Jag är 51 år och har ingen diagnos, men jag har alltid undrat. När jag var barn fanns inte diagnoser på samma sätt som idag. Jag har ju alltid känt mig ensam och annorlunda, men ändå härdat ut och "fungerat" i skola och jobb. Kanske har jag bara vissa drag som påminner om asperger. Jag inbillar mig att man med åren i viss mån lär sig leva med sina brister, oavsett man har asperger eller inte. Som vuxen blir asperger kanske inte lika tydlig som när man är barn? Därför undrar jag, hur har ni förändrats med åren?

Byter ni specialintressen ofta?
Är man mer intensiv i sina specialintressen som barn? Blir man mindre nördig med åren?
Har det blivit trevligt att vara social när man med åren lärt sig hur?
Har ni fått djup vänskap med någon? Har ni kvar vänner från barndom/ungdomsår?
Synkar ni bäst med yngre, äldre eller jämnåriga? Har det förändrats med åren?
Är det lättare gå in i nya förhållanden? Lättare att byta jobb, med tanke på sociala omställningar?
Tolererar man mer oordning som äldre?
Klarar man av förändringar bättre som äldre?

för många frågor

nej
nej
ja
ja
ja
idag så spelar åldern inte så stor roll, men när jag var yngre trivdes jag inte alls med jämnåriga jag tyckte att de var väldigt barnsliga och omogna.
nej
nej
ja
ja vissa förändringar som tidigare var omöjliga kan jag acceptera idag.

Tack för svaret.

Jag tänkte nog att frågorna var mer exempel på sådant som jag undrar över. Det jag egentligen undrar är: Hur har ni förändrats med åren? Om ni hittar något som jag inte frågat om ovan, så är jag intresserad av att veta det också.

Jag tycker frågorna är jätte intressanta. Som nydiagnostiserad 40 + känns de viktiga. Jag har ju levt hela mitt liv på det sättet jag trodde var "rätt". Diagnosen slog hål på min bild av mig själv. Kanske kan jag hitta nya sätt att hantera saker på för att få det lättare men det vet jag inte än.

Det sociala har jag alltid gillat som vuxen. Men jag vet ju att det tar mycket energi för mig. Jag har ju lärt mig hur man gör. Men det är inte naturligt.

Ser fram emot svar från er som levt länge med vetskap om diagnosen.

Man blir mer ensam och mer inbunden. Det finns inga att umgås med längre, dom är avlidna eller så passar du inte in eller allt blir så skevt att man inte orkar goofa sig på sin egen bekostnad eller fresta på andras tålamod.

Jag har inte fått min diagnos förrän vid fyllda 56, dvs för typ ett halvår sedan, men det spelar nog ingen större roll i sammanhanget.

Men i korthet kan jag säga att jag fungerar mycket bättre socialt idag. Jag var väldigt länge alldeles för förtjust i min egen förmåga att komma med dräpande och fyndiga kommentarer, det tog onödigt lång tid innan jag förstod att andra blev ledsna på riktigt. Jag har trott att jag var social, när jag i själva verket antingen drog mig undan helt eller dominerade samtalet. Nu när jag fått min diagnos tänker jag ännu mer på vad jag gör och inte gör, och det är otroligt nyttigt att få ord på hur andra människor fungerar, att NT-folket ÄR annorlunda mot hur jag är, tänker annorlunda. Och min understundom elitistiska syn att jag är lite bättre rent objektivt är fel, för det är jag som är lite sämre (om man ser i perspektivet att majoriteten av mänskligheten faktiskt tycker att det är en bra sak att smidigt kunna anpassa sig till andra).

Därför kan jag egentligen inte alls besvara dina frågor, inser jag, så jag undrar lite varför jag svarar? (Äsch, nu gör jag det i alla fall.) Jag har bytt jobb ofta, i snitt vartannat år, eftersom jag hela tiden letat svaret på vad som skavde på fel håll. Nu har jag haft samma jobb i nästan femton år, och med diagnosen i handen kan jag se att jag valt rätt, att det inte är ett misslyckande.

Jag har idag en nära vän, vi har känt varandra sedan tonåren, och hon är lika nördig som jag Men mina specialintressen var mer kreativa när jag var ung, då resulterade de i föreningsliv med likasinnade nördar, nu handlar det mest om att jag sitter vid datorn och fördjupar mig i sådant som gör att jag hela tiden ligger efter med det jag borde göra.

