Hej, jag vill bara prata lite om hur man kan göra för att folk ska förstå vad ens diagnos innebär. Jag är väldigt öppen med min diagnos men upplever ofta att jag ändå inte riktigt får till det när jag ska förklara för folk. Många säger saker som "så är det för alla" och jag försöker förklara mer ex. "Jo men för mig är det väldig mycket ..." si eller så beroende på vad exakt vi pratar om.
Har några andra liknande erfarenheter?
Hur kan man göra för att vara säker på att folk verkligen har förstått?

Pingla95 skrev:Många säger saker som "så är det för alla" och jag försöker för klara mer ex. "Jo men för mig är det väldig mycket ..." si eller så beroende på vad exakt vi pratar om.

Kan du gi noen eksempler på hva det kan dreie seg om?

Kanskje er det spesielt utfordrende for en NT å oppfatte/forstå perspektivet til en med AS? Det kan jo f.eks hende at vedkommende har vansker med å oppfatte andres perspektiv, og forstå at andre ikke har nøyaktig samme ståsted som dem.

Eksempel/forslag av generell karakter: "Alle NT synes det er plagsomt med ****, og du vet sikkert hvor plagsomt det kan være. Jeg har **** diagnose, og utfordringer med ****. Du vet allerede hvor plagsomt dette kan være for "NT". På grunn av "AS"/diagnose, opplever jeg det det samme med **** intensitet/plagsomhet".

När de säger saker som "så är det för alla" är det bara att säga "nej, det är inte så för alla".

"Alla" får inte migränliknande symptom och stresspåslag av vardagliga saker som att handla på stormarknad eller sitta på surrigt kafé.

"Alla" mår inte bra av en skiftningsrik vardag där "ingen dag är den andra lik".
En del av oss mår bäst av raka motsatsen dvs kontinuitet.

En del vill göra flera saker samtidigt, en del föredrar en sak i taget.
Vissa älskar att verka i grupp, andra jobbar bäst under enskilda former.

Det vore "så för alla" om alla vore likadana och tillverkade på löpande bandet men nu är vi inte det utan individer med olika funktionssätt.

Jag brukar pejla folk innan jag börjar prata aspergerproblematik.

Det måste ju finnas någon slags mottaglighet.
Är folk ointresserade eller renons på allmänbildning säger jag ingenting alls.
Man når i alla fall inte såna människor med argument.

Annars brukar jag skippa de medicinska termerna och prata om aspergerproblematiken ungefär på det sätt folk pratar om bilar som strular.
Ta ner de komplicerade sammanhangen till vardagligt språkbruk, vilket i sig kan vara intellektuellt intressant.
Få det att låta som enkla självklarheter.
Egentligen är det ju en självklarhet att vi människor är olika.

KrigarSjäl skrev:När de säger saker som "så är det för alla" är det bara att säga "nej, det är inte så för alla".

"Alla" får inte migränliknande symptom och stresspåslag av vardagliga saker som att handla på stormarknad eller sitta på surrigt kafé.

"Alla" mår inte bra av en skiftningsrik vardag där "ingen dag är den andra lik".
En del av oss mår bäst av raka motsatsen dvs kontinuitet.

En del vill göra flera saker samtidigt, en del föredrar en sak i taget.
Vissa älskar att verka i grupp, andra jobbar bäst under enskilda former.

Det vore "så för alla" om alla vore likadana och tillverkade på löpande bandet men nu är vi inte det utan individer med olika funktionssätt.

Jag brukar pejla folk innan jag börjar prata aspergerproblematik.

Det måste ju finnas någon slags mottaglighet.
Är folk ointresserade eller flagrant renons på bildning säger jag ingenting alls.
Man når i alla fall inte såna människor med argument.

Annars brukar jag skippa de medicinska termerna och prata om aspergerproblematiken ungefär på det sätt folk pratar om bilar som strular.
Ta ner de komplicerade sammanhangen till vardagligt språkbruk, vilket i sig kan vara intellektuellt intressant.
Få det att låta som enkla självklarheter.
Egentligen är det ju en självklarhet att vi människor är olika.

