Jag inledde ett förhållande med en kvinna för 10 månader sedan. Vi är båda 50+.
Efter tre-fyra månader av vår relation började jag märka lite udda drag hos henne. Jag visste då ingenting om AS. Först, efter att ha sett filmen "I rymden finns inga känslor" blev jag lite fundersam och började leta mer information på nätet, för att slutligen inse att det finns alla typiska AS symptom hos henne.

Vid några tillfällen försökte jag få upp ett samtal med henne. För min del var det viktigt att förstå att hon har AS och att jag kunde på det sättet få svar på allt som jag inte föstått hos henne tidigare. Det förklarade jag ocksä för henne. Själv är hon högutbildad och mycket intelligent person och det borde inte vara svårt för henne att prata om mest komplexa saker.
Eftersom AS finns med i den medicinska vetenskapen bara från 1994 blev hon aldrig diagnostiserad som ung och hade då levt sina redan 40 år utan möjlighet till en diagnos, och varit förmodligen van vid hur hon var.

Hur som helst vägrar hon att acceptera att det hon har är AS. Istället försöker hon skratta åt vad jag säger, som om det var ett skämt. Men, samtidigt, vid de få tillfällen som jag lyckats ta upp ämnet, kunde jag se både hopp och oro hos henne. Hopp därför att hon ser att jag bryr mig och vill hjälpa och oro för att bli klassad som ett psykfall. Förmodligen är hon också oroad att det kan göra henne till mindre värd, inte minst i mina ögon.

Har någon haft sådan problem? Vad gjorde ni?

Har inte haft just det problemet. Men en sådan här tanke är mycket att smälta, särskilt för en (som det verkar) sedan länge fullvuxen och högt kompetent person och i ett ämne där den allmänna okunnigheten är nästan total och delvis fylld med fördomar som inte lockar till närmare bekantskap. Mycket att smälta som kanske kräver lång tid, och tid som man noggrant förvaltar med inlevelse och diplomati.

Och så får man ju själv akta sig för att låsa sig till en enda förklaring så att man till exempel läser på för litet efter andra tänkbara.

Först och främst: Jag har själv inte sett den filmen, men jag har läst både här på aspergerforum och andra siter att den filmen är väldigt överdriven och missvisande.

Sen tycker jag inte att du ska "ställa en diagnos" och säga "det här är du, det är vad du är" bara för att du tycker att du känner igen dig (eller henne rättare sagt) i mycket av det du läst.

Det jag tänker är: kanske finns det en möjlighet att du kan få henne att, tillsammans med dig, läsa Asperger-kriterier eller varför inte diskussionerna här på forumet. Känner hon igen sig? Kanske kan hon tänka sig att utgå en utredning för att se om hon har Asperger eller inte?

Sen kanske det inte är Asperger - men det kan ju vara en helt annan diagnos, men som ändå liknar Asperger.


Sen undrar jag på vilket sätt saker och ting kommer att förändras om hon får en diagnos (antar att du är ute efter det...?).
Du har läst om Asperger och är säker på att hon har det. Räcker det inte så ifall hon själv inte vill utveckla dina misstankar och gräva sig djupare i det hela? Kan hon inte "bara få leva" så som hon levt hittills? Eller är det så att hon mår dåligt för att hon känner sig annorlunda och missförstådd?
Ifall hon mår bra som det är förstår jag inte varför det är så viktigt, ärligt talat. Vad blir skillnaden för dig?

Trevligt att du har hittat en partner, och det var smart utav dig att söka dig till "källan" på nätet!

Då de flesta på forumet har fått en diagnos inom Autism / Asbegers syndrom, har de blivit konfronterade med samma sak. Skillnaden är, och förstå mig rätt, att du inte har samma auktoritet som en läkare/psykolog har, dessvärre.

De viktiga då hon verkar vara skeptisk till en ev. diagnos är att hon antagligen, som du säger, ska klassas som "ett psykfall". De flesta utav oss har mildare former av de tidigare nämnda diagnoserna, och är så långt ifrån "psykfall" man kan komma. Faktum är att jag nästan är beredd att hävda motsatsen. "Vi" är oftast förutsägbara, medans "normala" människor och en normal spontanitet kan ses mer konstigt ifall man ska titta på ett jämt statistikt uppförande/sinnestillstånd.

