Intressant fråga! Jag har inga problem med att prata med främlingar, kallprat och mingel fungerar bra för mig. Jag är ofta den som tar initiativ till att prata med nya personer på tex konferenser. Dock får jag ofta ångest efteråt för jag börjar analysera och komma på att jag nog var för långrandig, missade signaler eller pratade om för personliga saker.

När det kommer till djupare sociala kontakter så är jag urusel. Det har hänt mer än en gång att jag har umgåtts med personer i skolan eller på jobb och helt plötsligt insett att de börjat umgås privat. Det är aldrig någon som frågar mig om vi ska ses så jag tror att jag missar signaler, och själv signalerar att jag inte vill. Och det vill jag kanske inte heller för jag orkar för det mesta inte göra sociala aktiviteter efter jobbet utan då vill jag återhämta mig..

Jag inleder sällan samtal men upplevs som trevlig av personer som bryr sig om att lära känna mig. Har svårt att hitta naturliga inledande samtalsämnen. Jag fostrades att vara rädd för människor jag möter och tänka hotbildsanalysatiriskt, det är jag inte längre men analyserar människor grundligt innan jag öppnar mig bjuder ogärna hem människor.

Som ung umgicks jag ogärna med jämnåriga, hade en vän i taget. Jag har svårt att läsa att läsa subtila positiva signaler och vågade länge inte tolka kärleks och vänskapssignaler ville inte göra fel. Aggressivitet var ett sätt att skicka tydliga signaler till mig något som föräldrar hade problem med. Därför var jag livrädd för mina föräldrar och talar ogärna med min mor än idag

Blir ofta frustrerad då jag har svårt att komma ihåg ord osv. och hur jag ska lägga upp det jag vill säga. Blir ofta väldigt stapplande om jag ska berätta om t.ex. en film jag sett.. Känslor har jag även mycket svårt att sätta fingret på. Får ont i huvudet ibland för jag försöker för mycket. Det är en enda röra i mitt huvve, typ dimma där man får famla framåt och hoppas man hittar det man letar efter vilket kräver enorm koncentration.

Tulson74 skrev: Jag fostrades att vara rädd för människor jag möter och tänka hotbildsanalysatiriskt,

Vad var tanken med detta, och hur tänker man hotbildsanalysatiriskt?

Vildsvin skrev:

Tulson74 skrev: Jag fostrades att vara rädd för människor jag möter och tänka hotbildsanalysatiriskt,

Vad var tanken med detta, och hur tänker man hotbildsanalysatiriskt?

Min mor ville skydda mig mot eventuella överfall och mordplaner. Hon utgick ifrån att jag skulle bli mobbad och förberedde mig på att det fanns mordpatruller utanför trädgården där mina föräldrar skyddade mig, därför drillades i att analysera hotbilder. ( Det ska stå hotbildsanalysatorisk och inget annat)

I min värld så fungerade jag normalt och jag såg ut som alla andra och visst tyckte väl några att jag var lite annorlunda, men det var inte någon vad jag vet som direkt antydde att det kunde bero på någon diagnos. Det var mer att de inte visste vad problemet var. Jag kan tycka att någon är konstig men det är ju inte så att jag sätter diagnos på den bara för att den är konstig, och sedan beror det också hur man är konstig. I vilka sammanhang osv. Jag fick ju då veta av några tjejer att jag enligt dem skulle ha en diagnos, så de löste ju typ hela gåtan men det var bara det att de hade ingen fakta om det hela, de kände mig inte så egentligen skulle de ha hållit tyst för de är verkligen inte rätt personer att sätta en diagnos på någon annan. Det enda de hade som fakta var ju att de själva hade diagnoser och ingen reagerade på att de hade diagnoser. Om jag var neutral, så var de väldigt öppna med sina diagnoser (de hade bland annat adhd)

Så för mig där och då blev det lite komplicerat eftersom andra nästan struntade i om jag hade en diagnos eller inte för att de dels inte brydde sig om det och för att de inte visste om jag hade en diagnos eller inte.


Därefter har jag ju märkt att många ser ner lite på de med diagnoser, för att vissa verkar tro att man har en väldigt grav diagnos, men i själva verket är man mer åt det normala hållet. Jag har ju då träffat personer som haft väldigt grava diagnoser. De kunde vara tex att de kunde rycka i toadörren, trodde på spöken, hade dåligt bordskick, hade diagnoser som märktes. Jag har svårigheter men inte så pass som de jag nämnde. Visst alla kanske kan göra vardagliga saker, men jämför man med någon som är på typ 5 så är det skillnad på någon som är på tex 50, då syftar jag gradsmässigt. Så där är det ju olika, för någon kan ha en väldigt mild diagnos som är osynlig medan en annan kan ha en diagnos som märks väldigt tydligt utseendemässigt.

