För att göra en lång historia kort har jag relativt nyligen fått en aspergerdiagnos via en privat kbt-mottagning efter att gått där i cirka 2 år hos 2 olika psyokologer och försökt bli kvitt vad som "bara" antagits vara depression och social fobi. Jag har egentligen bara gjort ett riktigt test (Weiss någonting) utöver samtalsterapi och kbt-grejer som typ enkla (för vanliga dödliga) social grejer på stan som fika, shoppa, titta på konst eller vafan som helst som går att få in på en timme.

Har enbart dåliga erfarenheter av allmänpsyk efter det att jag blev för gammal för bup och har trots allt bra föräldrar som vill att jag ska må bättre och som har det hyfsat gott ställt ekonomiskt.

Det är inte förrens jag börjat läsa här för några månader sen här, nån månad efter jag fick diagnosen, jag har greppat vad alla idioter jag träffat inom vår kära psykvård när de alla jag kommit till klagat på den förre (bup <-> vanligt psyk <-> privat) att ingen utredning har gjorts men lik förbannat har fortfarande ingenting sånt hänt. Har jag förstått det rätt att man utreds för alla psykiska besvär som går att stoppa in i ett fack?

Har gått ca 5 år totalt i terapi varav två hos den privata mottagningen och jag mår lika dåligt som alltid och fungerar lika uselt socialt som någonsin även om ångesten i sociala situationer till viss del gått ner...

Jag knappt varför jag skriver längre men jag vill väl veta hur en utredning går till och om någon vet hur man går tillväga för att få en när psykvården inte verkar intresserade av mig (snarare tvärtom precis som resten av världen). Har nyss flyttat till en annan stad så jag har i dagsläget ingen kontakt med någon psykolog eller liknande...

Uredningen jag gjorde för aspergers gick till såhär:

Först fick man skicka in en begäran/ansökan så det blev gjort till psyk.Lite väntetid(halvår minst).Därefter så fick jag först prata med en psykolog bara för att de skulle se vad de skulle utreda.Därefter träffade jag en annan psykolog ca 6-8 gånger och fick göra tester som visade minne,ordkunskap(hjärnans funktioner).Men även fylla i ett eller två test om socialt och allt möjligt.En intervju med mig och även en med närstående(förälder eller person som känt en länge).

Sedan blev jag kallad och fick höra resultatet att jag hade aspergers.För att få hjälp psykiskt så får man inte vara för frisk har jag lärt mig..jag sökte hjälp på ungdomsmottagningen och samtal med präst.Psyk kontaktade mig inte förrän efter ett år nämligen..Innan diagnosen kom på tal övht.

Där har du min historia och jag hoppas verkligen du får den hjälp du behöver och får må bättre.Försök få någon att hjälpa till och trycka på så utredningen genomförs.Det låter inte som du fått en ordentlig sådan.Jag tycker du ska ta hjälp av någon att tjata så du får viljan igenom.Det var en socionomstudent som skrev min ansökan om utredning och hjälpte till att få det igenom.
Kolla upp bostöd om du kan få hjälp därifrån att kontakta psyk och annat.Har lärt mig att vissa myndigheter lyssnar bättre om man tar hjälp av andra som kan trycka på så något händer.

Om en läkare skickar en remiss, stämmer det att man bara träffas för samtal först (hos psykologen) för att se om man överhuvudtaget ska utredas? Har jag förstått det rätt? Nekar de en utredning om de anser att jag "bara" har drag av aspergers?

För mig var det en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen som skickade remiss till en psykolog specialiserad i kliniskt och neuropsykiatriskt. Träffade henne först en gång för att bara prata, men tydligen var det uppenbart att jag hade AS och ADHD "inom ett par minuter" sa hon. Jag tycker och tror att man får en utredning om de anser att man är i behov av en, altså, om man bara har drag av och de inte tror du lider av det så får man ingen utredning.

MsTibbs skrev:För mig var det en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen som skickade remiss till en psykolog specialiserad i kliniskt och neuropsykiatriskt. Träffade henne först en gång för att bara prata, men tydligen var det uppenbart att jag hade AS och ADHD "inom ett par minuter" sa hon. Jag tycker och tror att man får en utredning om de anser att man är i behov av en, altså, om man bara har drag av och de inte tror du lider av det så får man ingen utredning.

