närgångna frågor.

Enter gör sånt av bara farten, de fattar inte att det finns människor som svarar ärligt och det är få enter som lär sig något av svaren...

kattkvinna skrev:...

Problemet är att jag inte vill slösa bort min tid eller integritet på människor som inte är värda att få veta.

Hur bemöter ni envisa utfrågare?

Hitta ett sätt att avsluta samtalet alternativt hitta ett annat samtalsämne.

barracuber skrev:Hitta ett sätt att avsluta samtalet alternativt hitta ett annat samtalsämne.

Jag provade det i somras. Problemet är att jag blir lika ställd varje gång. Det är svårt att tänka och samtidigt få ur sig något vettigt. Det handlar känslomässigt om att skapa utrymme och minska känslan av att vara ställd mot väggen.

En envis jävel bombarderade mig med följdfrågor om framtidsplaner.
Mitt svar: jag är inte så social och pratsam av mig.
När det inte hjälpte ledde jag in samtalet på mitt stora konstintresse och svarade att arbete bara är en försörjningsfråga. Det löste en del av min inre spänning och eventuella obehag för utfrågaren.

Förresten, TACK för alla sköna svar i den här tråden!

earlydayminer skrev:I värsta fall skryter jag bara om att min sambo är akademiker, då brukar det lugna sig.

Hahahaha, stor igenkänning på det!

"Jag jobbar med personlighetsutveckling inom ett statligt finansierat projekt" om man är arbetslös/soc eller sjukskriven.

"Jag skriver och illustrerar till ASP-Bladet i Mediagruppen" om jag jobbar.

Själv ljuger jag eller överdriver när jag får den här frågan. Jag skäms över att få sjukersättning. Jag anser att det är en skam att inte göra rätt för sig och kräva andra att betala mitt liv så jag låtsas att jag gör något någorlunda vettigt, brukar nämna mitt förra arbete eller att jag pluggar..

Abbreviation skrev:Jag har ju ett litet barn och får sällan frågan numera. Innan jag fick barn svarade jag bara att jag inte gjorde någonting och inte var intresserad av att göra det heller. Inga närmare detaljer. Nu känns det viktigare på något sätt att jag gör något vettigt med livet och det är lite jobbigt om andra föräldrar frågar vad jag jobbade med innan jag fick barn. Jag brukar säga att jag mest rest runt (vilket ju stämmer) och om någon frågar vad jag ska göra senare säger jag att jag vill plugga (stämmer också) men att jag ska vara hemma med barnet ganska länge.

Du jobbar inte alltså?
Är det många här med AS som uppbär ersättning/bidrag?
Jag fick aktivitetsersättning tillfälligt under två år när jag var 25-27 år. Eg tre år men fick istället betala tillbaka till soc...
Sen fick jag frågan om jag ville fortsätta men ville och blev också hårt pressad av anhöriga att börja arbeta och hoppade så på studier (igen) och jobb. Var väl kul ett tag men höll ju tyvärr inte länge... som vanligt..

Men jag vill ju göra någonting!
Nånting intressant!
Men för en som mig blir det väl bara harvande runt helt meningslöst från det ena idiotsysslet till det andra tills man för gott fattar att man bättre kan ta det där skämsbidraget (PERSONLIGT för mig) istället.....
Ska iaf prova en omgång till!

Hur ska jag komma fram till vad jag vill?
Jag orkar ju/fixar ju ändå troligtvis inte det jag sätter upp för mig själv...

Jag är bara 21 men tycker ändå det är jobbigt att säga att jag pluggar gymnasiet. Jag brukar säga som det är hur som helst; att jag inte var redo att börja plugga direkt efter nian. Dock brukar jag inte berätta något om mina problem för folk som inte känner mig väldigt väl.

Jag brukar slingra mig så mycket det går om jag får frågor som tydligt skulle
markera mig som "annorlunda", och det är fruktansvärt jobbigt.

