Klass 4-6 hade jag en bra lärare inom Sankt Örjans specialklasser då var det lärorikt och intressant men sen 7-9 en sur gammal ragata på sista versen inom läraryrket 60 plus sträng hård och otrevlig och gjorde narr av mig och jag försökte säga lugnt och stilla att min AS gjorde det svårt för mig men då sa hon: Skyll på det du!!!

plåtmonster skrev:@Gripandekylig, Får tacka för en lång och intressant text om skolgången. En del igenkänningspunkter och nya infallsvinklar på just skolgång och uppväxt. Vore intressant att läsa om aspekter på utbilding i universitetsnivå.

Elize skrev:Gripandekylig, jag delar verkligen din syn på hur vilket sätt föräldrar bör finnas för sina barn, jag strävar efter att lära mig så mycket som möjligt för hennes skull. Orkar du skriva, så vill jag ju givetvis gärna höra om högskolan också, kan ju inte låta bli att vara oerhört nyfiken på hur ditt liv fortsatte. Du kan verkligen konsten att uttrycka dig - fängslande läsning!

Tack! Ja jag kan skriva lite kort om universitetstiden.

Universitetet

Efter ett år mellan gymnasiet och universitetet, vilket jag mestadels hade spenderat med att vila, gå på diverse fester, resa och stundtals arbeta som vaktmästare, lärarvikarie och inom eventbranschen, blev det dags för mig att börja studera juridik i Uppsala. Jag hade då, ett halvår tidigare, i ett av min morfars semesterhus, suttit och flyttat runt vitt skilda utbildningar i prioriteringsordningen i min högskoleansökan. Däri fanns arkitekt och teknisk fysik vid KTH, läkare vid KI, ekonomi vid Handels, veterinär, molekylärbiologi, farkostdesign, lärare och en massa andra utbildningar med. Det var till stor del slumpen som gjorde att jag satte juridiken överst.

Därför var jag inte överväldigat entusiastisk över att börja studera i Uppsala, och någon starkare entusiasm har knappast grott under min studietid där heller. Till en början levde jag dock lite i en fantasi. Jag trivdes med kontinuiteten i att fortsätta att studera längs en framgångsbana och att därmed slippa ändra alltför mycket på hur jag levt under gymnasietiden. Släktingar var givetvis nöjda med mitt val och jag behandlades respektfullt av mina vänner och bekanta. Jag klarade mig bra socialt inom den nya universitetsvärlden också och fick många nya vänner.

Emellertid kände jag som sagt aldrig något genuint intresse för studierna i sig. Visst har några seminarier om barnets bästa inom familjerätten och allt inom straffrätten varit intressant, men överlag har jag inte tyckt om hantverket i sig. När jag har haft bostadsproblem har det därför legat nära tillhands att ta studieuppehåll och allt har dragit ut på tiden. Jag läser fortfarande juridik, men idag är jag inte speciellt socialt engagerad inom studentlivet, så jag lever egentligen ett ganska trist liv.

Jag känner dock inget större intresse för något annat ämne heller och om jag någon gång känt något sådant intresse har min utbildningsentusiasm hämmats även av en rädsla inför att byta utbildningsinriktning. Dels börjar jag ju bli gammal och inte längre eftertraktad på arbetsmarknaden, dels tar ju utbildningar tid, dels behöver man kunna finansiera studierna med t.ex. CSN-lån och dels är jag deprimerad. Så jag känner nog att jag har fastnat lite i någonting jag inte trivs med.

Jag avundas verkligen de av mina vänner som direkt efter gymnasiet känt en stark drivkraft av att läsa något speciellt ämne och som idag arbetar med vad de utbildat sig till och som trivs med det. Jag skulle också gärna känna ett starkt intresse för något område, känna en vilja att arbeta med det och ha en förmåga att föreställa mig vägen till det målet.