Jag undrar hur ni andra aspergare fungerar socialt.
Hur bra eller dåliga är ni på att läsa av andra människor? ( Typ ifall de är ledsna eller glada eller irriterade=
Hur bra eller dåliga är ni på att förstå andra människor om de mår dåligt eller är glada? Att sätta sig in i andra människors situationer?

Och hur bra är ni på att mentalisera. Med andra ord sätta sig in i att nån annan känner och tänker annorlunda än du själv?

Jag läser av människor för mkt och tolkar inte för mycket istället för för litet. Minsta lilla förändring i tonfallet, minsta annorlunda uttryck i ansiktet.
Vad jag förstått så brukar man som aspie ha svårt för sånt. Är det så verkligen. Har ni svårt för det? Jag tänker för att jag detaljfokuserar ju där och det är ju ett aspergerdrag. Att jag överfokuserar på tonfallet el minen och inte ser hela sammanhanget och kan förstå att personen kanske bara ser så ut för den är trött el tankspridd. Jag har också svårt att förstå att om nån är irriterad så behöver det inte vara på mig. Utan ha andra orsaker.

Jag är väldigt bra på att förstå andra och känna medlidande om jag kan relatera på något sätt. Men om personen tänker och tycker helt annorlunda om vad jag tycker så har jag väldigt svårt att förstå det och t.om acceptera det. T.ex när det gäller politik.

Jag är lika som dig där när det gäller att läsa av människor. Jag tar in på tok för mycket av dom. Det blir kaos i skallen när dom säger en sak men kroppen verkar tyda på något annat, samma sak med tonfall.

Jag har fått det förklarat att det visst kan vara ett As-drag att ha det så här och jag vet att det finns fler av oss som är så här just på forumet.

Dock har jag inga direkta problem att acceptera olikheter, så länge det är rättvist
Jag har flera vänner som har olika politiska åsikter än mina egna. Så länge dom respekterar mig respekterar jag dom.

ok vad intressant det där med att läsa av människor. Berätta gärna mer, vilka har förklarat att det kan vara ett AS drag och vad sa dem?

Jo jag förstår och accepterar också olikheter. I det här fallet gällde det att jag har svårt för de som röstar på partier som jag tycker verkligen är alldeles för orättvisa mot de svaga. Så det var därför som jag reagerade så starkt. Till de svagas försvar. Å jag hade svårt att min bästa vän röstade på ett parti som verkligen skulle sätta hela mitt liv på spel genom deras sjukskrivningsregler.
Jag tycker det är svårt också om jag är jättedeprimerad och ledsen att vara glad för de som är jättelyckliga.
Jag vill visa det och vara det men jag har i vissa perioder varit för deprimerad för att orkat dela deras glädje så mycket som jag borde ha gjort.

"Jag läser av människor för mkt och tolkar inte för mycket istället för för litet. Minsta lilla förändring i tonfallet, minsta annorlunda uttryck i ansiktet."

tolka in för mkt skulle det stå.

Jag är nog inte jättebra på att läsa av andra. Inte för att vara kvinna iaf. Det är ju jättesvårt att veta hur bra/dålig man är på att läsa av andra men jag tror att jag kanske ligger på en nivå som är låg men inom normalintervallet för en man, men under normalintervallet för en kvinna.

Jag läser oerhört mycket (psykologi, skönlitteratur mm) för att förstå hur andra fungerar och jag tror att jag ofta använder mitt intellekt för att processa saker som vanligtvis processas "instinktivt".

Jag har inga som helst problem att förstå eller acceptera att människor tänker, känner och fungerar annorlunda än jag. Vissa åsikter och uppfattningar kan göra mig arg (eftersom jag uppfattar dem som faktamässigt felaktiga och/eller moraliskt undermåliga), men oftast accepterar jag bara att världen är som den är och människorna i den är som de är.

Så fort jag fattade att jag kanske är lite annorlunda, nån gång vid 11, 12 års ålder började jag studera hur andra människor beter sig.

Jag försökte bli klok på vad som styr dem. Vad som betyder nåt för dem.

Efter tonåren har jag nog mest styrt andra människor, utifrån deras behov.

Normala människor vill bli sedda, uppskattade och sedda. De vill bli uppmärksammade. Man skall alltid lägga märke till dem när de kommer in i ett rum.