Jo, jag trivs bäst med yngre - eller äldre för den delen! De jämnåriga skrämmer mig, kanske för att de ofta lever så väldigt olika liv, det blir inte lika tydligt med yngre eller äldre. Då märks det inte lika tydligt att jag avviker.

Jag tror att dina och mina aspie-drag skiljer sig åt, så du kanske inte har någon nytta av mitt bladder, men det här var de tankar som dök upp i mitt huvud. Nyttigt att sätta ord på, tack för det!

Men jag mår mycket bättre idag, det gör jag. Och vad gäller förhållanden har jag lärt mig en sak - jag har alltid fastnat för män som varit väldigt dominanta, eftersom det varit skönt med någon som sagt hur det ska vara så har jag sluppit tänka så mycket. Det har tagit alldeles för lång tid för mig att förstå vad som var fel. Nu tänker jag att jag har för dåligt omdöme för att inleda ett förhållande. Det får vara med den saken.

Jag har accepterat min oordning och är inte lika hård mot mig själv, har accepterat att det ÄR svårare för mig än för andra och att det inte är något att skämmas för (även om jag ändå skäms för att släppa in nån jag inte känner väldigt väl som ska titta på kaoset). Nu har jag precis fått en boendestödjare, och nu när familjen fått en förklaring till varför det är som det är, så är det lättare för dem att acceptera mina svårigheter. Och eftersom jag har ekonomisk möjlighet har jag städhjälp, så de utrymmen som går att komma åt är rena (städaren röjer inte i röran, hen gör rent, men det håller i alla fall kök och badrum i hyfsat hygieniskt skick).

Och ja! Alla (nåja nästan alla?) lär sig leva (bättre) med sina brister med åren, och får ökad självförståelse, oavsett om man är aspie eller NT eller vad man nu är.

Jag hade fler vänner när jag var yngre och snudd på social, men sen när man började i verkliga livet, utanför skola och sommarlov började problemen bli för tydliga. De tillkortakommanden som man kan dölja i ungdomen, syns för tydligt när man blir äldre. Så jag blir lite paranoid ibland och när jag sen ser någon som verkar aspie, som gör förtvivlade försök att verka NT, men bara misslyckas, tänker jag så där gjorde jag med.

Men med åren ser man att det där sliter bara och man mår ännu sämre. Så man måste välja sina strider med omsorg som det heter. Detta eviga tjat om specialintressen är nog mer en myt, det är bara när det tar över hela ens liv som det naturligtvis är ett problem. Det verkar också så att om det är någon som är populär, räknas det inte som negativt intresse, men om liten förskrämd och blyg aspie gör samma sak så ses det som mycket märkligt...

antonius skrev:Detta eviga tjat om specialintressen är nog mer en myt, det är bara när det tar över hela ens liv som det naturligtvis är ett problem. Det verkar också så att om det är någon som är populär, räknas det inte som negativt intresse, men om liten förskrämd och blyg aspie gör samma sak så ses det som mycket märkligt...

Det där har jag också tänkt! Många människor har ett brinnande intresse för någonting men om de, som du skriver, är små och förskrämda och blyga är det plötsligt konstigt. Plus att om man som aspie har specialintressen som inte räknas som konstiga så räknas det liksom inte som "konstigt aspie-specialintresse". Läste nånstans (var?) om en tjej med Asperger vars allt uppslukande intresse var kläder och smink. Ingen tyckte att det var ett "konstigt specialintresse", även om hon var intresserad på ett mycket mer ingående sätt än de flesta andra tjejer.

Är inte det som skiljer oss åt ofta en kunskapshunger? Vi vill verkligen veta ALLT om det vi är intresserade av. Och det behöver inte handla om att ha ett specialintresse - jag skulle väl i så fall kunna säga att mitt "specialintresse" är att ta reda på väldigt mycket om det som för tillfället intresserar mig, och strukturera den information jag samlar ihop. När mina barn gick på dagis och hade springmask hittade jag en doktorsavhandling från ett universitet i Mexiko som handlade om springmask. Inte är det springmask som är mitt specialintresse för det - men jag vill ta reda på fakta, inte nöja mig med vad någon påstår.

"Problemet" med specialintressen uppstår väl när man inte kan prata om något annat i sociala sammanhang. Det tycker andra är jättetråkigt.

När jag sade till mina barn att jag ville "bibringa dem kunskap" fick de något jagat i blicken och försökte fly

hattifnatt skrev:Jag tror att dina och mina aspie-drag skiljer sig åt, så du kanske inte har någon nytta av mitt bladder, men det här var de tankar som dök upp i mitt huvud. Nyttigt att sätta ord på, tack för det!