Håller med dig där. Får bara så svårt att förklara för folk när de inte verkar berädda att lyssna. Ska försöka tänka på det där med att skippa medicinska termer så kanske det blir enklare.
Men vet inte riktigt hur jag ska göra för att pejla folk. Jag brukar bli ganska sur om jag märker att någon är helt intolerant och då brukar jag reagera med att försöka förklara.

Du lär dig med tiden.

Intolerans och okunskap finns det alltid.
Om dagsformen är bra kan man ge sig på att vara folkbildare i det lilla, annars är det bäst att undvika de skären.

Pingla95 skrev:Hur kan man göra för att vara säker på att folk verkligen har förstått?

Det kan man inte. De flesta vill inte förstå och bryr sig inte. De utgår från sig själva och tror att "alla" fungerar som de själva.

Att säga så är det för alla är deras sätt att förminska och nonchalera diagnosen. Man kan förklara 100 gånger och gå in i väggen men man kommer inte att nå fram. Man kan inte bli vän med sådana människor. Man kommer bara att möta oförståelse och ifrågasättande. Det måste man acceptera.

Har man tur och träffar en nyfiken person kan man alltid rekommendera böcker om asperger. Paula Tillis böcker t.ex. Hon berättar på ett vardagligt och lättillgängligt språk om asperger.

Pingla95 skrev:

KrigarSjäl skrev:Egentligen är det ju en självklarhet att vi människor är olika.

Håller med dig där. Får bara så svårt att förklara för folk när de inte verkar berädda att lyssna.

Då är det ingen idé. Om någon inte är beredd att lyssna, då är det helt bortkastad att försöka förklara något. Är det i situationer där du ABSOLUT måste förklara?

elle skrev:Har man tur och träffar en nyfiken person kan man alltid rekommendera böcker om asperger. Paula Tillis böcker t.ex. Hon berättar på ett vardagligt och lättillgängligt språk om asperger.

Ja henne skulle jag också vilja rekommendera.

Skriver tydligt och bra och har genuina kunskaper som kommer inifrån.

Det är framförallt jobbigt när många i ens närmsta familj uppvisar en ignorant, dömande eller ifrågasättande attityd varje gång man PÅ NYTT behöver förklara varför man fungerar på ett visst sätt. När jag inte förklarar så sätts skitsnacket igång och mer avlägsna släktingar får missvisad "information" som man på ett subtilt sätt kan läsa av vid släktträffar. Åh, så trött på eländet. Den enda som förstår mig är mamma. Vi är lika till mentaliteten. Resten av släkten är mer eller mindre som främlingar, trots att jag på ytan känner några av dem väl. Men det är det här ständiga dömandet när jag sänker garden helt.

TheWonderer92 skrev:Det är framförallt jobbigt när många i ens närmsta familj uppvisar en ignorant, dömande eller ifrågasättande attityd varje gång man PÅ NYTT behöver förklara varför man fungerar på ett visst sätt. När jag inte förklarar så sätts skitsnacket igång och mer avlägsna släktingar får missvisad "information" som man på ett subtilt sätt kan läsa av vid släktträffar. Åh, så trött på eländet. Den enda som förstår mig är mamma. Vi är lika till mentaliteten. Resten av släkten är mer eller mindre som främlingar, trots att jag på ytan känner några av dem väl. Men det är det här ständiga dömandet när jag sänker garden helt.

Förstår dig verkligen. Jag har inte ens talat om det för mina föräldrar. Diagnosen alltså. De skulle ändå inte förstå. Och de är för gamla för att fatta sånt.

Toblerone skrev:

TheWonderer92 skrev:Det är framförallt jobbigt när många i ens närmsta familj uppvisar en ignorant, dömande eller ifrågasättande attityd varje gång man PÅ NYTT behöver förklara varför man fungerar på ett visst sätt. När jag inte förklarar så sätts skitsnacket igång och mer avlägsna släktingar får missvisad "information" som man på ett subtilt sätt kan läsa av vid släktträffar. Åh, så trött på eländet. Den enda som förstår mig är mamma. Vi är lika till mentaliteten. Resten av släkten är mer eller mindre som främlingar, trots att jag på ytan känner några av dem väl. Men det är det här ständiga dömandet när jag sänker garden helt.