Jag kan tex ha svårigheter med att tolka avancerade uttryck typ de man läser om i böcker, typ sofistikerad? eller liknande. Men då kan jag nämna personer som uppfattas som neurotypiska men det är allt annat än just "normala" för de verkar vara trevliga sociala och kunna sociala koder, men när det väl gäller är det som att de inte alls fattar de där fast de har gett mig den bilden för jag ser ju personer tex skämta osv och liksom hänga med i det sociala, men sedan när de pratar med mig så sitter de där och bara "fattar ingenting" Helt off. Nu utgår jag från erfarenheter jag varit med om så har varit väldigt konstiga och ja, de här personerna var då ännu mer konstiga /hade diagnoser. Jag var ju den normala och de hade massa av diagnoser om man ska vara petig. Lite så var det.

Sedan har jag ju märkt att jag har växt ifrån min diagnos lite eller hur man ska säga. Mina svårigheter blir mindre och jag förstår mer och mer. Ibland är det som att den där diagnosen inte finns. Jag blir mer normal för jag kan anpassa mig mer till situationen.

Jossie94 skrev:trodde på spöken

Är du på riktigt? Så man har automatiskt asperger för att man "tror på spöken"?

Vi kan väl börja med då att sätta diagnos på samtliga som jobbat med "Det Okända" inkl de människor som påstått att det spökat i deras hem.

TheWonderer92 skrev:Är du på riktigt? Så man har automatiskt asperger för att man "tror på spöken"?

Jag tyckte att det var väldigt naivt att tro på spöken när jag var i tonåren, men jag hade minst lika mycket asperger då som nu. Det hade mer att göra med att jag inte var insatt i ämnet och att jag på den tiden hade en övertro på den materialistiska världsbilden som så många andra.

Jag menar att jag såg ett mönster eftersom de både hade diagnoser och trodde på spöken, man kan absolut tro på spöken även utan diagnos men i just detta fallet så kändes det som om de var specifikt pga deras diagnoser de trodde på just spöken. Det var bara min uppfattning. Jag trivdes ju inte heller på den DVn, så det kan ha varit mycket negativt som också gjorde att jag drog den slutsatsen. Jag tror inte på spöken (hur ser ett spöke ut egentligen?) För jag tror inte de är spöket laban, eller de i skräckfilmerna. Om de är skuggor så kan personer tro att en skugga från te en lampa vara ett spöke isf. Som sagt inget illa menat, men de här var på en helt annan nivå gällande diagnoser gradmässigt.

Jag fungerar INTE socialt.

Jag fungerar hyfsat. Kan kallprata om väder och sånt. Blir däremot sjukt trött av att vara social.
Jag gör väl mina övertramp i klaveret som att skratta vid fel tillfälle och sånt där.

Jag säger bara hur jag tänker. Jag tänker att för att komma till det där att tro på just spöken, så känner jag att det måste ha ngt med diagnosen att göra på något sätt. Jag pratar ur ett psykologiskt perspektiv. Kanske låter konstigt. Men pga det här psykologiska dvs att man har en diagnos, sjukdom osv, så får man ju beteenden pga det. Och då menar jag att det skulle kunna vara en faktor i varför man då kanske tror på spöken. När man har tex vissa psykoser, sjukdomar så kan man ju tex hallucinera/inbilla sig saker och då kan man kanske i det sammanhanget tro på just spöken eller övernaturligt.

Jag kan säga att jag har testat en del, men det har inte hänt ett dugg. Om man kollar en skräckfilm så kommer man ju i det stadiet där man blir rädd. Efter det kommer rädslan och man börjar få för sig saker, tex att saker från filmen ska hända. Det är det som händer och då kommer också den där inbyggda reflexen som är en försvarsmekanism när det blir faror. Man blir paranoid. Man börjar tro att saker från filmen finns.

Tex det där med ouija bordet, det är alltid någon som drar i själva grejen man håller fingret på. DEn är väldigt lätt att dra undan.

