pointblank skrev:Har ju gjort en neuropsykiatrisk utredning (2004) med en hel massa olika tester. Pratade med en psykolog och två olika läkare som kom fram till samma slutsats. Att jag har AS (och Tourette sedan tidigare).

Ändå sitter min psykolog på habiliteringen och säger att hon tror det är fel. Hon menar att jag inte har svårt med empati och att det inte blir så mycket missförstånd med andra människor. Det kan jag hålla med om (och det är ju bra), men måste alla ha lika svårt med just det? Det är ju heller inte så att det aldrig blir missförstånd i kommunikationen med andra.

Mår pest av det här. Är det någon som har tips på hur jag kan hantera den här situationen? Hur hade ni resonerat? Är det någon annan som varit med om något liknande?

De är ju en psykolog och två läkare som utrett dig, så jag tycker du ska tro på dem. Vilken erfarenhet har din psykolog på habiliteringen av NPF, jag tycker du ska fråga henne rent ut. Hon kanske har träffat några få, väldigt "muppiga" aspergare och tror alla är likadana.

Sen tycker jag också du ska berätta för henne att hennes ifrågasättande gör dig osäker och får dig att må dåligt. Hon kanske tror att du blir bara glad över att höra hur icke-aspig du är.

Om du själv inte har några svårigheter utan skulle kunna leva som en helt vanlig människa, då finns det anledning att söka "second opinion". Men så är det väl inte, du vet väl själv vilka svårigheter du har? Även om du kanske har färre än många andra aspergare (och det är ju bara bra).

Jag blev utredd och testad av en psykolog. Hon skrev ett utlåtande på två sidor där diagnosen Aspergers aldrig nämndes i ord. Men psykiatern jag träffade en enda gång begrep vad jag inte begrep, att utlåtandet betydde aspergers syndrom. Han skrev också läkarintyget.

Jag skulle tro att de tester du genomgått säger mer om dig än de samtal du haft med denna psykologen. Prata med en psykolog om sina problem kan alla göra, där är det kanske ingen större skillnad på AS och NT.

Pointblank
*plitar hit en kråka*
... och ansluter mig till gänget.
Har också erfarenhet av den här okunnigheten bland "experter" som - precis som nästan alla andra - inte har empati nog att fatta vad de kanske, kanske inte ens, "vet" teoretiskt. Och tro att en mupp inte kan lära sig av livet som alla andra ...
Den i mitt liv som oftast har haft empati med andra är jag. En gravt handikappad AS. Varför? Just därför. Plus, kanske, störd empatireglering: för mycket av varan (och andra känslor) och svårt att stänga av.
(Som ett av otaliga exempel på andra formulär än 1A.)

Alien; Jo, det är just det. Jag har ju de fakto olika svårigheter och de finns förstås där oavsett vilken diagnos jag har. Vilken förklaringsgrund man ska välja för att bättre förstå dem är frågan.

Om jag tänker tillbaka till strax efter jag gjort utredningen så minns jag att jag läste ett inledningsanförande av Dave Spicer som heter "Att leva med Asperger Syndrom och vikten av självkännedom". Då kände jag att just så är det. Hans beskrivning av AS är det jag hittat som klart bäst stämmer in på hur jag själv fungerar.

Zombie; Störd empatireglering kanske är något jag också har. Hon sa just det, att du känner ju snarare för mycket. Har nog en generell svårighet att filtrera intryck, även känslomässiga sådana.

Här är ett exempel från Dave Spicers text som handlar lite om det: "Föreställ dig att du ständigt måste bära glasögon med extra stark skärpa. Ta nu en tur ... beundra utsikten, se detaljerna i pyttesmå blommor, den visuella strukturen i fläckat glas, alla dessa saker. Men gå sedan in i ett akutrum på sjukhuset. En familjetvist i rätten. En krigszon. Se hur tragiskt onödigt allt lidande är, och inse att sedan urminnes tider har ingen lyckats hitta ett sätt att stoppa det. Eller gå in i ett klassrum, eller en korridor eller cafeteria. Hör nu allt viskande om dig, se varje hånleende, var smärtsamt medveten om otåligheten och frustrationen hos lärarna. Var oförmögen att stänga ute allt detta. Och upplev allt detta som barn. "

pointblank skrev:
earlydayminer; Låter bra att du inte ska någonstans! Vet väl egentligen att jag inte är helt ensam, men kanske blir utan "professionella hjälpare"...