Tycker det får vara nog nu med "kravspecificering" och indelning i fack av människor.
Kan undra var det startade, kanske i samband med att begreppet social kompetens
lanserades i början av 90-talet, efter det kom ju bokstavsdiagnoserna för de som
inte passade mallen.

Förr kunde man nog klara ett arbetsliv och få uppskattning för ett bra gjort jobb,
men nu finns det hela tiden ett socialt fokus som är svårt att ignorera.

Jag ställde en del typfrågor som man brukar få från folk till min kurator för
skojs skull och hon blev tämligen mållös, ganska kul att se.

Ett mänskligare och tolerantare samhälle vore att önska.

Det här verkar vara ett riktigt svårt dilemma och det rör mycket mer än arbete
och karriär.

Meier skrev:Jag brukar slingra mig så mycket det går om jag får frågor som tydligt skulle
markera mig som "annorlunda", och det är fruktansvärt jobbigt.

Tycker det får vara nog nu med "kravspecificering" och indelning i fack av människor.
Kan undra var det startade, kanske i samband med att begreppet social kompetens
lanserades i början av 90-talet, efter det kom ju bokstavsdiagnoserna för de som
inte passade mallen.

Förr kunde man nog klara ett arbetsliv och få uppskattning för ett bra gjort jobb,
men nu finns det hela tiden ett socialt fokus som är svårt att ignorera.

Jag ställde en del typfrågor som man brukar få från folk till min kurator för
skojs skull och hon blev tämligen mållös, ganska kul att se.

Ett mänskligare och tolerantare samhälle vore att önska.

Det här verkar vara ett riktigt svårt dilemma och det rör mycket mer än arbete
och karriär.

Tummen upp för ditt inlägg!
Håller helt med.
Jag var i de tidiga tonåren i början/mitten av 90-talet och glömmer aldrig hetsen och stressen om hur många som blev arbetslösa, att nu skulle det ställas högre krav osv... var bara 13-14 år men minns att jag tänkte att nu är det kört för mig, jag kommer aldrig klara av arbetslivet...

Social inkvisition.
Jag har inga större problem att diskutera vad jag har studerat och arbetat med - framtiden däremot, kan jag inte bestämma i förhand. Då kan jag bli riktigt trött, för oftast handlar frågorna om:
"Varför tar du inte en examen i x, eller y? Du behöver ju bara C-uppsatsen."
"Jag trodde du skulle komma långt i det akademiska, varför har du inte gjort det?"
"Vad jobbar du som? Va? Har du inte ens en fast anställning? Vad HAR du gjort under tiden?"

Om en är inne på sitt arbete (tim.vik), så får en ofta frågor från nosande arbetskollegor - för ingen ung människa vill stanna i det yrkesvalet livet ut har jag fått höra (och inte jag heller tills jag fyller 67).
Visst, jag är snart fyllda 27, så det ses väl lite udda ut.

Hur en hanterar? Ingen aning - snäser av folk givetvis.

KalleKus skrev:Jag var i de tidiga tonåren i början/mitten av 90-talet och glömmer aldrig hetsen och stressen om hur många som blev arbetslösa, att nu skulle det ställas högre krav osv... var bara 13-14 år men minns att jag tänkte att nu är det kört för mig, jag kommer aldrig klara av arbetslivet...

Ja och jag var precis mitt i skiten!

Studerade så länge det var möjligt, men nån gång skulle man ju prova vingarna.
Oj vilka anställningsintervjuer!

Fick jobb men det satt fan så långt inne.
Nuvarande och framtida status är dock oroväckande.