Förstår dig verkligen. Jag har inte ens talat om det för mina föräldrar. Diagnosen alltså. De skulle ändå inte förstå. Och de är för gamla för att fatta sånt.

Känner samma sak med mormor & morfar. Ibland låtsas de förstå så de slipper "besväret" att lyssna på riktigt. Det sägs att man inte kan lära gamla hundar sitta, och det ligger ju nånting i det. Men när det finns en grundintelligens i den mening att man kan tänka utanför boxen, så försvinner det tänkandet inte bara för att man blir gammal. Möjligen om man blir senil eller dyl, men jag har lyssnat på mycket klartänkta och kloka äldre människor. Så det gamla talesättet är en sanning med modifikation.

Kan det vara så att när de låtsas lyssna, handlar det om att det strider mot deras heder att erkänna sin okunskap eller oförmåga att ens förstå det jag säger? Så de låtsas lyssna för att inte verkar dumma.
Fast sanningen är ju att de ser ännu dummare ut när de låtsas men är lika oförstående igen inför nånting jag redan förklarat ett antal gånger. Det är ju mer ödmjukt och respektingivande att erkänna att man inte har möjlighet att förstå än att låtsas att man gör det. Fast de kanske inte isf förstår att de inte kan förstå

Det brukar sluta med att jag stämplas som besvärlig. Att jag ständigt kommer med nya krav. Även fast jag berättat 250 ggr att jag t.ex. behöver ibland vila när den sociala orken tryter. Och det kan ske när som helst. Men nej, då är jag oartig eller lat. Varenda gång. Och det förs vidare till alla som orkar lyssna.

Hur långt är man villig att gå för att upprätthålla ett bra rykte? Ska man korsförhöra varenda potentiell släkting som fått ta del av det vinklade skvallret? Fast då kanske bilden av en som "besvärlig" stärks ytterligare.

Pingla95 skrev:

KrigarSjäl skrev:När de säger saker som "så är det för alla" är det bara att säga "nej, det är inte så för alla".

"Alla" får inte migränliknande symptom och stresspåslag av vardagliga saker som att handla på stormarknad eller sitta på surrigt kafé.

"Alla" mår inte bra av en skiftningsrik vardag där "ingen dag är den andra lik".
En del av oss mår bäst av raka motsatsen dvs kontinuitet.

En del vill göra flera saker samtidigt, en del föredrar en sak i taget.
Vissa älskar att verka i grupp, andra jobbar bäst under enskilda former.

Det vore "så för alla" om alla vore likadana och tillverkade på löpande bandet men nu är vi inte det utan individer med olika funktionssätt.

Jag brukar pejla folk innan jag börjar prata aspergerproblematik.

Det måste ju finnas någon slags mottaglighet.
Är folk ointresserade eller flagrant renons på bildning säger jag ingenting alls.
Man når i alla fall inte såna människor med argument.

Annars brukar jag skippa de medicinska termerna och prata om aspergerproblematiken ungefär på det sätt folk pratar om bilar som strular.
Ta ner de komplicerade sammanhangen till vardagligt språkbruk, vilket i sig kan vara intellektuellt intressant.
Få det att låta som enkla självklarheter.
Egentligen är det ju en självklarhet att vi människor är olika.

Håller med dig där. Får bara så svårt att förklara för folk när de inte verkar berädda att lyssna. Ska försöka tänka på det där med att skippa medicinska termer så kanske det blir enklare.
Men vet inte riktigt hur jag ska göra för att pejla folk. Jag brukar bli ganska sur om jag märker att någon är helt intolerant och då brukar jag reagera med att försöka förklara.

Många i din ålder eller yngre är ofta så ego-centrerade att de inte kan ta in din information helt fullt. det underlättar inte av att för många av dem har hjärnan inte färdigutvecklats. Och just saker som social analys och empati är några av de sista delarna som utvecklas.
Därför. Ta inte till dig deras reaktioner så mkt. De förstår helt enkelt inte bättre.
När de är några år äldre ca 5-10 så kommer de att kunna förstå bättre det du säger, processa det och lämna adekvat reaktion till dig.
Jag önskar dig oavsett lycka till när du försöker förklara för dem.
det finns alltid några guldkorn som mognat tidigare och som klarar av att förstå.

