serpentin skrev:Eventuella konsekvenser får man väl anpassa lite till vad barnet gjort. Men man får inte glömma barnets rättigheter. Kränkningar, aga, hot, frihetsberövande i form av utegångsförbud är inte ok. Det är till och med olagligt.

Utegångsförbud har jag använt frekvent och jag gör det fortfarande, är det olagligt så stäm mig. Det är i stort sett det enda som har varit verksamt här när de har gått utanför min gräns rejält.

I regel har de suttit på sitt rum en halv eftermiddag, kommit ner dyngsura och frågat om vi behöver hjälp med matlagning eller annat, dagen efter har varit sisådär och resterande dagar har vi umgåtts mer än vanligt, haft kvalitetstid, gjort roliga saker som har bundit ihop oss som en familj igen och vi har planerat in utflykter eller liknande just för att tillfälle finns. När veckan har varit slut så har vi vunnit mycket kontakt på det i sista ändan, och när barnen pratar om det i efterhand (de stora) så har jag ingengång mött oförstående eller ilska för att de har fått det som konsekvens.

Vet inte hur många gånger jag har fått höra att barnens kamrater har blivit utslängda, soc har kopplats in för att föräldrarna har låst dörren, vi har bäddat mitt i natten för att något barn - som kommer i varierande skick - har blivit utslängd hemifrån för att föräldrarna inte har orkat länge. Jag fattade därför beslutet att göra precis tvärtom. När jag är så trött på dem att jag vill slänga ut dem så får de en veckas utegångsförbud istället. Och som sagt, resultatet har varit väldigt positivt för oss.

Vad de har fått utegångsförbud för har varierat beroende på ålder, givetvis. Tror att min nästäldsta har haft ett utegångsförbud, den äldsta fyra-fem stycken, under årens lopp, skulle jag gissa i varje fall. Åren då de varit mellan 13-16 har varit svårast i det här avseendet, speciellt med den äldsta, där det ofta har handlat om att mäta olika sorters krafter såväl känslomässigt som intellektuellt.

Det här "egoist-spåret" kan man diskutera både hit och dit. Huvudsaken är att barnen mår bra.

Mitt liv står på paus, och har gjort sedan jag kom ur min egen depression. Jag sätter mina barn främst i alla lägen, och det finns helt enkelt inget utrymme för något "eget liv". De är mitt liv.

Min äldsta tjej (som fyller 12 i år) brände ut sig första terminen i 4:e klass. Det resulterade i depression, svår ångestproblematik och svår social fobi. Det är först nu tjejen har börjat röra sig utanför hemmet med jämna mellanrum, även om ångesten ger bakslag titt som tätt. Hon har haft hemundervisning sedan hon insjuknade och det lär fortsätta åtminstone den här terminen och nästa.

Under tiden hon mådde som sämst och fram till nyligen har jag tillbringat 24 timmar om dygnet med henne, 7 dagar i veckan. Jag har dessutom en yngre tjej som måste få ta plats, få uppmärksamhet och få sin tid. Det är så lätt att känna sig undanskuffad när man har ett sjukt syskon.

Så, något liv utöver det med mina barn, finns det inte plats för. Och det är helt ok. Mitt liv kommer om sådär en 10 år. Eventuellt. Jag vet ju inte hur verkligheten ser ut den dagen.

Jag skulle aldrig kunna resa någonstans utan barnen. Jag skulle känna mig så oerhört egoistisk. Men jag tänker inte döma andra som gör det, åtminstone om de gör det på ett sätt som inte barnen lider av, dvs lämnar dem mycket ofta och mycket länge hos andra.
Jag vet ju att min oförmåga att på något vis, i någon som helst situation, prioritera mig själv sitter hos mig och inte behöver vara någon ultimat sanning. Dock känner jag, personligen, att barnen bör komma först, i alla tänkbara situationer.

Där pekar du på en viktig punkt, tahlia! Hur kan man ge varje barn det de behöver?

I mina ögon en omöjlighet. Själv har jag otroligt dåligt samvete för mitt äldsta barn, eftersom det yngsta har tagit enormt mycket tid och ork i anspråk. Den stora har fått stå tillbaka. Inte med mening, men man prioriterar alltid. Mer eller mindre medvetet/omedvetet...

tahlia skrev:Jag skulle aldrig kunna resa någonstans utan barnen. Jag skulle känna mig så oerhört egoistisk. Men jag tänker inte döma andra som gör det, åtminstone om de gör det på ett sätt som inte barnen lider av, dvs lämnar dem mycket ofta och mycket länge hos andra.

Jag kan inte heller göra det, skulle kunna åka med de mindre utan de stora idag, tror jag, men å andra sidan skulle jag nog bara bli glad om de gick att övertala till att följa med... de är idag 19 och på det 21, så jag gissar att det inte står högt på önskelistan att åka med familjen...

Men jag är nog färgad av att ha växt upp med en enastående mamma som kunde tänkas att prioritera att göra utflykter och roliga saker med sin pojkvän framför oss barn. Vi fick vardagarna, och de gjorde allt det roliga kändes det som. Så det har jag aktat mig ganska mycket för av det här skälet tror jag.

Jag har måhända lite för mycket "rättvisetänkande" i det här avseendet, för att kunna klara av att åka, koppla av och ha trevligt utan att tänka ex "åh, tänk om XXX varit med, det här hade han gillat, och den här grejjen skull YYY ha sett och undrar vad OOO hade sagt om...".

tahlia skrev: Dock känner jag, personligen, att barnen bör komma först, i alla tänkbara situationer.