Tack för ditt medhåll.

jag brukar antingen svara "hemmafru" (det vågar jag svara sen jag flyttade ut på gård, mycket mer att göra än tex lägenhet) men då har jag fått en kontring då jag skulle presentera mig Jag: "watashi ha shufu desu"/"jag är hemmafru" Läraren som känner mig sen tidigare:"det säger hon bara för att hon är arbetslös"
Jag ser mig nästan som en hemmafru, iallafall under mina bra perioder, jag sköter hemmet då min man jobbar (under perioder han inte jobbar delar vi på arbetet men han gör det tyngre) och jag är gift (= är en fru) så det borde inte vara helt fel ord.

annars brukar jag säga att jag är "typ sjukskriven" och då får man ju såklart frågan "varför då?" då svarar jag mumlande "stress m.m."

andra gånger är jag helt ärlig, särskilt om nån släkting är där för då kommer det ut hur som haver

Absolut! Jag känner både obehag, stress, nedstämdhet och skuldkänslor när jag får gtågot om arbete, livet och framtiden. Därför att jag har inget av det och vet varken ut eller in vad jag vill eller vad min plats och mening i detta livet är. Dock då jag får såna frågor så brukar jag gömma undan mina negativa känslor inom mig och undvika att visa dom utåt.

Om jag ska vara ärlig, så jobbar jag fortfarande på att lära mig hantera det.
Speciellt när det kommer till frågor om "Vad jobbar du med?" (jag äe pensionerad) Följt av "jaha, men oj, varför då?)
Eller den jobbigare "ja, skaffa barn bla bla " (Jag kan inte få barn) och sen allt som kommer därefter.

Oftast svarar jag så ärligt jag kan och mår dåligt efteråt, mindre bra men har inte hittat det där braiga svaret ännu.

Neon666 skrev:När dom blir aggressiva säger jag, över 15 år kampsport, samt vapenutbildning, är det värt det? då backar dom. Normala människan = intelligenta djur. Djur förstår när dom inte ska fortsätta vara aggressiva och backa. Så funkar även den normala människan.

När de blir aggresiva utfrågare om jobb tror jag snarare att de är nyfikna och när du svarar så så får de nog snarare frågetecken i skallen än att de blir rädda, i vilket fall så förstår de nog att du inte vill svara och respekterar det och vill nog inte ha så mycket mer med dig att göra på grund av att du svarat aggresivt.
De letar rätt på någon som är vänlig istället.

De skulle nog också respektera ett "jag vill vara hemlig eller liknande"

clivia skrev:---klipp---
Eller den jobbigare "ja, skaffa barn bla bla " (Jag kan inte få barn) och sen allt som kommer därefter.

---klipp---.

men adoption då

"Jag jobbar inte, är sjukpensionär."

"Men vad jobbade du med innan?"

"Ööööööööööööööh.......... *host*"

rapchic skrev:

clivia skrev:---klipp---
Eller den jobbigare "ja, skaffa barn bla bla " (Jag kan inte få barn) och sen allt som kommer därefter.

---klipp---.

men adoption då

Tror adoption är rätt stängt pga AS....

KalleKus skrev:

rapchic skrev:

clivia skrev:---klipp---
Eller den jobbigare "ja, skaffa barn bla bla " (Jag kan inte få barn) och sen allt som kommer därefter.

---klipp---.

men adoption då

Tror adoption är rätt stängt pga AS....

det hoppas jag inte (olika länder har olika regler) om jag och min man inte klarar av att göra egna barn så tänker vi antingen adoptera eller skaffa fosterbarn...
men då är han ju "diagnosfri" så det kanske hjälper

KalleKus skrev:

rapchic skrev:

clivia skrev:---klipp---
Eller den jobbigare "ja, skaffa barn bla bla " (Jag kan inte få barn) och sen allt som kommer därefter.

---klipp---.

men adoption då

Tror adoption är rätt stängt pga AS....

har inte hittat nått mer utförligt än detta ännu

Den som vill adoptera ska ha fyllt 25 år, men inte ha fyllt 42 år vid ansökningstillfället. Barnens ursprungsländer har olika regler om vem som får adoptera. Vissa länder har till exempel krav på en högre utbildning och/eller en god hälsa. Par som vill adoptera tillsammans måste vara gifta eller ha ingått partnerskap. Ensamstående kan adoptera, men möjligheterna varierar.