Tala med henne och att du älskar henne vare sig de finns en diagnos eller inte. Jag tror att om du förklarar att det är för hennes skull, då hon visat lite entusiasm över att "åtminstånde" gå igenom det, skulle vara en bra början. Du har lärt dig känna henne som hon är, och ingen diagnos kommer ändra på saken. Det kommer bara göra saker enklare att förstå, och ifall hon har vissa 'egenheter' i följd av en Autism-diagnos, skulle det bara underlätta för er båda.

Gör det klart för henne att hon är den personen du vill vara med, vare sig diagnos eller inte.

M.v.h Peter

(P.S - Ang. filmen "I rymden finns det inga känslor", spelar Bill Skarsgård ut en extremt högfungerande diagnos, jag tvivlar på att den graden förkommer ens inom 10-15% av alla med diagnosen)

Jag har varit med om något liknande. Det var min egen mamma.

Vad jag gjorde var att sluta prata om det.

Du kanske ska låta henne smälta det du sagt ett tag? Många människor har svårt att ta till sig så stora saker på en gång och om hon verkligen har Asperger så kan det ta ännu längre tid innan förändringen kommer. Jag slår ofta bakut när jag känner att jag inte har kontroll över situationer, men om jag i min egen takt får ta till mig informationen så brukar det bli bättre än om jag blir "tvingad".

Sen kanske en diagnos inte är så viktig när hon inte upplever problemen. Om du vet om i vilka områden hon har svårigheter och kan parera på rätt sätt så kanske det räcker med det?

Heishi skrev:...
(P.S - Ang. filmen "I rymden finns det inga känslor", spelar Bill Skarsgård ut en extremt högfungerande diagnos, jag tvivlar på att den graden förkommer ens inom 10-15% av alla med diagnosen)

[OT]

Eh..hur menar du här? Jag har fått bilden att majoriteten av de med Asbergers syndrom är högfungerande och att typ 10-15 % är lågfungerande, dvs mer lika äkta autister.

Eller lägger vi olika betydelse i orden?

[/OT]

Annars håller jag med Sussietuss med flera i tråden. Finns det inga problem behövs egentligen ingen diagnos.

barracuber skrev:Eh..hur menar du här? Jag har fått bilden att majoriteten av de med Asbergers syndrom är högfungerande och att typ 10-15 % är lågfungerande, dvs mer lika äkta autister.

Eller lägger vi olika betydelse i orden?

Jag tror vi fått se de ur olika synvinklar, men i ärlighetens namn kanske jag inte har den största insikten i det. Min uppfattning än så länge lyder att jag inte har träffat, varken över nätet eller i livet, personer med AS, som varit HFA klassificerade, i någon större utsträckning.

Jag förbehåller mig rätten att vara ung och dum dock!


Moderator Barracuber: fixade citeringen

notoco skrev:Vid några tillfällen försökte jag få upp ett samtal med henne. För min del var det viktigt att förstå att hon har AS och att jag kunde på det sättet få svar på allt som jag inte föstått hos henne tidigare.

Du sätter fingret på en fråga som gnager mig. Kanske har du svaret? Ingen på forumet i övrigt verkar ha det.

Vad för förklaringar skulle du kunna få genom att hon fick ett papper med de två bokstäverna AS på? Om hon nu kan få det. Visst, på samma papper skulle det då stå att hon fått diagnos eftersom hon uppfyller vissa utpekade kriterier för aspergerdiagnos. Men det skulle inte stå något mer där. Du skulle inte få någon mer kunskap om henne.

Så jag förstår inte. Kan du förklara?

/ J

Älskar historier som går ut på att vilja förstå, tänk så mycket trevligare världen vore om fler var som dig.

Jag går direkt på rädslan om att ha AS.
Läser ni tidningen? Ser ni på nyheterna? Det pågår sedan några år en massiv hatkampanj mot oss ifrån journalister som kommit på att asperger+brott säljer bra, och genererar högre löner.
Hittar dom ett fall så slåss alla tidningar om scopet.
Så rädslan är befogad, tyvärr

Låt henne smälta det i sin takt. Under tiden kan du titta på en lista med positiva kriterier. De är sammanställda av Tony Attwood, en erkänd professor i AS.
http://npf.nu/?om=&lm=10

Heishi skrev:

barracuber skrev:Eh..hur menar du här? Jag har fått bilden att majoriteten av de med Aspergers syndrom är högfungerande och att typ 10-15 % är lågfungerande, dvs mer lika äkta autister.

Eller lägger vi olika betydelse i orden?

Jag tror vi fått se de ur olika synvinklar, men i ärlighetens namn kanske jag inte har den största insikten i det. Min uppfattning än så länge lyder att jag inte har träffat, varken över nätet eller i livet, personer med AS, som varit HFA klassificerade, i någon större utsträckning.