Eller att man kan få för sig att en trlja som ligger på en stol, kan vara en person, för att man är i ett mörkt rum och ser inte så bra, man ser bara någon som liknar en person.

Så det jag menar är aytt det är väldigt lätt och enkelt att inbilla sig saker och det är väl det jag tror att man då gör i och med den sjukdomen, diagnosen eller psykosen man har. Hjärnan är faktiskt rätt komplicerad, den kan luras och vet inte vad... Man kan få för sig saker i huvudet och tro att det är ens sanning, men vad jag märkte från den gången jag syftar på, så hade det med personens diagnos att göra. Det var tex en som trodde på spöken och såg personerna, men sen när personens kompis var själv, så sa kompisen till mig att hon bara hade hållit med sin kompis. Båda hade diagnoser, så jag syftar ju inte på att alla med diagnoser tror på spöken. Jag har ju diagnos och jag tror inte ett dugg på spöken. Jag tror mer på hjärnspöken och att mycket händer pga naturliga orsaker.

Och då kan man väl inte gärna undvika att dra slutsatsen att du Jossie94 utgår från att vi här som tror på s k spöken inte redan skulle ha förstått det som du här förklarade? Att vi alltså skulle vara fullkomligt omedvetna om hur hjärnan fungerar, och inte skulle förstå att det förekommer bedrägerier och självbedrägerier inom det andliga området?...

Att allt inte är guld som glimmar behöver ju inte betyda att inget äkta guld finnes, men jag förstår om man drar den slutsatsen när det gäller det s k övernaturliga. Det har jag ju själv gjort en gång i tiden. Och att jag själv numera tror på andevärlden har föga att göra med upplevelser, utan det baserar sig på vad jag finner logiskt och rimligt hur tokigt detta än må låta i dina och säkert i många andras öron.


Du har förstås rätt i att det finns en koppling mellan psykossjukdomar och hallucinationer och vanföreställningar. Men vad är ditt argument för att även asperger skulle ha med spöktro att göra? Att du "känner att det måste ha något med diagnosen att göra på något sätt" övertygar troligtvis inte särskilt många, i synnerhet då vi spöktroende med asperger troligtvis är i en klar minoritet.

Tänkvärt om autism och spirituella upplevelser:

the autism spectrum involves a considerable suite of traits that each might be expected to engender reduced, or different, belief in God or religion, including:

(1) reduced social connectedness and theory of mind;,
(2) restricted non-social, mechanistic, and analytical interests;
(3) reduced empathizing and high systemizing;
(4) reduced perception and inference of agency;
(5) increased focus on details and parts rather than the 'big picture'; and
(6) reduced moralizing, often expressed in utilitarian judgements

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articl ... o=0.505051

Jag har inte sagt att ni inte skulle förstå det, jag har inget emot att folk tror på spöken men jag menar att jag i den situationen förstod att det kunde bero på deras grava diagnoser då jag själv inte hade dem svårigheterna/problemen. Att de trodde på spöken var bara en utav sakerna. För mig som inte har en sån grav diagnos, jag har en väldigt liten ( absolut har jag svårigheter, de har ju alla men skillnaden är ju på vilken nivå man har svårigheter när de gäller just diagnoser) så är det väldigt ute med att tro på spöken, för gör någon det, alltså folk kommer ju då tro att personen är knäpp. Jag förstod någonstans att det inte är att personerna är knäppa utan mer att det har och göra med diagnoserna. Kanske för att jag har konsekvens tänk och ser det goda i människor. Jag har förståelse för människor för jag tänker att de har en snäll sida också och inte bara att personen är ond eller elak. Jag accepterar ju inte allting men jag kan förstå en persons bakgrund.

De har ju tex inte samma mål som jag. Deras mål är ju att komma ut i samhället och i detta fallet bara genom att vara delaktig i olika sociala aktiviteter. Jag vill ha ett jobb. Dessa personer fastnar ju tyvärr i DVs vilket är rätt synd för jag vet hur det är med att att kämpa med att få hjälp utav kommunen osv. Det är rätt tufft jobb och folk slutar hit och dit, så då blir de ju tyvärr så att de som behöver mer hjälp och stöd och då menar jag ännu mer hjälp än vad jag behöver, drabbade.

Kanske lite osammanhängande men det jag ville komma fram till var bara det här med förståelsen, att jag förstår varför saker och ting sker utifrån hur hjärnan fungerar /psykologi. Tex detta med skräckfilmerna där man utgör exorsism eller vad de heter, så handlar det bara om kroppens bearbetning av ett sk trauma. Det är ett beteende man får pga ett trauma. Vetenskapligt, men sedan får man ju tro på att det beror på att man är besatt av djävulen mm. Jag tror mer på det först nämnda.