Okej, grejen är att för mig skulle det vara skönt att få reda på om jag har det, men samtidigt är mina problem nått som jag brukar dölja och är inte så bra på att få fram saker o ting. Därför är jag rädd att de inte "ser" mina eg problem o ger avslag på en gång... Ska man ta med papper där man markerat sina svagheter? Är det bra på ett första möte?

Men det låter som du redan fått en diagnos? Eller var det bara muntligt, dvs de vill inte ge dig en formell diagnos med ICD-kod och allt?

Min utredning skedde privat och inleddes också med möte med psykolog, men neuropsykiatern var också närvarande. De hade skickat ut en massa formulär med olika frågor till mig, till min pappa och min dåvarande sambo, som de samlade in då. Min pappa var med och svarade på frågor om hur jag var som barn och jag hur jag upplevt min barndom och livet hittills. I slutet av samtalet (som varade ett par timmar) sa de att de tyckte jag visade tillräckligt med drag för en hel utredning. Den bestod av minnestest, intelligenstest, olika sociala berättelser som skulle tolkas och återges, bildsekvenser som skulle sättas ihop, flexibilitetstest och annat som jag inte minns just nu.

Det var utspritt på 2-3 sessioner under ett par veckor.Jag fick diagnosen och mina testresultat förklarade för mig och sedan blev det slutsamtal med psykiatern och psykologen och de förklarade vad diagnosen innebar för min dåvarande sambo. Efteråt fick jag ett utlåtande med en beskrivning av min problematik, ICD och DSM-koder och underskrifter.

Min arbetspsykolog trodde inte att jag hade asperger men anmälde ändå till socialen att jag måste ta kontakt med vuxenpsyk. Hon skrev också att jag hade autistiska drag. Jag inbillar mig att hon ansåg att jag mer låg åt McDD hållet.

s.cat skrev:

MsTibbs skrev:För mig var det en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen som skickade remiss till en psykolog specialiserad i kliniskt och neuropsykiatriskt. Träffade henne först en gång för att bara prata, men tydligen var det uppenbart att jag hade AS och ADHD "inom ett par minuter" sa hon. Jag tycker och tror att man får en utredning om de anser att man är i behov av en, altså, om man bara har drag av och de inte tror du lider av det så får man ingen utredning.

Okej, grejen är att för mig skulle det vara skönt att få reda på om jag har det, men samtidigt är mina problem nått som jag brukar dölja och är inte så bra på att få fram saker o ting. Därför är jag rädd att de inte "ser" mina eg problem o ger avslag på en gång... Ska man ta med papper där man markerat sina svagheter? Är det bra på ett första möte?

Jag har alltid med papper till psykiatern, ibland även psykologen, där jag skriver saker jag funderat på, hur jag mått, symtom, hur medicinerna funkar etc. Jag tror psykologen blir glad om du tar med papper med dina funderingar, det lär ge en mer rättvisande bild. Jag tas också ibland för friskare än jag är pga att jag är verbal.

MsTibbs skrev:

s.cat skrev:

MsTibbs skrev:För mig var det en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen som skickade remiss till en psykolog specialiserad i kliniskt och neuropsykiatriskt. Träffade henne först en gång för att bara prata, men tydligen var det uppenbart att jag hade AS och ADHD "inom ett par minuter" sa hon. Jag tycker och tror att man får en utredning om de anser att man är i behov av en, altså, om man bara har drag av och de inte tror du lider av det så får man ingen utredning.

Okej, grejen är att för mig skulle det vara skönt att få reda på om jag har det, men samtidigt är mina problem nått som jag brukar dölja och är inte så bra på att få fram saker o ting. Därför är jag rädd att de inte "ser" mina eg problem o ger avslag på en gång... Ska man ta med papper där man markerat sina svagheter? Är det bra på ett första möte?