Det är intressant att läsa dina och alla andras svar. Även om vi är olika, känner jag igen mig i dina erfarenheter. Det är intressant och lite viktigt att kunna spegla sig i andras erfarenheter.

antonius skrev:Detta eviga tjat om specialintressen är nog mer en myt, det är bara när det tar över hela ens liv som det naturligtvis är ett problem.

Ja, du kan ha rätt. Minns att jag efter en depression för kanske 20 år sedan, frågade en psykiater om jag inte kunde ha asperger. Hon började fråga om t.ex. specialintressen, och jag kunde inte riktigt svara. Visst hade jag intressen jag brann för, men inte tyckte jag att det var något speciellt. Nu kan jag tycka att det speciella är att jag kan bli så intensivt intresserad och är detaljerad i mitt faktasökande. Som barn var jag sportnörd. Kunde en massa om t.ex. fotbolls-VM och OS. Förde själv statistik över alla möjliga sportresultat. Som vuxen har jag jobbat som programmerare, fascinerats av detaljer i logiska, eleganta lösningar.

Garnnystan skrev:Det sociala har jag alltid gillat som vuxen. Men jag vet ju att det tar mycket energi för mig. Jag har ju lärt mig hur man gör. Men det är inte naturligt.

Gillar också det sociala. Jag blir mer och mer intresserad av människor. Problemet för mig är att det tar så oerhört lång tid innan jag känner mig bekväm och accepterad i ett nytt socialt sammanhang. I mitt nuvarande jobb tog det ett par år innan jag började gilla att umgås. Och ja, då tar det mycket energi. Fram tills jag var 34 år hade jag inga vänner hemma på besök. Undvek att få nära vänner, egentligen. Klarade inte av de enklaste saker som att brygga kaffe (jag skäms över att erkänna).

Såg mig själv i en film för kanske 10 år sedan. Lite otäckt! Vi var ett större sällskap där jag inte kände alla. Jag såg väldigt osäker ut, med flackande blick. Tidigare hade jag aldrig tänkt på att det syntes så tydligt att jag hela tiden tittade på hur andra gjorde och vad som hände runtomkring mig.

Micks skrev:Tack för svaret.

Jag tänkte nog att frågorna var mer exempel på sådant som jag undrar över. Det jag egentligen undrar är: Hur har ni förändrats med åren? Om ni hittar något som jag inte frågat om ovan, så är jag intresserad av att veta det också.

Jag förstår,

kortfattat kan jag säga att när jag var liten var jag en lillgammal nörd, den där med toppbetyg i allt. Då var jag nog ett praktexempel på en aspieunge, jag hade inga vänner i skolan, sen kom gymnasiet och då blev jag klassens clown, den där som kunde få alla att skratta och kunde argumentera med lärarna till leda, sen kom vuxenlivet och det var lite jobbigt ett tag, men jag accepterade att jag inte var som andra, sen kom djupa depressioner, sen diagnos och uppvaknadet: Aha, det är därför jag känner så, jag gör så etc.
Idag känner jag mig väldigt trygg i mig själv - jag vet vad jag orkar med och vad som passar mig bäst, jag försöker leva efter mina villkor men det är inte alltid lätt när du är ute i arbetslivet. Det blir en hel del kompromissande

mina största förändringar:

tyst och blyg - till att våga säga ifrån
osocial - till social kompetent
ensam - till egen familj med barn och ett fåtal men väldigt nära vänner
osäker - till trygg i mig själv
ung och vacker - till gammal och ful (kanske inte har med asperger att göra)

Byter ni specialintresse ofta?
Jag har inget specialintresse.

Är man mer intensiv i sina specialintressen som barn? Blir man mindre nördig med åren?
Har som sagt inget specialintresse, men en del udda intressen. Jag lever mig inte in i mina intressen så mycket att jag kan kallas nördig.

Har det blivit trevligt att vara social när man med åren lärt sig hur?
Jag har alltid älskat social gemenskap. Jag är bättre på att ha ytliga kontakter nu och jag klarar av att umgås med mer än en åt gången, men mina nära relationer har inte ändrats.

Har ni fått djup vänskap med någon? Har ni kvar vänner från barndom/ungdomsår?
Min äldsta vän har jag känt i 15 år, vi träffades i gymnasiet. Jag har alltid haft få men väldigt nära vänner, nära på ett sådant sätt att de mer liknar förhållanden än vänskap, fast utan den fysiska biten och känslorna.