Jag brukar vara noggrann utav mig men ser nu att det inte var du Jossie94 som gjorde kopplingen mellan asperger och att tro på spöken, utan du verkar mer syfta på diagnoser där den kognitiva förmågan kan vara nedsatt.

Micke skrev:Jag brukar vara noggrann utav mig men ser nu att det inte var du Jossie94 som gjorde kopplingen mellan asperger och att tro på spöken, utan du verkar mer syfta på diagnoser där den kognitiva förmågan kan vara nedsatt.

Nedsatt intellektuell förmåga, dvs. nedsatt IK (intelligenskvot), menar du väl , Micke? Olika former av kognitiva svårigheter har ju alla med autism, även vid normal och hög begåvning.

Jag kanske har formulerat mig lite luddigt, men såhär. De hade helt enkelt för grava diagnoser där de hade mer psykiska problem och svårigheter och bland annat trodde vissa på spöken och sa att de såg spöken osv. Och då kände jag att jag var på en helt annan nivå. (Menar gradmässigt) Jag syftar inte på att någon är bättre eller sämre. Bara att de här personerna kanske hade nedsatta förmågor av olika saker, tex så var de en person som hade svårt att skilja på fantasi och verklighet. Småsaker som ledde till att jag jämförde mig med dessa personer och förstod någonstans där och då, att det var en skillnad då vi hade olika grader av diagnoser.

Flinta skrev:Nedsatt intellektuell förmåga, dvs. nedsatt IK (intelligenskvot), menar du väl , Micke? Olika former av kognitiva svårigheter har ju alla med autism, även vid normal och hög begåvning.

Ja det var ett dåligt ordval utav mig.

Jossie94 skrev:Jag kanske har formulerat mig lite luddigt, men såhär. De hade helt enkelt för grava diagnoser där de hade mer psykiska problem och svårigheter och bland annat trodde vissa på spöken och sa att de såg spöken osv. Och då kände jag att jag var på en helt annan nivå. (Menar gradmässigt) Jag syftar inte på att någon är bättre eller sämre. Bara att de här personerna kanske hade nedsatta förmågor av olika saker, tex så var de en person som hade svårt att skilja på fantasi och verklighet. Småsaker som ledde till att jag jämförde mig med dessa personer och förstod någonstans där och då, att det var en skillnad då vi hade olika grader av diagnoser.

Jag tycker att du har förklarat det bra, sen att jag inte håller med om precis allt är en annan sak.

Jag känner ju inte dom här personerna och det kan mycket väl vara som du är inne på, att dom tror på spöken pga feltänk och liknande. Dock så tänker jag att ju mer autistisk man är, desto känsligare sinnen har man väl oftast. Därför - för mig som tror på sådant här - skulle jag inte bli förvånad om det är större risk/chans att man har förmågan att se andar och spöken (=osaliga andar) ju mer autistisk man är. En sådan förmåga har ju isåfall föga med intelligens att göra. Men det här är förstås rena spekulationer från min sida.

Men hur kommer det sig att du förstod hur jag menade? Många tycker ju det är svårt att förstå mig, men jag blir så glad om det är åtminstone några som förstår hur jag menar. Men det är så trist när det känns som att folk inte vill förstå, hur tydligt man än säger.

Jossie94 skrev:Men hur kommer det sig att du förstod hur jag menade? Många tycker ju det är svårt att förstå mig, men jag blir så glad om det är åtminstone några som förstår hur jag menar. Men det är så trist när det känns som att folk inte vill förstå, hur tydligt man än säger.

Jag tror att om man utgår ifrån att du är en ärlig och välmenande person, och inte tolkar in saker mellan raderna, så kommer man långt med att förstå hur just du menar.

Jag tror den beskrivningen är rätt bra, alltså jag kan säga saker på fel sätt eller så att någon annan tycker det åter konstigt, för jag har svårt att formulera mig. Men som du säger, att om man läser det jag skriver och tar det som det låter/bokstavligt, så är det så jag menar. När folk då läser mellan raderna eller får för sig andra saker så blir det ju som det blir, det är då bättre att fråga hur jag menar, än att bara anta. Men det där är jag ju dålig på också att komma ihåg.