Jo det är klart. Jag vet ju naturligtvis inte om hur jobbigt du har haft det och har det. Men du kan hjälpa dig själv om du vill. Precis som din kropp kan läka ett öppet sår så kan du läka ditt inre. Det är ju inte riktigt samma sak men det är så jag tror att det fungerar.

Det hjälper ju visserligen om du har någonstans att göra av alla känslor. Nu är det ju från person till person. Allt är en enda stor smet egentligen, olika saker fungerar på olika människor.

Personligen så är musiken och skrivandet mitt hjälpmedel. Där finns min sanning. Det är som jag sa till min psykolog "musiken är mitt morfin".

Varje ton reflekterar en känsla och på så sätt har jag förstärkt allt hos mig. Varje brytning i musiken är en stund att andas, sen är det dags att bestiga berg igen.

Vissa saker kan man ju inte få tillbaks eller vända på, men jag tror hårt på att man själv kan "lura" sin hjärna med hjälp av just, hjärnan. Jag har dock ingen förklaring till hur eller varför, jag bara tror på det. Men når man den kapaciteten så blir man väl knäpp till slut.

Har du någonting du gör för att få utlopp av allt du känner, och i så fall vad?

Det här med inkompetenta psykologer, som tror att as. bara handlar om social förmåga har även jag fått erfara.

Då jag nämnt det mera detaljerat tidigare på det här forumet, och det dessutom är väldigt smärtsamt för mig att gå in på detaljer, vad gäller så traumatiska saker, som det jag upplevde, så hoppas jag ni kan nöja er med denna information.

Hursomhelst:

När skall de vakna och inse att aspergers syndrom handlar om mycket mer än bara social förmåga/empati?

Själv lider jag bl.a. av ett mycket stort behov av trygghet, stresskänslighet, nedsatt koncentrations- och uppmärksamhetsförmåga, nedsatt simultankapacitet, lite halvtaskigt närminne och har som yngre haft problem med motoriken (numera är min motorik ganska ok, även om jag kan vara lite klumpig, men det beror på stenhård träning.

-Allt detta finns på papper!!!

Jag är dock fullt medveten om att jag inte alltid är världens socialt smidigaste person, men trots det så anser jag inte detta vara något av mina större problem, då jag trots allt lyckats bli ganska omtyckt, på de flesta ställen där jag varit bland andra människor, om än folk ibland tyckt att jag varit "lite speciell".

-Är jag ensam om detta?, och om inte:

-Är inte detta saker som kan ställa till det för en, och som rimligtvis bör berättiga till diagnos?

Känner igen mig fullkomligt i det.

Jag är social och trevlig. Det innebär inte att det inte är ANSTRÄNGANDE för mig.

Men jag vill vara social och trevlig ändå.

Ja, exakt!

Savanten Svante skrev:Jag är social och trevlig. Det innebär inte att det inte är ANSTRÄNGANDE för mig.

Men jag vill vara social och trevlig ändå.

Jag är också social och trevlig. Jag sade det till läkaren nyligen, att :

- jag är visserligen välklädd och trevlig här nu med dig, men jag blir helt förstörd i en veckas tid efter att ha suttit här och pratat med dig.

- Öhh, vaddå förstörd? sade han och tittade frågande på mig.

- Jo du förstår, sade jag, jag blir helt urlakad både mentalt och kroppsligt av den ansträngning och koncentration som krävs för att sitta här med dig och försöka vara verbal.

Hej Pointblanc

Ta inte så hårt vad psykologen sa. Det är många, även de som sitter på Hab, som inte vet så mycket om AS.

Tro på "kompisarna" här, de vet.

Att vara "överempatisk" är sååå vanligt hos AS-personer, särskilt kvinnor.

Att ha förmåga till empati är inget kriterium för att INTE-HA AS.
Det handlar istä'lelt om vilken förmåga man har att använda sin empati. Och det är något helt annat.

Jag tycker också att du ska ställa frågan till psykologen vad h*n har för grund att ifrågasätta din diagnos och om h*n är mer kompetent än de som utredde dig. Undrar vad h*n säger då....?

I nästa vecka ska jag träffa utredningsteamet i Helsingborg för att diskutera lite hur dessa utredningar fungerar och vad som händer efter utredningen.. Då tänker jag ta upp detta med dem. Vill du säga var du blev utredd och på vilket Hab du går så kan jag precisera lite. Inga namn, bara ort. Du har ju redan skrivit NV Skåne, så det är ju känt var du finns.