Däremot får man ju gå igenom en undersökning om man är kapabel att vara förälder men vad jag förstått finns det jättemånga bra föräldrar som har AS så just diagnosen borde inte spela roll utan hur just den ser ut för just dig.
Jag skulle då inte acceptera att man motiverade att jag var en dålig förälder bara pga AS, Förhoppningsvis kan man anmäla för diskremineraing för sånt (däremot kan man ju, just för hur ens egen AS ser ut inte vara lämplig men det har ju inte så mkt att göra med om man har diagnos eller inte)

Oftast så svarar jag inte alls längre... Under de perioder jag inte orkat arbeta har jag tidigare svarat ingenting och får då genast följd frågan av vad jag lever av vilket har haft samma svar ingenting...
Det beror på vem som ställer frågan och i vilket sammanhang/ på vilket sätt...
Jag har vid tillfällen svarat "vad har du med det är göra" eller "hur är ert sexliv"...
Allt utifrån situation...
Det känns typiskt svenskt att ha detaljkunskap i alla frågor gällande den egna omgivningen..
Vist har jag fått frågan vad jag jobbar med utomlands men de frågar inte av samma orsaker har jag i alla fall inbillat mig.

En svensk som ställer frågan, ställer den för att få svar på vart man befinner sig på den sociala skalan, medan när man utomlands får frågan är det mer av nyfikenhet...
Gillar inte att generalisera men detta är det intryck jag fått genom åren...

Träffade en gång en Norrman som precis flyttat till Sverige, han var helt chockad över att den först frågan han fick av sina nya radhusgrannar var "vad gav ni?", "vad jobbar ni med?" och sist "Vad heter du förresten?"...
Han svarade inte på de två första frågorna då han inte förstod vad hans grannar hade med detta att göra... Han tyckte de var oförskämda men efter hand förstod han att det var den Svenska varianten av "Välkommen till området, hoppas ni ska trivas"...

Inbillar mig också att detta är ett vanligare fenomen i storstadsområden än på landsbygden... På mindre orter vet ju alla allt om alla i alla fall. Så de behöver inte ställa frågorna direkt... Min far kommer från ett sådant litet samhälle och när han var på besök där trettio år efter han flyttat därifrån kom det fram folk och sa men är det inte nn var har du hållit hus då??

För egen del så har det alltid varit förknippat med stor skam att inte "orka med" och den skammen grundar sig i samhällskulturen. Man ska må dåligt, slita ont och lida i tysthet... Det är så samhällskulturen ser ut. Allt grundar sig i att de flesta människor utgår från sig själva och anser att jag har minsann mått dåligt i mina dagar men inte har jag gått sjukskriven för det inte...
Att andra människor faktiskt kan må sämre än de har gjort ingår inte i deras begreppsvärld...

När folk runt omkring mig har pekat på människor och sagt "nn är sjukskriven men tvätta bilen går minsann bra" har jag alltid svarat "och hur ont gör det?". I allmänhet blir då svaret "Va!" och jag förtydligar "hur vet du hur ont det gör eller hur jobbigt det är, han/hon kanske tvättar bilen just nu men kanske inte klarar att göra något på flera dagar efteråt?"...
Då anser man oftast att jag resonerar konstigt..... För så kan det ju inte vara det "ser man ju"...
Jag inser då att jag kan bara säga att ingen kan tala om hur dåligt eller hur ont en annan människa har, sen att de flesta inte kan ta in detta faktum är inget jag kan göra något åt.
Jag kan bara fortsätta upprepa det och hoppas på att insikten fastnar i någon skalle någonstans...

Det verkar vara ett starkt mänskligt behov att känna sig bättre än andra individer och det är enklare att trycka/ se ned på andra än att själv göra något för att kunna känna sig som en bättre människa... Så det är väl som i de flesta andra fall, det blir den enklaste vägen som gäller...

