Jag har ett lite konstigt problem. Jobbar som medicinsk sekreterare på akutmottagning och har precis fått reda på att jag har fått en fast tjänst på 80% jag sökt (hade 75% vikariat innan). Grejen är att när jag haft vikariat har jag alltid haft ett slutdatum att gå på och liksom vetat att då ska jag sluta. Missförstå mig inte, jag tycker det är roligt (för det mesta) och har jättebra kollegor men det är något helt nytt för mig att få fast tjänst och jag vet inte hur jag ska hantera det. Antagligen är det en såpass stor förändring att den ger mig massa ångest. Jag har en del annat som gnager mig, jag bor fortfarande hos mina föräldrar (är 24 år) och bör ju flytta hemifrån snart, det blir bara så himla mycket på en gång med jobbet och att känna press att flytta. Det är nu jag känner att jag måste ta steget ut i vuxenvärlden på allvar.

Någon som har tips på hur man kan hantera detta? Jag är generellt en ganska ångestladdad person och önskar att jag kunde leva mer i nuet så att inte min hjärna hela tiden ligger flera månder före. Är en ganska rastlös själ som har svårt för att binda mig vid saker. Har försökt med terapi i ett par omgångar men det har inte fungerat utan jag har då till viss del lyckats lösa mina dåvarande problem på egen hand. Medicin är jag tveksam till om jag vill ta men är även tveksam till om det räcker med "bara" livsstilsförändring (träna mer, äta bättre osv).

Hoppas att det jag skrivit är någorlunda förståerligt och inte en enda röra. Tack på förhand!

Grattis till tjänsten. Se det positiva i att ha en fast tjänst. Jag tror att du har 3 månaders uppsägning så för att göra det enklare tänk dig att du kan gå till chefen så upphör din anställning efter 3 månader. Tänk dig att du har 3 månaders vikariat eller något.

Uttrycket "Fast tjänst" är förlegat, numera heter det tillsvidareanställning vilket normalt sett innebär en ömsesidig uppsägningstid på tre månader (om annan tid gäller ska det stå i anställningsavtalet).

Gillar slackerns förslag, du jobbar tre månader i stöten, du vet att du inte är bunden längre tid än så (om ni nu inte avtalat någon annan uppsägningstid vilket inte är brukligt utan fackets godkännande).

Vet att det heter tillsvidareanställning Det är precis som att ett vik gör att jag bättre kan fokusera på nuet, förstår inte riktigt varför och någon gång måste jag ju lära mig. Har inte fått något anställningsavtal än då chefen gått på semester nu men får se när hon är tillbaka.

Grattis! Att du fått "fast tjänst" betyder ju att de är nöjda med ditt arbete och vill ha dig kvar. Är du inte glad över det? Det är många ungdomar som bara kan drömma om fast tjänst; de går från vikariat till vikariat (el projektanställningar). Att ständigt behöva söka nytt jobb var åtminstone för mig i hög grad ångestfyllt.

Som andra skriver betyder inte "fast tjänst" detsamma som "för evigt fastbunden". Tvärtom innebar en sådan tjänst större frihet. T ex när det gäller att hitta en egen bostad.

Jag tror att jag kan gissa mig till vad du menar. Om det är så att jobbet tar mycket energi kan det kännas lättare att känna att man har ett slutdatum. Och om man är ambivalent eller missnöjd är det inte lika stort steg att aktivt sluta. Kan det vara så?

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att jag kan gissa mig till vad du menar. Om det är så att jobbet tar mycket energi kan det kännas lättare att känna att man har ett slutdatum. Och om man är ambivalent eller missnöjd är det inte lika stort steg att aktivt sluta. Kan det vara så?

Du har helt klart en poäng här. Dessutom känns det som att jag har ett mycket större ansvar nu när det inte "bara" är ett vikariat längre. Tyvärr ser jag direkt ansvar = press. Jag vet att mina kollegor tycker jag är duktig (bara en vet om min HFA och det är inte chefen) men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer vara lika bra på att hantera jobbiga patienter i luckan som de andra. Jag funderar på om jag skulle berätta om min HFA för de andra också, chefen är jag dock mer tveksam till.

JCSweden skrev:Jag funderar på om jag skulle berätta om min HFA för de andra också,

Skulle avråda från det. Det kan sluta illa.

Sedan kan du alltid byta genom att söka en annan anställning och få skriftligt på det samt därefter lämna in en avskedsansökan. Tjänstledigt kanske också är en möjlighet.

plåtmonster skrev:Skulle avråda från det. Det kan sluta illa.

Sedan kan du alltid byta genom att söka en annan anställning och få skriftligt på det samt därefter lämna in en avskedsansökan. Tjänstledigt kanske också är en möjlighet.

Hur menar du att det kan sluta illa? Har du egen erfarenhet? Där är nog ett par som redan nu anar att jag är lite "udda".

Tjänstledighet är helt klart ett alternativ, men i så fall väntar jag nog i alla fall till sommaren. Är bara så sur på mig själv. Fortsätter det så här kommer jag inte kunna jobba på ett ställe mer än 2 år max och man vill ju inte ses som en "hoppjärka" som inte klarar av att vara på ett ställe länge. Ekonomin är jag inte så rädd för då jag är duktig på att spara.

Jo, jag håller mig om att det kan sluta illa. Jag blev själv mobbad ur ett jobb pga det. Så fort chefen fick reda på att jag har diagnos (och då var det bara ADHD, Asperger kom senare), så behandlade hon mig som ett barn och försökte även att få mig att sluta. Vilket jag gjorde så småningom för att jag inte stod ut. Och då hade jag jobbat där i 8 eller 9 år. Därför avråder jag från att berätta. Hoppas den där kollegan inte berättar för chefen. Det var så min dåvarande chef fick veta det. Dvs. jag hade också berättat det för en kollega.

Annars tycker jag att du ska försöka hitta något sätt att tänka så att det inte känns för pressande. T.ex. som de andra sa, att ta tre månader i taget. Jag känner igen det där också. Det blir ju bättre när du har jobbat där några år. Då är det rutin och man är inte lika nervös för det.

Det som @Toblerone skriver är nog rätt representativt för vad som kan ske om eventuella diagnoser kommer kolleger och chefers kännedom. Det är stor skillnad på att personer känner att man är lite udda och veta konkret.

Det är bara att inse att ett jobb är som prostitution. Man säljer sin tid och fysiska närvaro mot pengar. Chefer och kolleger är inte heller några vänner då det finns ett affärsförhållande.

Jag är 95% säker på att min kollega inte har skvallrat. Jag sa det till henne redan strax efter jag börjat där i april och hade hon sagt något och min chef inte ville ha kvar mig hade jag nog inte fått denna tjänsten i första taget

Just nu tror jag att jag är lite överarbetad också. Skulle gärna behöva lite semester.