Earlydayminer; Ja, jag har lite olika saker jag kan göra för att få utlopp för vad jag känner. Målar och tecknar en hel del (mest inre bilder), och skriver periodvis. Just nu har jag dock svårt att sitta still och koncentrera mig. Spela gitarr kan fungera, eller lyssna på musik. Att bli rejält fysiskt trött hjälper också om jag är orolig i kroppen. Sedan har jag övningar från BK (Basal Kroppskännedom) som jag kan göra hemma. De är egentligen vad som hjälper mig bäst, men ibland orkar jag inte riktigt känna och då blir jag "speedad" ett tag innan jag väl vågar landa ner i känslan. Det är ett gammalt rymnings/avstängnings-beteende jag inte har fått bukt med riktigt än. Tror också att vi har förmåga att läka oss själva, inte sådant som är medfött såklart, men övrigt. Hur vi förhåller oss till omvärlden och till oss själva kan förändras i både tanke, känsla och handling, men det är en lång process och kräver en hel del tålamod!

Ford skriver: "... Själv lider jag bl.a. av ett mycket stort behov av trygghet, stresskänslighet, nedsatt koncentrations- och uppmärksamhetsförmåga, nedsatt simultankapacitet, lite halvtaskigt närminne ..."

Det är samma för mig, och så har jag problem med ljud och att ta i vissa material. Gillar inte överraskningar eller oväntat ändrade planer heller. Vill veta saker i förväg och trivs med att ha ganska fasta rutiner. Kan vara social emellanåt och tycka om det, men det tar (som Savanten Svante, "Sugis" och Pemer också uttryckte) väldigt mycket kraft. Det är ju både bra och problematiskt att det inte syns. Bra på det viset att man kan fungera till synes "normalt", men svårt för andra att förstå hur himla trött man faktiskt blir efteråt. Har också lite svårt att acceptera det själv att jag inte kan göra så mycket som jag egentligen skulle vilja... Kan bli så trött på att vara trött!

A skriver: "... I nästa vecka ska jag träffa utredningsteamet i Helsingborg för att diskutera lite hur dessa utredningar fungerar och vad som händer efter utredningen.. Då tänker jag ta upp detta med dem. Vill du säga var du blev utredd och på vilket Hab du går så kan jag precisera lite. Inga namn, bara ort. Du har ju redan skrivit NV Skåne, så det är ju känt var du finns. "

Måste tänka lite på det.

A skrev:I nästa vecka ska jag träffa utredningsteamet i Helsingborg för att diskutera lite hur dessa utredningar fungerar och vad som händer efter utredningen.. Då tänker jag ta upp detta med dem. Vill du säga var du blev utredd och på vilket Hab du går så kan jag precisera lite. Inga namn, bara ort. Du har ju redan skrivit NV Skåne, så det är ju känt var du finns.

Detta låter som en mkt. bra idè! Inte minst vad som händer efter utredningarna.

90% av alla med as lider av bluffar. Jag skiter fullständigt i det. Psykeo penar, sen får de hita på vad de vill.

Mardröm skrev:90% av alla med as lider av bluffar. Jag skiter fullständigt i det. Psykeo penar, sen får de hita på vad de vill.

Va?? Det tror iaf inte jag. Snarare har många med diagnosen AS. problem det (nog) gärna varit utan bl.a. jag. Märker det bl.a här på forumet. Jag tycker inte de får hitta vad de vill & göra hur de vill. De är ens liv det handlar om i mångt & mkt.

Mardröm skrev:90% av alla med as lider av bluffar. Jag skiter fullständigt i det. Psykeo penar, sen får de hita på vad de vill.

Jahaja. Bluffare att ta hänsyn till oxå. Näe, jag tror inte det. Var har du det ifrån?


Och vad betyder "Psykeo penar"?

Jag tror många av oss råkat ut för detta att professionella har olika uppfattningar om oss. Det gör djäkligt ont dessutom att hamna i den situationen. Många av oss tycker att allt ska vara korrekt och riktigt och ett ifrågasättande av vår diagnos blir då till en fruktansvärt förvirrande upplevelse. Man vill ju nämligen att allt ska vara korrekt.

Har 2 läkare och en psykolog varit överens om din diagnos så skulle jag dock vara helt nöjd med vetskapen om att din nuvarande psykolog verkar vara ute och cykla.