TheWonderer92 skrev:

Toblerone skrev:

TheWonderer92 skrev:Det är framförallt jobbigt när många i ens närmsta familj uppvisar en ignorant, dömande eller ifrågasättande attityd varje gång man PÅ NYTT behöver förklara varför man fungerar på ett visst sätt. När jag inte förklarar så sätts skitsnacket igång och mer avlägsna släktingar får missvisad "information" som man på ett subtilt sätt kan läsa av vid släktträffar. Åh, så trött på eländet. Den enda som förstår mig är mamma. Vi är lika till mentaliteten. Resten av släkten är mer eller mindre som främlingar, trots att jag på ytan känner några av dem väl. Men det är det här ständiga dömandet när jag sänker garden helt.

Förstår dig verkligen. Jag har inte ens talat om det för mina föräldrar. Diagnosen alltså. De skulle ändå inte förstå. Och de är för gamla för att fatta sånt.

Känner samma sak med mormor & morfar. Ibland låtsas de förstå så de slipper "besväret" att lyssna på riktigt. Det sägs att man inte kan lära gamla hundar sitta, och det ligger ju nånting i det. Men när det finns en grundintelligens i den mening att man kan tänka utanför boxen, så försvinner det tänkandet inte bara för att man blir gammal. Möjligen om man blir senil eller dyl, men jag har lyssnat på mycket klartänkta och kloka äldre människor. Så det gamla talesättet är en sanning med modifikation.

Kan det vara så att när de låtsas lyssna, handlar det om att det strider mot deras heder att erkänna sin okunskap eller oförmåga att ens förstå det jag säger? Så de låtsas lyssna för att inte verkar dumma.
Fast sanningen är ju att de ser ännu dummare ut när de låtsas men är lika oförstående igen inför nånting jag redan förklarat ett antal gånger. Det är ju mer ödmjukt och respektingivande att erkänna att man inte har möjlighet att förstå än att låtsas att man gör det. Fast de kanske inte isf förstår att de inte kan förstå

Det brukar sluta med att jag stämplas som besvärlig. Att jag ständigt kommer med nya krav. Även fast jag berättat 250 ggr att jag t.ex. behöver ibland vila när den sociala orken tryter. Och det kan ske när som helst. Men nej, då är jag oartig eller lat. Varenda gång. Och det förs vidare till alla som orkar lyssna.

Hur långt är man villig att gå för att upprätthålla ett bra rykte? Ska man korsförhöra varenda potentiell släkting som fått ta del av det vinklade skvallret? Fast då kanske bilden av en som "besvärlig" stärks ytterligare.

Visst, jag håller med om att det inte gäller alla äldre människor och mina föräldrar har varit så även när de var yngre. De vill inte lära sig något nytt, något som inte passar i deras världsbild. Ändå blir sånt mera extremt ju äldre man blir. Unga människor är ju ändå mer flexibla.

Jag förstår att du har en jobbig situation där. Det är inte lätt. Jag kan tänka mig två sätt man kan pröva. Antigen att försöka säga till i förväg vad/hur länge man klarar av dessa sociala situationer, dvs. att från början tidsbegränsa det eller välja bort vissa delar. Eller att säga till när det är dags, men "övertydligt", och uttrycka sig ungefär på samma sätt. Exempel: "Nu är jag utmattad och måste vila."

Det går bara om man sätter omgivningen på kurser, annars är det en omöjlighet.

TheWonderer92 skrev:Det är framförallt jobbigt när många i ens närmsta familj uppvisar en ignorant, dömande eller ifrågasättande attityd varje gång man PÅ NYTT behöver förklara varför man fungerar på ett visst sätt.

Hög igenkänning.

Brukar för enkelhetens skull säga att jag är dålig på allt förutom vissa specifika grejer. Bättre att de tror att man är helt dum i huvudet än att de tror att det ska va självklart att man ska orka stå i 4 timmar och prata med 10 olika personer samtidigt. (släktträffar..)