Gersa skrev:[Ett viktigt inlägg om hur vår syn på ohälsa hanteras]...

...Det verkar vara ett starkt mänskligt behov att känna sig bättre än andra individer och det är enklare att trycka/ se ned på andra än att själv göra något för att kunna känna sig som en bättre människa... Så det är väl som i de flesta andra fall, det blir den enklaste vägen som gäller..

Tack @ Gersa

Mvh segdeg

Gersa skrev:Oftast så svarar jag inte alls längre... Under de perioder jag inte orkat arbeta har jag tidigare svarat ingenting och får då genast följd frågan av vad jag lever av vilket har haft samma svar ingenting...
Det beror på vem som ställer frågan och i vilket sammanhang/ på vilket sätt...
Jag har vid tillfällen svarat "vad har du med det är göra" eller "hur är ert sexliv"...
Allt utifrån situation...
Det känns typiskt svenskt att ha detaljkunskap i alla frågor gällande den egna omgivningen..
Vist har jag fått frågan vad jag jobbar med utomlands men de frågar inte av samma orsaker har jag i alla fall inbillat mig.

En svensk som ställer frågan, ställer den för att få svar på vart man befinner sig på den sociala skalan, medan när man utomlands får frågan är det mer av nyfikenhet...
Gillar inte att generalisera men detta är det intryck jag fått genom åren...

Träffade en gång en Norrman som precis flyttat till Sverige, han var helt chockad över att den först frågan han fick av sina nya radhusgrannar var "vad gav ni?", "vad jobbar ni med?" och sist "Vad heter du förresten?"...
Han svarade inte på de två första frågorna då han inte förstod vad hans grannar hade med detta att göra... Han tyckte de var oförskämda men efter hand förstod han att det var den Svenska varianten av "Välkommen till området, hoppas ni ska trivas"...

Inbillar mig också att detta är ett vanligare fenomen i storstadsområden än på landsbygden... På mindre orter vet ju alla allt om alla i alla fall. Så de behöver inte ställa frågorna direkt... Min far kommer från ett sådant litet samhälle och när han var på besök där trettio år efter han flyttat därifrån kom det fram folk och sa men är det inte nn var har du hållit hus då??

För egen del så har det alltid varit förknippat med stor skam att inte "orka med" och den skammen grundar sig i samhällskulturen. Man ska må dåligt, slita ont och lida i tysthet... Det är så samhällskulturen ser ut. Allt grundar sig i att de flesta människor utgår från sig själva och anser att jag har minsann mått dåligt i mina dagar men inte har jag gått sjukskriven för det inte...
Att andra människor faktiskt kan må sämre än de har gjort ingår inte i deras begreppsvärld...

När folk runt omkring mig har pekat på människor och sagt "nn är sjukskriven men tvätta bilen går minsann bra" har jag alltid svarat "och hur ont gör det?". I allmänhet blir då svaret "Va!" och jag förtydligar "hur vet du hur ont det gör eller hur jobbigt det är, han/hon kanske tvättar bilen just nu men kanske inte klarar att göra något på flera dagar efteråt?"...
Då anser man oftast att jag resonerar konstigt..... För så kan det ju inte vara det "ser man ju"...
Jag inser då att jag kan bara säga att ingen kan tala om hur dåligt eller hur ont en annan människa har, sen att de flesta inte kan ta in detta faktum är inget jag kan göra något åt.
Jag kan bara fortsätta upprepa det och hoppas på att insikten fastnar i någon skalle någonstans...

Det verkar vara ett starkt mänskligt behov att känna sig bättre än andra individer och det är enklare att trycka/ se ned på andra än att själv göra något för att kunna känna sig som en bättre människa... Så det är väl som i de flesta andra fall, det blir den enklaste vägen som gäller...

Mycket bra inlägg!!
Håller med dig i allt du skriver.