Det bästa du kan göra är att kontakta dina utredande läkare och berätta vad psykologen säger till dig. Du ska se att de säkert kontaktar henne och kommer att ifrågasätta vad hon egentligen pysslar med. Ärligt talat så verkar hon inte kunna AS särdeles bra om hon inte inser vad just tveksamheter kan betyda för oss. Det är ju fruktansvärt med sådana just för oss. Amatör är vad hon är och rejält grym som utsätter dig för detta!!! Ärligt talat så verkar hon tämligen empatistörd.....

sommar skrev:

Mardröm skrev:90% av alla med as lider av bluffar. Jag skiter fullständigt i det. Psykeo penar, sen får de hita på vad de vill.

Va?? Det tror iaf inte jag. Snarare har många med diagnosen AS. problem det (nog) gärna varit utan bl.a. jag. Märker det bl.a här på forumet. Jag tycker inte de får hitta vad de vill & göra hur de vill. De är ens liv det handlar om i mångt & mkt.

Nej men det beror på hur man katalogiserar och patologiserar.

Om du varit hellre utan, varför gå dit?
Mitt liv ser,och har alltid sett bajs ut pga pengar. Har jag pengar köper jag.
Det enda du inte kan köpa är ett psyke, men, om jag inte gillar dem, kan jag krossa dem med mina pengar, gillar jag dem, kan jag vara deras ängel.

Jag är inte störd eller sjuk, jag är en maskin med emotioner som kan programmeras om. Jag vill som Kvasir inte ha rutiner etc.
Planerar att dra härifrån. Hoppas det går. Hata Sverige, det land som förstört mig och gjort mig sjuk.

Tack Tingeling för stödet!

Hade laddat för att ta upp det här med psykologen idag, men tiden blev inställd...

Ja skicka e-mail till receptionen och säg att du vill tala med någon som är ansvarig om hur du har blivit behandlad!

Jag gjorde det och en vecka senare ringde chefen på sjukhuset till mig och ville ställa allt till rätta.

Hej på dig!

Jag blir galen på all okunskap! De flesta av oss Aspergare har verkligen empati men kanske inte alltid kan visa det utåt för andra. Den där psykologen kan inte sitta och säga att du inte har Aspergers syndrom, hon har väl inte testat dig. Psykologen verkar inte ha någon kunskap om Aspergers syndrom för då skulle hon inte göra dig så förvirrad. Det blir ju kaos i dig! Måste du gå till habiliteringen, har du inte möjlighet att få komma till vuxenpsykiatrin

Det är en sådan okunskap om autismspektrat, åtminstone i den här hålan som jag bor. Skolan exempelvis tror att min son har barnpsykos som existerade på 60-talet. Hoppas du vet vad det innebär? Jag får hela tiden slåss med dem. Han får inte den hjälp han behöver, det vill säga hjälp till självhjälp. Dem lär honom att ljuga för sin mamma. Skolan tror att det är jag som har gjort att han ligger i autismspektrat , att det växer bort om han bor hos någon annan.

Nu har jag pratat med henne. Berättade att det ställt till det för mig och bad henne förtydliga hur hon egentligen menade, och hur hon ser på de svårigheter jag har. Då sa hon dels att hon egentligen inte är någon expert på AS, dels att hon också ser att jag har annat som tydligare stämmer in. Så hon ändrade väl sig och sa ungefär att alla med AS är så olika. Det blir lite knepigt när folk ändrar sig så, men samtidigt kändes det ju bra att hon gjorde det. Uppfattar henne trots allt som en vettig person och att hon bryr sig om hur jag har det. Så vi försöker väl fortsätta som förut...

slatten; Det låter jobbigt för dig att slåss för din son. Tur han har dig! Inte alla som har förmånen att ha engagerade föräldrar. Hoppas han får den hjälp han behöver framöver.

Den här tråden får mig att återigen inse att jag verkar ha haft tur. Denna gång i form av att ha fått en psykolog på LSS som verkar ägna sig heltid enbart åt Aspergare och som verkar väldigt kunnig om oss och om såväl våra egenheter som de stora variationerna. Jag hade så smått börjat misstänka att psykologkontakt inte skulle kännas så motiverat längre efter att ha tillbringat en tid på det här forumet, men nu när jag har träffat psykologen några gånger så känns det som det faktiskt kommer vara till hjälp, just för att hon verkar vara så kunnig om och engegerad i AS.