Synkar ni bäst med yngre, äldre eller jämnåriga? Har det förändrats med åren?
Jag umgås helst med jämnåriga eller äldre, det har jag alltid gjort.

Är det lättare gå in i nya förhållanden? Lättare att byta jobb, med tanke på sociala omställningar?
Jag blir sämre och sämre på det där med jobb, varje gång jag bränner ut mig klarar jag lite mindre då jag väl har återhämtat mig. Jag har aldrig haft ett vettigt förhållande men jobbar på det nu. Jag håller på med nätdejtning, det har tagit mig ett år att lära mig hur man skriver till folk så man får svar och hur ens pressentation ska se ut. Nu håller jag på att lära mig hur man chattar, steget efter det är att lära mig hur man gör då man väl träffas.

Tolererar man mer oordning som äldre?
Ja, det gör jag definitivt.

Klarar man av förändringar bättre som äldre?
Nej, men jag håller på att lära mig hur jag ska hantera det så jag inte går sönder samtidigt som inte min omgivning inte tar avstånd från mig.

Här kommer mina svar.
Tänk på att de bara gäller för mig själv och äger således ingen allmängiltighet.

Byter ni specialintressen ofta?
Snarare får jag nya, de gamla finns kvar men inte lika intensivt.

Är man mer intensiv i sina specialintressen som barn?
Framför allt sämre på att sätta gränser för sig själv eller tolerera när andra saker påkallar uppmärksamhet.

Blir man mindre nördig med åren?
Snarare tvärtom, men på ett bra sätt, jag har lättare idag att hitta andra "nördar" som det går att samtala med.

Har det blivit trevligt att vara social när man med åren lärt sig hur?
Trevligt vet jag inte, dock blir det lättare ju mer man lär sig vad som funkar eller inte, samt får ökad medvetenhet om sina egna gränser.

Har ni fått djup vänskap med någon?
Endast med min fru och tidigare med andra partners, släpper ogärna in folk tätt inpå annars.

Har ni kvar vänner från barndom/ungdomsår?
Ja en, men han börjar bli gammal och är mycket upptagen så vi ses/hörs inte ofta, men när vi väl gör det så är det lika trevligt som alltid.

Synkar ni bäst med yngre, äldre eller jämnåriga?
Numera spelar det ingen roll, så länge det är vuxna med liknande intressen/värderingar.

Har det förändrats med åren?
Ja, som grabb tålde jag inte jämnåriga eller yngre, runt 27-28 började jag märka att yngre vuxna fungerade bra. Jämnåriga var svårt fram tills drygt 30, idag vid 33 är åldern inte längre viktigt.

Är det lättare gå in i nya förhållanden?
Relationer är svårt, så nej, snarare tvärtom. Har bestämt mig för att skiter det sig med frugan så blir jag singel och träffar bara kvinnor för sex på kärleksfull vänskaplig basis.

Lättare att byta jobb, med tanke på sociala omställningar?
Jobb är också svårt, framför allt att söka och få jobb. Har dock aldrig haft några större problem att komma in i jobb. Öppenhet om mitt annorlunda funktionssätt tror jag har bidragit till detta.

Tolererar man mer oordning som äldre?
Snarare mer överseende, främst mot andra. Bättre på att styra upp sin egen ordning.

Klarar man av förändringar bättre som äldre?
Har i alla fall hittat lite olika copingstrategier för att hantera det.

Byter ni specialintressen ofta?
Mer sällan än som barn men det är på gott och ont. Trevligt att ha hittat sina grejjer men ibland kan det ju kännas som att det inte händer så mycket nytt.

Är man mer intensiv i sina specialintressen som barn?
Jag var det.

Blir man mindre nördig med åren?
Mer medveten om vad som kan räknas som vad möjligen för att kunna anpassa sig till situationen men den grundläggande nördigheten känns allt rätt konstant.

Har det blivit trevligt att vara social när man med åren lärt sig hur?
Nej det man tar igen på att förstå mer förloras genom sämre energireserver med åldern. +/- 0 skulle jag säga.

Har ni fått djup vänskap med någon?
Ja det får jag nog säga.

Har ni kvar vänner från barndom/ungdomsår?
Nej har varit rätt mycket olika människor genom åren.

Synkar ni bäst med yngre, äldre eller jämnåriga?
Något äldre eller yngre.

Har det förändrats med åren?
Som barn var det mycket lättare med jämnåriga men därefter har det inte hänt så mycket.

Är det lättare gå in i nya förhållanden?
Ja om man orkar ha några.