Jag kan förstå att om man är ganska ny på området, så du är, så kan man få den bilden. Här på forumet är de allra flesta högfungerande (se min definition nedan). När det gäller AS-litteraturen (jag känner bara till den svenska i större omfattning), råder en stor övervikt för ganska lågfungerande asperger. Det saknas mao bra böcker om högfungerande asperger (som egentligen, som jag fattat det, är majoriteten av aspergare). Vet inte vad alfapetsmamman tycker i frågan?

Här är väl på sin plats att definiera vad jag menar med att en person har lågfungerande asperger: Det är personen som är lågfungerande - i betydelser av osjälvständig, svåråtkomlig, rigid, stora svårigheter i funktion och interaktion. Det är ett spektrum kan man säga. Ju mer lågfungerande personen är desto mer högfungerande är diagnosen. Så kan jag tänka mig att du tänkte.

Det är alltså en växelverkan mellan personen och diagnosen.

På motsvarande sätt så innebär högfungerande asperger att personen är högfungerande - dvs kan uppehålla ett hyfsat normalt liv, boende, relationer och kanske även arbete. Och diagnosen är desto mer lågfungerande.

Detta påminner mig om min mor som ofta kunde skämta när hon var förkyld. Om hon var riktigt förkyld frågade jag henne:

- Hur är det med din förkylning?
- Jodå *snörvel* den mår bra! *snörvel*

Heishi skrev:Jag förbehåller mig rätten att vara ung och dum dock!

Helt ok med mig! Been there, done that! 8-D

Man accepterar det.

Theone skrev:Man accepterar det.

Beror det inte på hur pass allvarliga problem personen har och vilken medvetenhet personen har om problemen? Samtidigt ska man aldrig skynda på utan hellre först, som medmänniska, skaffa sig tillräcklig kunskap på området (vilket säkert lär ta en del tid). Det kanske är lite onödigt att slänga ur sig eventuella misstankar innan man har någorlunda fakta att bygga på.

Till Barracuber:

Givetvis var det så jag tänkte, verkar som jag blandat ihop begreppen!
Jag syftade på att just 10-15% utav de som har Asperger ligger i samma skala som Killen i "I rymden finns det inga känslor", d.v.s samma svåra problem med sin AS diagnos! Känner mig lite "Do'h!" á la Homer Simpson... Hmm! :p

[OT]

barracuber skrev: Jag har fått bilden att majoriteten av de med Asbergers syndrom är högfungerande och att typ 10-15 % är lågfungerande, dvs mer lika äkta autister.

Och mitt intryck är att det är det APA vill ändra på genom att ta bort både aspergerdiagnosen och utrymmet för de mest "högfungerande" att få någon autismdiagnos heller i DSM-V; vad jag läste någonstans (kanske bland annat var här) hade WHO liknande planer för [WikiSve]ICD[/WikiSve]. Så om någon generation blir det kanske som det såg ut på Heishis första inlägg och vi har ett nytt proletariat av aspergare som inte får hjälp med någonting.

Och inte osannolikt i ett samhälle som har vridits åt ett par varv till runt det som gör att folk orkar leva.

Ett par trådar om det så det inte blir mera OT här:

http://www.aspergerforum.se/dsm-v-t6564.html
http://www.aspergerforum.se/forandring- ... 16314.html

[/OT]

Heishi skrev:Till Barracuber:

Givetvis var det så jag tänkte, verkar som jag blandat ihop begreppen!
Jag syftade på att just 10-15% utav de som har Asperger ligger i samma skala som Killen i "I rymden finns det inga känslor", d.v.s samma svåra problem med sin AS diagnos! Känner mig lite "Do'h!" á la Homer Simpson... Hmm! :p

Jag har ingen bestämd åsikt om killen i "I rymden finns det inga känslor" - det finns låååånga trådar om den filmen här - men om jag säger så här, han verkar inte så väldigt högfungerande. Det verkar som att filmen har siktat in sig på de 10-15 % aspergare som är extremt trubbiga, envisa och oflexibla. Vilket är beklagligt för oss övriga 85-90 % som inte är så.

Jag blir fundersam om denna bilden verkligen stämmer? Även "små" problem kan bli stora problem i ett allt hårdare och stressigare samhälle. Även många NT kan slås ut. Då kan man tänka sig att även högfungerande aspergerare kan få problem.