Annars tvingar jag på tillvaron hur jag fungerar. Men jag charmerar SFI-elever genom att jag skämtar med mig själv och berättar privata saker.

Med nära släkt ligger jag lågt. Men spelar på folks behov, när det känns lämpligt. Så att de känner sig sedda och så.

Folk har ett oändligt behov av att känna sig sedda. Det är skitkonstigt.

Lennart Frimodig

I grupper, ute på stan eller så, så är jag tystlåten och försöker fokusera på vad jag ska göra. Människor är mest ett störande element som försvårar färden från punkt A till punkt B.
Om jag är med endast en person i en miljö där jag inte störs (exempelvis ett lugnt café eller hemma) så kan jag prata och tänka samtidigt, om det nu är en tydlig förklaring. På stan blir jag bara stirrig och obekväm.

Bluebite skrev:I grupper, ute på stan eller så, så är jag tystlåten och försöker fokusera på vad jag ska göra. Människor är mest ett störande element som försvårar färden från punkt A till punkt B.
Om jag är med endast en person i en miljö där jag inte störs (exempelvis ett lugnt café eller hemma) så kan jag prata och tänka samtidigt, om det nu är en tydlig förklaring. På stan blir jag bara stirrig och obekväm.

Känner igen mig mycket.

Men för att tillägga, så är jag stundtals bra på att efterhärma NT-människor. Kan stå och prata ointressanta saker som sällan roar mig, för att sedan glida in på mitt favoritämne, som dem snabbt tröttnar på och försöker glida ur till ett annat ointressant ämne. Helst tar dem upp ämnen om detta nu, som om en vissen blomma dem nyss såg när vi gick där på stigen eller om fågeln som sitter i en trädgren och kvittrar en bit bort till höger om oss osv osv. Ja ni vet, sånt där som för mig är självklart. Självklart är blomman vissen, jag såg den. Självklart kvittrar fågeln och självklart hör jag den. Förstår dock inte värdet i såna konversationer. Dem känns oftast så... poänglösa. Istället för att komma med förslag på t ex hur man ska göra för att undvika - vad ska vi dra som exempel? - fuktskada i badrummet, så pratar dem hellre om den förbaskade fågeln!....... Någon som förstår min poäng här?

ninegirl skrev:

Bluebite skrev:I grupper, ute på stan eller så, så är jag tystlåten och försöker fokusera på vad jag ska göra. Människor är mest ett störande element som försvårar färden från punkt A till punkt B.
Om jag är med endast en person i en miljö där jag inte störs (exempelvis ett lugnt café eller hemma) så kan jag prata och tänka samtidigt, om det nu är en tydlig förklaring. På stan blir jag bara stirrig och obekväm.

Känner igen mig mycket.

Men för att tillägga, så är jag stundtals bra på att efterhärma NT-människor. Kan stå och prata ointressanta saker som sällan roar mig, för att sedan glida in på mitt favoritämne, som dem snabbt tröttnar på och försöker glida ur till ett annat ointressant ämne. Helst tar dem upp ämnen om detta nu, som om en vissen blomma dem nyss såg när vi gick där på stigen eller om fågeln som sitter i en trädgren och kvittrar en bit bort till höger om oss osv osv. Ja ni vet, sånt där som för mig är självklart. Självklart är blomman vissen, jag såg den. Självklart kvittrar fågeln och självklart hör jag den. Förstår dock inte värdet i såna konversationer. Dem känns oftast så... poänglösa. Istället för att komma med förslag på t ex hur man ska göra för att undvika - vad ska vi dra som exempel? - fuktskada i badrummet, så pratar dem hellre om den förbaskade fågeln!....... Någon som förstår min poäng här?

Ja, jag förstår din poäng och instämmer. Folk verkar ha en tendens att vilja hålla viktiga ämnen på avstånd och hellre prata om saker som är ointressanta och oviktiga. Kommenterar de alltid när de hör fåglar kvittra? Eller att det är så varmt i solen? Kommentarer som 'Oj vad mätt jag är!" efter en måltid tycker jag också är konstiga. Att äta har ju sällan något annat resultat än viss mättnad.

Bluebite skrev:

ninegirl skrev:

Bluebite skrev:I grupper, ute på stan eller så, så är jag tystlåten och försöker fokusera på vad jag ska göra. Människor är mest ett störande element som försvårar färden från punkt A till punkt B.
Om jag är med endast en person i en miljö där jag inte störs (exempelvis ett lugnt café eller hemma) så kan jag prata och tänka samtidigt, om det nu är en tydlig förklaring. På stan blir jag bara stirrig och obekväm.