Lättare att byta jobb, med tanke på sociala omställningar?
Konstant svårt genom hela livet.

Tolererar man mer oordning som äldre?
Något kanske men jag har alltid haft vad andra kallar oordning runt mig.

Klarar man av förändringar bättre som äldre?
Allt beror väl på vad man är trygg med samt de ständigt låga energireserverna. Det är svårt att ge ett entydigt svar men jag lutar åt nej. Man mutar in sitt lilla hörn av världen, ser andra åka världen runt medan man klamrar sig fast vid det lilla som ens energireserver klarar av att hantera och som blir väldigt viktigt för att fortsätta va trygg. Blir det problem med det så blir det stora problem i övrigt. My five cents.

Har ingen dokumentert diagnose.

Byter ni specialintressen ofta?
Ja, jeg har intense prosjekter av ulik karakter. De varer fra noen timer til flere måneder og er i hovedsak praktiske prosjekter tilknyttet beslektede interesseområder.

Är man mer intensiv i sina specialintressen som barn?
Nei, de var mer langvarige og NT-aktige før.

Blir man mindre nördig med åren?
Snarere mer, og jeg omfavner det mer.

Har det blivit trevligt att vara social när man med åren lärt sig hur?
Først kunne jeg det ikke, så mestret jeg det. Nå kan jeg gå inn med all min energi og "eie" et rom og spre glede. Det er gøy, men det gjør jeg bare av og til. Sosialisering har blitt hyggeligere med årene. Fordi jeg ikke lenger gjør det jeg har lært og fokuserer på å være sosial på min måte med de som gleder og aksepterer meg.

Har ni fått djup vänskap med någon?
Ja.

Har ni kvar vänner från barndom/ungdomsår?
Jeg var stort sett alene som ung.

Synkar ni bäst med yngre, äldre eller jämnåriga?
Det spiller ingen rolle. Synker best med de jeg respekterer, og som respekterer meg.

Har det förändrats med åren?
Nei.

Är det lättare gå in i nya förhållanden?
Det har vel alltid bare skjedd, og jeg ble aldri god på å si nei. Gjør som regel raske og korrekte tillitsvurderinger.

Lättare att byta jobb, med tanke på sociala omställningar?
Det har alltid vært lettere for meg en andre å bytte beite. Det handler også mer om funksjon enn sosialisering. Jeg har aldri brydd meg personlig om kollegaer, med et eneste unntak.

Tolererar man mer oordning som äldre?
Jeg har aldri hatt orden i hjemmet, og misliker dette.

Klarar man av förändringar bättre som äldre?
Problemer får meg til overflaten og jeg blomstrer med smerten de gir. Forandringer er min spesialitet fordi jeg lærer fort og er selvsikker.

Som alla andra personer. Vissa mycket andra mindre.

‪När jag var liten hade jag ganska långdragna specialintressen. Framförallt tyckte jag om att rita, och jag ritade nästan uteslutande djur. Djuren varierade men katter var och är en stor favorit. Jag minns en period när jag var besatt av Egyptens historia med mumier, pyramider osv. Skrev ut en 150 sidors beskrivning av balsameringsprocessen som jag lusläste, strök under med penna osv (detta var 90-tal och att skriva ut så mycket papper var dyyyrt och inget jag egentligen fick göra). Mina föräldrar var nog måttligt bekymrade. Även panflöjtsmusik älskade jag, lyssnade enbart på panflöjt i flera år, gärna samma låt om och om igen. ‬

‪Med åldern har specialintressena blivit mer blandade. Brukar växla 2-3 ggr per år och däremellan har jag alltid en stor svacka när jag inte är engagerad eller intresserad av någonting alls. De perioderna brukar vara riktigt tunga. Mitt senaste stora intresse var vintagekläder, något som var rent förödande för mitt sparkonto..‬

‪Som flera andra skrivit så är det nog rätt typiskt att man inte nöjer sig med en kort info om något utan att man verkligen vill veta ALLT för att ha koll (typ exemplet med bandmaskarna ovan). Jag känner igen mig extremt mycket i det exemplet och folk blir alltid lite förstummade av att jag kan så mycket "kuriosa" om div ämnen. Det behöver inte heller alls vara något som jag är intresserad av egentligen. T ex för två år sen när jag skulle köpa en bänkdiskmaskin samt en blandare med uttag så läste jag broschyrer om massa märken och vad de olika insatserna och packningarna hette och användes för, lärde mig en massa om elsäkerhet och hur vatten funkar i flerfamiljshus.‬