[OT]

Zombie skrev:[OT]
...
Och mitt intryck är att det är det APA vill ändra på genom att ta bort både aspergerdiagnosen och utrymmet för de mest "högfungerande" att få någon autismdiagnos heller i

Jag behåller OT-stämpeln här men detta är intressant.

Min psykolog i min pågående utredning tycker att jag är för högfungerande för att få AS-diagnos. Han måste tycka att jag ligger väldigt nära NT. Däremot sade han att "i DSM-5 skulle du antagligen platsa inom den nya autismspektrum-blablabla" och då få diagnos. Att DSM-5 alltså skulle gynna mig som högfungerande som vill ha nån diagnos.

Zombie skrev:DSM-V; vad jag läste någonstans (kanske bland annat var här) hade WHO liknande planer för [WikiSve]ICD[/WikiSve]. Så om någon generation blir det kanske Heishi som har fått rätt och vi har ett nytt proletariat av aspergare som inte får hjälp med någonting.
[/OT]

Nu ska du inte bli så pessimistisk, Zombie! Som jag fattar det (delvis via min psykolog) så vill DSM-5 täcka in både den lågfungerande 10 procenten och de högfungerande 90 procenten under samma täcke - autismspektrum. Vilket jag tycker är lysande! Därmed försvinner ju en stor del av de missuppfattningar som lätt skapas idag!!!

[/OT]

[OT]

barracuber skrev:[OT]

Zombie skrev:[OT]
...
Och mitt intryck är att det är det APA vill ändra på genom att ta bort både aspergerdiagnosen och utrymmet för de mest "högfungerande" att få någon autismdiagnos heller i

Jag behåller OT-stämpeln här men detta är intressant.

Min psykolog i min pågående utredning tycker att jag är för högfungerande för att få AS-diagnos. Han måste tycka att jag ligger väldigt nära NT. Däremot sade han att "i DSM-5 skulle du antagligen platsa inom den nya autismspektrum-blablabla" och då få diagnos. Att DSM-5 alltså skulle gynna mig som högfungerande som vill ha nån diagnos.

I så fall måste antingen han ha tillgång till någon tolkningsram som är fördold för mig eller så har APA radikalt ändrat sitt kriterieförslag. Nu orkar jag inte kolla upp saken igen, men när jag gjorde det (länk finns i någon av de gamla trådarna) var förslaget helt entydigt en insnävring av de gamla kriterierna: i princip en öppning eller ett ytterligare alternativ som hade tagits bort, om jag minns rätt. (Jag har också ett minne av att det sades i någon kommentar att man ville "renodla" eller "rensa upp" eller något sådant, men det kan också ha varit någon utomståendes tolkning.)

[/OT]

@Zombie

Jag orkar inte heller just nu. Men tack för länkarna! Ska kolla på detta så fort tiden och orken räcker till!

[OT]

barracuber skrev:... Även många NT kan slås ut. ...

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.488922-rationalisering-ger-sjuka-anstallda">GP.se: Rationalisering ger sjuka anställda</a>

[/OT]

Tack för alla intressanta svaren.
Jag tänker prata öppet med henne någon gång. Varför? Därför att jag ser det som ett nödvändigt steg så att båda oss ska kunna förstå varför vissa problem uppstår. Oftast gäller det som hör till det som man kallar för "det sociala samspelet".
Visst, tänker jag inte använda hennes AS som en referens i framtida problem eller samtal.

Vad gäller filmen "I rymden..." visst tycker jag också att AS var överdimensionerad där, men det som var bra var att filmen ledde till flera intressanta diskussioner i media.

A propos filmen och hennes förnekande av AS - när jag berättade för henne vad filmen handlade om då förvrängde jag namnet på AS och sade istället "aspergren". Hon rättade mig då och sade "asperger".
Vid våra senare samtal som gällde henne låtsades hon som om hon inte kände till namnet och svarade med t.ex. "vad var det du sade det hette, aspe..., haha asparagus". Så jag fortsatte och använde "asparagus" i samtalet, på skoj.

jonsch skrev:

notoco skrev:Vid några tillfällen försökte jag få upp ett samtal med henne. För min del var det viktigt att förstå att hon har AS och att jag kunde på det sättet få svar på allt som jag inte föstått hos henne tidigare.

Du sätter fingret på en fråga som gnager mig. Kanske har du svaret? Ingen på forumet i övrigt verkar ha det.