Känner igen mig mycket.

Men för att tillägga, så är jag stundtals bra på att efterhärma NT-människor. Kan stå och prata ointressanta saker som sällan roar mig, för att sedan glida in på mitt favoritämne, som dem snabbt tröttnar på och försöker glida ur till ett annat ointressant ämne. Helst tar dem upp ämnen om detta nu, som om en vissen blomma dem nyss såg när vi gick där på stigen eller om fågeln som sitter i en trädgren och kvittrar en bit bort till höger om oss osv osv. Ja ni vet, sånt där som för mig är självklart. Självklart är blomman vissen, jag såg den. Självklart kvittrar fågeln och självklart hör jag den. Förstår dock inte värdet i såna konversationer. Dem känns oftast så... poänglösa. Istället för att komma med förslag på t ex hur man ska göra för att undvika - vad ska vi dra som exempel? - fuktskada i badrummet, så pratar dem hellre om den förbaskade fågeln!....... Någon som förstår min poäng här?

Ja, jag förstår din poäng och instämmer. Folk verkar ha en tendens att vilja hålla viktiga ämnen på avstånd och hellre prata om saker som är ointressanta och oviktiga. Kommenterar de alltid när de hör fåglar kvittra? Eller att det är så varmt i solen? Kommentarer som 'Oj vad mätt jag är!" efter en måltid tycker jag också är konstiga. Att äta har ju sällan något annat resultat än viss mättnad.

Jaaa!
Det är exakt SÅ jag menar. Jag förstod ju ändå att personen skulle bli mätt efter sin tredje portion mat, så vad menar hen med att konstatera detta för mig?

ninegirl skrev:

Bluebite skrev:

ninegirl skrev:
Känner igen mig mycket.

Men för att tillägga, så är jag stundtals bra på att efterhärma NT-människor. Kan stå och prata ointressanta saker som sällan roar mig, för att sedan glida in på mitt favoritämne, som dem snabbt tröttnar på och försöker glida ur till ett annat ointressant ämne. Helst tar dem upp ämnen om detta nu, som om en vissen blomma dem nyss såg när vi gick där på stigen eller om fågeln som sitter i en trädgren och kvittrar en bit bort till höger om oss osv osv. Ja ni vet, sånt där som för mig är självklart. Självklart är blomman vissen, jag såg den. Självklart kvittrar fågeln och självklart hör jag den. Förstår dock inte värdet i såna konversationer. Dem känns oftast så... poänglösa. Istället för att komma med förslag på t ex hur man ska göra för att undvika - vad ska vi dra som exempel? - fuktskada i badrummet, så pratar dem hellre om den förbaskade fågeln!....... Någon som förstår min poäng här?

Ja, jag förstår din poäng och instämmer. Folk verkar ha en tendens att vilja hålla viktiga ämnen på avstånd och hellre prata om saker som är ointressanta och oviktiga. Kommenterar de alltid när de hör fåglar kvittra? Eller att det är så varmt i solen? Kommentarer som 'Oj vad mätt jag är!" efter en måltid tycker jag också är konstiga. Att äta har ju sällan något annat resultat än viss mättnad.

Jaaa!
Det är exakt SÅ jag menar. Jag förstod ju ändå att personen skulle bli mätt efter sin tredje portion mat, så vad menar hen med att konstatera detta för mig?

Jag begriper inte vad de vill ha för svar på sådana kommentarer heller. Samtidigt vill jag inte framstå som otrevlig, så det blir en inre konflikt när jag försöker hitta ett passande svar.

Ja, märkliga varelser, dessa NT ..

ninegirl skrev:Ja, märkliga varelser, dessa NT ..

= så känns de för mig... Störande och surrande haha

Yippee kay yay!

haha jag har asperger men jag kan nog säga onödiga kommentarer haha

Jag känner igen mig väldigt mycket i ditt sätt att fungera, TS. Vidare är jag ganska tyst och tillbakadragen. Socialt umgänge gör mig trött.