Så bör det fungera för alla som skaffar barn tycker jag. MEN man bör inte glömma sig själv (även om man får "skjuta undan" sina egna intressen i viss mån när man är förälder.)
Se -här var vi ju någorlunda överens.

regnif skrev:Hur vet man om det stämmer om barnet har förstört föräldrarnas liv eller inte? Kan man skämmas för sitt barn?

Jag skaffar nog inga egna men har ibland funderat på det. Hur känns det, hur känner man för ett eget barn eller flera? Men jag orkar nog inte med någon föräldraroll.

Att säga till barnet el så barnet hör det att barnet förstört ens liv, det är kränkande, så får man bara inte göra som förälder.

Det är att skylla ifrån sig, dessutom har barnet aldrig bett om att bli till.

Även om man älskar sitt barn så kan man bli vansinnigt arg på det. Men för den skull får man inte slå det el säga att det är värdelöst, odugligt el har förstört ens liv. Men jag skulle faktiskt hellre slå barnet än säga något sådant, eftersom dessa ord kan finnas kvar i huvudet för evigt.

Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Så säger lagen. Men "kränkande behandling" är minst sagt luddigt. Om jag ger barnet "time out", är det kränkande behandling? Om jag vill hindra barnet från att gå ut sent på kvällen, för att det är skola nästa dag, är det kränkande behandling? Om jag tvingar mitt minderåriga barn att gå hem från en fest med alkohol och droger, är det kränkande behandling? Om jag håller inne månadspengen för att barnet förstört något som som kostar pengar, är det kränkande? Allt detta kan säkert upplevas som kränkande.

Jag tycker ibland att vissa fördömer allt man gör som förälder. Det ska räcka att prata med barnet. Gör det inte det, så har man som förälder inte rätt att göra något annat. Alltså, jag skulle inte resonera med en trotsig treåring om den inte vill gå till dagis och jag har bråttom till jobbet. Jag tar helt enkelt det skrikande och protesterande barnet under armen och tvingar det till dagis. Barnet kan inte veta hur viktigt det är för mig att behålla jobbet, men jag som vuxen vet det.

Jag tänker också på invandrare som kommer från länder med auktoritär uppfostran och där aga är självklart. De får veta att aga är förbjudet, men de får inte veta hur de ska göra i stället. Barnen växer upp och utnyttjar att de kan bättre svenska. Så fort föräldrarna försöker bestämma så kan de hota med att anmäla dem till polisen.

Alien skrev:

regnif skrev:Hur vet man om det stämmer om barnet har förstört föräldrarnas liv eller inte? Kan man skämmas för sitt barn?

Jag skaffar nog inga egna men har ibland funderat på det. Hur känns det, hur känner man för ett eget barn eller flera? Men jag orkar nog inte med någon föräldraroll.

Att säga till barnet el så barnet hör det att barnet förstört ens liv, det är kränkande, så får man bara inte göra som förälder.

Det är att skylla ifrån sig, dessutom har barnet aldrig bett om att bli till.

Även om man älskar sitt barn så kan man bli vansinnigt arg på det. Men för den skull får man inte slå det el säga att det är värdelöst, odugligt el har förstört ens liv. Men jag skulle faktiskt hellre slå barnet än säga något sådant, eftersom dessa ord kan finnas kvar i huvudet för evigt.

Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Så säger lagen. Men "kränkande behandling" är minst sagt luddigt. Om jag ger barnet "time out", är det kränkande behandling? Om jag vill hindra barnet från att gå ut sent på kvällen, för att det är skola nästa dag, är det kränkande behandling? Om jag tvingar mitt minderåriga barn att gå hem från en fest med alkohol och droger, är det kränkande behandling? Om jag håller inne månadspengen för att barnet förstört något som som kostar pengar, är det kränkande? Allt detta kan säkert upplevas som kränkande.

Jag tycker ibland att vissa fördömer allt man gör som förälder. Det ska räcka att prata med barnet. Gör det inte det, så har man som förälder inte rätt att göra något annat. Alltså, jag skulle inte resonera med en trotsig treåring om den inte vill gå till dagis och jag har bråttom till jobbet. Jag tar helt enkelt det skrikande och protesterande barnet under armen och tvingar det till dagis. Barnet kan inte veta hur viktigt det är för mig att behålla jobbet, men jag som vuxen vet det.

Jag tänker också på invandrare som kommer från länder med auktoritär uppfostran och där aga är självklart. De får veta att aga är förbjudet, men de får inte veta hur de ska göra i stället. Barnen växer upp och utnyttjar att de kan bättre svenska. Så fort föräldrarna försöker bestämma så kan de hota med att anmäla dem till polisen.

Jag vet. Det finns folk som då också har lärt sig hamna i den situationen på andra ställen med andra personer, där andra säger att den har förstört deras semester, etc. . Det sitter tyvärr i hårt. Lär sig bara att bli utnyttjat i andra situationer, med andra personer. Föräldrar som säger de orden, och inte endast en gång, verkar inte inse det, tyvärr.

Och vet vad du menar. Hur? vet man om det nödvändigtvis är kränkande behandling med det du tog upp där.

Ja, då måste det vara svårt från de nya kulturerna att helt plötsligt ändra om sig.

Moderator Alien:

Detta inlägg togs bort, eftersom samma inlägg inleder en ny tråd: http://www.aspergerforum.se/inte-bara-sonen-utan-aven-hustrun-t11561.html