Vad för förklaringar skulle du kunna få genom att hon fick ett papper med de två bokstäverna AS på? Om hon nu kan få det. Visst, på samma papper skulle det då stå att hon fått diagnos eftersom hon uppfyller vissa utpekade kriterier för aspergerdiagnos. Men det skulle inte stå något mer där. Du skulle inte få någon mer kunskap om henne.

Så jag förstår inte. Kan du förklara?

/ J

För mig är det självklart. Om man inte vet/anar att personen har AS så kräver man att den ska uppföra sig/tänka/känna som en "normal". Gör den inte så, ska den ändra sig. Det blir förstås en helt annan förståelse om man förstår att den inte kan ändra sig (el att det kostar för mkt energi).

Jag tror också jag skulle ha fungerat bättre i arbetslivet om jag förstått att jag behöver tydligare feedback än andra (inga luddiga omskrivningar). Och om jag förstått att andras "konstigheter" och "irrationalitet" berodde på att de var NT. (Nu blev min AS-diagnos i stället slutet på mitt arbetsliv, men det är en annan historia).

"Pappret" ger en alltså rätt att vara sig själv. Man kan tycka att den rätten borde finnas även utan diagnos, men så är det tyvärr inte.

Men det är inte sagt att TS partner skulle kunna få en AS-diagnos, även om hon har "drag av AS".

Började skriva ett svar på notocos inlägg här, men det spårade ur lite och hamnade här i en egen tråd: langt-inlagg-om-mig-med-fragor-om-tips-och-rad-pa-slutet-t17828.html

Hur som helst så var/är jag i en liknande situation som din partner, dock så har min skepticism till min flickväns påståenden har övergått i en förhoppning om att kunna leva ett lite bättre liv sedan jag började söka lite information på nätet och läsa i detta forumet.
För övrigt så finns det en potatis som heter Asparges om du nu skulle få slut på ord att hinta med =)

Alien skrev:

jonsch skrev:Du sätter fingret på en fråga som gnager mig. Kanske har du svaret? Ingen på forumet i övrigt verkar ha det.

Vad för förklaringar skulle du kunna få genom att hon fick ett papper med de två bokstäverna AS på? Om hon nu kan få det. Visst, på samma papper skulle det då stå att hon fått diagnos eftersom hon uppfyller vissa utpekade kriterier för aspergerdiagnos. Men det skulle inte stå något mer där. Du skulle inte få någon mer kunskap om henne.

Så jag förstår inte. Kan du förklara?

/ J

För mig är det självklart. Om man inte vet/anar att personen har AS så kräver man att den ska uppföra sig/tänka/känna som en "normal". Gör den inte så, ska den ändra sig. Det blir förstås en helt annan förståelse om man förstår att den inte kan ändra sig (el att det kostar för mkt energi).

Det där hade varit en halv förklaring för mig, Alien, om det hade stått något specifikt om varje diagnosticerad persons beteende i AS-diagnosen. Men det gör det ju inte. Grova saker står, ja, så vad gäller grova saker - såna som grovt sett alla AS-diagnosticerade i nån mån har gemensamt - har du löst halva gåtan för mig. Och rimligen är det bara för grova saker gåtan kan lösas, antar jag.

Men andra halvan är att man fortfarande inte fått någon förklaring. Om en människa har så dåligt tålamod att man finner det onormalt så är det ett fakta. Man får ingen förklaring för att någon vitrockad säger att "jo, den här personen kan få en diagnos som heter "onormalt dåligt tålamod". Samma sak med AS.

Diagnosen ger ingen kunskap. Annat än möjligen att den som har "onormalt dåligt tålamod" med viss sannolikhet har också ett par andra "onormala" eller "onormalt" uttalade egenskaper. Fast sådan kunskap är inte heller någon förklaring utan bara en kompletterad och möjligen inkorrekt personbeskrivning. Nej, jag fattar fortfarande inte.

[EDIT] Det finns förstås minst ett slags kunskap i en AS-diagnos, som ibland kan förtjäna titeln "förklaring". Jag syftar på när en aspig person misslyckas med saker som de flesta (även jag, faktiskt) förväntar sig att vuxna människor ska klara av - lära in, komma ihåg saker, förstå vad som tolkas som förolämpningar, vad som tolkas som undanflykter etc., ... Då kan en AS-diagnos ge insikten att den där personen kanske faktiskt inte begriper eller kommer ihåg vad man talar om. Så man kanske borde vara pedagogisk eller byta krav istället för att bli arg.

Men säker kan man inte vara, så väldefinierad är mig veterligt ingen AS-diagnos och så entydig är mig veterligt ingen analys av någons beeende.