Jag har alltid med papper till psykiatern, ibland även psykologen, där jag skriver saker jag funderat på, hur jag mått, symtom, hur medicinerna funkar etc. Jag tror psykologen blir glad om du tar med papper med dina funderingar, det lär ge en mer rättvisande bild. Jag tas också ibland för friskare än jag är pga att jag är verbal.

Då gör jag nog det. Grejen är att jag "kan" vara social, men det tär så mkt på mina krafter att hela tiden tänka på vad andra menar och hur jag ska svara och agera. Kanske ser det normalt ut, men det är stundtals verkligen jobbigt när andra inte förstår att jag inte orkar umgås mer än några ggr per halvår.

Angelic Fruitcake skrev:Men det låter som du redan fått en diagnos? Eller var det bara muntligt, dvs de vill inte ge dig en formell diagnos med ICD-kod och allt?

Ja det stämmer att jag har fått en "officiell" aspergerdiagnos som jag förstått det.

Var väl mest nyfiken på hur det egentligen går till då sättet jag fick min diagnos på kändes ganska oseriös och att jag ofta tvivlar på den även om jag vet med mig att jag inte riktigt är som alla andra om man ska uttrycka sig milt. Kan man verkligen sätta en diagnos efter i princip enbart vanlig samtalsterapi och kbt? Weisstestet (tog kanske 1,5 timme) var väldigt snarlikt ett vanligt IQ-test (fick även veta vad jag hade i IQ) men också med en del minnesgrejer och en del bilder jag fick se där man skulle säga vad det var som fattades och en annan grej där jag skulle sätta bilder i kronologisk odrning. En hel del annat också såklart men orkar inte riktigt skriva ner allt jag kommer ihåg var med.

När jag läser här finns det dagar då jag inte alls känner igen mig i andras problem och andra då nästan allt stämmer överens med mina problem. Asperger är så jäkla brett också känns det som så det är svårt att veta vad som faller under diagnosen och vad som är personlighetsdrag eller vad man ska kalla det.

Sen vet jag inte ens vad det finns för hjälp att få eller vad man har rätt till så det är ännu en grej som jag tycker är ganska märklig då det känns som något man borde få reda på i samband med att man får en diagnos. Jag känner visserligen efter all tid som varit att hjälpen man får sällan hjälper särskilt mycket. Att flytta kan dock ha varit det bästa jag gjort på länge. Går på en skola och pluggar ett av mina intressen. Tveksamt om jag kommer ha sådär väldigt mycket nytta av det i framtiden när det kommer till jobb och så men just nu vill jag bara kunna känna att livet är värt att leva. Är bättre för mig idag än när jag fick diagnosen till exempel. Har väl många mindre bra dagar nu också (som den när jag skrev första inlägget) när jag bara vill låsa in mig gråta och hata mig själv ett tag.

Vet inte riktigt om jag vill gå igenom en utredning nu som det verkar men ibland tvivlar jag som sagt ibland på min aspergerdiagnos och ibland funderar jag på om det inte är nåt annat eller nåt mer för jag är inte dummare än att jag inser att jag inte riktigt är som alla andra alltid

Borde kanske kontakta min senaste psykolog och försöka få reda på mer men det känns mest som att hon sitter och vänta på pensionen. Hon jag gick hos innan det var många gånger mer engagerad och allmänt mycket bättre för mig men så blev hon mammaledig :/

WAIS

http://sv.wikipedia.org/wiki/Wechsler_A ... ence_Scale

MsTibbs skrev:WAIS

http://sv.wikipedia.org/wiki/Wechsler_A ... ence_Scale

Så hette det tydligen

Min utredning tog tre månader. I det ingick en paus för sommarsemestrar. Jag fick komma snabbt, inom tre veckor.

Det var två intervjuer och ett test med arbetsterapeut (en träff om 90 minuter en gång i veckan). Sedan träffade jag psykolog i ca. 6 veckor (90 minuter en gång i veckan där också). Det ingick en massa tester och de intervjuade även en anhörig. Det tog kanske lite längre tid än vanligt men jag orkade inte så mycket. Det blev många pauser för att jag skulle kunna samla mig. Sedan tog sammanställandet av remissvaret några veckor.