Alternativt, beskriva att allt jag gör i livet är som att ta sig mellan punkt A och B. Normala tar och går på en repbro mellan dessa punkter men jag är tvungen att ta mig igenom terräng för att ett av de tre repen som gör repbron inte sitter fast för mig. Ibland kan jag ta mig en bit, men många gånger faller jag pladask och måste ta den hårda vägen.

Jag tror att de kanske förstår men säger sådär för att du, fast egentligen de inte ska känna sig obekväma. Folk blir ofta nervösa när man anförtror sig om man inte gör det under rätt premisser. De förstår kanske precis hur jobbigt det är men känner att det är för jobbigt att veta om och försöker återknyta nån sorts gemenskap med att säga nåt som "ja, men så är ju alla". Så hade jag tolkat det

För min del så är det inte särskilt många som vet om att jag har min diagnos. Fast jag kommer antagligen att behöva förklara den för fler av praktiska skäl. Min nuvarande strategi är att när jag väl väljer att berätta för någon om min diagnos så drar jag Wings triad lite snabbt: nedsatt förmåga till ömsesidig social interaktion o kommunikation, begränsade beteenden, intressen och aktiviteter.

Dock fick jag en ytterst konstig reaktion när jag berättade om att jag hade asperger för en barndomsvän. Blev helt ställd av dennes reaktion och kom av mig totalt. Hans slutgiltiga svar blev ungefär i stilen med att det bara är en diagnos. Jag delar dock inte den uppfattningen då min medvetenhet om min diagnos har kunnat förklara en del tillkortakommanden i mitt liv samt varför jag fungerar som jag gör.

Appollo30 skrev:För min del så är det inte särskilt många som vet om att jag har min diagnos. Fast jag kommer antagligen att behöva förklara den för fler av praktiska skäl. Min nuvarande strategi är att när jag väl väljer att berätta för någon om min diagnos så drar jag Wings triad lite snabbt: nedsatt förmåga till ömsesidig social interaktion o kommunikation, begränsade beteenden, intressen och aktiviteter.

Dock fick jag en ytterst konstig reaktion när jag berättade om att jag hade asperger för en barndomsvän. Blev helt ställd av dennes reaktion och kom av mig totalt. Hans slutgiltiga svar blev ungefär i stilen med att det bara är en diagnos. Jag delar dock inte den uppfattningen då min medvetenhet om min diagnos har kunnat förklara en del tillkortakommanden i mitt liv samt varför jag fungerar som jag gör.

Förstår att du blev ställd. En diagnos är ju inte så bara, liksom. Man har den ju av en anledning även om man såklart är en egen person och har en egen personlighet. Diagnosen är ju ändå alltid där. När folk säger sådär känns det i alla fall för mig som om de inte bryr sig om eller förminskar min diagnos. Så förstår att du blev ställd.

Jag tänker... till vilka försöker du förklara det till? Folk du känner, känner till eller personer du precis träffat? Kan spela någon roll hur mycket man försöker förklara.

Det är till personer som känner mig ganska väl. Är och kommer alltid vara restriktiv med till vilka jag berättar det för. Ser ingen mening med att berätta det för personer som inte känner mig speciellt väl.

Om dom inte vill förstå din diagnos så är dom inga riktiga vänner punkt!

Tycker också det är svårt att förklara för folk vad det innebär att ha AS.
Får ofta svar som:

- Så är det för alla.
- Så är det för alla, kanske lite mindre men ändå.
- Desto mer aktiviteter du gör, desto enklare blir det, då vänjer du dig.
- Du kan ju börja träna, då får du mer energi och orkar vara ute bland folk oftare.
- Alla har dåliga dagar.
- Alla är trötta ibland.
- Ja men PRECIS så är det för mig också och jag klarar ju av att gå ut/jobba/hitta på saker ändå.

Jag tror att vissa människor säger att "så är det för alla/mig också" för att man inte ska känna sig som en utböling medan andra säger det för att dom verkligen inte fattar.
Jag vet inte vilket som är värst.