‪Jag har nog alltid varit ganska social. Som liten var jag klassens clown och höll nästan jämt i roliga timmen. Men jag har aldrig varit social för att vara omtyckt eller liknande, jag har mått minst lika bra av att inte vara ett dugg social. Var mycket ensam och drog mig undan och lärare och andra trodde jag var mobbad eller utfryst. Jag ville snarare helt enkelt inte umgås med andra barn om jag inte fick ut nått av det (t ex gillade jag att leka fantasivärldar och då var andra barn bra för att ha nått att spela mot). Jag har nog också alltid varit ganska orädd av mig och väldigt obrydd över vad folk tycker eller tänker om mig. Jag har inga problem att vara självutlämnande men kan ofta råka gå över gränser/inte veta hur mycket som är OK att lämna ut. ‬

‪I mitt fall har min asperger blivit värre med åldern. Jag tror att mycket har att göra med att man tas ur illusionen man fostrats in i som ung och börjar inse hur saker egentligen ser ut utanför det man lärt sig av andra/indoktrinerats i. Jag känner ofta att jag är väldigt rationellt lagd och ser saker mycket för vad de är. Och har haft mycket depressioner i livet och dessa depressioner blir mer och mer riktade åt att allt ändå är meningslöst. ‬

Byter ni specialintressen ofta?
-Nej. Det är i grunden samma intressen, som utvecklats och fördjupats under årens lopp.
En del intressen har vidareutvecklats till att omfatta närliggande fält.

Är man mer intensiv i sina specialintressen som barn? Blir man mindre nördig med åren?
-Som vuxen är jag bättre på att planera och vänta in. Som barn är man mer i nuet.
En stor fördel med vuxenlivet är att man har en helt annan frihet att ägna sig åt sina intressen.
För att inte tala om ekonomisk möjlighet.

Har det blivit trevligt att vara social när man med åren lärt sig hur?
-Javars, till viss del går det att lära sig olika sociala koder vilket underlättar i det sociala - men flockmänniska kommer jag aldrig bli. Det tar för mycket kraft helt enkelt.

Har ni fått djup vänskap med någon? Har ni kvar vänner från barndom/ungdomsår?
-Nu som vuxen tycker jag inte jag har några större behov av vänner.
Har erövrat en självständighet som gör att jag är lugn och tillfreds i mitt eget sällskap och det är för mig en styrka. Jag är oberoende och det är en frihet.
Det finns ingen social ängslighet, inställsamhet eller vilja att passa in.

När jag var barn kände jag en press från omgivningen att man skulle ha vänner och vara social, hade man inte det var det ett misslyckande.
Det där har jag skakat av mig helt och hållet - det är ju ändå bara massnormer och ingenting annat.
Jag är inte massan eller genomsnittsmänniskan, jag är en individ och lever mitt liv utifrån eget huvud snarare än kollektiva påbud.


Synkar ni bäst med yngre, äldre eller jämnåriga? Har det förändrats med åren?
-När jag var i mitten av tonåren trivdes jag bäst med äldre.
Yngre var jobbiga och jämnåriga obegripliga.
Nu är det mer oviktigt med åldrar, såvida de inte är väldigt mycket yngre än vad jag är, då känns det som rena kindergarten och sånt orkar jag inte med.

Är det lättare gå in i nya förhållanden?
-Ja absolut.
Har lärt mig mer om hur det sociala funkar och knäckt en del koder.
Men det betyder inte att jag blivit så mycket bättre på att få förhållanden att funka i längden.
Jag är för självständig. Har dessutom stort behov av egentid och en lite annorlunda livsstil.

Lättare att byta jobb, med tanke på sociala omställningar?
-Jag jobbar inte.
Det jag minns från studier och praktikplatser är att jag inte orkade vara social på varenda fikarast eller visa ett sånt där idogt intresse för korridorpolitik och sociala intriger.
Kallprat klarar jag mig jävligt bra utan.

Tolererar man mer oordning som äldre?
-Definitivt inte. Inte jag i alla fall.
I takt med ökad självinsikt har jag kommit fram till att jag har ett stort behov av att ha ordning omkring mig. Ordning i alla bemärkelser.
Mycket av ångest och orolighet försvinner om jag känner att jag har ordning och struktur.
Ordning ger frid och välbehag.

Klarar man av förändringar bättre som äldre?
-Ja det tycker jag.
Genom att ha det ordnat och ordningssamt i min vardag blir det lättare att stå ut med förändringar som kommer utifrån.