AnnaSue skrev:haha jag har asperger men jag kan nog säga onödiga kommentarer haha

.."snicke-snackande" är ofta deras smörjmedel för att få kontakt med andra.. Vissa verkar inte vilja ha en djupare kontakt o "snicke-snackar" mest för att det är skönare än tystnad för dom - men sen finns det vissa som snicke-snackar för att det är lättare att smyga sig på lite lätt på det sättet innan personen känner sig redo och väljer att prata om DET viktiga, hen behöver en startsträcka tillskillnad från många med AS som "går rätt på" direkt. Jag misstänker starkt att det är därför vissa av oss blir sedda som socialt klumpiga av NT.

Fortytwo skrev:Jag känner igen mig väldigt mycket i ditt sätt att fungera, TS. Vidare är jag ganska tyst och tillbakadragen. Socialt umgänge gör mig trött.

Vad känner du igen dig i? *nyfiken

Flinta skrev:

AnnaSue skrev:haha jag har asperger men jag kan nog säga onödiga kommentarer haha

.."snicke-snackande" är ofta deras smörjmedel för att få kontakt med andra.. Vissa verkar inte vilja ha en djupare kontakt o "snicke-snackar" mest för att det är skönare än tystnad för dom - men sen finns det vissa som snicke-snackar för att det är lättare att smyga sig på lite lätt på det sättet innan personen känner sig redo och väljer att prata om DET viktiga, hen behöver en startsträcka tillskillnad från många med AS som "går rätt på" direkt. Jag misstänker starkt att det är därför vissa av oss blir sedda som socialt klumpiga av NT.

Flinta skrev:

AnnaSue skrev:haha jag har asperger men jag kan nog säga onödiga kommentarer haha

Jag berättar nog och pratar oftast om saker som har hänt mig och som jag är inne i just då. Saker jag har kommit på eller saker jag funderar på.
Jag är väldigt rakt på sak. Och vill gärna att andra ska va tydliga också. Tydliga men smidiga och trevliga. Jag har lätt att uttrycka mig och vet hur jag ska kunna va ärlig och rak utan att såra. Jag har lätt att använda mig av många ord så jag verkligen tydligt kan förklara hur jag menar.

Jag kan ibland säga såna självklara saker men då är det för att jag tänker högt. Jag säger det jag känner el tänker rakt ut isf.

AnnaSue skrev:Jag läser av människor för mkt och tolkar inte för mycket istället för för litet. Minsta lilla förändring i tonfallet, minsta annorlunda uttryck i ansiktet.
Vad jag förstått så brukar man som aspie ha svårt för sånt. Är det så verkligen. Har ni svårt för det? Jag tänker för att jag detaljfokuserar ju där och det är ju ett aspergerdrag. Att jag överfokuserar på tonfallet el minen och inte ser hela sammanhanget och kan förstå att personen kanske bara ser så ut för den är trött el tankspridd. Jag har också svårt att förstå att om nån är irriterad så behöver det inte vara på mig. Utan ha andra orsaker.

Precis det du beskrev, har jag alltid haft mycket problem med i mitt liv. Sedan så kan jag själv ha fel tonfall också beroende på mening och situation. Minns när jag sade till min tjejkompis i tredje klass i grundskolan "lycka till" och hon blev skitsur. Jag tyckte jag hade sagt lycka till som i att jag menade det, men förstår nu i vuxen ålder att jag måste ha låtit sarkastisk på tonen utan att ha förstått det då.

dock så är det så att även om jag kan uttrycka vad jag menar så blir de ofta rädda för mina raka frågor. De kanske inte vill vara lika öppna och raka som jag. Men jag vill ju veta alls och ha svar. Så jag frågar rakt. Det brukar folk tycka är obehagligt och jobbigt.

Man kanske också ska skilja på förmåga att fungera socialt och t.ex läsa kroppspråk i förhållande till intresse av att göra det. Är gruppen av personer ointressant så kanske man helst vill vara för sig själv. Det är definitivt något många (NT) kan ha svårt för.

Jag är inte del i er logik. För klarhetens skull.

Lennart Frimodig

plåtmonster skrev:Man kanske också ska skilja på förmåga att fungera socialt och t.ex läsa kroppspråk i förhållande till intresse av att göra det. Är gruppen av personer ointressant så kanske man helst vill vara för sig själv. Det är definitivt något många (NT) kan ha svårt för.

Min mor hade mycket svårt att förstå detta under min uppväxt. Hon tyckte synd om mig.
Jag tyckte i min tur synd om mig själv när jag var tvungen att utstå sociala aktiviteter med ointressanta människor.